No description available.

Syftet med denna studie är att analysera specialpedagogernas berättelser om framgångar, hinder och samverkan i arbetet med nyanlända elever för att skapa en större förståelse för arbetet med denna elevgrupp samt bidra till den kunskapsinsamling som behöver ske för att stärka nyanländas rätt till likvärdig utbildning. Studiens empiriska material är av kvalitativ karaktär och baseras på nio intervjuer med specialpedagoger som arbetar med nyanlända elever på gymnasieskolor i Sverige. Analys av studiens empiri genomfördes med hjälp av socialkonstruktivistisk teori och tidigare forskning om fenomen: framgångar, hinder och samverkan, i arbetet med nyanlända elever. Våra informanters berättelser visar att det finns flera faktorer som konstrueras som både framgångar och som hinder beroende på hur skolorna arbetar, dess förutsättningar och specialpedagogernas roll. Vikten av elevnärvaro, goda relationer, struktur, språkutvecklande arbetssätt samt samverkan poängterades. Genom att diskutera goda exempel visar arbetet att specialpedagogerna kan spela stor roll för att öka skolors resultat både kunskapsmässigt och relationellt.

Syftet med denna studie är att bidra till ökad kunskap om vårdnadshavares och specialpedagogers erfarenheter om övergången mellan förskola och förskoleklass. Föreliggande kvalitativa intervjustudie undersöker anknytningens roll i övergången mellan förskola och förskoleklass, samverkan mellan skolformer samt vårdnadshavares delaktighet. Metod som använts är semistrukturerade intervjuer. Tre specialpedagoger som varit involverade i övergångar samt sex vårdnadshavare med barn som går i förskoleklass i nuläget intervjuades. Resultatet visade att anknytning, delaktighet och samverkan var viktiga komponenter i övergången. Anknytningen genom kamratrelationer visade sig vara mer eller mindre viktig beroende på hur skolplaceringen organiseras. Hur övergången såg ut visade sig vara olika samt att det råder olika meningar om närhetsprincipens vara eller icke varande. Närhetsprincipen utgår från gångavståndet mellan hem och skola. Gemensamt för både specialpedagoger och vårdnadshavarna är att de är måna om barnens välbefinnande. De ska känna trygghet både före, under och efter övergången från förskolan till förskoleklass. Olika synsätt på förskolans och skolans verksamheter synliggörs. En potentiell negativ specialpedagogisk implikation är att närhetsprincipen tenderar att ta över i arbetet av övergången. En potentiell positiv specialpedagogisk implikation är att det relationella perspektivet råder vilket kan ge goda förutsättningar för barn och elever genom tidiga insatser i lärandemiljön.

En handledning är en komplex process som förväntas ge stöttning och vägledning i arbetet med barn i behov av stöd. Studiens  fokus har varit att undersöka vilka förväntningar förskollärare och specialpedagoger har på den handledning som sker inom förskolans verksamhet. Vidare har undersökts vad professionerna  anser vara framgångsfaktorer och fallgropar vid denna handledning, som utförs för att i förlängningen kunna utforma en verksamhet som möter alla barn. I vår studie har vi valt att göra kvalitativa intervjuer med sex förskollärare och sex specialpedagoger för att få svar på våra frågeställningar. Det framkommer att det finns flera olika aspekter att förhålla sig till för att genomföra en handledning som ska leda till lärande och utveckling. Resultatet visar att förväntningarna varierar inför handledning, en framgångsfaktor är då handledningen blir ett arbete som genomförs tillsammans och en fallgrop kan vara när vi inte kan mötas i synsätt och förståelse, när teori och praktik inte går ihop. Resultatet visar också att handledning kan vara ett förändringsarbete som fortgår en längre tid som kan innebära en utveckling av organisationen på längre sikt.

Syftet med studien är att undersöka hur det specialpedagogiska uppdraget kan tolkas, utformas och säkerställas i relation till de krav som framkommer i styrdokumenten. Studien har även sett  till hur uppdraget är uppbyggt med styrdokumenten som som grund, där uppdraget ska säkerställa alla barns rätt till en likvärdig utbildning. För aatt undersöka detta genomfördes kvalitativa intervjuer med åtta specialpedagoger som innehar det specialpedaagogiska uppdraget inom förskolan. Tillsammans med tidigare forskning, verksamhetsteorin med dess olika begrepp samt insamlaad empiri har tematiska resultat framkommit. Uppdrget framstår som stort och omfattande där den specialpedagogiska kompetensen med specialpedagogen inräknad , värderas högt i undersökta verksamheter. Det specialpedagogiska uppdraget framträder tolkat utifrån gällande styrdokument med barnens bästa i fokus för ett livslångt lärande. I avsaknad av klarlagdaa riktlinjer rörande dess genomförande visas uppdraget sättas i relation till uppkomna behov där verksamhetens aktörer i samverkan utformar stöd och insatser med barnens bästa som utgångspunkt. Uppdragets säkerställande grundas utifrån styrdokumenten på verksamhetens organisation där rektor anses vara ytterst ansvarig.

En kvalitativ studie om förskollärares perspektiv på barns övergång från förskola till förskoleklass. Syftet med studien är att genom förskollärares berättelser undersöka hur arbetet med barns övergång från förskola till förskoleklass ser ut samt att nå kunskap om hur förskollärare samverkar med specialpedagoger vid denna övergång. Därmed kan en djupare förståelse nås kring hur dessa aktörer kan samverka för alla barns bästa i övergångsprocessen. Studien riktar sig till förskollärare som arbetar i förskolan och som därmed ansvarar för överlämnandet av barn till förskoleklass. Studiens empiri har samlats in genom semistrukturerade intervjuer. Resultatet pekar mot att övergången mellan förskola och förskoleklass till stor del handlar om att ge barnen trygghet i mötet med den nya verksamheten. Resultatet pekar även mot att en välfungerande samverkan mellan förskollärare och specialpedagoger i övergången gynnar alla barns bästa i övergångsprocessen. Vidare antyder studiens resultat att specialpedagogen har en slags roll som övergångssamordnare då övergången gäller barn i behov av särskilt stöd, men att denna roll kan utvecklas ytterligare för att gynna alla parter i övergången. Relaterat till det sociokulturella perspektivet, med fokus på begreppen redskap, appropriering och situerade praktiker, ses övergången som en process i vilken förskollärare och specialpedagoger kan lära av och med varandra för alla barns bästa i övergången.

Syfte med studien är att undersöka förskollärares och specialpedagogers uppfattningar av att arbeta med IKT som pedagogiskt verktyg i det språkutvecklande arbetet med barn i förskolan. Vi har genomfört en kvalitativ intervjustudie med utgångspunkt i två delstudier vilka undersöker förskollärares respektive specialpedagogers uppfattningar av att arbeta med IKT som språkutvecklande pedagogiskt verktyg. För att analysera och diskutera resultatet i vår studie har vi utgått från den sociokulturella teorin samt ett urval av centrala begrepp inom denna teori. De centrala begreppen vi har valt att utgå ifrån är artefakt, mediering, den proximala utvecklingszonen, scaffoldning samt appropriering. Resultatet visade att IKT-verktyg och analoga verktyg bör ses som komplement till varandra och kan därför med fördel användas sida vid sida. När IKT-verktyg inkorporeras i det språkutvecklande arbetet visar vår studie hur de ökar mängden social interaktion, vilket i sin tur har en positiv inverkan på språkutvecklingen. Detta tack vare designen av de digitala verktygens hård- och mjukvara samt deras förmåga att anpassas utifrån individens och barngruppens behov. Pedagogens förhållningssätt gentemot IKT-verktyget och barnet har betydelse för vilket lärande som sker. Studiens resultat visar även hur okunskap hos pedagogen är det främsta hindret för implementering av IKT-verktyg i förskolans pedagogiska arbete med språkutveckling.

Andreasson, Marina & Cartner, Annette (2022). Från förskola till förskoleklass – Övergången för barn i behov av särskilt stöd under en pandemi. Specialpedagogprogrammet, Institutionen för skolutveckling och ledarskap, Lärande och samhälle, Malmö universitet, 90 hp. Övergången mellan skolformerna förskola och förskoleklass innebär för barnen att lämna en trygg plats för att förflytta sig psykiskt och fysiskt till en ny skolkontext.  Lärdomarna som finns att dra nytta av från Covid-19 pandemin kan således vara adekvata för framtiden. Kunskapsbidraget studien förväntas att bidra med är att identifiera framgångsfaktorer i en övergångsprocess för barn i behov av stöd under en smittspridning eller liknande kris i samhället. Studiens syfte är att bidra med kunskap om olika framgångsfaktorer och hinder vid övergången från förskolan till förskoleklassen för barn i behov av särskilt stöd under en pandemi. Syftet är också att bidra med erfarenheter och kunskap till framtida pandemier eller liknande samhällsproblem. Vilka lärdomar som bör tas tillvara på för att underlätta övergången för barn i behov av särskilt stöd. Hur sker samverkan i övergången mellan de olika aktörerna under en pandemi? Hur gick övergången till för barnen med särskilt stöd under pandemin? Vilka framgångsfaktorer och hinder beskriver aktörerna när det gäller övergångsprocessen under en pandemi? Studiens teoretiska utgångspunkter är systemteori och anknytningsteori. Den systemteoretiska utgångspunkten i studien har sin fokus i Urie Bronfenbrenners utvecklingsekologiska teori som är en tolkning av systemteori. För att se hur helhetsbilden i övergången mellan förskola och förskoleklass ser ut för barnen i behov av stöd. Anknytningens utgångspunkt föreligger i Bowlbys anknytningsteori gällande barns känslomässiga band till vårdnadshavare och pedagoger. Hur anknytningens faser förändras med barnet ålder och mognad, samt vikten av kamratrelationer i skolan är huvudfokus i denna teori. Både nationell och internationell forskning om övergångar från förskolan till förskoleklass, föräldrasamverkan, barn i behov av särskilt stöd samt Covid-19 presenteras och tagits till hjälp för att analysera resultatet i studien.Forskningsprocessen har genomförts med semistrukturerade intervjuer med syfte att ta del av hur informanterna resonerade om överlämning av barn i behov av särskilt stöd under en pandemi.  Det empiriska materialet bestod av intervjuer med åtta informanter från tre olika kommuner med olika relationer till problemet som granskats. En skolledare, tre förskollärare, två specialpedagoger och två vårdnadshavare. Empirin analyserades utifrån en tematisk analysmetod och kategoriserades utifrån teman och underteman. Resultatet belyser framgångsfaktorer och hinder som pandemin bidragit med för barnen i behov av särskilt stöd i övergångsprocessen. Informanterna belyser en mängd variation hur de gått till väga för att genomföra övergången mellan skolformerna. Det finns lärdomar att dra i de olika verksamheterna. Vissa verksamheter har varit mer lösningsfokuserad än andra och erbjudit digitala lösningar, utomhusaktiviteter och speciallösningar för barn i behov av särskilt stöd. Vikten av samverkan mellan berörda aktörer och framför allt samverkan med vårdnadshavaren är en av lösningarna som bidrar till en lyckad övergång för barnen under en pandemi. Specialpedagogens roll i övergångsprocessen mellan förskola och förskoleklass spelar stor roll för barnen i behov av särskilt stöd. En samordnare för barnet, vårdnadshavaren, skolans organisation och övriga aktörer. Vikten av samarbete och lösningsfokus under en pandemi när genomförandet av en övergångsprocess mellan förskolan och förskoleklassen känns bristande i ett oroligt samhälle.

Syftet med denna studie är att skapa kunskap om hur lärare, specialpedagoger och speciallärare i grundskolans tidigare år använder visuellt stöd samt deras upplevelser av att arbeta med det. Studien är kvalitativ och genomförs med semistrukturerade intervjuer med fem lärare, två specialpedagoger och två speciallärare på fyra olika skolor i en geografisk närhet. Det empiriska materialet analyseras med stöd i Vygotskijs sociokulturella perspektiv på lärande där visuellt stöd ses som ett medierande verktyg och kan därmed spela en roll för elevens proximala utvecklingszon. I resultatet framgår att alla informanter i studien ser visuellt stöd som viktigt och något som ger trygghet, tydlighet och struktur för eleverna i undervisningen. Resultatet visar även att både lärare, specialpedagoger och speciallärare vill att användandet av visuellt stöd ska öka på den egna skolan. En slutsats som dras är att behovet av handledning och diskussioner om visuellt stöd behöver öka. Vidare kan forskning omkring hur det visuella stödet kan användas och implementeras i större utsträckning vara av intresse.

Ett centralt område i den specialpedagogiska yrkesrollen är att kunna identifiera möjligheterna i lär- och undervisningsmiljöer. Men vad innebär det i dagens digitaliserade skola? Undersökningen vill fördjupa specialpedagogens roll och se hur och om yrket följt med i skolans digitaliseringsprocess. Syftet är att undersöka hur specialpedagoger resonerar om sitt förhållande till den digitaliserade lärmiljön. Två fokusgrupper med specialpedagoger verksamma inom gymnasieskolan intervjuas. Med inspiration från en kulturanalytisk ansats kontextualiseras fokusgruppernas organisation och genom inspiration av en diskursanalytisk ansats ringas fokusgruppernas diskurser in. Resultatet visar att specialpedagogerna, med sin kunskap att identifiera lärmiljöer, tydligt kan problematisera kring bristerna i organisationernas förhållande till den digitala lärmiljön. Det framgår av tidigare forskning och av specialpedagogernas tankar att det är på en organisationsnivå som den digitala lärmiljön måste konkretiseras. Resultatet visar att det inte är en levande diskurs i skolornas organisation. I stället är specialpedagogerna ensamma i arbetet, men ef­terfrågar samarbete, för att åtgärda bristen på digital kompetens som skapat ett nytt utanförskap i dagens digitaliserade gymnasieskola.