I denna kvalitativa studie har valet av beteckningen problematisk skolnärvaro baserats på ett salutogent förhållningssätt där ett hälsofrämjande arbete åsyftas. Syftet med studien är därav att kartlägga framgångsfaktorer för en ökad skolnärvaro. Utifrån före detta elevers erfarenheter av en problematisk skolnärvaro, specialpedagogers erfarenhet och en kompetens av framgångsfaktorer med målet att implementera dem framgent i verksamheten. Samt att därigenom hitta kopplingar som kan bidra till ett kvalitetssystem, som framgent kan kvalitetssäkra ett arbetssätt. Enligt en kunskap om hjärnans processer, omgivningens påverkan, bemötandets inverkan och goda relationsbyggen infinner sig möjlighet till att vinna framgång. Resultatet av studien diskuteras utifrån tidigare forskning av Bronfenbrenner- och Greene. Bronfenbrenners modell ger ett verktyg för att upptäcka faktorer som påverkar utvecklingen. Den utvecklingsekologiska modellen visar på hur elevens utveckling influeras av det integrerande sammanhanget i olika nivåer som är relaterade till individ-, samhälls- och organisationsnivå. Greenes CPS-modell innefattar verktyg som kan identifiera problematiken som är frustrationsbildande för eleven och som tillhandahåller riktlinjer för att tillsammans med eleven hitta möjligheter att bemöta problematiken. Detta inverkar på elevernas förutsättningar att kunna deltaga i samtal och påverka sina studiers utformning framgent.

Uppsatsens syfte utgår från det förtydligade ansvar som förskolans reviderade läroplan tilldelarförskollärare och syftar till att belysa specialpedagogers och förskollärares erfarenheter av attsamarbeta med varandra för att kunna inkludera varje barn på förskolan. Vi har lagt särskilt fokus påerfarenheter som beskriver möjligheter och hinder i samarbetet. Det empiriska underlaget som är utgångspunkt för denna studie samlades in via kvalitativa enkäter.Studien genomfördes med förskollärare och specialpedagoger där empirin har analyserats genomkodning av centrala teman. En betydelsefull teoretisk utgångspunkt i studien har varit den relationellapedagogiken. Relationell handledning och interprofessionellt lärande har varit särskilt betydelsefullabegrepp vid analysen av det empiriska underlaget. Resultatet pekar på att inkludering är ett mångtydigt begrepp som uppfattas antingen som ettindividuellt eller gemensamt ansvar i arbetslaget. Förskollärarna uppfattar även att de ställs inför ettval när inkludering och barnets välmående anses stå i strid med varandra. Anledningen till samarbetetmellan förskollärare och specialpedagoger rör svårigheter gällande enskilda barn eller organiseringenav verksamheten. Det framkommer att rektorn har en betydande roll i att organisera för att ettsamarbete ska kunna äga rum. Samarbetet kunde även grunda sig i förskollärarnas upplevelser av egenkompetensbrist och/eller behov av stöd. För att skapa ett gynnsamt samarbete beskriverrespondenterna betydelsen av ett respektfullt förhållningssätt och relationsskapande. Det framkommeratt gemensam specialpedagogisk handledning med hela arbetslaget är betydelsefullt för att få till ensamsyn kring barnen och specialpedagogiska arbetssätt. Hinder i samarbetet förekommer närförskollärarna inte känner sig lyssnade på eller när specialpedagogen enbart verkar förstå dilemmatutifrån sitt eget perspektiv eller upplevs sakna verklighetsförankring. Slutsatserna som har dragits äratt specialpedagogens frekvens av fysiska närvaro eller organisatorisk placering på berördförskoleenhet inte var avgörande för om specialpedagogen upplevs som tillgänglig. Istället är denmellanmänskliga relationen i samarbetet central för om samarbetet är främjande eller hindrande.

Syftet med denna studie var att undersöka hur specialpedagogers förebyggande och främjande arbete i förskolan påverkas av formuleringar i lagar och styrdokument samt hur organisationens förutsättningar påverkar specialpedagogernas förebyggande och främjande arbete. Detta utifrån att det saknas tydliga formuleringar och riktlinjer gällande det specialpedagogiska arbetet i förskolan samt riktlinjer för vem som ansvarar för samordning av stödinsatser för barn i förskoleåldern. I studien har 12 specialpedagoger med anställning mot förskoleverksamhet deltagit i kvalitativa intervjuer gällande specialpedagogiskt förebyggande och främjande arbete i förskolan. Resultaten har bearbetats genom tematisk analys och diskuterats i relation till systemteori. Studien visar att det finns stora variationer i hur det specialpedagogiska arbetet är organiserat i förskolan vilket skapar olika förutsättningar för specialpedagoger att fokusera på den förebyggande och främjande delen av uppdraget. En slutsats är att specialpedagogens arbete i förskolan är viktigt och tycks kunna bidra till det förebyggande och främjande arbetet genom att sprida kunskap till pedagogerna. Studien belyser att specialpedagogens uppdrag i förskolan är komplext och påverkas av flera faktorer på olika nivåer såsom styrdokument, arbetsgivarens syn på uppdraget, organisationens ramar, förväntningar och samverkan med andra yrkesprofessionella. Det framstår som betydelsefullt att det förebyggande och främjande arbetet utgår från en helhetssyn på barnets situation där relationerna och samarbetet mellan alla runt barnet blir centralt.

Kunskapsnivån gällande särskild begåvning som ämne påtalas inom forskning vara låg inomkontexten svensk förskola och skola. Undersökningar visar att särskild begåvning som begrepp saknaren vetenskaplig definition. Utifrån verksamheternas styrdokument ska alla barn och varje barn få stödoch utmaningar utifrån sina individuella förutsättningar. Utifrån en påtalat låg kunskapsnivå kansvårigheter uppstå att upptäcka och stötta särskilt begåvade barn. Syftet med denna studie var därför att undersöka om och i så fall hur pedagoger och specialpedagogerarbetar för att upptäcka och stötta särskilt begåvade barn i förskolan och skolans verksamhet. För att undersöka detta har kvalitativ metod och semistrukturerade intervjuer använts. Insamlat empirisktmaterial har bearbetats och analyserats med inspiration från tematisk analysmetod. Studien visar olikadilemman som kan uppstå i arbetet med barn i behov av särskilt stöd med inriktning mot det särskiltbegåvade barnet. Resultatet diskuterar möjligheter för lärare att definiera och upptäcka barns särskildabegåvning samt svårigheter och hinder i att synliggöra barns olikheter som tillgångar.

Specialpedagogens roll som kvalificerad samtalspartner för kollegor finns inte definierat i styrdokument eller examensförordning. Detta innebär konsekvenser för specialpedagogens samtalsuppdrag eftersom utformningen till stor del baseras på rektorers och specialpedagogers förståelse för uppdraget. Syftet med studien var att undersöka hur specialpedagoger och rektorer förstår uppdraget och vilka konsekvenser förståelsen får i specialpedagogens praktiska yrkesutövning, vilka dilemman de ställs inför, samt hur specialpedagogens roll påverkas av att uppdraget inte finns definierat. Med hjälp av tio semistrukturerade intervjuer samlades specialpedagogers och rektorers förståelse för uppdraget in och därefter analyserades empirin med stöd av en fenomenografisk analysmodell. Studien kopplades genomgående till specialpedagogiska perspektiv. Resultatet visade att uppdraget förstås av informanterna som ett samtalsuppdrag som till största del ska fokusera på att utmana och vidga deltagarnas perspektiv, från ett kompensatoriskt till ett relationellt perspektiv. För att specialpedagogen ska kunna genomföra uppdraget bör samtalen organiseras, ha ett tydligt syfte och mål. Vidare krävs samsyn och gott samarbete mellan specialpedagoger och rektorer för att specialpedagoger ska få förutsättningar för att arbeta proaktivt. Studiens slutsatser är att det finns ett antal dilemman som behöver belysas och kommuniceras. Bland dessa återfinns samsyn och organisation gällande specialpedagogens uppdrag som kvalificerad samtalspartner för kollegor som viktiga faktorer för att pedagoger ska kunna ta del av specialpedagogens kvalificerade samtal. Resultatet av studien styrker tidigare forskning som visar att definitioner kring specialpedagogens roll och samtalsuppdrag behövs. Ett av de mest betydelsefulla resultaten från denna studie är att en definition behövs för att säkerställa likvärdighet för elever inom och mellan skolor.

Detta examensarbete syftar till att öka kunskapen om hur specialpedagogers och speciallärares arbete förhåller sig till fritidshem och lärare i fritidshem genom samverkan.

Kraven på en likvärdig förskola med hög kvalitet, och därmed förskollärare med hög kompetens, har ökat och dessa krav kan upplevas överväldigande om inte rätt förutsättningar ges. En förutsättning för hög kvalitet i förskolan är kompetensutveckling. Därför riktades denna studie mot förskollärares syn på förutsättningar för kompetensutveckling och specialpedagogens roll i detta arbete. I denna kvalitativa studie har åtta förskollärare intervjuats och dess resultat har sedan analyserats med hjälp av teorin om KASAM. I studiens resultat framträdde förutsättningar såsom den egna viljan, tid, en stabil arbetssituation och att lära på olika sätt, som väsentliga för att förskollärarna skulle kunna öka sin kompetens med hjälp av kompetensutveckling. Dock fanns det ibland brister i dessa förutsättningar, vilket förskollärarna menade kunde innebära dåligt mående och att energi då kan saknas för att kunna ägna sig åt kompetensutveckling och förändringsarbete. De såg också olika på huruvida de själva hade möjlighet att påverka förskolans faktiska förutsättningar. Vidare bör specialpedagogen enligt studiens resultat vara lyhörd, delaktig och närvarande i verksamheten, för att kunna vara den stimulans som krävs för att en kompetenshöjning ska kunna ske.

No description available.

Förskoleklassen är sedan 2018 en del av den obligatoriska skolan och skolplikten börjar sedan dess att gälla från den hösten det året barnen fyller sex år. FNs barnkonvention blev lag 2020 vilket förpliktigar Sverige att följa den. Syftet med studien var att se hur övergången mellan förskola och grundsärskola ser ut för de barn som beskrivs som avvikande i förskolan. Syftet var också att undersöka hur förskolans sätt att problematisera normalitet och avvikelser påverkar barnens placering och på vilket sätt barnens röst synliggörs i det. Detta är en kvalitativ fallstudie där röster från förskola, grundsärskola och hemmet synliggörs genom semistrukturerade intervjuer för att belysa deras olika perspektiv. Resultatet i denna studie visar att det inte var förskolan som var drivande i den kommande grundsärskoleplaceringen utan vårdnadshavaren. Resultatet visar också att barnets röst och tankar konsekvent saknas och inte fångas upp eller tillvaratas någonstans i processen. Barnet anses vara för litet och görs inte delaktigt i processen.

I dagens förskola innebär de ökade kraven på pedagogerna att de ska kunna ta sitt yrkesansvar i olika former av samarbete utifrån den utbildning som genomförts. Vidare talas det om vikten av det livslånga lärandet och betydelsen av att skapa organisationer i utveckling. I detta arbete är handledningen ett viktigt instrument för att driva verksamhetsutvecklingen framåt genom förebyggande och främjande arbete.  I specialpedagogutbildningen har vi fått lära oss vikten av att det finns en gemensam förståelse för handledningen och var därför intresserade av att studera om det finns en gemensam förståelse för specialpedagogisk handledning på förskolorna. Studiens syfte var att undersöka pedagogers och specialpedagogers erfarenheter och uppfattningar om specialpedagogisk handledning i förskolan. Genom intervjuer tog vi del av respondenternas upplevelser och erfarenheter som belyste hur handledning bedrivs i tre olika kommuner i södra Sverige. Resultatet visade att pedagoger och specialpedagoger har olika syn på begreppet handledning och vad den innebär. Alla respondenterna var positiva till handledning, men slutsatsen blev att specialpedagogisk handledning behöver utvecklas för att kunna leda till verksamhetsutveckling i förskolan. Vi hoppas att vår undersökning kan ge en fördjupad kunskap som kan leda till att specialpedagogers legitimitet och mandat lyfts vilket kan bidra till att utveckla en större förståelse för specialpedagogens kompetens när det gäller handledning och dess inverkan på verksamheten. Specialpedagoger och skolledning kan tillsammans skapa bättre förutsättningar för handledning som fokuserar på och leder till verksamhetsutveckling där förebyggande och främjande arbete står i fokus, så att alla barn i förskolan möts av pedagoger och lärmiljöer som ger varje barn möjlighet att utvecklas utifrån sina förutsättningar.