Denna litteraturstudie syftade till att undersöka om och hur arbetsgivare gjort anpassningar i samband med att de anställt en person med psykisk funktionsnedsättning, samt vilka stöd som i sådana fall varit framgångsrika för att den funktionsnedsatta stannar kvar på arbetsplatsen. Genom en litteratursökning valdes tolv artiklar ut systematiskt. Sökningen genomfördes med stor vikt på inklusions- och exklusionskriterier utifrån studiens syfte. Vi valde att begränsa sökningen till åren 2015 – 2020 och de artiklar vi inkluderade skulle handla om psykisk funktionsnedsättning. Artiklarna skulle också vara kopplade till arbete och innehålla tillvägagångssätt och metoder för att lyckas få och behålla ett arbete över tid. Vi valde att exkludera artiklar som handlade om andra typer av funktionsnedsättning än den ovan nämnda, samt litteraturstudier. Studiens resultat delades in i teman och analyserades med hjälp av empowerment och systemteori. Resultatet visar att anpassningar på arbetsplatsen är viktiga för att personer med psykisk funktionsnedsättning ska lyckas få och behålla ett arbete. Resultatet påvisar även att arbetsgivare behöver mer kunskap om vilka behov personer med psykisk funktionsnedsättning har, samt att personer med psykisk funktionsnedsättning redan från början av sin anställning behöver rätt stöd och introduktion. Ytterligare framgångsfaktorer är flexibilitet i arbetsuppgifterna, en öppenhet om sin funktionsnedsättning gentemot arbetsgivare och arbetskamrater, samt att få känna sig som en del av gruppen och bli accepterad för den man är.

Sommaren 2014 infördes extra anpassningar i Skollagen (2010:800). Med det ålades skolan krav på tidiga stödinsatser då en elev riskerar att inte uppfylla kunskapskraven i ett eller flera skolämnen. När Skolinspektionen (2016) två år senare granskade skolornas arbete med extra anpassningar ansågs  majoriteten av de undersökta skolorna ha brister. Sandström, Klang och Lindqvist (2019) kopplar skolans oförmåga att ge alla elever det stöd de behöver till bristande samsyn mellan skolans professioner. Syftet med detta arbete var att bidra med kunskap om hur rektorer, specialpedagoger och lärare beskriver sitt arbete med extra anpassningar, tolkat ur ett organisatoriskt perspektiv. Mer specifikt utgjorde rollfördelning, kommunikation och uttalade framgångsfaktorer i arbetet med extra anpassningar fokus för studien. Data inhämtades genom kvalitativa intervjuer i såväl fria som kommunalt styrda grund- och gymnasieskolor. Data analyserades utifrån Thomas Skrtic´s (1991) organisationsteori. I analysen synliggjordes hur rektorerna och en majoritet av specialpedagogerna antog ett maskinbyråkratiskt förhållningssätt. Rektorerna och specialpedagogerna frånkopplade sig därmed från ansvaret för de extra anpassningarna utifrån en på förhand uppgjord fördelning av arbetsuppgifter. Ansvar för utformning och genomförande av stödinsatser förlades till de undervisande lärarna vilket i sin tur medförde att rektorer och specialpedagoger saknade insyn i arbetet med extra anpassningar. Resultatet visar vidare på att enskilda lärare upplever sig ensamma med uppgiften att förverkliga stödinsatsen oavsett vilka övriga förutsättningar som råder. Studien synliggör i sin helhet låg grad av samarbeten mellan skolans professioner då det gäller extra anpassningar. Mycket tyder på att den specialpedagogiska kompetens specialpedagoger besitter inte används när skolorna utformar extra anpassningar. Rektorers distansering till stödinsatsen och stödinsatsens underordnade roll vid resursstyrning riskerar utöver det att begränsa den enskilda lärarens möjligheter att genomföra stödinsatsen. Ytterst är det elever som drabbas genom felaktig, sen, eller utebliven stödinsats, vilket står i strid med skollagens krav på inkluderande och likvärdig utbildning.

Sammanfattning Bakgrund: Skolans uppdrag är att skapa förutsättningar för varje elev att ha har möjlighet att lära och inhämta kunskap (Skolverket, 2019). Det innebär för individen att ges möjligheter att utvecklas så långt som möjligt utifrån elevens egna förutsättningar. 2014 formulerades skollagens (SFS 2010:800) bestämmelser kring stödinsatser om, begreppet ”extra anpass­ningar” tog form och ett tydligt regelverk kring hur skolans ska agera vid misstanke om att en elev inte utvecklas mot målen skapades. Detta innebar att lärare behövde förändra sitt arbets­sätt med elever som har behov av stöd samt också ett ökat ansvar för den enskilde läraren gentemot eleven. En rapport från Skolinspektionen (2016) visar dock att det finns stora brister och flera områden som bör utvecklas vad gäller extra anpassningar och arbetet kring dessa. Syfte: Syftet med denna studie är att undersöka hur lärare i ämnet svenska upplever extra anpassningar och arbetet med dessa i klassrummet inom ramen för ordinarie undervisning. Metod: Detta är en kvalitativ studie och vald datainsamlingsmetod är semistrukturerade intervjuer. Resultat: Det övergripande resultatet visar att lärarna ser positivt på extra anpassningar inom ämnet svenska genom att få behålla eleverna i klassrummet och få helhetsgreppet om elevernas kunskaper och behov. Det som tydligast framkommer som negativt är den dokumentation och det i perioder tidskrävande arbetet med att dokumentera som är nödvändigt för att kunna utveckla och utvärdera elevernas extra anpassningar. Att utskilja extra anpassningar i svenskämnet upplevs som svårt då de anpassningar som görs i ett teoretiskt ämne ofta återkommer i fler ämnen.

Syftet med den här studien är att visa på goda språkutvecklande lärmiljöer och språkutvecklande anpassningar samt speciallärarens uppdrag i detta arbete. Vi vill i vår studie ta reda på en rektors, en speciallärares, en lågstadielärares, en mellanstadielärares samt tre lärarstudenters tankar kring goda språkliga lärmiljöer samt vilka anpassningar de anser gynnar alla elevers språkutveckling. Vi önskar även ta del av hur de olika professionerna ser på språkligt sårbara elever samt lärares pedagogiska utmaningar vid utformandet av goda språkliga lärmiljöer. Som datainsamlingsmetoder har intervjuer (med utbildade professioner) och gruppintervju (med lärarstudenterna) använts. Resultatet har analyserats utifrån ett relationellt och sociokulturellt perspektiv.Studiens resultat visar att de olika professionerna och lärarstudenterna anser det är betydelsefullt att som lärare aktivt och medvetet arbeta språkstimulerande för att utveckla elevers språk. Exempel på hur goda språkliga lärmiljöer kan byggas är att lärare försöker skapa bra relationer med och mellan elever samt varierar sin undervisning. Ytterligare exempel är att visa elever på deras framgångar, skapa ett tillåtande samtalsklimat, utgå från elevers kunskapsnivå/förförståelse samt att lärare ingår i ett kollegialt lärande. Språkutvecklande anpassningar som respondenterna nämner är till exempel digitala hjälpmedel, använda sig av bilder, rörelse och musik. En intressant notering var att lärarstudenterna var de enda ut av våra respondenter som belyste vikten av elevens egna medverkan i sina anpassningar. Är det en så självklar del för övriga respondenter och därmed anledningen till att den ej nämns? Respondenterna önskar att speciallärare utvecklar goda språkliga lärmiljöer genom att de undervisar elever i olika former och har en gedigen kunskap om språk-, skriv- och läsutveckling. Vidare lyfter respondenterna att speciallärare bör stötta vid pedagogiska utredningar och tester samt ha ett gott samarbete med kollegor, elever och föräldrar. En viss skillnad fanns i respondenternas svar vad gäller speciallärarens uppdrag. Rektorn och lärarstudenterna menar att speciallärarens roll främst inte innefattar att plocka ut elever för att ha en -till - en undervisning till exempel lästräning, utan efterfrågade hellre handledning. Specialläraren berättade i sin tur att denne ofta arbetar med individuell undervisning samt att det är en del i speciallärarens uppdrag.

Under min egen gymnasietid, gick jag på ett idrottsgymnasium och hade ämnet specialidrott. Eftersom jag därför vet att elever kan ha olika syn på det allmänna ämnet idrott och hälsa, så intresserades jag mig för att undersöka elevers syn på ämnet. Syftet med denna uppsats är att undersöka hur elever som går på idrottsgymnasium upplever ämnet idrott och hälsa. För att undersöka detta har följande frågeställningar utformats; ” Upplever elever som läser på idrottsgymnasium att undervisningen i ämnet idrott och hälsa är jämlik?” och ” Har elever som läser på idrottsgymnasium en positiv eller negativ upplevelse av ämnet idrott och hälsa?”. För att få svar på detta använde jag en kvalitativ metod och genomförde semistrukturerade intervjuer. I undersökningen deltog sex elever som går på idrottsgymnasium och läser ämnet specialidrott med inriktning innebandy. Resultatet visade att elever som går på idrottsgymnasium har positiva upplevelser av ämnet idrott och hälsa. Eleverna beskriver bland annat att ämnet är en paus från de teoretiska ämnena och att gemenskapen i klassen blir bättre på idrottslektionerna. Å andra sidan nämner eleverna även att ämnet idrott och hälsa saknar utmaningar och att dom inte lär sig något nytt på lektionerna. Undersökningen visar även att eleverna upplever att alla har samma förutsättningar på idrottslektionerna och att det inte spelar någon roll om man läser specialidrott. Å andra sidan framkommer det i intervjuerna att det på skolan sker tydliga anpassningar för de elever som läser specialidrott, det är dock inget eleverna upplever själva.

I styrdokumenten för förskolan framgår att barn i behov av stöd ska få det tillgodosett. Syftet med denna kvalitativa studie var att bidra med ökad kunskap om några förskolors arbete med anpassningar i den fysiska lärmiljön inomhus, som möter behoven hos barn med perceptionskänslighet. Det finns viss forskning inom området och en hel del litteratur som beskriver vikten av anpassningar i förskolans lärmiljö. Till stor del berör forskningoch litteratur som hittats barn som redan diagnostiserats eller har tydliga utmaningar. Empiri har samlats in genom intervjuer med barnskötare och förskollärare. Resultatet visar att pedagogerna både behöver och önskar mer kunskap för att identifiera och möta behov hos barn med perceptionskänslighet. För att upptäcka barn med perceptionskänslighet ställs krav på en fungerande organisation och samsyn i arbetslaget. Alla pedagoger nämner en känsla av otillräcklighet. De framhåller att barnen är många och pedagogerna är få. Det är svårt att hinna se alla barns behov och utföra anpassningar i lärmiljön. Samtliga pedagoger delger en önskan om ett mer regelbundet specialpedagogiskt stöd. Studien visar på pedagogernas engagemang och omsorg för alla barns välmående. Pedagogerna har kunskap om begreppet perceptionskänslighet och generella anpassningar i lärmiljön. Däremot saknas specifik kunskap om hur känsligheten påverkar barnen och hur lärmiljöerna ska anpassas i syfte att bli begripliga, hanterbara och meningsfulla för barn med perceptionskänslighet.

Syftet med denna studie är att skapa kunskap om hur lärare, specialpedagoger och speciallärare i grundskolans tidigare år använder visuellt stöd samt deras upplevelser av att arbeta med det. Studien är kvalitativ och genomförs med semistrukturerade intervjuer med fem lärare, två specialpedagoger och två speciallärare på fyra olika skolor i en geografisk närhet. Det empiriska materialet analyseras med stöd i Vygotskijs sociokulturella perspektiv på lärande där visuellt stöd ses som ett medierande verktyg och kan därmed spela en roll för elevens proximala utvecklingszon. I resultatet framgår att alla informanter i studien ser visuellt stöd som viktigt och något som ger trygghet, tydlighet och struktur för eleverna i undervisningen. Resultatet visar även att både lärare, specialpedagoger och speciallärare vill att användandet av visuellt stöd ska öka på den egna skolan. En slutsats som dras är att behovet av handledning och diskussioner om visuellt stöd behöver öka. Vidare kan forskning omkring hur det visuella stödet kan användas och implementeras i större utsträckning vara av intresse.

Skolverkets undersökningar visar att skolor brister i anpassningar och särskilt stöd. Studien syftar till att utforska vad rektorer, specialpedagoger/speciallärare och lärare – från förskoleklass till gymnasienivå – uppfattar som framgångsrika proaktiva, didaktiska metoder och framgångsrika stödinsatser inom språk-, läs- och skrivutveckling i skolan. Vidare; hur det specialpedagogiska stödet är organiserat. Undersökningen genomfördes med en kvalitativ studie genom semistrukturerade intervjuer och fokusgrupper på tre grundskolor och två gymnasieskolor. Resultatet analyserades utifrån tre teorier: Sociokulturell teori, Systemteori inspirerat av Bronfenbrenners bioekologiska systemutvecklingsteori samt Specialpedagogiska perspektiv. Vi fann proaktiva didaktiska språkutvecklande metoder på strategier för elevers språk-, skriv- och läsutveckling. Alla skolor håller på att utveckla ”ledning och stimulans” samt anpassningar och stöd och har kommit olika långt i arbetet. Respondenterna pekar på vikten av ett relationellt synsätt på strategier och stöd för elevers språk-, skriv- och läsutveckling. Enligt respondenterna behöver samsynen och samarbetet öka på flera skolor. Det framkom hos respondenterna att de anser att elevhälsan börjar i klassrummet och att samtliga professioner bör samverka.

Studiens syfte är att undersöka hur svenska som andraspråkslärare på språkintroduktionsprogrammet identifierar dyslexi hos den flerspråkiga eleven. Genom metodtriangulering baseras denna studie på semistrukturerade intervjuer med svenska som andraspråkslärare och specialpedagoger samt en enkätundersökning riktat till svenska som andraspråkslärare. Det resultat som är mest framträdande visar att det föreligger stora svårigheter att identifiera dyslexi hos andraspråkseleven och att specialpedagogen och läraren har ett viktigt ansvar i att stötta eleven. Studiens slutsats visar att det demokratiska uppdraget delvis uteblir då den flerspråkiga eleven snarare utesluts än inkluderas i den reguljära undervisningen på grun av sin dyslexi.

Utgångspunkten för denna uppsats är ett intresse för musikundervisning för elever med olika funktionsnedsättningar. Det huvudsakliga syftet med uppsatsen är att undersöka och få känne-dom kring hur musiklärare i grundsärskolan anpassar sin undervisning. Forskningsfrågorna handlar om informanternas tillvägagångssätt, syn på och förhållningssätt till musikundervisning anpassad för elever med olika funktionsnedsättningar i grundsärskolan. För att samla in data till denna uppsats gjordes två kvalitativa halvstrukturerade djupintervjuer med två musiklärare verksamma inom grundsärskolan. Då denna studie är intervjubaserad ges informanternas svar stort utrymme i resultatkapitlet. Intervjuerna analyserades via tematisk analys. Den teoretiska ansatsen utgår från Ingrid Maria Hanken och Geir Johansens (2020) redovisning av ramfaktorer samt deras sju exempel på ämnessyn. Uppsatsens resultat delas in i tre huvudkategorier: an-passningar, musikämnet och lärarens yrkesroll. En genomgående röd tråd i resultaten visar på att verksamheten i så hög grad som möjligt behöver stå rustad för att göra individuella anpass-ningar av hela den samlade lärmiljön. Båda informanterna poängterar individernas olikheter och att det inte finns något enskilt, specifikt tillvägagångssätt att genomföra musikundervis-ningen på. Vidare visar resultaten på dilemman kopplade till elevassistenter, värderingar och kringliggande ramfaktorer som påverkar eleverna och lärarna. Resultaten diskuteras i förhål-lande till tidigare forskning, litteratur, teoretiska modeller samt författarens egna erfarenheter.