Idag visar statistik att äldre personer är en målgrupp som deltar mindre i sociala aktiviteter än övriga grupper i samhället, vilket kan göra dem mer utsatta för ensamhet. Arbetsterapeuter i kommunal verksamhet möter dagligen äldre personer i sitt yrkesutövande inom hemsjukvård. Där utgör arbetsterapeuten en viktig roll i att möjliggöra meningsfulla aktiviteter och en fungerande vardag. Syftet med denna studie var att undersöka arbetsterapeuters erfarenheter av att i sitt arbete bemöta ensamhet och främja social delaktighet bland äldre personer. Semistrukturerade intervjuer genomfördes med fem legitimerade arbetsterapeuter verksamma inom kommunal verksamhet. Intervjuerna analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys och resulterade i tre huvudkategorier; Att uppmärksamma ensamhet och stödja social delaktighet, Begränsningar i arbetet med att främja social delaktighet hos ensamma äldre samt Utvecklingsområden för att bidra till social delaktighet. Resultatet visar att arbetsterapeuter vanligen träffar ensamma äldre och att det är viktigt som arbetsterapeut att bemöta detta. Informanterna upplever att dem indirekt arbetar med att främja social delaktighet i deras uppdrag, men att det är svårt att prioritera på grund av tids- och resursbrister. En önskan finns därför att utveckla arbetssättet inom kommunal arbetsterapi för att kunna fokusera mer på social delaktighet. Slutsatsen är att arbetsterapeuter inom kommunal verksamhet bemöter målgruppen ensamma äldre, men skulle behöva mer utrymme för utveckling inom området för att kunna arbeta mer ingående med social delaktighet.

Bakgrund: Antalet äldre i Sverige beräknas öka och människor lever idag längre än förr och bor i högre utsträckning längre kvar i hemmet. En ofrivillig ensamhet är ett växande problem bland äldre och kan leda till allvarliga hälsorisker. Syfte: Syftet med litteraturstudien var att beskriva äldres upplevelser av att leva i en ofrivillig ensamhet i ordinärt boende. Metod: Litteraturstudien baserades på nio artiklar som analyserades utifrån en kvalitativ innehållsanalys med manifest ansats. Resultat: Analysen resulterade i fem kategorier. Resultatet visade att relationer och aktiviteter var viktiga faktorer för att lindra känslan av ensamhet. Äldre upplevde ensamhet relaterat till förluster eller en saknad att ha någon att dela livet med. Ensamheten medförde svåra känslor som skapade ett lidande och en känsla av meningslöshet och hopplöshet. Äldre upplevde hinder som försvårar förmågan till att minska känslan av ensamhet. Slutsatser: Upplevelsen av ofrivillig ensamhet hos äldre är mångfacetterad vilket visar på vikten av att bemöta äldres behov utifrån en personcentrerad vård. Sjuksköterskan bör utforma relevanta omvårdnadsåtgärder utifrån äldres upplevelser av ensamhet.

Inledning: Genom delad erfarenhet och igenkänning förmedlas en känsla av att inte vara ensam. Relationer påverkar vår hälsa, är vi inkluderade mår vi bra medan ofrivillig ensamhet påverkas oss negativt. Ensamhet är ett välkänt begrepp, men det saknas studier kring det psykodynamiskt orienterade psykoterapiarbetet med ofrivilligt ensamma patienter.  Syfte och frågeställningar: Studien syftar till att undersöka psykodynamiskt orienterade psykoterapeuters erfarenheter av arbete med ofrivilligt ensamma patienter. Hur beskriver psykodynamiskt orienterade psykoterapeuter arbetet med ofrivilligt ensamma patienter, vad är hjälpande och vad kan vara svårt är frågeställningen. Metod: Sju psykodynamiskt orienterade psykoterapeuter har intervjuats med hjälp av semistrukturerade intervjuer både enskilt och i form av fokusintervju. Bearbetning och analys av materialet gjordes med hjälp av tematisk analys. Resultat: Respondenterna beskrev att det var svårt att hjälpa de patienter som inte kunde eller ville förändras, vidare kunde det också vara så att just den enskilde psykoterapeuten inte var den bäst lämpad att kunna hjälpa. När det gick att hjälpa klarade patienten att integrera det relationella i terapiprocessen. Psykoterapeuten klarade då också av att låta sig beröras, stå ut och hålla gränser i terapirummet. Diskussion: Resultatet diskuteras utifrån svårigheter att etablera kontakt med den som inte själv tagit initiativ till kontakten, att lyckas få unga patienter att stanna kvar i terapin och att få grepp om de patienter som saknade intresse och förmåga att uttrycka sin ensamhet. För terapeuten kunde det vara tungt att bära patientens utsatthet och ibland var terapeuten inte rätt person att hjälpa. De patienter som gick att hjälpa klarade att använda terapirelationen som ett övningsobjekt och en modell för relation. Viktigt i arbetet för terapeuterna var att förstå sin egen ensamhet, låta sig beröras, hålla ramen, härbärgera och ta eget stöd i kollegor. Risker i arbetet var konsekvenser av att bryta ramen och att inte klara att härbärgera. / Introduction: Through shared experience and recognition, a feeling of being alone is conveyed. Relationships affect our health, included we feel good while involuntary loneliness affects us negatively. Loneliness is a well-known concept, but there are few studies on the psychodynamic oriented psychotherapy work with involuntarily lonely patients. Aim and questions: The study aims to investigate psychodynamic oriented psychotherapists' experiences of working with involuntarily lonely patients. How do psychodynamic oriented psychotherapists describe the work with involuntarily lonely patients, what is helpful and what can be difficult is the question. Method: Seven psychodynamic oriented psychotherapists have been interviewed with the help of semi-structured interviews both individually and in the form of a focus interview. Processing and analysis of the material was done using thematic analysis. Results: The respondents described that it was difficult to help the patients who could not or did not want to change, and it could also be the case that the individual psychotherapist was not the best person to be able to help. When it was possible to help, the patient was able to integrate the relational into the therapy process. The psychotherapist then also managed to allow himself to be touched, endure and keep boundaries in the therapy room. Discussion: The results are discussed on the basis of difficulties in establishing contact with those who have not taken the initiative themselves, in succeeding in getting young patients to stay in therapy and in gaining a grip on the patients who lacked interest and ability to express their loneliness. For the therapist, it could be difficult to bear the patient's vulnerability and sometimes the therapist was not the right person to help. The patients who went to help were able to use the therapy relationship as an exercise object and a model for relationship. Important in the work for the therapists was to understand their own loneliness, let themselves be touched, keep the frame, contain and take their own support in colleagues. Risks in the work were consequences of breaking the framework and not being able to contain.

Bakgrund: Den globala befolkningen blir allt äldre. Det är även vanligt hos äldre människor att känna ensamhet, vilket kan leda till fysisk ohälsa och lidande. Eftersom sjuksköterskan ska motverka ohälsa och främja hälsa är det av stor vikt att ha kunskap om hur ensamhet i denna ökande befolkningsgrupp kan minskas.  Syfte: Syftet med litteraturstudien var att kartlägga interventioner som kan motverka ensamhet hos äldre över 60 år som bor hemma.  Metod: Litteratursökningar gjordes i Cinahl, Scopus, PubMed, PsycInfo och MEDLINE. Litteraturstudien består av 9 kvantitativa interventionsstudier som har kvalitetsgranskats, analyserats och sammanställts. Resultat: Resultatet visade på att de studerade interventionerna var väldigt olika och involverade olika komponenter: samtalsgrupper, kognitiva övningar, fysisk aktivitet, sociala aktiviteter och information/rådgivning. Samtliga interventioner som innehöll kognitiva övningar var i denna litteraturstudie effektiva. KBT i kombination med Baduanjin qigong sågs vara effektivare än enbart KBT. Resterande komponenter var delvis effektiva. Konklusion: Lösningen på problematik med ensamhet verkar vara högst komplicerad. Samtliga komponenter kan ha potential att kombinerade vara effektiva i att minska ensamhet. Etablerade mätinstrument bör användas på grund av stigmatisering av fenomenet ensamhet. Mer forskning behövs för att kunna dra säkra slutsatser. / Background: The global population is getting increasingly older. Loneliness is common among elderly people and can lead to suffering and decreased physical health. Nurses should promote well-being, which is why knowledge of how loneliness in this rising population can be reduced is important.  Aim: The aim of this literature study was to compile interventions that can counteract loneliness among elderly over the age of 60 who are living at home. Methods: Searches were made in Cinahl, Scopus, PubMed, PsycInfo and MEDLINE. The literature study consists of 9 quantitative intervention studies that have been reviewed for quality, analyzed and compiled. Results: The outcome shows that the studied interventions were very diverse and consisted of different components: therapy groups, cognitive exercises, physical activity, social activities, and information/counseling. All studies that included cognitive exercises were efficient. CBT combined with Baduanjin qigong was more efficient than exclusively CBT. The remaining components were partially efficient. Conclusion: The solution to the problem of loneliness seems to be complicated. All components have the potential of being efficient when combined. More research is needed in order to draw correct conclusions. Established measuring instruments should be used due to the stigma surrounding loneliness.

Bakgrund: Begreppet ensamhet kan ha olika betydelse för olika personer. När ensamheten inte är självvald kan det leda till ohälsotillstånd i form av depression, demens, högt blodtryck, stroke samt hjärtinfarkt. Undersökningar har visat att många äldre personer med äldreomsorg upplever ensamhet i någon form. Det är dock oklart hur stor andel av den svenska befolkningen som upplever en känsla av ensamhet. Syfte: Syftet var att kartlägga förekomsten av ensamhet i förhållande till social interaktion bland äldre personer i Sverige i åldern 60 och 81 år.  Metod: Metoden i studien var en kvantitativ tvärsnittsstudie och baserades på data från, en nationell kohortstudie om olika aspekter av åldrandet. The Swedish National Study on Aging and Care (SNAC). Datamaterialet analyserades med deskriptiv och jämförande statistik.  Resultat: Resultatet visade att majoriteten av deltagarna rapporterade att de sällan eller aldrig kände sig ensamma och bodde i eget boende. Detta trots att de inte hade haft någon social interaktion de senaste fyra veckorna, men däremot bodde med make/ maka/ partner.  Slutsats: Slutsatsen var att ensamhetskänslor inte behöver uppstå vid utebliven social interaktion. Social interaktion behöver således inte vara associerat med ensamhet

No description available.

No description available.

Syftet med studien har varit att undersöka hur en grupp anställda inomen statlig myndighet har upplevt sin arbetsmiljö vid hemarbete underpandemin. För att svara på syftet har vi utgått från tre frågeställningar 1) Hur har de upplevt sin psykosociala arbetsmiljö, 2) Hur har de upplevt sin fysiskaarbetsmiljö, 3) Hur har de upplevt sin organisatoriska arbetsmiljö. Vi har valt att arbeta utifrån kvalitativ metod och intervjuat respondenter utifrån en semistrukturerad intervjuguide. Resultatet av intervjuerna har analyseratsmed hjälp kvalitativ innehållsanalys. Material till bakgrunden har inhämtats från tidigare forskning, rapporter och kartläggningar. Resultatet visar på att växla från kontor till hemarbete har inneburit en stor omställning för alla arbetstagarna, erfarenheter innehåller både negativa och positiva aspekter av övergången till hemarbete. Negativa erfarenheterna har beskrivits i form av försämrat kollegialt och chefsstöd, avsaknaden av ergonomiska och tekniska förutsättningar, fysiska besvär samt känslan av ensamhet. Positiva erfarenheter har varit ökad fokus och därmed förbättrad produktion och ökad balans mellan arbetsliv och privatliv.

Syftet med studien är att undersöka och analysera hur studenter vid Umeå universitet har upplevt den påtvingade ensamheten till följd av restriktionerna under covid-19 pandemin. Detta görs via informanters utsagor under samtal om subjektiva upplevelser av den sociala distanseringen, hur de har handskats med negativa känslor och vad för utmaningar som studenter upplevt under denna period. Analysen av materialet utgår från ett kulturanalytiskt perspektiv med inspiration från intersektionella perspektiv på ensamhet och mellanmänskliga relationer. Resultatet visar på studenters behov av sociala mötesplatser och nätverk för att komma bort från känslor av ensamhet. Hur viktigt stöd från universitet och institutioner är för att inte tappa samband till såväl sitt ämne som klasskamrater.

Idag lever vi i ett samhälle som drabbats av en ensamhetsepidemi där de värst drabbade är äldre människor över 60 år. Ensamheten påverkar oss människor mentalt och fysiskt, vilket kan vara en faktor som leder till en mer fortgående mental åldringsprocess men även en tidigare bortgång. Detta arbete syftar till att utforska hur en användarcentrerad designprocess kan bidra till att öka sociala nätverk hos äldre. Studien bygger på litteratursökning, kvalitativa intervjuer och observationer med äldre över 65 år. För att avgöra vem som känner sig ensam gjordes en `UCLA Loneliness Scale´ som vanligtvis används i forskningssyfte för att mäta ensamhet. Designarbetet består av en förstudie (intervju, observation och autoetnografi) och designprocess som innefattar kravspecifikation och idegenerering. Arbetet resulterade i ett produktförslag i form av en brosch som bärs av användaren. Tanken är att den ska ge en känsla av tillhörighet vilket kommer minska känslan av ensamhet eller till och med förhindra förekomsten av ensamhet hos användaren. Produkten är avsedd för kommande generationer och utesluter inte digital utveckling. / Today we live in a society affected by an epidemic of loneliness where the worstaffected are  older people over 60 years. Loneliness affects us people mentally and physically, which can be a factor that leads to a more progressive mental aging process but also earlier death. This work aims to explore how a user-centered design process can contribute to incease social networking amongst elderly people. Research strategy involves literature search, qualitative interviews and observations with elderly over 65 years. Design work consists of survey methods (interview and observation) and design process, which includes requirements specification and idea generation. To determine who feels lonelly, a ´UCLA Loneliness Scale´ was made, which is commonly used in research studies to measure loneliness. Design work consists of research methods (interview, observation and autoetnography) and design process, which includes requirements specification and ide generation. The work results in a product proposal in the form of a badge that is used as an accessory. This would give the user a sense of belonging and reduce the feeling of loneliness or prevent the feeling of loneliness. The product is intended for future generations and does not exclude digital development.