Är upplevelsen av musik meningsfull och på vilket sätt är det möjligt för ett musikstycke att gestalta en yttre värld? I denna uppsats undersöker jag lite kort vad inom musiken skulle kunna förstås som en mening. Genom att se till olika förhållanden av meningsfullhet och musikalisk upplevelse går det att förstå dess breda förklaringssvårigheter. Meningen ter sig subjektiv men kan också bidra till en kollektiv samstämmighet om ett musikstyckes meningsfullhet. Upplevelsen av musik i sin tur kan hjälpa en kompositör eller artist att gestalta en omvärld för sig själv. Denna gestaltning bebor inte musiken på liknande sätt som en manual beskriver ett tillvägagångssätt utan med hjälp av medlet musik kan artisten uttrycka något som en vokabulär inte möjligtvis är kapabelt till. Med kroppen som länk mellan den yttre världen och subjektets vilja används vanan av att bruka ett instrument som en förlängning för kroppen. Att utgå från kroppen som en medvetandehorisont är något som är nära besläktat till Merleau-Pontys existentiella fenomenologi i Phenomenology of Percetion och utgör en bra grund för denna uppsats. Även om jag inte kommer fram till ett svar ifall musik besitter en mening så har upplevelsen av musik utforskats genom olika musikaliska verk och hur musikalisk gestaltning kan användas för varseblivning. / Is the experience of music meaningful and in which way is it possible for a musical arrangement to depict an external world? This essay will firstly examine what meaning within music might refer to. Though there are difficulties to pinpoint an exact definition of meaning in regard to several different experiences of music it seems to originate from the subject itself. Even so, music can possess a collective acceptance within their respective social groups. The experience of music can help a composer to portray a surrounding, not by the virtue of musical characteristics, but by mediating the will of the composer. Unlike a manual which is guiding the reader to take certain steps the composer can express what a vocabulary is lacking by the habit and familiarity of ones instrument as an extension of the performers body to link an external world. This is very much related to the existential phenomenology put forward by Merleau-Ponty in Phenomenology of Perception and on which I base my arguments on. Even though I might not find a meaning within music I have examined the possibility for experiencing music as a way of portraying the surrounding world.

Det faktiska mötet med arkitektur handlar inte bara om det vi ser med våra ögon utan det vi upplever genom hela vår kropp.

The following essay seeks to explore Maurice Merleau-Ponty’s philosophy of expression in order to tease out a perspective on language and communication that might be of interest for contemporary rhetoric. The point of departure is located in Merleau-Ponty’s claim that language (in the way we use it) is inherently meaningful and a privileged aspect of the human being-in and orientation-towards the world. Furthermore, »what we do with words« cannot be reduced to the implementation of already constituted sets of meaningful expressions, ready-at-hand ideas or the obvious assembling of unambiguous words, but must, according to Merleau-Ponty, be acknowledged as a response to a particular horizon of possibilities within which the speaker finds herself. By employing the already established language at hand she is able to conjure a meaningful expression as a response to the (rhetorical, if you will) situation, with more or less creative astuteness. Consequently the speaker always already finds herself within a denominated world, a cultural-historically structured context – i.e. within »the nameable and the sayable« – yet this world bears within it an ever present possibility of renegotiation, and the as of yet unforesayable. To speak then, according to Merleau-Ponty, is to form an expression between the lines of repetition and invention. Or in his own words: »the operative Word is the obscure region whence comes the instituted light«.  Drawing most importantly from Merleau-Ponty’s distinction between »speaking« speech (parole parlante) and »spoken« or empirical speech (parole parlée), I approach some rhetorical notions of both classic and modern kind. I argue that the creative dimension Merleau-Ponty ascribes to our linguistic abilities, offers interesting perspectives on both Doxa and Topoi, as well as it problematizes the classical distinction between Inventio and Elocutio, and that the gestural dimension of expression that Merleau-Ponty is recurringly talking about can be read as an elaboration on Actio. From a more modern rhetorical perspective I argue that Merleau-Ponty’s philosophy of expression, and its modes of (or interplay between) institution and conquest, may offer a fruitful ground for understanding the creation and sedimentation of social meaning, taken in a broader sense. Lastly, if we wish to follow Merleau-Ponty’s account of how language is a fundamental part of the way in which we inhabit our world, rhetoric must recognize not only persuasion (in a shallow sense of the word), but the deep reaching, existentially (and culturally) transformative dimensions that are at play in our creating, exchanging and appropriation of meaning – linguistic or otherwise.

Contemporary readings of Hegelian philosophy tend to overemphasize the Phenomenology ofSpirit and especially as it pertains to the master and slave dialectic. These analyzes are certainlyvalid, but the danger of confining oneself to this work alone is that its deep connections tothe Science of Logic might be neglected (I’ve had the opportunity to use Sven-Olov Wallenstein'sSwedish translation of the Science of Logic, which at the time of writing has not yet beenpublished). Despite this development, there are still researchers who have highlighted theimportance of making these connections visible by understanding how these worksorganically interlink with each other via negation. This study aims to investigate a deepernegativity that connects these works based on a close reading of the dialectic of sensecertainty in the Phenomenology of Spirit and the dialectic of being and nothing in the Science ofLogic - with the help of commentary research texts. The analysis shows that there is a deepconnection between the Phenomenology of Spirit and the Science of Logic which manifest in theirrespective first chapters. Further research is needed to establish these connections, as well asto explain their nuances - especially as pertaining to the relationship between language andHegel's metaphysics - which could not be included here due to the limited scope of the essay. / Den samtida hegelläsningen tenderar att lägga mycket fokus på Andens fenomenologi och särskiltdröja vid herre och slav-dialektikens moment. Dessa analyser äger sin bestående giltighetmen faran i att enbart begränsa sig till detta verk är att det medför att dess intima förbindelsermed Logikens vetenskap försummas (Sven-Olov Wallensteins svenska översättning av Logiken- som i skrivande stund ej ännu publicerats- används). Oaktat denna utveckling så finns detfortfarande forskare som har lyft fram vikten i att synliggöra dessa förbindelser genom attbegripa hur dessa verk organiskt integreras i varandra och hur negationen spelar in irespektive böckers organiska utvecklingsprocesser. Denna studie ämnar framförallt att visaen djupare negativitet som binder ihop dessa verk genom en närläsning av den sinnligavisshetens dialektik samt av varats och intets dialektik, med stöd i kommenterandeforskningstexter. I texten argumenterar jag för att den sinnliga visshetens dialektik samtvarats och intets dialektik samverkar i en och samma rörelse fast med olika bestämningar.Vidare forskning behövs för att etablera dessa förbindelser och explicera nyanser - särskiltgällande språkets förhållande till Hegels metafysik.

I den här uppsatsen har jag med utgångspunkt i personliga dagboksanteckningar och beskrivningar av upplevda kroppsliga aktiviteter, valt att ha kroppen som huvudfråga. Med hjälp av ett teoretiskt ramverk inleder jag uppsatsen med en förståelse av kroppen som upplevd och individuell, för att sedan röra mig mot ett mer vidgat perspektiv på kroppen som del av en större, kollektiv helhet som går bortom idén om det egna; bortom invanda föreställningar om vad den egna kroppen kan.

Att få röra på sig är betydelsefullt för både kroppen och kognitionen. Syftet med studien är att, utifrån ett fenomenologiskt perspektiv, undersöka och presentera förskollärares erfarenheter av fysiska aktiviteter i förskolan, hur de arbetar med att tillgodose barns behov av rörelse och vilken betydelse organisationen har för detta. Studien utgår utifrån en kvalitativ semistrukturerad intervjumetod där sex förskollärare har fått dela med sig av sina livsvärldsberättelser av rörelse i förskolan och hur de inkluderar rörelse i undervisningen. Förskollärarnas berättelser har analyserats utifrån studiens syfte för att sedan sortera in utsagorna i olika teman som synliggjorts. Resultatet visar på att rörelse är betydelsefullt för barns utveckling både socialt och kognitivt. Förskollärares förhållningssätt och förskolans organisation påverkar barns intresse och närvaro av fysisk aktivitet. Resultatet visar även på att olika faktorer som ekonomi, tid och personaltäthet begränsar arbetet med fysisk aktivitet och att förskollärare försöker se möjligheter som kan bidra till att barns intressen till fysisk aktivitet tillgodoses.

Vi har skrivit en kvalitativ studie om förskollärares erfarenheter av matematik i förskolan, förskollärares upplevelser av arbetet med matematik. Syftet med studien är att synliggöra förskollärares upplevelser och erfarenheter av arbetet med matematik för att bidra med en ökad kunskap till barns matematiklärande och utveckling i förskolan. Eftersom vi väljer att undersöka förskollärarnas upplevelser valde vi att utgå från fenomenologiska vetenskapsteorin i denna studie. Metoden som användes för att besvara forskningsfrågorna var semistrukturerade intervjuer med sex förskollärare. Vårt empiriska material bearbetades genom Giorgis analysmetod. Resultatet visar att förskollärares erfarenheter har betydelse för hur de upplever arbetet med matematik i förskolan. I resultatet kom vi fram till tre teman och dessa tre teman är sammanfattning av deras upplevelser av arbetet med matematik. Det första temat är: lustfyllt, meningsfullt och intressant. Tema två är ett gemensamt lärande, en god lärmiljö, vardagsmatematik och närvarande förskollärare. Slutligen handlar tema tre om utmaningar och osäkerhet. Studiens slutsats visar att förskollärares upplevelser och erfarenheter har betydelse för hur de väljer att arbeta med matematiken i förskolan. Förskollärarna vill inte att barnen ska få liknande upplevelser av matematik som de själva hade under sin skolgång, de vill skapa bättre förutsättningar för barnen.

Syftet med denna studie är att undersöka hur förskollärare uppfattar att de skapar gynnsamma och främjande miljöer utifrån olika storlekar på barngruppen. Vidare är syftet att ta reda på uppfattningarna från förskollärarna och ställa det mot tidigare forskning. Den metod som har använts i studien är kvalitativa intervjuer med sex förskollärare i fem olika kommuner. Studiens resultat visar på att det finns både likheter och skillnader i arbetssätten med olika stora barngrupper. Vi kan dra slutsatsen att det är fördelningen mellan antalet barn och antalet pedagoger som styr arbetet och indelningen av barngruppen, men även hur miljön är utformad. Detta belyser vilka konsekvenser det kan bli för barns lärande och utveckling i förskolan.

Syftet med denna studie är att få en fördjupad kunskap om hur bildlärare upplever och beskriver bedömning gentemot gällande styrdokument. Studien utgår från fenomenologin i metod och analys. Kvalitativa intervjuer med tre gymnasielärare från tre olika skolor har genomförts. Studiens resultat tyder på att bildlärares beskrivningar och bedömningar av elevers förmågor i relation till styrdokumenten och utvalda elevarbeten skiljer sig markant åt. Den pekar också på att bildlärare upplever svårigheter i att tolka ämnets betygskriterier i de gällande styrdokumenten, samt att verbalisera sina bedömningar, speciellt då elevernas arbeten är av en friare karaktär.

Studien undersöker undervisningsmetoder i gymnasiekurserna Instrument eller sång 1 samt 3 (INSÅ), med särskilt fokus på metoder riktade mot att pröva nya sångtekniker i relation till bedömning och betygssättning. Data har samlats in genom kvalitativa intervjuer samt semistrukturerade kvalitativa enkäter med sånglärare och sångelever på gymnasiet. Vidare har data analyserats genom ett existensfilosofiskt fenomenologiskt perspektiv. Resultatet visar bland annat att sånglärarna beskriver att de besitter många sätt att lära ut samt använder sig av dem. De flesta elever är positiva till sångundervisningen i kurserna och beskriver undervisningen som en plats för utveckling. Studiens slutsats är att relationer mellan sånglärarna och eleverna alltid är befintliga och behöver finnas för att sångundervisning ska kunna bedrivas. Resultatet visar även att eleverna önskar att förutsättningarna kring bedömning och betygssättning ska förtydligas av sånglärarna. Sånglärarna beskriver bedömning och betygssättning som ett pågående arbete i kurserna.