Sammanfattning Denna studie syftade till att undersöka pedagogers och föräldrars uppfattningar om musik som ett stöd för barns språkutveckling i förskolans verksamhet. Då vårat syfte med studien var att undersöka uppfattningar bestämde vi oss för att använda det fenomenografiska perspektivet som utgår från människors erfarenheter och uppfattningar. Studien genomfördes genom två delstudier, där Viktoria Nygren ansvarade för den ena innehållande kvalitativa intervjuer av fem förskollärare bosatta i olika delar av Sverige. Den andra delstudien, som Elida Berglin ansvarade för, består av en kvalitativ samt en kvantitativ webbaserad enkät där föräldrars uppfattningar om ämnet undersöktes. Genom dessa studier framkom respondenternas uppfattningar om att det finns ett samband mellan musik och språk samt att det finns en medvetenhet hos respondenterna om att musik kan påverka barns språkutveckling. Även om inte respondenterna säger det ordagrant tolkar vi det mellan raderna i deras svar på undersökningarna. Dessa resultat analyserades sedan utifrån den fenomenografiska analysmodell bestående av sju steg som beskriver hur analysen ska genomföras, detta går då i linje med vår teoretiska utgångspunkt. Genom denna studie kan det, som ovan nämnts, utläsas att det råder ett samband mellan musik och barns språkutveckling. Det kan även utläsas att både pedagoger och föräldrar ser musik som en viktig pedagogisk resurs och den forskning vi tagit del av visar att musik kan vara betydelsefull för barns språkutveckling. Enligt den nya läroplanen som börjar gälla i juli 2019 kan det utläsas att ett mer medvetet arbetssätt kring undervisning krävs, och att pedagogerna ska ge barnen möjlighet att utvecklas. I forskningen och hos respondenternas svar syns en medvetenhet kring musik som ett stöd för barns språkutveckling, dock krävs det nya metoder för ett undervisande arbetssätt i enlighet med nya läroplanen.

Den här studien genomfördes med avsikt att undersöka vilka arbetssätt förskollärare använder för att gynna barns språkutveckling i förskoleverksamheten och vad som påverkar deras arbete. Nio stycken intervjuer med verksamma förskollärare genomfördes. Resultat och analys visar att förskollärarna främst såg vardagliga situationer som språkutvecklande men att alltför stora barngrupper och känslor av otillräcklighet innebar svårigheter för att skapa ett gott språkutvecklande arbete. Förskollärarnas kompetens visade sig ha stor betydelse för att kunna bidra till en hög kvalitet av förskolans verksamhet. Vygotskijs (1999) teorier från ett sociokulturellt perspektiv har legat till grund för analysen och en stor vikt har lagts vid att språket utvecklas i sociala interaktioner.

Denna studie om uttalsvariation i Uppsalaområdet har gjorts med fokus på de tre vokalfonemen långt ä, långt ö och kort ö, samt prefixet er-, vars vokal är ett långt ä som varierar uttalet. Bakgrunden till detta ligger framför allt i egna iakttagelser, men även tidigare studier som gjorts från slutet av 1900-talet och framåt har visat dels på ett öppnare uttal av de långa vokalfonemen och på ett närmande av kort ö mot ett u.I ett försök att frammana dessa fyra variabler hos 12 informanter i två olika åldersgrupper har ett analyserbart material framställts och spelats in. Detta har sedan bearbetats och tolkats utifrån en generationsbaserad utvecklingsteori.Studien visar stark tendens till en utveckling av ett öppet uttal av både långa ä och ö, som båda förekommer i flera fall hos de yngre informanterna. Den kan dock inte uppvisa några tecken som talar för ett utbrett bruk av u-haltigt kort ö eller någon variation i uttalet av er-prefixet som mer eller mindre slutet.En särskilt sluten variant av långt ä, som i tidigare generationer varit vanlig i Stockhomsområdet är vanligare än den öppna i den äldre gruppen, även om dessa bara förekommer vid enstaka tillfällen och alltså inte kan påstås vara särskilt levande.Den enda utomspråkliga variabeln som har betydelse för realiseringen av de språkliga varianterna i denna studie är åldern, vilken också är den som uttrycker störst tecken på utvecklingen över tid.

Syftet med föreliggande studie är att fördjupa kunskapen om hur man som vårdnadshavare med barn i åldrarna 6–9 använder högläsning i hemmet. Vi har med hjälp av enkäter och intervjuer tagit del av högläsningsvanor från 86 hem fördelade på åtta F–3-klasser. Svarsfrekvensen blev 38 procent. Resultatet visar att högläsning förekommer i alla hem utom ett. Resultatet visar också att högläsningens användningsområden skiljer sig åt i hemmen. I en del hem sker det endast på skolans initiativ men i majoriteten av hemmen sker det på hemmets initiativ. Slutsatsen som kan dras efter genomförd studie är att högläsning förekommer i stor uträckning av de som har deltagit i studien. Vårdnadshavares inställning till högläsning skiljer sig, där den är mer positiv om läsningen sker frivilligt. Sker högläsningen enbart på skolans initiativ märks inte samma positiva inställning hos vårdnadshavarna.

Syftet med studien är att undersöka om och hur åtta lärare med olika yrkeserfarenhet inom årskurserna ett till tre arbetar med högläsning i sin svenskundervisning med fokus på vilka faktorer som påverkar valet av högläsningslitteratur. Det teoretiska perspektivet vi har utgått ifrån när vi analyserade vår data baseras på Hetmars triangelmodell (eleven, läraren och litteraturen) och de ämnesdidaktiska grundfrågorna vad, hur och varför. Metoden som vi använt oss av är semistrukturerade intervjuer. Resultatet visar att lärarna i studien har ett litteraturintresse. Lärarna läser högt dagligen för sina elever och det finns många skäl till högläsning, vilka främst är språkutveckling och ökad läslust. Lärarna har egna teorier om högläsning och litteratur men behöver anpassa sin undervisning utifrån en rad olika praktiska och sociala aspekter, vilka ligger till grund för lärarnas val av högläsningslitteratur. Högläsning är ett vanligt undervisningsinslag på lågstadiet som kräver många komplexa beslut och som vi därför uppfattar som en konst alla lärare bör behärska.

Denna studie belyser barns språkutveckling och hur läroplanen implementeras i verksamheten. Syftet med studien är att belysa hur några förskollärare beskriver vad språkutveckling är för dem samt hur de säger att de implementerar läroplanen i verksamheten. Studiens frågeställningar är: Hur beskriver förskollärarna vad språkutveckling är? och Hur beskriver förskollärarna processen att implementera läroplanen i sin verksamhet? Utifrån studiens syfte och frågeställningar har en kvalitativ studie genomförts med semistrukturerade intervjuer av sex förskollärare. Pedagogerna beskriver språkutveckling som barnens förmåga till ”kommunikation” och ”benämning” och att detta sker genom att utveckla ett ordförråd. ”Dialog” beskrivs som både ett medel och ett mål för språkutveckling. Flera pedagoger ser språkutveckling som en naturlig, konstant pågående process i förskolans vardag som sker under hela dagen: den är ”allt”. Implementering av läroplanen beskrivs främst som en fråga om planering av verksamhetens innehåll; vissa arbetar med den som ett ”levande dokument” att tolka medan andra förlitar sig till sitt minne av den då de planerar aktiviteter utifrån läroplanens mål. Resultatet visar att pedagoger arbetar utifrån en pliktkänsla eller önskan att använda läroplanen vid planeringen av språkutvecklande aktiviteter, även då de ser språkutveckling som naturligt pågående i alla aktiviteter.

Syftet med studien var att ta reda på hur förskollärare beskriver sitt arbete med att stimulera barns språkutveckling i förskolan. Vi hade som avsikt att synliggöra vilka redskap och strategier som används i ett språkstimulerande arbete samt förskollärarnas förhållningssätt i relation till barns språkutveckling. Vi valde att utgå från en kvalitativ forskningsmetod där vi genomförde semistrukturerade intervjuer med åtta stycken förskollärare. Den teoretiska utgångspunkten för studien är Säljös (2011) tolkning av den sociokulturella teorin. Resultatet av studien pekade på att förskollärarna såg sitt förhållningssätt som nyckeln till barns språkliga utveckling samt att förskollärarna redogjorde för tydliga redskap och strategier som kan användas för att stimulera språkutvecklingen hos barn. Studiens slutsats visar en gemensam syn av ett språkfrämjande arbete där språket alltid ska finnas närvarande samt att det går att skapa ett språkfrämjande arbete i alla situationer.

Språket är en stor del av förskolan och skolans värld. Den lägger grund för den sociala utvecklingen men även för barns akademiska framgångar. Brister språkandet ger det i sin tur svårigheter att ta sig in i samhället. Syftet med studien är att undersöka hur förskollärare arbetar med barns språkutveckling, och vilka metoder som används för att stärka utvecklingen. Vi författare till denna studie valde att utgå från det sociokulturella perspektivet med utvalda begrepp som låg i fokus. Begreppen interaktion och kommunikation, den proximala utvecklingszonen, stöttning (scaffolding), processer och literacy valde vi för att samtliga bidrar till barnets språkutveckling. Vi valde att använda oss av kvalitativa intervjustudier för att undersöka legitimerade förskollärares arbeten med språkutveckling i en stor tätort i östra Svealand. Med frågeställningarna begränsade vi oss till att undersöka förskollärares egna tolkningar av språkutveckling, drama som metod i verksamheterna och kommunikationen mellan förskolan och förskoleklassen. De huvudsakliga resultaten som vi kunde dra från denna studie är att språkutvecklingen i verksamheterna är väl anpassade till varje barns förutsättningar. Detta kunde delvis bero på respondenternas olika tankar om vad språkutvecklingen innehåller. Metoder såsom bildstöd, gester, högläsning och drama var olika exempel som framkom från respondenterna. Även drama som metod tolkades olika i verksamheterna då exempelvis teatrar och rollekar framkom. Vidare kunde vi författare se att kommunikationen mellan förskolan och förskoleklassen innehöll olika uppfattningar från respondenterna. Främst förekom kritik från förskoleklassen mot dess syfte och bristfälliga informationsunderlag, samtidigt som förskolan ansåg att informationen som fördes vidare var meningsfull.

Syftet med vår studie är att bidra med kunskap om hur förskollärare uppfattar att högläsning påverkar barns språkutveckling genom att undersöka hur förskollärare resonerar kring högläsning i förskolan. Ämnet högläsningens påverkan på barns språkutveckling var intressant att undersöka eftersom tidigare studier har visat att högläsning är av betydelse för barns språkutveckling samt att vårdnadshavare läser allt mindre för sina barn i hemmet. Utifrån syftet formulerades två frågeställningar: På vilka sätt arbetar förskollärare med högläsning för att främja barns språkutveckling? Vilka resurser har förskollärare för att främja barns språkutveckling i samband med högläsning? För att kunna undersöka och få ta del av förskollärarnas uppfattningar valde vi att utgå från en kvalitativ ansats med semistrukturerade personliga intervjuer med fyra verksamma förskollärare. Vi lyssnade på de inspelade intervjuerna, sammanställde och kategoriserade intervjusvaren utifrån olika mönster och fick fram ett resultat som vi därefter analyserade utifrån tidigare forskning och teoretiskt ramverk. Slutligen diskuterades resultatet och analysen i relation till våra tolkningar och uppfattningar. Resultatet visade att samtliga intervjuade förskollärare i studien hade en uppfattning om att högläsning är ett betydelsefullt verktyg för att främja barns språkutveckling. Det framhölls att det är genom utvecklande samtal om böcker och texter i samband med högläsning där barn får inflytande och delaktighet som är avgörande för att barns språk ska kunna utvecklas. Förskollärarna nämnde dessutom att en lugn miljö är en förutsättning för att samtalen vid högläsning ska bli av god kvalité.

No description available.