Studien inbegriper en litteraturstudie av dokument från Åland, i detta fall den åländska läroplanen och några jämförelser ifrån finska fastlandets läroplan. Därtill har detta kompletterats med intervjuer från fem olika speciallärare från några av Ålands högstadieskolor. Syftet var att i relation till den svenska forskningsdiskursen undersöka den åländska skolans syn på differentiering och inkludering. Det som framkommit är att den medicinska och individuella diskursen är stark inom den åländska skolan och att det relationella perspektivet lyser med sin frånvaro till största delen. Man satsar mycket på individuella och differentierade lösningar inom det specialpedagogiska fältet där elever slussas till speciallärare för att få hjälp att antingen komma ikapp eller att få sin studiegång anpassad till det skolan uppfattar som elevens förmåga.

The aim of this thesis is to investigate, and thereby highlight, the new role of special needs teachers in conducting educational development in the fields of linguistics and literacy. The thesis defines how educational development, as described by special needs teachers, can be conducted and what conditions they perceive for such development. Factors which, according to special needs teachers, promote or hinder the development are discussed. The study uses a qualitative method involving knowledge-creating dialogues, analyzed hermeneutically, with two special needs teachers. Results are then discussed in light of relevant research and sociocultural theory. The study indicates that special needs teachers’ main tool, to support teachers, is diverse use of dialogue. Other examples include scaffolding by way of modelling and coaching in the classroom. The special needs teachers’ stories point to the great possibilities which they have, by virtue of their education and position within schools, to conduct development work. However, it is vital that teachers receive explicit support from their principals, as well as the agreement of teachers and principals on how to promote inclusion within the school's mission and responsibilities. Relevant factors include engaged time, curriculum, teachers’ attitudes, and with which legitimacy special needs teachers conduct educational development.

Syftet med den här studien är att undersöka speciallärares och specialpedagogers erfarenheter av hur elevers behov av stödinsatser i grundskolan kartläggs, samt vilka insatser de erfar att kartläggningen kan leda till. Våra två frågeställningar blev: Hur bedrivs arbetet enligt våra informanter för att ta reda på vilka stödinsatser som en elev behöver för att nå minsta kunskapskrav? Vilket stöd erbjuds elever som riskerar att inte nå kunskapskraven? Vår sociokulturella teori är som Vygotskijuttrycker att samspelet med andra människor är viktigt vid all socialutveckling och lärande.  För att få svar på vårt syfte och frågeställningar intervjuade vi 22 specialpedagoger och speciallärare vid grundskolor utspridda i Sverige. Vi använde oss av en kvalitativ forskningsmetod. I studiens resultat framkom att det finns olika vägar för informationen att nåfram till specialpedagog och speciallärare samt till elevhälsoteamet. Fleraskolor screenar kontinuerligt eleverna i varje årskurs för att upptäcka elever i behov av stöd på olika sätt. Kartläggningsprocessen och stödinsatserna såg olika ut mellan informanternas skolor. Stödet kunde röra sig om att medverka i bildandet av grupper, olika digitala material, intensivkurser för att på kort tid komplettera kunskapsluckor, stöd utanför klassrummet och mindre grupper. Vår slutsats är att det finns en stor variation i vårt lands skolor på hur kartläggningen går till och vilken form av stödåtgärder i och utanför klassrummet som ges till elever som inte når målen.

Höstterminen 2008 återinfördes speciallärarutbildningen, men nu med olika specialiseringar och ett vidare arbetsuppdrag. I dagens skolkontext ska yrkesrollen etableras för speciallärarna i matematik och frågan är hur denna yrkesroll gestaltar sig, då tidigare forskning påvisat svårigheter att förändra de specialpedagogiska yrkesfunktionerna. Vidare har rektor det yttersta ansvaret för att leda och utveckla det pedagogiska arbetet vid en skolenhet och därigenom mandat att också påverka speciallärarens yrkesroll. Med utgångspunkt i detta var studiens syfte att, utifrån speciallärares och rektorers perspektiv, beskriva arbetsuppdraget som speciallärare i matematik. Syftet var också att tolka, beskriva och analysera hur målen för speciallärarutbildningen kommer till sin rätt i den praktiska verksamheten. Med hjälp av enkät genomfördes en totalundersökning bland pedagoger som utexaminerats till speciallärare i matematik vid Umeå universitet. Ett antal rektorer, med erfarenhet av arbete med speciallärare i matematik, intervjuades också. Lite drygt 85% av speciallärarna besvarade enkäten och samtliga tillfrågade rektorer tackade ja till att delta i studien. Hermeneutiken inspirerade därefter både bearbetning och analys av det empiriska materialet och ansatsen var induktiv. Resultatet visar, från både speciallärarnas och rektorernas perspektiv, att dagens speciallärare i matematik i allmänhet verkar i ett nytt, vidare arbetsuppdrag som går i linje med examensordningen för utbildningen. Dock beskriver exempelvis en fjärdedel av speciallärarna ett komplext arbetsuppdrag och olika organisatoriska och skolkulturella hinder som kan försvåra arbetet. Resultatet visar också att det råder en förvirring beträffande skillnader och likheter mellan speciallärare och specialpedagog och att det kan vara en utmaning att få till den specialpedagogiska yrkesrollen i praktiken.

I internationella kunskapsmätningar har det framkommit att kunskapsnivå i matematik successivt har sjunkit hos svenska elever i förhållande till andra länder sedan mitten av 90-talet. Läsåret 2012/2013 var det drygt 92 procent av Sveriges elever i årskurs nio som fick ett godkänt betyg i matematik. När dessa elever kom till gymnasiet så var det endast något över 83 procent av eleverna som klarade ett godkänt resultat på det nationella provet i kursen Matematik 1b. Elever som inte uppnår läroplanens utbildningsmål har Särskilt utbildningsbehov i matematik (SUM). Syftet med denna studie är att utifrån SUM-elevers upplevelser av grundskolans och gymnasiets matematikundervisning få ökad kunskap om vad som påverkar elevernas möjligheter att klara matematiken på gymnasiet. Studien genomfördes i form av intervjuer med sju elever som kommit in på gymnasiet direkt från grundskolan med godkända betyg i ämnet matematik, men inte klarat kursen Matematik 1b under sitt första gymnasieår. Studiens resultat pekar på att relationen och kommunikationen mellan läraren och eleven är av stor betydelse för hur eleven upplever matematikundervisningen och i förlängningen också för elevens resultat. Det framkommer också att eleverna anser att den tid de får med sin lärare är av stor betydelse för måluppfyllelsen. Studien visar också att en proaktiv verksamhetskultur där skolor arbetar förebyggande skulle vara gynnsamt för att elever ska slippa uppleva misslyckanden. Eleverna menar att de måste se framsteg för att bli motiverade att arbeta vidare med matematiken. När dessa elever gick på grundskolan hade de tillgång till ett mer varierat utbud av stödformer än på gymnasiet. Klasstorleken var också mindre och lärartätheten högre. Det enda stöd som erbjudits på gymnasiet var en extra lektion varje vecka. Resultaten i undersökningen tyder på att en större individanpassning vid organisationen av matematikundervisningen och ett mer varierat utbud av stödinsatser skulle gagna gymnasieelevernas måluppfyllelse i matematik.

Syftet med examensarbetet var att få en fördjupad kunskap om hur undervisningen i matematik kan skapa förutsättningar för elever att utveckla matematisk kommunikationsförmåga. Vidare studerades två skolformer utifrån vilka likheter och/eller skillnader i förutsättningar de olika matematikpraktikerna eventuellt kunde visa. Examensarbetet belyser ett antal faktorer på pedagog-, elev-, grupp och miljönivå som påverkar hur elever utvecklar matematisk kommunikationsförmåga. En kvalitativ ansats var utgångspunkten och kvalitativa intervjuer och observationer i informanternas arbetsmiljö gjordes. Sju pedagoger och en speciallärare har intervjuats och sju observationer har gjorts, tre observationer i grundskolan och fyra observationer i grundsärskolan. Informationen tolkades utifrån ett utvecklingsekologiskt perspektiv med visst inslag av sociokulturellt perspektiv. Resultatet pekade på att det fanns en relativt stor variation både inom, men också mellan skolformerna. Det var störst variation inom grundsärskolan. Den över lag största skillnaden fanns i den samstämmighet kring förutsättningar för att utveckla matematisk kommunikation som grundskolans lärare visade. Alla grundskoleinformanter deltar i Matematiklyftet och resultaten i studien kan tyda på att fortbildningen har påverkat undervisningen i grundskolan till ökad samstämmighet jämfört med i grundsärskolan.

Syftet med studien var att undersöka vad som krävs för att specialläraren med inriktning utvecklingsstörning ska kunna skapa ett samarbetsklimat inom teamet som ger optimala förutsättningar för elevernas lärande och utveckling. Arbetet har utgått från tidigare forskning kring ledarskap i skolan, träningsskolans pedagogiska praktik och betydelsen av delaktighet och samarbete i arbetslivet. Ett historiskt avstamp har gjorts utifrån synen på hur utvecklingsstörning utvecklats, samt hur särkolan vuxit fram.  Studien har utgått från ett kvalitativt perspektiv, där jag genom en fenomenologisk ansats sökt förståelse kring speciallärarens roll som teamledare. För att undersöka hur speciallärarens sätt att leda och fördela arbetet inom personalteamet kan påverka ansvarsfördelningen, känslan av sammanhang och därmed även möjligheterna till måluppfyllelse för eleverna har jag genomfört gruppintervjuer av befintliga personalteam. Det förväntade resultatet har begränsats till en förståelse kring förhållandena i de grupper jag studerat, varmed allmängiltiga slutsatser inte kunnat dras. Teoretiska ansatser har hämtats från professionsteori, praktisk kunskap, Goffmans rollteori, Foucaults maktaspekt och Antonovskys tes om känslan av sammanhang. Resultatet av studien visade att det inom samtliga team fanns forum för gemensam planering och en tydlig ansvarsfördelning mellan teammedlemmarna, där specialläraren hade en given roll som ledare för såväl elevassistenter, som fritidspedagog. I samtliga team uttryckte teammedlemmarna att de kände sig delaktiga i den gemensamma planeringen, genomförandet och utvärderingen av undervisningen. Det som skiljde teamen åt var den tid teamen hade till förfogande för den gemensamma planeringen, samt djupet av teammedlemmarnas delaktighet. I analysen av resultatet utifrån de teoretiska utgångspunkterna framstod att orsaken till att det kan uppstå samarbetsproblem inom särskolans personalteam kan vara en begränsning i synsättet från samhällets, såväl som verksamheternas sida kring professionsbegreppet inom grundsärskolan. I studien framkom att vi behöver en vidare syn på vad profession innebär, för att bättre kunna se och ta vara på den verkliga kompetensen inom teamet. Professionen bör innefatta alla de som arbetar yrkesmässigt tillsammans. För teamen jag intervjuat skulle detta innebära att professionsbegreppet inte bara skulle inrymma speciallärarna, utan även innefatta övriga teammedlemmar. Genom ett mer omfattande professionsbegrepp skulle samtliga yrkesgrupper kunna mötas av såväl förväntningar som krav, varmed hela teamet under speciallärarens styrning och handledning skulle kunna utveckla en optimal undervisningssituation för eleverna. Vid diskussionen av resultaten framkom att för att de mest gynnsamma förutsättningarna för elevernas utveckling ska kunna uppnås, krävs att skolledningen skapar förutsättningar för teamet att mötas. Specialläraren bör vara trygg i sig själv för att kunna ta tillvara på teammedlemmarnas kompetens och kunna leda dem i att fokusera på elevernas mål enligt läroplan, skollag och aktuell forskning. Ytterligare en förutsättning för det goda samarbetet i teamen visade sig vara att speciallärarna, såväl som de övriga medlemmarna i teamet känner sig bekräftade i det arbete de utför.

Syftet med studien är att undersöka några speciallärares målsättningar och verksamhet vad det gäller språkutvecklande arbete och ordförrådsutveckling i årskurs 1 och 2. Den teoretiska utgångspunkten har varit det fenomenografiska perspektivet. Kvalitativa intervjuer med speciallärare, samt ostrukturerade icke-deltagande observationer i undervisningssituationer genomfördes. En kvalitativ tematisk analys användes för analysen av intervjuerna och observationerna. De teman som framkommit är Ord i text och Muntligt arbete. Studien har visat att undervisningen gestaltar sig på en mängd olika sätt. Speciallärarna framhåller att ordförrådet främjas genom arbete med texter och genom muntligt arbete. Arbetet runt texter präglas mycket av arbete kring olika lässtrategier, men även vilka slags texter eleverna möter. Den muntliga undervisningen handlar om samtal och diskussioner, bildstöd, att lära sig ords betydelser, att lära sig om ords delar, vikten av repetition samt vilka ord som väljs ut för undervisningen. I studien var kopplingar till teorier om ordförrådsutveckling synliga. Ett par exempel är att reciprocal teaching, en modell för träning av läsförståelsestrategier, användes samt att speciallärarna framhöll att eleverna själva behöver använda språket för att utveckla sitt ordförråd. Det förekom också att kopplingen till teorin inte var lika synlig. Några exempel är förekomsten av ytliga förklaringar av ord och att få av de ord som valdes ut för undervisning var generellt användbara ord.

Studiens syfte är att undersöka hur de fyra lässtrategierna i reciprok undervisning kan stödja elevers läsförståelse vid läsning av faktatexter. Detta görs genom att implementera lässtrategierna i en intervention med elever i årskurs 2. Studien är utformad som en fallstudie med drag av aktionsforskning. Kvalitativa data har insamlats genom elevintervjuer och videofilmade observationer av lektioner med reciprok undervisning. Genom att lyfta fram elevernas röster ges studien ett elevperspektiv. Några av studiens problemformuleringar är: Hur används de fyra lässtrategierna i reciprok undervisning i interventionen? På vilket sätt syns de kunna stödja elevernas läsförståelse? Vilka uppfattningar har eleverna om nyttan av de fyra lässtrategierna i reciprok undervisning? Studiens resultat har analyserats främst med stöd i sociokulturell teori. I resultatet framkommer att användandet eller utfallet av lässtrategierna varierar beroende på hur lärare och elever appropierar dessa. Här tycks de modeller som eleverna har att imitera spela stor roll. Den största vinsten kopplat till elevernas läsförståelse tycks vara de samtal kring ord och begrepp i faktatexterna som blir resultatet av lässtrategierna förutsäga och reda ut. I denna dialog lyfts elevernas egna kunskaper och erfarenheter fram och berikar förståelsen. De flesta eleverna upplever att de har nytta av en eller flera av de lässtrategier de har lärt sig. Framträdande är att eleverna tycker att strategin att reda ut oklarheter var användbar. Elevernas upplevelse av interventionen är överlag positiv även om de pekar på att vissa lässtrategier var svåra att förstå och tillämpa. Förslag på tillämpning är att studien kan användas som en källa till inspiration och eftertanke för pedagoger som vill prova reciprok undervisning tillsammans med sina elever.  Ur ett specialpedagogiskt perspektiv kan studiens resultat bidra till att problematisera sammansättningen av grupper i läsförståelseundervisning, då vikten av förebilder att imitera framgår.

Syftet med studien var att bidra med kunskap om elevassistenternas uppdrag inom särskolan, genom att lyssna till, jämföra och analysera speciallärare med inriktning utvecklingsstörning och elevassistenters utsagor kring undervisningen inom gymnasiesärskolan. Drivkraften bakom studiens inriktning utgår från forskarens upplevelser inom såväl lärar-, som elevassistentrollen. Elevassistentrollen är komplex, men samtidigt viktig. Forskaren var nyfiken på hur samarbetet mellan professionerna såg ut i gymnasiesärskolan. Arbetet har utgått från tidigare nationell och internationell forskning kring bland annat elevassistenters roll, utbildning och funktion i undervisningen. Studien utgick från kvalitativa metoder, där forskaren genom kvalitativa forskningsintervjuer sökte olika aspekter av informanternas bild av omgivningen kring elevassistenters uppdrag, vad elevassistenter bidrog med till undervisningen samt hur samarbetet mellan speciallärare med inriktning utvecklingsstörning och elevassistenter ser ut. Det teoretiska ramverk som studiens resultat har tolkats utifrån är Säljös (2016) beskrivning av sociokulturellt perspektiv, med betoning på begreppen mediering och situerat. Resultatet av studien visade att uppdraget för elevassistenter var mångfacetterat och handlade om både omsorgsuppgifter och pedagogiska uppgifter. Resultatet visade även att elevassistenten bidrog med teckenstöd, förflyttningar mellan aktiviteter och genom att stötta eleverna vid pedagogiska uppgifter. Även samarbetets förutsättningar belystes i resultatet och det beskrivs att god personkemi professionerna emellan var avhängigt för att samarbete skulle fungera optimalt. Resultatet påvisade också att det skilde sig markant åt mellan elevassistenter och speciallärare vad gällde uppskattning av kollegor. Samtliga speciallärare kände uppskattning i någon utsträckning, medan ingen av elevassistenterna upplevde uppskattning på sin arbetsplats. Resultatet från studien beräknas inte bidra med generell kunskap eller allmänglitliga slutsatser, men kan ge en fingervisning kring hur det kan se ut i gymnasiesärskolan.