No description available.

Bakgrund: Oro är vanligt hos patienter som ska opereras, oavsett om det är en elektiv eller akut operation. Studier har visat att en bra relation mellan anestesisjuksköterskan och patienten preoperativt minskar oron hos patienten. En akut operation upplevs som stressande för patienten då denne inte kan påverka sin situation. Anestesisjuksköterskan är den som inför en akut operation ansvarar för patientens trygghet och säkerhet. Syfte: Syftet är att beskriva anestesisjuksköterskors erfarenheter av att vårda en orolig patient vid en akut operation. Metod: En kvalitativ intervjustudie med ändamålsenligt urval utfördes. Urvalskriterierna innefattade anestesisjuksköterskor med minst ett års erfarenhet på en operationsavdelning som bedriver akut verksamhet. Datainsamlingen genomfördes i form av semistrukturerade intervjuer och analyserades med en kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Resultat: Fyra kategorier framkom i resultatet; Att ha kunskap om patientens tidigare erfarenheter, Att ta över ansvar för patient som är utelämnad, Att undvika felaktig och otillräcklig information och Att utforma personcentrerad information. Slutsats: Anestesisjuksköterskan behöver vara lyhörd och inkännande för att kunna anpassa sig till den unika individen. Med denna kunskap kan anestesisjuksköterskan bemöta oro genom att informera patienter på ett personcentrerat sätt utifrån deras villkor och önskemål.

Introduktion: Idag klassificeras akuta skador generellt som allvarligare än överbelastningsskador då akuta skador ofta leder till längre tid borta från idrotten. Denna form av kategorisering av allvarlighetsgrad inom forskning har dock påvisats vara problematisk då det ofta exkluderar överbelastningsskador. Detta trots att dem med överbelastningsskador ofta lider av långa perioder med smärta, nedsatt funktion och försämrad prestation. Viktigt oavsett vilken skada en person har drabbats av är följsamhet till rehabilitering. Följsamhet till rehabilitering har visats vara beroende av ett flertal olika faktorer bland annat upplevelsen av skadan och smärta. Syfte: Undersöka ifall det finns signifikanta skillnader mellan följsamhet till rehabiliteringsträning, upplevelse av skadan och högst upplevd nivå av smärta beroende på om en idrottsskada uppstått akut eller av överbelastning. Deltagare: 51 personer besvarade enkäten varav 39 stycken (14 kvinnor och 25 män) inkluderades i studien. De inkluderade var mellan 16 och 35 år gamla, led av en idrottsskada samt hade ett rehabiliteringsprogram för att behandla skadan. Baserat på deltagarnas diagnos samt beskrivning av skadan grupperades dem antingen in i kategorin akuta skador eller överbelastningsskador. Metod: Ett frågeformulär baserat på två validerade enkäter, Rehabilitation Adherence Questionnaire och Cognitive Appraisal Health Scale samt skattning av högst upplevd smärta distribuerades till föreningar och på sociala medier. För att undersöka ifall det fanns signifikanta gruppskillnader mellan dem med akuta skador och överbelastningsskador genomfördes t-test och MANOVA. Resultat: Det fanns inga signifikanta skillnader mellan grupperna på någon av de undersökta variablerna. Kategorin hot närmade sig signifikansnivå (p=0,071) där dem med akuta skador värderade sin skada som mer hotfull än dem med överbelastningsskador. Konklusion: Endast beroende på om en skada uppstått akut eller på grund av överbelastning verkar inte vara avgörande för en persons följsamhet till rehabilitering, upplevelse av skada eller högst skattad nivå av smärta. / Introduction: Acute injuries are generally classified as more severe than overuse injuries due to the fact that they often lead to longer time away from sport. This type of classification of severity in research is not deemed appropriate since it often excludes people suffering from overuse injuries. People with overuse injuries usually stay in their sport but participates with pain, reduced function and performance. Purpose: The purpose of this study was to examine significant differences between adherence to rehabilitation, cognitive appraisal and perceived pain depending on if a sport injury has occurred acute or due to overuse.   Participants: 51 participants answered the questionnaire and 39 (14 women and 25 men) of these were included in the study. The participants were between 16 and 35 years old, suffered from a sport injury and had a rehabilitation program to treat their injury. Based on the diagnosis and description of the injury the participants were separated into two groups, either acute injury or overuse injury. Method: A questionnaire including two validated questionnaires, the Rehabilitation Adherence Questionnaire and Cognitive Appraisal Health Scale and an estimation of highest experienced pain were distributed among different sport teams and social media. To investigate if there were any significant differences between the two groups on the examined variables several t-tests and one ANOVA was completed. Results: No significant differences were found between the two groups on any of the examined variables. The category threat on the Cognitive Appraisal Health Scale were close to significance (p=0,071) and suggests that people who suffer from an acute injury found their injury to be more threatful. Conclusion: If a sport injury has occurred acute or because of overuse doesn't seem to be a singular determinant factor that affects adherence to rehabilitation, cognitive appraisal or perceived pain

No description available.

No description available.

Designingenjörsstudenterna, Aldin Sumic och Andrea Slaattelia Larsson på Högskolan i Skövde har i samarbete med företaget, AB Germa, arbetat med ett produktutvecklingsprojekt under våren 2014. Syftet med uppdraget var att hitta lösningar till en eventuell konceptuell “vakuum-skop” genom att använda Germas befintliga vakuumteknik för att immobilisera en patient med misstänkt spinalskada och integrera den i den befintliga skopbåren med dess funktion att “skopa upp” en patient från olycksplatsen. Syftet med uppdraget var också att reducera antalet patientförflyttningar samt att öka säkerheten och kvaliteten i räddningsarbetet. En av Germas strategier för att konkurrera på marknaden är att lansera två nya produkter årligen. I och med detta var det under uppdraget mer önskvärt att få fram många idéer, gärna innovativa, än att få en fullt fungerande lösning i slutändan och därför genomfördes uppdraget enligt produktutvecklingsmetodiken set based concurrent engineering. Ett arbete med metodiken innebar att lösningarna undersöktes och utvecklades parallellt och eliminerades efter hand om de av någon anledning påvisar brister. Detta för att besvara Germas önskan om fler sånär färdiga lösningar. Uppdraget inleds med en förstudie och empiriinsamling där bland annat litteraturstudie, intervjuer och studiebesök genomfördes för att få djupare kunskap inom ämnet. Med hjälp av detta samt funktionsanalyser och standarden EN-1865 specificerades arbetet och en kravspecifikation togs fram som låg nära till hands under hela arbetet. Därefter påbörjades idégenereringen med hjälp av diverse kreativitetsmetoder och komplement. Förslagen från idégenereringen var av olika karaktär och kvalitet. I en urvalssession användes en mängd metoder för att se vilka lösningar som inte höll måttet för att således vidareutveckla dessa. Detta ledde till att lösningar valdes bort eller grupperades med avseende på likhet eller kombineringsmöjlighet. Slutligen återstod tre fungerande koncept och författarna valde att gå ifrån produktutvecklingsmetodiken för att, ur presentationssyfte, vidareutveckla och detaljdesigna ett koncept – konceptet som kom att kallas vakuumskop. / During the spring of 2014, Aldin Sumic and Andrea Slaattelia Larsson, two product design engineer students at University of Skövde carried out a product development project in cooperation with the company AB Germa. The aim of the project was to develop solutions to a conceptual "vacuum-scoop" by using Germas existing vacuum technology that is used to immobilize a patient with suspected spinal injury and integrate it into the existing scoop stretcher with its function to "scoop" a patient from the accident site. The aim of the project was also to reduce the number of patient transfers and to improve safety and quality in the rescue. One of Germas strategies, to compete on the market, is to launch two new products annually. Therefore, it was more desirable that, during the mission, bring out many ideas, gladly innovative ones, than get a fully functional solution in the end. The mission was carried out according to the product development methodology set based concurrent engineering to achieve this. Working with the methodology resulted that solutions were investigated and developed in parallel and were eliminated gradually if they, for some reason established deficiencies. The mission begins with a preliminary study and empirical data gathering, which included literature review, interviews and site visits to gain deeper knowledge of the subject. Using this, the functional analyzes and the standard EN-1865 the work was detailed and a set of requirements were made. Then an idea generation session started using various creative methods and complement. The drafts from the idea generation were of different character and quality. A selection session was used on a variety of ideas for distinguishing concepts which resulted in that the concept was excluded, grouped in terms of similarity or combine. Finally, there remained three working concept. The authors chose ignore the product development methodology to develop and detail design one of the three concepts for the final presentation - the concept that became known as the vacuumskop (vakuum scoop).

Bakgrund Ländryggssmärta är mycket vanligt förekommande i västvärlden. Det innebär stort lidande för individen och stora kostnader för samhället. Idag behandlas ryggsmärta med information om att vara aktiv och vid behov rådgivning om smärtstillande läkemedel. Mer kunskap behövs gällande fysisk träning som prevention och behandling av akut- och subakut ländryggssmärta. Syfte Syftet med studien var att, för patienter med akut- och subakut ländryggsmärta, beskriva den fysiska aktivitetsnivån samt eventuella skillnader i smärtintensitet och funktionsnedsättning mellan grupper med olika aktivitetsnivåer. Syftet var även att undersöka samband mellan aktivitetsnivå och smärtintensitet respektive aktivitetsnivå och funktionsnedsättning. Metod Studien var en enkätstudie med tvärsnittsdesign. Deltagarna var 15 patienter, 9 kvinnor och 6 män, medelålder 49,2 år, som sökt vård för akuta eller subakuta ländryggsbesvär till 4 olika primärvårdsenheter. Fysisk aktivitetsnivå skattades via Socialstyrelsens indikatorfrågor för fysisk aktivitet, smärtan med numerisk skattningsskala 0-10 (NRS) och Roland Morris Disability Questionnaire (RMDQ) besvarades. Data sammanställdes med deskriptiv statistik, skillnader testades med Mann-Whitney U-test och samband analyserades med Spearmans korrelationskoefficient. Resultat Åtta av 15 deltagare uppnådde Världshälsoorganisationens (WHO) rekommendationer för fysisk aktivitet (> 150 minuter i veckan). De som ägnade sig åt fysisk träning minst 90 minuter per vecka hade medianvärde NRS 5,5 och RMDQ 8, för de som tränade mindre var motsvarande värden NRS 7,5 (p=0,153) och RMDQ 11,5 (p=0,175). Ett svagt negativt samband identifierades mellan NRS (r=-0,316,) och nivå av fysisk aktivitet medans sådant samband mellan RMDQ och fysisk aktivitetsnivå var negligerbart (r=-0,158). Slutsats Det var ingen statistiskt signifikant skillnad mellan grupperna som tränade minst 90 minuter per vecka och de som tränade mindre gällande varken smärtintensitet eller funktionsnedsättning. Ett svagt negativt men ej statistiskt signifikant samband kan ses mellan fysisk aktivitetsnivå och smärtintensitet. / Background Lower back pain is very common in the western world. It results in a great suffering for the person and large economic costs for the society. Today lower back pain is treated with information to stay active and medication for pain relief. There is a lack of knowledge with regards to what effect physical training has as prevention and treatment for acute and subacute lower back pain. Aim The aim of this study was to, among patients with acute and subacute non-specific lower back pain, describe their level of physical activity and evaluate differences between groups with different levels of activity. The aim was also to explore the association between pain intensity, disability and level of physical activity. Method The study was conducted as a survey. The participants was 15 patients, 6 men and 9 women with the mean age of 49,2 years old, who had sought care for acute and subacute lower back pain in 6 different primary care clinics. The level of physical activity were estimated using the indicator questions for physical activity by Socialstyrelsen, the pain intensity was measured with the Numeric Rating Scale and the Roland Morris Disability Questionnaire was answered. Data was analyzed with descriptive statistics, differences were tested with Mann-Whitney U-test and correlations analyzed with Spearman correlations coefficient. Results Eight out of 15 participants reached the WHO recommendations of physical activity (> 150 min/week). Those who participated in physical training minimum 90 mins/week had a median value of NRS 5,5 and RMDQ 8. For those who trained less the median values were for NRS 7,5 (p=0,153) and RMDQ 11,5 (p=0,175). A week correlation between NRS (r=-0,136) and level of physical activity was noted while such correlation between RMDQ was negligible (r=-0,158). Conclusion There were no statically significant difference between the groups who trained at least 90 minutes per week and those who trained less neither in regards to pain intensity or disability. A weak but not statistically significant correlation was observed between physical activity and pain intensity.

Hot och våld är vanligt förekommande inom psykiatrisk slutenvård och utgör ett betydande problem både för patienter som vårdas och för de sjuksköterskor som arbetar inom psykiatrisk verksamhet. Det finns ett ansvar hos sjuksköterskor inom psykiatrisk vård att hantera situationer med patienter där inslag av hot och direkt våld är en realitet utan att tillfoga patienten onödigt lidande. Det krävs kunskap och erfarenhet men också en förståelse inför patientens situation och egna upplevelser. Forskning som rör arbetsmiljön inom psykiatrisk slutenvård visar på att förekomst av hot och våld kan innebära relativa arbetsmiljöproblem för de sjuksköterskor som arbetar där. Detta kan resultera i psykosociala problem och med minskad arbetsglädje som följd. Känslor av skuld och självanklagelser drabbar ofta dem som möter hot och våld i sitt arbete. När sjuksköterskor känner bristande förmåga att klara av sitt arbete på grund av hot och våld kan känslan av misslyckande i sin yrkesroll påverka möjligheten till genuina möten med patienter. Denna studie syftar till att försöka beskriva sjuksköterskors upplevelser av ett hotfullt möte mellan dem och patienter. Data har insamlats genom kvalitativa intervjuer. Analysen har gjorts utifrån en innehållsanalys. Försökspersonerna har alla en specialistutbildning i psykiatri och alla arbetar på en allmänpsykiatrisk klinik. Resultatet visar på att sjuksköterskor som har förmågan att visa omtanke och respekt och att kunna vara närvarande under den hotfulla situationen har störst möjlighet att nå fram till patienten. När sjuksköterskorna känner som mest rädsla och osäkerhet har de en tendens att bli som mest påtvingande i sin attityd gentemot patienten. Det hotfulla mötet hotar den betydelsefulla relationen mellan patient och sjuksköterska där sjusköterskan har den svåra uppgiften att få till stånd en dialog som präglas av respekt och närvaro gentemot patienten trots att mötet kan utvecklas till en våldsam situation. En slutsats av studien är att en rädd och osäker sjuksköterska har minskad förmåga att erbjuda en genuin och rak kontakt gentemot patienten. Den andra slutsatsen är att möjligheten att förhindra en hotfull situation är som störst innan ett möte övergår i en hotfull situation mellan en patient och en sjuksköterska. / Threats and violence are common in psychiatric care and are a significant problem for both patients who are under treatment and for the nurses who work within the psychiatric healthcare. The nurses within the psychiatric healthcare has a responsibility to handle the situations with patients were elements of threat and violence are a reality without inflicting unnecessary suffering. It requires knowledge and experience but also an understanding for the patients situation and previous experiences. Research that concerns working environment within the psychiatric care shows that occurrence of threat and violence may result in working environmental problems for the nurses. The consequences that may occur among the nurses are psycho social problems with a result of demised work pleasure. Nurses who face threat and violence at their jobs has often feelings of guilt and self accusations. The feelings of failure affect the possibility of a genuine contact with the patient when nurses feel a lack of ability of coping with their jobs. This study is aimed to try to describe psychiatric nurses’ experiences of threatening meetings between them and patients. Data has been collected through qualitative interviews. The analysis has been done on the basis of a content analysis. All the subjects of the interviews have a specialist education within psychiatric care and works on a psychiatric clinic. The result shows that nurses who have the ability to show care and respect and also being able to be present in threatful situations have the best possibility to achieve a genuine dialog with the patient. When nurses are feeling fear and insecurity at its most they tend to be even more forced in their attitude against the patient. The threatful meeting threatens the important relation between the patient and the nurse who has the difficult task to achieve the dialog which is based on respect and presence towards the patient despite the fact that the meeting can evolve into a threat full meeting. One conclusion of the study is that a frightened and insecure nurse has a diminished capability to offer a genuine contact with the patient. The second conclusion is that the best possibility to prevent a threatful situation is before a meeting turns into a threatful situation between the patient and the nurse.

Introduktion Röntgenremissen ligger till grund för röntgensjuksköterskan och radiologens planering och utförande av undersökning. Det är av stor vikt att remitterande läkare skriver en informativ och relevant remiss för att röntgensjuksköterskor ska ha möjlighet att utföra ett patient- och personalsäkert arbete som samtidigt är effektivt. Tidigare forskning visar att bristfälliga remisser förekommer runt om i världen. Syfte Att undersöka och sammanställa röntgensjuksköterskans upplevda brister i akuta konventionella röntgenremisser. Metod Kvantitativ enkätstudie med fem deltagande röntgensjuksköterskor från ett sjukhus i norra Sverige. Kartläggning av vilka brister som kan finnas i röntgenremissen utan någon djupare statistisk analys. Resultat Av de besvarade 71 remisserna, 33 från hälsocentral och 38 från annan remittent upplevdes 32 remisser tillfredsställande. Brister förekom i 39 remisser varav 17 remisser från hälsocentral och 22 remisser från annan remittent. Vissa remisser ansågs tillfredsställande trots brister. Slutsats Studien visar att allvarliga brister i remisser till akut konventionell röntgen förekommer i olika utsträckning. Brister i remisser leder till mer arbete för röntgensjuksköterskan när möjligheterna att planera och prioritera försämras. / Introduction The x-ray referral is the basis for the radiographer and radiologist’s planning and execution of a radiographic study. It is of critical importance that the referring physician writes an informative and thorough referral for the radiographer to conduct at safe and efficient study from a staff and patient perspective. The literature on the subject shows that suboptimal referrals occur throughout the world. Purpose To study and compile the radiographers experienced deficiencies of acute conventional x-ray referrals. Method A quantitative survey study with 5 participating radiographers at a hospital located in the north of Sweden. Results Among the 71 referrals included in the study, 33 from primary care and 38 from a different referring medical professional 32 were noted as satisfactory. Deficiencies occurred in 39 referrals, 17 from primary care physicians and 22 from other medical professionals. Some referrals were considered satisfactory even though they contained some deficiency. Conclusion The study shows that severe errors are occurring in a significant number of referrals to the emergency conventional x-ray unit. Deficiencies in referrals leads to more work for the radiographer when the opportunities to plan and prioritize deteriorate.

Bakgrund: Det akuta omhändertagandet av barn inom akutsjukvården baseras på en systematisk genomgång av anamnes, symtom och vitalparametrar. Det uppstår möte mellan barnet, föräldrar och vårdpersonal, en situation som kan ha uppstått utan förvarning och livet förändras plötsligt för hela familjen. Barnet är i en utsatt position i vården och föräldrarna spelar en väsentlig roll. Motiv: Det finns brister vid inkluderandet av föräldrar som skapar hinder i det akuta omhändertagandet. Denna studie blir betydelsefull för att få en vägledning i hur sjuksköterskor kan utveckla sitt arbets- och förhållningssätt för att öka tryggheten hos föräldrarna, som leder till att omhändertagandet av barnet optimeras. Syfte: Att beskriva sjuksköterskors erfarenhet av att inkludera föräldrar i det akuta omhändertagandet av ett skadat/sjukt barn. Metod: Individuella semistrukturerade intervjuer genomfördes med sjuksköterskor som arbetar på en akutmottagning för barn 0-18 år. Insamlat forskningsmaterial analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i tre kategorier: “Att skapa en relation mellan sjuksköterska och familjen”, “Att se föräldrarna som en resurs i det akuta omhändertagandet”, “Att uppleva utmaningar i mötet med familjen”. Konklusion: Föräldrarna ses som en resurs i vårdmötet, men detta är någonting som bör bedömas individuellt i vilken utsträckning medverkan av föräldrar är möjlig i omvårdnaden av barnet. En tydlig kommunikation med föräldrar lägger grunden för trygghet och samarbete i omhändertagandet, medan brister i struktur kring omhändertagande av familjen leder till oklara roller mellan föräldrar och sjuksköterskan som kan försvåra bedömning och behandling av barnet. En avvägning bör göras mellan barnets rätt till inflytande över sin egna vård, samt inkluderandet av föräldrarna. Det är en komplex utmaning för sjuksköterskan inom pediatrisk akutsjukvård, men av stor betydelse att fortsätta utveckla för framtiden, i syfte att främja en hel familjs hälsa. / Background: Emergency care of children is based on a systematic review of anamnesis, symptoms and vital signs. A meeting occurs between the child, parents and healthcare professionals, a situation that may have arisen without warning and suddenly life changing for the family. The child is in an exposed position in the emergency care, where the parents have an essential role. Motive: There are shortcomings in inclusion of parents that create barriers in the emergency care. This study will be important for guidance in how to develop nurses' approach and work towards families that will increase their feeling of safety and optimized care of the child. Aim: The aim is to describe nurses’ experiences of including parents in the emergency care of an injured/sick child. Methods: Eight individual semi-structured interviews were conducted, with nurses working at a pediatric emergency care department, for children between 0-18 years. The collected research material was analyzed with qualitative content analysis. Result: The analysis resulted in three categories: "To create a relationship between nurse and family", "To see the parents as a resource in the emergency care", "To experience challenges in meeting the family". Conclusion: Parents are seen as a resource in the meeting of care, but it should be assessed individually to what extent it's possible for parents to be included in emergency care of the child. Clear communication with parents is fundamental for feeling of safety and cooperation, while lack of structure leads to unclear roles between parents and nurses, which may complicate assessment and treatment of the child. There should be a balance between the child's right to influence his/her own care and including parents. It's a complex challenge for nurses but important to continue developing in order to promote health of the whole family.