Denna uppsats tar sikte på att utreda om det existerar fri rörlighet inom EU även för aktiebolag, d.v.s. om aktiebolag fritt kan flytta sitt säte mellan olika medlemsstater utan att problem uppstår. Dessutom undersöks vad som gjorts inom EU för att harmonisera reglerna på det bolagsrättsliga området. Slutligen och som huvudsyfte för uppsatsen görs en ansats att försöka ta reda på varför den övernationella bolagsformen europabolag inte blivit någon succé bland svenska företagare sedan den infördes i oktober 2004. Beträffande den första frågan konstateras att aktiebolag inte har samma fria rörlighet som fysiska personer, trots att EGF föreskriver detta. Anledningen är att medlemsländerna tillämpar olika lagvalsprinciper som i många fall gör det omöjligt för bolag att byta nationalitet utan att först likvideras och sedan omregistreras. Detta har även konstaterats i ett antal rättsfall från EG-domstolen där domstolen ansett att rättsläget inte varit förenligt med EGF och att åtgärder bör vidtas. Harmoniseringsarbetet på det bolagsrättsliga området inom EU har pågått sedan 1950-talet och har bl.a. bestått i att ta fram ett antal bolagsdirektiv för att uppnå en minimistandard i samtliga medlemsstaters lagstiftning. Det fjortonde och senaste i raden av dessa direktiv ämnar lösa den problematik som i dagsläget finns beträffande bolagsflytt. Direktivet har dock inte antagits ännu och ingen vet heller när eller om detta sker. Utöver bolagsdirektiv finns tre olika övernationella bolagsformer – europeiska ekonomiska intressegrupperingar, europakooperativ och europabolag – vars syfte är att underlätta företagens samarbete över gränserna. Just europabolaget är något som kommissionen är mycket stolta över trots detta har inte många europabolag registrerats. I Sverige finns i maj 2007 endast fem europabolag registrerade och anledningen till detta tycks vara flera men ett svåröverskådligt regelverk och avsaknaden av en övernationell skattelösning verkar vara de största, åtminstone om man tolkar de svar som ett antal svenska företag lämnade på en konsultation från kommissionen våren 2006. Mina egna åsikter om europabolag överensstämmer till stor del med de åsikter som finns hos svenska företag och jag skulle gärna se att regleringen om europabolag var mer enhetlig och inte styrs så mycket av nationell rätt, vilket är fallet i dagsläget. Jag är dessutom tämligen övertygad om att mängden europabolag kommer att öka i takt med att SE-förordningen justeras något och fler företag inser europabolagets fördelar. / This essay sets out to investigate if companies are entitled to free movement within the EU and if they without problem can move their residence from country to country. The essay also contains a report on what is done within the EU to harmonize company law. Finally, a study is made to investigate why the European company hasn’t been that successful among companies in Sweden. Concerning the first question the answer is that companies in practice aren’t entitled to free movmenet even though it’s prescribed in the EC legislation. The reason to this is that the member states apply different principles that make it impossible for companies to move to another state without being liquidated in the first state and re-established in the second state. The EC court of justice has in several rulings stated that this problem has to be taken care of since it’s inconsistent with the EC legislation. The work with harmonization of the company law within the EU has been going on for about fifty years and has consisted of different directives to reach a minimum standard in all members states. The fourteenth and last of these directives will make it easier for companies to move but no one knows when this directive will be adopted by the EC council. Besides the directives there also exist three different types of companies that are common within the whole union. These companies are the European Economic Interest Grouping, the European Cooperative Society and the European company. The European company hasn’t been very successful and one reason for that is that the legislation is difficult to understand since it’s different in every member state, at least according to a couple of Swedish companies that participated in a consultation made by the European commission in spring 2006. My own opinions on the European company are mostly the same as the Swedish companies and I would like to see an even more uniform legislation. I also think that we in a couple of years will see a lot more European companies as time goes by and the cracks in the legislation has been fixed.

Själva essensen av ett aktiebolag är att kunna starta detta utan att själv löpa någon risk att bli betalningsskyldig för bolagets skulder. I vissa situationer kan dock aktieägare och andra ådra sig ett personligt betalningsansvar, antingen till följd av någon lagbestämmelse eller p.g.a. så kallat ansvarsgenombrott. Denna uppsats avhandlar ansvarsgenombrott mot styrelseledamöter med anledning av domen T 3004-08 från Hovrätten över Blekinge och Skåne. Hovrättens dom är kontroversiell först och främst för att ansvarsgenombrott i sig är ett omtvistat begrepp, men framförallt för att hovrätten utsträckt detta institut till att även omfatta styrelseledamöter och andra än aktieägare. Så sent som förra året skrev doktoranden Johan Svensson en artikel där slutsatsen var att ansvarsgenombrott aldrig förekommit i någon dom från Högsta domsto-len och att institutet således inte existerar i svensk rätt. En av slutsatserna i denna uppsats är att ansvarsgenombrott faktiskt existerar i svensk rätt och då närmast i form av en allmän rättsgrundsats. Rekvisiten för när ansvarsgenombrott kan utdömas är främst dessa tre; otillbörlighetsrekvisitet, osjälvständighetsrekvisitet och underka-pitaliseringsrekvisitet. Deras innebörd är näraliggande till dess språkliga betydelse, dvs. an-svarsgenombrott kan förenklat sägas föreligga när en aktieägare begagnat sitt inflytande på ett otillbörligt sätt över ett bolag som varken är självständigt eller har tillräckligt god kapitalise-ringsgrad. Deras exakta innebörd är dock omtvistat och det förekommer också andra rekvisit och förklaringsmodeller i doktrinen. På grund av oenigheten om rekvisitens exakta innebörd har vissa källor fått större vikt än andra vid domstolarnas tillämpning av ansvarsgenombrott. Av extra stor vikt synes en statlig utredning, SOU 1987:59, fått och i denna utredning finns också stöd för att ansvarsgenombrott ska kunna utsträckas till andra än aktieägare (t.ex. styrel-seledamöter) när dessa har begagnat ett bestämmande inflytande över bolaget och de nyss beskrivna ansvarsgenombrottsrekvisiten samtidigt är uppfyllda. Ytterligare en slutsats i arbetet är att hovrättens domslut verkar vara i linje med gällande rätt med hänsyn till att regeringen (i prop. 2004/05:85 s 208) bemyndigat rättstillämparen att använda och vidareutveckla ansvarsgenombrottsinstitutet och att både SOU 1987:59 och den skiljaktiga motiveringen i NJA 2006 s. 420 omnämner att bakomliggande intressenter, som inte är aktieägare, i vissa situationer kan bli ansvarsgenombrottssubjekt. Det är inte möjligt att exakt säga när ansvarsgenombrott kan konstitueras mot någon annan än aktieägare, men så verkar kunna ske när det är verkningslöst att vända sig emot aktieägarna, t.ex. vid korsvist ägande där bolag äger varandra fullständigt utan några andra fysiska eller juridiska personer med aktieinnehav, och det samtidigt finns andra intressenter i bakgrunden som utövar ett bestämmande inflytande över verksamheten. De som ”stått för verksamheten” kan då bli an-svarsgenombrottssubjekt och det viktiga är då vederbörandes faktiskt bestämmande inflytande och inte deras faktiska ställning. Utöver detta synes ett agerande att försöka komplicera och dölja ägarstrukturen för att kunna undandra sig personligt ansvar tillmätas vikt. Ansvarsgenombrott är således någonting som existerar i svensk rätt men dess exakta innebörd är omtvistat och oförutsebarheten är hög när det används. Av rättsäkerhetsskäl finns det därför goda skäl för att rättsläget klargörs, antingen av regeringen eller av HD.

“Naken in - naken ut” är en värderingsprincip som föreskrivs i aktieägaravtal. “Naken in - naken ut” används för att kvalificerade anställda i bolaget ska kunna förvärva aktier och bli delägare i bolaget till ett mycket litet belopp, samtidigt som avyttringen av aktierna sedan sker till samma belopp som förvärvet skedde för. Den enda vinst aktieägaren gör med sitt aktieförvärv är att den utdelning som sker från bolaget efter varje räkenskapsårsslut, kan beskattas mer förmånligt i inkomst av kapital än vanlig inkomstbeskattning. För att värderingsprincipen ska fungera behöver det föreskrivas flera överlåtelsebegränsningar i både bolagsordning och aktieägaravtal, för att aktiernas marknad ska göras i princip obefintlig. “Naken in - naken ut” är av den anledningen tvådelad där den ena delen av värderingsprincipen föreskriver värdet på aktierna, medan den andra delen av värderingsprincipen föreskriver aktiernas marknad. I uppsatsen fastställs vad “naken in - naken ut” är. I uppsatsen analyseras även vilka överlåtelsebegränsningar som behövs, för bolag som tillämpar “naken in - naken ut”. En relevant fråga som analyseras i uppsatsen är om aktierna i ett bolag där “naken in - naken ut” används kan få en annan värdering än den som “naken in - naken ut” föreskriver i aktieägaravtalet. Vidare är frågor av relevans om “naken in - naken ut” alltid gäller inom aktieägarkretsen och om “naken in - naken ut” gäller gentemot tredje man.

I ett aktiebolag kan det finnas en verkställande direktör, vars uppgift är att sköta den löpande förvaltningen i bolaget, vilket stadgas i 8 kap. 29 § ABL. Det framgår inte av lag vad den löpande förvaltningen innefattar, vilket gör det svårt att veta var gränsen för den verkställande direktörens behörighet går. Svårigheten att avgränsa den löpande förvaltningen kan leda till konsekvenser i form av oenigheter mellan bolaget och tredje man, i det fall att den verkställande direktören vidtagit åtgärder som faller utanför dennes behörighet.   Vidare kan det förekomma instruktioner, som avgränsar bolagsorganens arbetsuppgifter från varandra. Det är lagstadgat att publika aktiebolag, enligt 8 kap. 46 b § ABL, ska utforma VD-instruktioner. För privata aktiebolag finns dock inget motsvarande kvar. VD-instruktionerna kan i sig vara mer eller mindre detaljerade och skilja sig i utformningen från bransch till bransch. Frågan är huruvida styrelsens instruktioner till den verkställande direktören påverkar det juridiska begreppet löpande förvaltning och i så fall vilka eventuella konsekvenser detta kan få.   Den verkställande direktören ska handla inom sin behörighet, vilken utgörs av den löpande förvaltningen, i enlighet med 8 kap. 42 § 1 st. samt 8 kap. 29 § ABL. Vidare ska den verkställande direktören inte företa rättshandlingar som faller utanför dennes befogenhet, vilken stadgas i 8 kap. 42 § 2 st. ABL. Det framgår inte tydligt om de instruktioner som styrelsen delger den verkställande direktören, ska falla in under dennes behörighet eller dennes befogenhet.   I uppsatsen beskrivs samt analyseras innebörden av begreppet löpande förvaltning samt huruvida VD-instruktioner har inverkat på förståelsen för begreppet, och i så fall på vilket sätt. I vår slutsats har vi kommit fram till att löpande förvaltning är ett vagt begrepp som definieras olika mellan bolagen. VD-instruktioner inverkar på begreppet löpande förvaltning, i o m att de kan ses som tolkningsdata vid definiering av vad som är löpande förvaltning i det enskilda bolaget. I detta fall påverkar instruktionen den verkställande direktörens behörighet. Vidare har vi i vår uppsats kommit fram till att en VD-instruktion alltid är en instruktion från överordnat organ och blir därmed även befogenhetsinskränkande, utöver att vara tolkningsdata.

En kapitaltäckningsgaranti kan användas för att rädda ett aktiebolag som hamnar i en kapitalbristsituation från likvidationsplikt. En kapitaltäckningsgaranti innebär att en fysisk eller juridisk person avger ett ensidigt löfte om att tillskjuta medel till det mottagande aktiebolaget om ekonomin försämras till den grad att det registrerade aktiekapitalet understiger hälften. En sådan situation är ålagd handlingsdirigerande regler som kan resultera i likvidation enligt 25 kap. Aktiebolagslag (2005:551), ABL. Genom att en garant åtar sig att vid avrop eller enligt överenskommelse tillskjuta medel till mottagaren kan verksamheten fortsätta bedrivas. Kapitaltäckningsgarantier regleras inte i ABL utan har istället varit föremål för diskussion i den juridiska doktrinen. Eftersom reglerna om kapitalbrist är uppställda i borgenärsintresse diskuteras ofta frågor kopplade till det bolaget som mottar en kapitaltäckningsgaranti. Enligt vår mening saknas det diskussion kring hur ett aktiebolag som garant kan påverkas av ett sådant åtagande. En fråga som uppstår är huruvida det överhuvudtaget kan anses rationellt att ställa ut en kapitaltäckningsgaranti och betydelsen av huruvida det sker inom eller utom ett koncernförhållande. Eftersom utställande av en kapitaltäckningsgaranti innebär att garanten tar på sig en ekonomisk risk bör det anses fördelaktigt om garanten kan kontrollera åtagandet i största möjliga utsträckning. Genom att en kapitaltäckningsgaranti utställs till ett bolag som garanten har insyn i och kan kontrollera kan potentiella risker minimeras. Garanten kan även se till att skyldigheterna enligt garantin begränsas för att uppnå förutsebarhet. I en koncern ska styrelsen i moderbolaget verka för koncernens bästa. För det fall en kapitaltäckningsgaranti ställs ut inom ett koncernförhållande innebär det att utställaren bör gynnas av mottagarens ekonomiska förbättring. Ett åtagande som sker mellan bolag i samma koncern innebär dessutom ett ökat skydd för garantens minoritetsaktieägare eftersom utställandet sker i bolagets intresse vilket även innebär att kapitaltäckningsgarantin är utställd i aktieägarnas intresse.

I förevarande uppsats behandlas frågor i gränslandet mellan processrätt och associationsrätt, närmare bestämt den processform som stipuleras för tvister med anledning av inlösen av minoritetsaktier. Av hävdvunnen princip ska inlösentvister slitas genom ett legalt skiljeförfarande som första instans. Givet att stadganden om legala skiljeförfaranden i dag utgör en tämligen sällsynt företeelse i svensk rätt, samt mot bakgrund av den starka presumtion mot specialfora som råder, är det följaktligen av intresse att diskutera ifrågavarande tvistemålsreglerings ändamålsenlighet. Syftet med uppsatsen är således att dels analysera ändamålsenligheten av ett legalt skiljeförfarande som primär tvistlösningsform vid inlösen av minoritetsaktier, dels att presentera några synpunkter avseende regleringens utformning de lege ferenda.      I analysen avseende regleringens ändamålsenlighet behandlas initialt de argument lagstiftaren lyft fram som avgörande vid valet av tvistlösningsform. Analysen visar att dessa argument inte är särdeles välgrundade i bemärkelsen att de inte självständigt kan motivera den processuella särreglering som stadgas för inlösentvister. Vidare uppmärksammas flera andra rättsliga och praktiska problem som kan uppstå i samband med att tvisten ska prövas av skiljemän i stället för allmän domstol, såsom hinder för verkställighet av skiljedomen utomlands. Den övergripande slutsatsen av analysen är att ändamålsenligheten av det legala skiljeförfarandet vid inlösen av minoritetsaktier med fog kan ifrågasättas.      Beträffande tvistlösningsregleringens utformning de lege ferenda, presenteras i uppsatsen två förslag till lagändringar. Det första förslaget utgår från ett fakultativt legalt skiljeförfarande. Sålunda presumeras alltjämt skiljeförfarande som primär processform, men kompletteras med möjligheten till föreskrift i bolagsordningen att tvisten ska prövas i allmän domstol. Det andra förslaget tar avstamp i en form av självreglering, där allmän domstol som huvudregel är behörig att ta upp talan. Undantag härifrån kan göras genom föreskrift i bolagsordningen vari stadgas att tvisten i stället ska prövas av skiljemän. En sådan föreskrift har samma verkan som ett skiljeavtal.      Sammanfattningsvis och i ljuset av de slutsatser som presenteras, påvisar uppsatsen att det finns skäl att se över och ändra nuvarande särreglering med legalt skiljeförfarande som tvistlösningsform vid inlösen av minoritetsaktier. / The thesis addresses issues regarding procedural law and the right of association, more specifically, the proceedings in disputes regarding buy-out of minority shareholders. By tradition, buy-out disputes shall be submitted for arbitration. Since compulsory arbitration is a rather rare phenomenon in modern Swedish law, and in consideration of the prevailing presumption against special fora, it is of interest to discuss the appropriateness of this special legislation. Thus, the purpose of the thesis is to analyse the appropriateness of compulsory arbitration as the primary form of dispute resolution in case of a buy-out of minority shareholders, and to present some comments concerning the legislation de lege ferenda.      In the analysis regarding the appropriateness of the legislation, the arguments put forward by the legislator as crucial when determining the form of dispute resolution, are addressed initially. The analysis suggests that these arguments independently cannot warrant the special legislation stipulated for buy-out disputes. Furthermore, several other legal and practical problems that may arise in connection with having the dispute settled by arbitrators instead of a general court are brought to attention, exempli gratia the impediment to enforcement of arbitral awards in a foreign country. Overall, the analysis leads to the conclusion that the appropriateness of compulsory arbitration in case of a buy-out of minority shareholders can be questioned.      As to the dispute resolution legislation de lege ferenda, two legislative proposals are presented in the thesis. The first proposal promotes a non-compulsory arbitration. Hence, arbitration would still be the primary form of dispute resolution but supplemented with the option of prescribing in the articles of association of the company that the dispute shall be settled by a general court. The second proposal stipulates a sort of self-regulation, whereby the parties, as a general rule, can bring the action before a general court. Exception from the general rule can be made by a provision in the articles of association prescribing that the dispute shall be settled by arbitrators. Such provision would have the same force as an arbitration agreement.      In summary, and in the light of the conclusions presented, the thesis implies that there are reasons to review and change the present special legislation with compulsory arbitration stipulated for disputes in case of a buy-out of minority shareholders.

Som ett resultat av samhällsutvecklingen och den rådande klimatkrisen har ett ökat fokus på hållbarhet aktualiserats. Det har i samhällsdebatten framförts för- och motargument avseende att aktiebolag bör implementera en hållbar bolagsstyrning i större eller mindre utsträckning. Aktiebolag bedrivs med utgångspunkt i syftet att bereda aktieägarna vinst, men 3 kap. 3 § ABL tillskriver aktieägarna möjlighet att helt eller delvis ändra syftet i bolagsordningen. Det finns skilda tolkningar i frågan huruvida 3 kap. 3 § ABL tillåter styrelsen att beakta hållbarhet i sitt beslutsfattande. Å ena sidan påpekas att vinstsyftet ämnar ge aktieägarna ett skydd, eftersom det kan sägas utgöra en garanti för avkastning på deras investering. Tolkningen ligger i linje med den traditionella aktieägarmodellen. Å andra sidan kan grundtankarna i intressentmodellen, som ämnar att tillgodose fler än aktieägarnas intressen, anses vara en lösning på aktiebolagets roll i hållbarhetsfrågan. Modellen som bäst återspeglar 3 kap. 3 § ABL torde dock vara enlightened shareholder value model. Argumentet att långsiktig vinst och hållbarhet kan gynna bolaget ekonomiskt, till exempel till följd av goodwill, ger styrelsen utrymme att beakta hållbarhet som ett led i att generera vinst till aktieägarna. En implementering av ett syfte med fokus på hållbarhet jämte vinstsyftet torde vid första anblick utvidga styrelsens utrymme för att beakta hållbarhet, men på grund av att vinst och hållbarhet kan utgöra målkonflikter kan en sådan implementering föranleda svårigheter vid prioritering av målen. En överträdelse av verksamhetssyftet kan åsamka styrelsen skadeståndsansvar enligt 29 kap. 1 § ABL. Syftet med uppsatsen är att utreda om intressenter, utöver aktieägarna, har möjlighet att föra en sådan skadeståndstalan mot styrelsen. En förutsättning för skadestånd är att skadan har drabbat det intresse som skyddas av den norm som skadevållaren har överträtt. 3 kap. 3 § ABL anses vara en aktieägarskyddsregel. Därmed torde endast aktieägarna omfattas av normskyddet vid överträdelse av syftet. Så torde fallet vara även när bolaget har ett helt eller delvis annat syfte än vinst, eftersom det ligger i aktieägarnas intresse att ändra syftet. Slutsatsen föranleder att syftesstridiga handlingar riskerar att bli sanktionslösa. En omformulering av 3 kap. 3 § ABL med innebörden att samtliga intressenter erhåller ett skydd skulle innebära att övriga intressenter, utöver aktieägarna, omfattas av normskyddsläran. Däremot synes uppenbarhetskriteriet föranleda svårigheter för intressenterna att kunna föra en skadeståndstalan mot styrelsen vid beslutsfattande som strider mot syftet.

Bestämmelsen om tvångsinlösen i 22 kap. 1 § ABL är tvingande, vilket innebär att avsteg från vad som föreskrivs inte får göras genom bolagsordningen. Mot bakgrund av Högsta domstolens avgörande i NJA 2011 s. 429, synes bestämmelsens tvingande natur vara än mer vidsträckt. I förevarande fall ansågs nämligen ett aktieägaravtal, varigenom en majoritetsägare avstått från sin rätt att påkalla tvångsinlösen, sakna aktiebolagsrättslig relevans. Domstolen framhöll emellertid att sådana aktieägaravtal som huvudregel binder parterna. Författarna är av uppfattningen att blotta förekomsten av tvångsinlöseninstitutet utgör en inskränkning av principen om avtalsfrihet. Därutöver innebär Högsta domstolens avgörande att den välgrundade principen inskränks ytterligare. I förevarande uppsats utreds huruvida den sistnämnda inskränkningen är motiverad. Därutöver utreds även hur ett eventuellt avtalsbrott och en därtill inträdande skadeståndsskyldighet förhåller sig till det faktum att avtalsvillkoret saknar aktiebolagsrättslig relevans. Inledningsvis anser författarna att inskränkningen av avtalsfriheten som följer av NJA 2011 s. 429 är motiverad. Vidare har författarna konstaterat att skadeståndsskyldighet kan aktualiseras de lege lata eftersom parterna torde vara obligationsrättsligt bundna mot bakgrund av Högsta domstolens uttalande i NJA 2011 s. 429. Yttermera är författarna av uppfattningen att ett föreliggande skadeståndsansvar inte kan begränsas genom tillämpning av adekvansläran eller normskyddsläran. De lege ferenda anser författarna att ett aktieägaravtal som inskränker tvångsinlösenrätten inte bör tillerkännas obligationsrättslig verkan. Detta främst mot bakgrund av att det är en orimlig följd att ett avtal som inte kan göras gällande gentemot bolaget trots allt kan föranleda obligationsrättslig bundenhet och skadeståndsansvar. / The provision in chapter 22. 1 § of the Swedish companies act regarding compulsory purchases and sales of shares is imperative, meaning that derogations from the provision not is allowed through a company’s articles of association. The imperative nature of the provision has been further strengthened through the Swedish Supreme Court ruling NJA 2011 s. 429. In the mentioned case, a shareholders’ agreement in which a party has waived its right to claim a compulsory purchase, was found to lack affect in relation to the company. However, the court stressed that shareholders’ agreements, in principle, are valid and enforceable between the contractual parties, i.e. the shareholders. The authors’ opinion is that the mere existence of compulsory purchases and sales of shares constitute an infringement of the freedom of contract. Moreover, the mentioned court ruling entails an extension of the already existing infringement of this freedom. This thesis examines whether this, later infringement, is motivated. Furthermore, this thesis examines how a breach of a shareholders’ agreement – and liability to pay damages – relates to the fact that the contractual term that has been breached lacks affect toward the company.  According to the authors, the infringement of the freedom of contract derived from the mentioned court ruling is motivated. Furthermore, the authors have concluded that liability to pay damages may arise de lege lata, due to the fact that the contractual parties ought to be bound by the shareholders’ agreement according to the mentioned court ruling. In the authors’ opinion, the methods used to limit liability are not capable of doing so in this case. The authors suggest, de lege ferenda, that a term of a shareholder’s agreement where a party refrains from his right to claim a compulsory purchase or sales of shares not shall be binding between the parties.

Syftet med denna uppsats är i första hand att utreda, analysera samt utvärdera den närmare innebörden av verksamhetsutövarbegreppet i 10 kap. 2 § MB och, i andra hand, om begreppet, utifrån de aktuella intressena på området är ändamålsenligt utformat. Den övergripande frågeställningen utgörs av om någon annan än den som formellt sett driver verksamheten kan omfattas av verksamhetsutövarbegreppet och därmed det dit tillhörande avhjälpandeansvaret.  I anslutning till denna mer övergripande problemställning aktualiseras flertalet andra delfrågor, varav de mest centrala kan sammanfattas enligt följande. i) Under vilka förutsättningar kan bakomliggande aktörer svara såsom verksamhetsutövare och därmed omfattas av avhjälpandeansvaret? ii) Kan Sverige, i avsaknad av en mer precis verksamhetsutövardefinition, anses leva upp till sina unionsrättsliga åtaganden? iii) Hur förhåller sig verksamhetsutövarbegreppet till ansvarsgenombrottsinstitutet iv) Föreligger det ett behov för en mer effektiv eller tydligare reglering rörande verksamhetsutövaransvaret och hur kan en sådan i sådant fall kan utformas? I förevarande uppsats aktualiseras därmed, av naturliga skäl, tre olika rättsområden; miljö-, EU- och associationsrätt men utgångspunkten är primärt miljörättslig.

The gas leak disaster in Bhopal, India, in 1984 illustrates a situation of catastrophe and mass torts resulting in loss of life and health as well as environmental degradation. The Indian company Union Carbide India Limited, who owned and operated the chemical plant that caused the disaster, did not have sufficient assets to compensate the victims in contrast to its financially well-equipped US parent company Union Carbide Corporation. The courts never reached a decision regarding parent company liability for the subsidiary’s debts arising from tort claims against the subsidiary. However, where the subsidiary cannot satisfy its tort creditors, as in the Bhopal case, questions regarding parent company liability become highly relevant in relation to both foreign and domestic subsidiaries. Therefore, parent company liability for subsidiaries’ torts is discussed in this thesis with reference to Swedish and UK company law and with a focus on the tort creditors’ situation and the business and human rights debate. From limited liability for shareholders and each company being a separate legal entity follows that a parent company is not liable for its subsidiaries’ debts in neither Swedish nor UK company law. These concepts serve the important function of facilitating risk-taking and entrepreneurial activities. However, they also contribute to the problem of uncompensated tort victims arising where a subsidiary is involved in liability- producing activities but lacks assets to compensate the tort victims. Where limited liability and each company being a separate legal entity leads to particularly inappropriate results, the doctrine of piercing the corporate veil in both Sweden and the UK allows the court to disregard the separate legal personalities and hold the parent company liable for its subsidiary’s acts or omissions. The doctrine is characterised by uncertainty and is seemingly only available under exceptional circumstances. The doctrine does little to mitigate the problems for subsidiaries’ tort creditors at large. The business and human rights debate calls for access to judicial remedies for victims of businesses’ human rights violations. As some human rights violations can form the basis of a tort claim, it is relevant to discuss parent company liability according to company law in relation to human rights violations. The United Nations Guiding Principles on Business and Human Rights emphasise the need to ensure that corporate law does not prevent access to judicial remedies. However, the company law regulation of liability in company groups seems in practice to function as an obstacle for access to judicial remedies for human rights victims, particularly when also considering the inadequate legal regimes in some host states and the hurdles of jurisdiction and applicable law in multinational company groups. It is concluded in this thesis that the company law regulation of liability in company groups is seemingly not equipped to meet the challenges arising with the development of company groups, the global reach of the private business sector, the risks of mass torts and the influence of the business sector on human rights.