Detta arbete syftar till att undersöka lärares förhållningssätt till användningen av olika texttyper i historieundervisningen. Vi ville ta reda på hur lärare arbetar med olika texttyper och vilka de anser bäst bidrar till historisk kunskap. Slutligen ville vi undersöka huruvida valet av texttyp kan påverka utvecklingen av elevers historiska empati. Arbetet utgår från tidigare forskning om historiedidaktik och litteraturdidaktik. Detta blandas med forskning om centrala definitioner av texttyper samt Dysthes tankar om det dialogiska klassrummet. För att besvara vår frågeställning användes till en början en kvantitativ forskningsansats genom en förstudie i form av ett frågeformulär. I denna kartlades elevernas syn på användandet av texttyper i undervisningen och visar att de föredrar gruppdiskussioner som arbetssätt vid arbete med olika texter. Vidare framhölls historietidningar som den texttyp de lärde sig mest historia av. Denna förstudie låg sedan till grund för den kvalitativa ansatsen i arbetet där vi genomförde fördjupade intervjuer med undervisande lärare i klasserna. Informanterna berättade att de använder olika texttyper i undervisningen, oftast i kombination med gruppdiskussioner. De vill inte rangordna texttyperna utan menar att valet av texttyp hänger ihop med undervisningens syfte. Då kursplanen för historia säger att eleven ska ges möjlighet att kunna sätta sig in i hur historiska personer agerat och varför de gjorde som de gjorde, är det viktigt att arbeta med elevernas historiska empati. Dock påverkar inte valet av texttyp utvecklingen av den historiska empatin, utan det rör sig snarare om en blandning av textens innehåll, syftet med undervisningen och de arbetsformer man inkluderar i undervisningen.

Detta examensarbete har haft som syfte att undersöka hur historielärare tolkar och undervisar i skolans demokratiuppdrag med fokus på de demokratiska värderingar som ska utvecklas. Genom en intervjustudie med tre historielärare undersöker vi enligt våra frågeställningar hur lärarna tolkar uppdraget och hur de uttalat anser sig arbeta med det (explicit arbete). Genom tre lektionsobservationer undersöker vi även hur lärarna arbetar med uppdraget outtalat eller omedvetet (implicit) baserat på teorier om hur demokratiska värderingar kan utvecklas genom historiemedvetande och historisk empati i historieundervisningen. I observationerna tittar vi då efter aktiviteter och stoff som låter eleverna resonera kring historiska aktörer, deras val och handlingar samt bakgrund till och konsekvenser av dessa. Vi undersöker också om aktörernas levnadsvillkor diskuteras och om jämförelser mellan dåtid, nutid och framtid görs för att utveckla ett historiemedvetande som, enligt de teoretiker vi lutar oss mot anser är väsentligt för att utveckla den historiska empatin. Den historiska empatin är sedan i sin tur grundläggande för att demokratiska värderingar ska kunna utvecklas.Studiens resultat visar att alla de lärare vi intervjuat kopplar demokratiuppdraget till praktiska demokratiska färdigheter samt kunskapen om demokrati, men ingen av lärarna tar upp utvecklingen av värderingar. Trots att ingen av lärarna tar upp de demokratiska värderingarna som en del av demokratiuppdraget i intervjun kan vi se att samtliga ägnar lektionstid åt att diskutera aktörers val och handlingar i förhållande till deras levnadsvillkor. Enligt våra teorier är det en indikation på att lärarna anser sig arbeta med demokratiuppdragets praktiska och teoretiska del, men att de omedvetet även arbetar med värderingar i historieundervisningen.

Den här uppsatsen i historisk geografi består av en jämförelse av Julitas och Tyresös storjord-bruk, två gods i östra Mellansverige. Syftet är att undersöka hur lokala och globala geografiska förutsättningar påverkade organisation, produktionsinriktning och lönsamhet hos storjordbruk under 1910- och 1920-talet, detta för att skapa en djupare förståelse för geografins betydelse i jordbrukets anpassning till industrisamhället. Källmaterialet består av gårdsräkenskaper, hä-radsekonomiska kartor och brevkorrespondens mellan Tyresös ägare och inspektor. Uppsatsen använder en kombination av klassisk jordränteteori och Chayanovs begrepp bondeekonomi. Vidare utgår uppsatsen från att miljön är ett resultat av ömsesidig samverkan mellan natur och människa. Uppsatsen använder sig av Hägerstrand konceptualisering av landskapet som ett fil-ter, där konceptet förklarar Julitas och Tyresös skilda förutsättningar att utforma jordbruks-landskapet för en effektiv produktion. Geografin, både den lokala på godset och den globala med avstånd till marknader, visar sig ha stor betydelse för organisation, produktionsinriktning och lönsamhet. Julita visar sig vara mer lönsamt än Tyresö, trots att båda godsens lönsamhet sjunker under 1920-talet. Brevkorrespondensen visar att Tyresös ägare Lagergrens stånds-mässiga livsstil står i konflikt med en rationell jordbruksdrift.

De romaner som ligger till grund för analys i denna uppsats är Katarina Widholms Räkna hjärtslag (2021) och Katarina Wennstams Döda kvinnor förlåter inte (2023). Syftet med undersökningen är att se hur Widholm och Wennstam gestaltar genus i sina romaner, samt hur gestaltningen svarar mot en samtida problematik. Undersökningen genomförs alltså med antagandet om att de båda romanerna syftar till att skapa analogier med nutiden. Det teoretiska ramverk som undersökningen tar avstamp i är dels Peter Aronssons resonemang om historiebruk, dels Yvonne Hirdmans genuskontrakt, men också nutidsanalogin som Torsten Pettersson belyser som en av den historiska romanens sex funktioner. Analysen visar att både Widholm och Wennstam gestaltar genus i sina romaner på olika sätt, genom karaktärernas livssituation och handlingsutrymme. Undersökningen visar också på hur de båda författarna söker skapa analogier med nutiden genom inte minst karaktärernas moderna drivkrafter, men också genom att belysa frågor som är aktuella för oss idag.

Namnet på pojektet är ”Att lyfta ett monument” och handlar om en ny tillbyggnad till Stockholms stadsbibliotek. Förslaget syftar till att utöka bibliotekets publika ytor och utrymmesmässigt fokus har varit basarerna från 1930 som vetter mot Sveavägen. Biblioteket är ett unikt kulturarv och troligtvis Sveriges kändaste byggnad utomlands. Att göra en ny tillbyggnad till ett sådant monument auktualiserar omdelebart en mängd frågor. Min frågeställning när jag satte igång berörde hur jag som arkitekt bör tänka då jag utformar ett tillägg i en historiskt känslig kontext. Vilka förhållningssätt är de mest lämpliga i en så pass laddad och världs­unik ­miljö? Som ­arkitekt tycker jag att man alltid noggrant bör ta ställning till sin omgivning och relatera till den i sitt förslag. I detta projekt har jag fått möjligheten och utmaningen att öva mig i konsten att relatera i en kontext av exceptionellt stor vikt. Metoden som jag har arbetat fram kallar jag för Sampling. Målet vid utformningen av tillbyggnaden har varit att underordna sig huvudbyggnaden utan att hemfalla åt ­pastisch. Min tes är att jag kan tillåta mig själv rätt stor frihet, så länge som jag identifierar och återanvänder bärande motiv, material, rumsorganisation, färgscheman och liknande från biblioteket. På så sätt är målet att de två byggnaderna ska komma att harmoniera och, förhoppningsvis, även lyfta varandra. / The name of the project is "Lifting a monument" and is about a new extension to Stockholm's city library. The proposal aims to expand the public areas of the library and the spatial focus has been the bazaars of 1930 facing Sveavägen. The library is a unique cultural heritage and probably Sweden's most famous building abroad. Making a new extension to such a monument instantly raises many issues. My question when I started was about how I as an architect should think when designing a supplement in a historically sensitive context. Which approaches are most appropriate in such a charged and world-unique environment? As an architect, I think that one should always carefully consider its surroundings and relate to it in its proposal. In this project I have been given the opportunity and challenge to practice the art of relating in a context of exceptional importance. The method I have worked out I call Sampling. The goal in designing the extension has been to submit to the main building without falling into the pastiche. My thesis is that I can allow myself quite a lot of freedom, as long as I identify and reuse the supporting motifs, materials, room organization, color schemes and the like from the library. In this way, the goal is that the two buildings will harmonize and, hopefully, also lift each other.

Historisk empati är förmågan att ta en historisk aktörs perspektiv utifrån dåtida levnadsvillkor. Det bidrar till att förstå nyanser i handlingar samt att förstå händelseförlopp som rationella snarare än slumpartade. Det finns begränsat med forskning på området i allmänhet men för elever i yngre åldrar i synnerhet. Denna undersökning är ämnad för att kartlägga hur lärare kan arbeta för att utveckla elevers historiska empati för elever som går i mellanstadiet. Genom att ha jämfört två olika lektionsmaterial; primärkälla och fiktionell gestaltning har olika faktorer som främjar elevernas historiska empati kartlagts. Av de två lektionsmaterialen var fiktionell gestaltning mer effektivt för utvecklingen av historisk empati än primärkälla. Det beror på att eleverna lärde sig fler levnadsvillkor, kunde identifiera sig med narrativet i högre utsträckning samt att det krävde mindre rent kognitivt att empatisera med rörlig bild. Vidare drogs också slutsatser om hur elever behöver få möjlighet till ett förstahandsperspektiv på historiska aktörer då det främjar den historiska empatin.

Inom det akademiska forskningsfältet har den historiska spelfilmen länge betraktats som ren fantasi utan historiskt värde. Samtidigt verkar den historiska spelfilmen bli alltmer populär inom historieundervisningen. Tidigare didaktiskforskning har fokuserat på varför lärare använder historiska spelfilmer i sin undervisning, vilka sådana filmer är, och elevers erfarande av dem. Därför syftar studien att utifrån analys av historiska spelfilmer utveckla ett didaktiskt verktyg för historielärare, ämnat att främja elevers förståelse av historiebruk. Ett sådant syfte anses svara mot ett försummat område inom det svenska forskningsfältet och bidra med kunskap om hur historiska spelfilmer kan användas i praktisk undervisning. Förslag på historiska spelfilmer lämpade för undervisning samlades in genom en enkät riktad till historielärare. Filmerna Gladiator, Suffragette och Schindler’s List valdes sedan ut för en analys. De tre filmerna ansågs utgöra en variation av historiska spelfilmer, vilket i sin tur skulle utmynna i ett generaliserbart resultat. Filmanalysen genomfördes med stöd av ett teoretiskt analysredskap med en övre och undre tolkningsnivå. Genom att med den övre tolkningsnivån belysa relationen mellan filmskaparens intention och filmberättelsens funktion, inom vilken ett historiebruk tog form, granskade sedan den undre tolkningsnivån vilka narrativa och estetiska uttryck historiebruket gav upphov till. Sammanställningen av analysen resulterade i två skalor för tolkning av historiebruk i historiska spelfilmer. Den ena skalan består av en pendling mellan fiktiv historia och historisk fiktion, medan den andra skalan illustrerar förhållandet mellan historiskt spektakel och historisk rekonstruktion. Genom att kombinera skalorna genererades en teoretisk modell som formulerar fyra olika kategorier av historiebruk i historiska spelfilmer. I diskussionen beskrivs sedan hur lärare kan använda denna modell som ett verktyg vid planering av undervisning ämnad att främja elevers förståelse av historiebruk. Genom verktyget kan lärare få en djupare insikt i hur den historiska spelfilmen förhåller sig till autenticitet jämfört med underhållning. De olika kategorierna av historiebruk resulterar också i olika porträtt av historiska personer. Slutligen beskrivs även hur en historisk spelfilm kan fungera antingen som en primär- eller sekundärkälla beroende på historiebrukets sammanhang.

Syftet med studien är att undersöka hur fyra utbildade och verksamma mellanstadielärare undervisar i läsförmåga. Studien undersöker därmed dessa tre forskningsfrågor: Hur pratar lärare om begreppet läsförmåga? Hur undervisar lärare i läsförmåga? Vilka resurser använder lärare i deras undervisning? Genom att använda oss av kvalitativa metoder samlade vi in data genom en kombination av tre metoder. Dessa metoder utgörs av intervjuer, observationer och insamling av lärarnas lektionsplaneringar. Tidigare forskning visar att elever behöver få rätt strategier med sig för att kunna tolka texter där både läsförståelse och ordkunskaper bör löpa parallellt i undervisningen för att ge eleverna de bästa möjligheterna till att utveckla sin läsförmåga. Resultatet i vår studie visar hur lärare med en stor erfarenhet inom yrket genomför undervisning om läsförmåga. Samtliga lärare benämner att läsförmåga innebär läsförståelse och ordkunskap. Dessa områden visar sig ta större fokus av lärarnas undervisning. Lärarna planerar sin undervisning i läsförmåga utefter deras erfarenhet om vilket tillvägagångsätt som de anser är bäst. Resultatet visar att lärarna anpassar sin undervisning efter elevgrupper och genomför en tydlig pedagogisk och professionell undervisning.

Syftet med detta arbete är att undersöka vilken roll de estetiska lärprocesserna i historisk verkstad kan spela för att utveckla elevers historiemedvetande och historiska empati. Detta har undersökts genom att intervjua sex lärare som varit på Stavgards järnålderslägerskola med sina klasser. I undersökningen konstateras att historiska verkstäder är uppskattade bland lärare och elever och att det prioriteras i undervisningen trots att det innebär en stor ekonomisk ansträngning för skolan. De estetiska lärprocesserna representeras på Stavgard genom praktiskt arbete, berättelser och i viss mån drama. Vistelsen på Stavgard skapar en gemensam referensram för lärare och klass, utifrån vilken historiemedvetande byggs under kommande historieundervisning. På lägerskolan lever eleverna järnåldersliv under två dagar och undersökningen visar att eleverna genom att själv få uppleva järnåldersmänniskornas umbäranden utvecklar historisk empati. Utöver detta beskrivs också hur för- och efterarbetet i samband med Stavgardsvistelsen utformas av de olika lärarna. / The aim of this study is to investigate what role the aesthetic learning processes in historical workshops can play in developing students' historical consciousness and historical empathy. This has been investigated by interviewing six teachers who have been at Stavgard iron age camp school with their classes. The survey found that historical workshops are appreciated among teachers and students and that it is a priority in the teaching, even though this means a great financial effort for the school. The aesthetic learning processes are represented at Stavgard through practical work, stories and to some extent drama. The stay at Stavgard creates a common frame of reference for teachers and class, based on which historical consciousness is built during future history teaching. At the camp school, the pupils practice iron age life for two days, and the study shows that the pupils themselves by experiencing the hardship of the Iron Age people develop historical empathy. In addition to this, it is also described how the pre- and post-work in connection with the stay at Stavgard is designed by the different teachers.

The present study explores the reception of historical feature films in history education. It is concerned with how pupils experience the films as well as the significance of the feature film for their understanding and interpretation of history. The study incorporates empirical data from classroom projects in two different Swedish upper secondary schools where film was used as an educational tool. Observations of classroom activities were made and interviews with twelve pupils and their history teachers were conducted. The study applies a phenomenological approach. The lifeworld of the pupils is in focus, specifically the aspect of the lifeworld they live and experience in history class when film is used as a means of understanding the past. The phenomenon studied is thus how the pupils experience the film, and through the film, history itself. Theoretical notions from film reception studies and history didactics are used as analytic tools. The study shows how emotional and cognitive processes converge in the pupils’ meaning making of the films. The embodiment of the films’ narrative is an important factor that contributes to both the understanding of the film as well as of history. The pupils experience the films emotionally, feeling both empathy and antipathy for the various characters, physically through sight and sound as well as embodied reactions, and cognitively through an understanding of the film’s narrative. Embodied experience is fundamental for history to become materialized. The audiovisual portrayal and materialization of the past becomes embodied in the pupils so that the experience of the film and of the historical lifeworld presented therein becomes part of their lifeworld. Generally, pupils consider the films to be trustworthy, though this perceived accuracy depends on how authentically the narrative is performed and the pupils’ previous store of historical knowledge.  A didactic dilemma to consider when using historical feature film in the classroom is the contradiction between the aesthetic experience of a feature film and its use as a tool for understanding the past. The captivating character of feature film evokes empathy and engagement with the films’ characters regardless of the degree of historical accuracy. This is a critical issue for teachers; there needs to be balance between respect for the pupils’ aesthetic experience of the film and the need to guide them to develop for example the skills of historical empathy, where distance is necessary for the pupils to be able to consider different perspectives.