Artros är en vanlig ledsjukdom som i svåra fall kräver operation. Snabba vårdförlopp, eller fast track-program, har utvecklats för att snabba på den perioperativa vården och patientens återhämtning, minska komplikationer samt sänka kostnader. För sjuksköterskan innebär snabba vårdförlopp att vården blir mer komplicerad och att hen får ta ansvar för fler patienter. Syftet med vår studie var att undersöka sjuksköterskors upplevelser av att vårda patienter i ett snabbt vårdförlopp. Detta gjordes genom en empirisk, kvalitativ intervjustudie. Intervjuerna analyserades enligt Lundman och Hällgren Graneheims (2017) metod. Utifrån resultatet bildades tre kategorier: “En stressig arbetsmiljö”, “En effektiv vårdkedja” och “Patienten i centrum”. Diskussionen fördjupar hur patientperspektivet och möjligheten till individuell vård påverkas av det snabba vårdförloppet. Informanterna kände sig pressade att på löpande band skriva ut patienter. Då vissa patienter inte var redo för hemgång kände informanterna det ibland som om de kastade ut dem. De ansåg att patienter som av olika anledningar behövde stanna längre än planerat på avdelningen, störde det snabba vårdförloppet. För att arbetet i fast track- systemet skulle fortgå krävdes god kommunikation mellan personal, patienter och anhöriga. I vår studie upplevde informanterna att vården inom fast track-systemet var individuell men att tiden inte alltid räckte till. Detta ansåg de dock inte vara relaterat till själva fast track-systemet. En risk med fast track-systemet menade de var att arbetet ibland kunde ske per automatik, utan reflektion. Slutsatsen är att för att fast track- systemet ska främja en patientcentrerad vård, så krävs att sjuksköterskor har en tydlig etisk professionalitet. Även hög medvetenhet om ansvarsfördelning och vikten av samarbete inom personalgruppen behövs för att fast track-systemet ska fungera utan att hota den vårdande vården.

Uppsatsen undersöker innehållet i ämnet svenska i de individuella utvecklingsplanerna och hur de är skrivna. Är de skrivna enligt Skolverkets allmänna råd, med nulägesbeskrivning, nya mål och metod för att nå målet? Den andra frågan i undersökningen gäller om hypotesen att det som kommenteras mest i utvecklingsplanerna i ämnet svenska handlar om att skriva. Undersökningen är kvantitativ och baseras på individuella utvecklingsplaner från en grundskola med elever från år ett till år sex. Resultatet visar att det är få utvecklingsplaner som är skrivna med nuläge, mål och metod för att nå målet. De flesta utvecklingsplanerna innehöll endast nulägesbeskrivning. Hypotesen som ställdes visade sig stämma. Flertalet av kommentarerna handlade om skrivning, men det fanns även många som handlade om läsning.

Syftet med undersökningen var att få veta om högutbildade inlärare har större och bättre förutsättningar för att nå ett snabbt och bra resultat. De 11 deltagarna fick skriftligt och muntligt berätta om ett bildmaterial som blev analyserat enligt processbarhetsteorin. I inledningen beskrivs skolverkets kursplan och mål fr sfi-undervisningen och i Varbergs kvalitetsredovisning beskrivs förfarandet. En presentation av inlärarna och utbildningen i deras hemländer följs av en översikt och resultat av en skriftlig och muntlig analys. I diskussionen som följer har ett axplock av forskare i svenska som andraspråk citerats och kommenterats. Resultatet visar att förutsättningarna för att lära svenska, varken är större eller bättre för högutbildade personer. Det visar istället att hög utbildning kan vara av betydelse men att individuell motvation är en större drivkraft.

Självreglerat lärande är en metakognitiv process som visat sig främja idrottares prestation och utveckling. En förutsättning för denna process är att idrottare känner motivation till att utvecklas inom sin idrott. Hur självreglerat lärande och motivation korrelerar samt eventuella skillnader mellan lagidrottare och individuella idrottare avseende självreglerat lärande och motivation är dock relativt outforskade områden. Således var syftet med föreliggande studie att undersöka detta närmare. I studien användes ett teoretiskt ramverk baserat på Self-Regulated Learning (SRL) samt Self Determination Theory (SDT) för att undersöka dessa områden hos 102 tävlingsaktiva idrottare mellan 18-30 år (M = 23,71, SD = 3,77) i deras träningsvardag. Data samlades in genom två elektroniska självskattningsformulär: The Behavioral Regulation in Sport Questionnare (BRSQ-24) och Self-Regulated Learning-TT (SRL-TT). Variansanalyser genomfördes för att undersöka eventuella skillnader avseende SRL och motivationsform mellan respektive grupp. Korrelationsanalyser genomfördes för att undersöka sambanden mellan SRL och motivationsform.  Resultaten visade att individuella idrottare skattade en signifikant högre användning av samtliga SRL-strategier än lagidrottare, medan grupperna inte skiljde sig signifikant gällande motivationsform. Vidare var sambandet mellan autonom motivation och samtliga SRL-faser signifikant positivt för hela urvalet. Resultaten kan förklaras av att det inom individuella idrotter är mer naturligt att använda självreglerat lärande samt att idrottares motivationsform och i vilken utsträckning de använder sig av SRL-strategier korrelerar. Framtida forskning kan med fördel undersöka på vilket sätt idrottares motivationsform och SRL påverkar varandra.

Bakgrund: En stor del av den äldre befolkningen har någon hjälp inom kommunal hälso- och sjukvård, exempelvis särskilt- och ordinärt boende. Sjuksköterska inom kommunal hälso- och sjukvård har omvårdnadsansvar för patienten och arbetar efter att vård och omsorg ska genomföras tillsammans med patienten och utformas i enlighet dennes önskemål så långt det är möjligt. Ett hjälpmedel för både sjukvårdspersonal och patienten är en samordnad individuell plan, SIP, som underlättar för alla inblandade och framförallt patienten. Målet med SIP är att patienten ska få vara med och planera sin vård efter sina önskemål i så stor utsträckning som möjligt. Syfte: Beskriva sjuksköterskors upplevelser av arbetet med samordnad individuell plan för äldre patienter inom kommunal hälso- och sjukvård. Metod: Kvalitativ intervjustudie med fokusgrupper tillsammans med sjuksköterskor som arbetar inom kommunal hälso- och sjukvård. Det insamlade materialet analyserades enligt kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Sjuksköterskorna upplevde att det inte fanns tillräckligt tydliga rutiner för hur arbetet med SIP skulle gå till. Det var bristande samarbete med vårdcentralerna och även internt med omvårdnadspersonalen. Det upplevdes som att alla inblandade professioner inte alltid visste vad en SIP var och hur det skulle utföras. Sjuksköterskorna upplevde också att det var svårt för många patienter att vara delaktig i planeringen av sin vård och omsorg. Slutsatser: Det krävs tydliga rutiner för SIP, både nationellt och lokalt, för att det ska fungera som det hjälpmedel det är tänkt. Alla inblandade professioner behöver också få utbildning om SIP och fokus behöver vara på att få patienten delaktig i planeringen på bästa möjliga sätt för att de ska uppnå en känsla av trygghet och på så vis kan vårdbehovet minska.

The aim of this study is to explore if, and if so, how the implementation of robots in the Swedishadministration of social assistance cash benefits has affected the social workers’ own view on theirprofession. The primary focus of the study is to uncover how digitalisation affects the profession ofsocial workers, what the professionals themselves highlight as important qualities to successfully carryout the work of a social worker, and how to obtain such knowledge. This study is based on fiveinterviews with social workers who work with robots on a daily basis. The theoretical framework ofthe thesis analysis is based on different concepts of professionalism. This study concludes that socialworkers perceive their work with social assistance in terms of two different roles, one with a focus onthe relational work with clients and one with the primary focus on control and administration. Withrobots, the administrative part of the work could lessen, something that would increase face-to-faceencounters. This study indicates that the use of robots has an impact on the organization of the work,and in the future it is possible that we will see a new organizational structure to the social welfareoffices.

Det finns inte mycket forskning kring samordnad individuell plan (SIP) och den forskning som finns berör främst professionella inom socialtjänsten med målgrupperna barn och unga, funktionshinder, psykiatri och missbruk. Med en växande andel äldre i svenska samhället har socialstyrelsen tagit fram dokument för samordnad individuell plan specifikt för gruppen äldre. Det behövs mer forskning i ämnet och genom att undersöka hur SIP används och fungerar för samverkan inom äldreomsorgen, som fortfarande är ett outforskat område, kommer det ge kunskap i hur samverkan och delaktighet ser ut inom just det området. Syftet med studien är att undersöka upplevelser och erfarenheter som biståndshandläggare inom äldreomsorgen har av att arbeta med SIP. För att besvara forskningsfrågorna genomfördes åtta kvalitativa intervjuer med biståndshandläggare som är verksamma i fyra kommuner i Sverige. Material analyserades med meningskoncentrering och resulterade i tre teman; Den oklara processen, Det parallella uppdraget och Delaktighetens begränsningar. De teorier som använts i studien berör gräsrotsbyråkrati och den så kallade inflytandetrappan. Resultatet visar på skillnader i hur biståndshandläggare ser på sin roll under processen och i mötet med andra huvudmän, den enskilde och anhöriga vid SIP möten. SIP blir för biståndshandläggare ett mångtydigt fenomen då det i deras roll förväntas utifrån en intuitiv känsla skapa delaktighet för den enskilde och anhöriga. Detta gör SIP svårt vilket ger den likheten att biståndshandläggare inom äldreomsorgen inte använder sig av SIP som metod i så stor utsträckning.

Bakgrund: Lagen om Samverkan vid utskrivning från sluten hälso- och sjukvård ställer stora krav på samverkan mellan vårdgivare. Samordnad individuell planering med SIP som resultat är reglerat i lagen och syftar till en trygg, säker och smidig övergång från slutenvården till öppen vård och omsorg. Sjuksköterskan i primärvården har en aktivroll som vårdsamordnare och fast vårdkontakt och är den som sammankallar till en SIP. Syfte: Att beskriva erfarenheter av arbetet med samordnad individuell planering för patienter med komplexa behov i primärvården ur vårdsamordnande sjuksköterskors perspektiv. Metod: Studien har en kvalitativ design med induktiv ansats. Semistrukturerade intervjuer genomfördes med fyra sjuksköterskor och fyra distriktssköterskor som arbetar som vårdsamordnare i primärvården. Studien har analyserats med hjälp av en manifest innehållsanalys. Resultat: Resultatet visade att de flesta sjuksköterskor bedömde att de hade tillräckligt med kunskap för att arbeta som vårdsamordnare i primärvården. Studien visade också att sedan den nya lagen trätt i kraft har kommunikationen mellan primärvården, kommunen och slutenvården blivit bättre, vilket har medfört att primärvården har fått en tydligare bild av patienter i slutenvården som är i behov av en samordnad planering. I studien framkom det också att patienten kände sig mer delaktig i sin vårdplanering. Studien visade dessutom på en förvirring över begreppet utskrivningsplanering och SIP. Slutsats: Sjuksköterskans nya roll som vårdsamordnare i primärvården har fört med sig fördelar både för primärvården och patienten. Primärvården har nu kontroll över vilka patienter som är inneliggande på sjukhus och är i behov av samordnad individuell planering, vilket ses som en trygghet och säkerhet för patienten. Men det finns fortfarande utmaningar i framtagandet av individuell plan (SIP). Kunskapen om vad en SIP innebär samt hur och när den ska genomföras har visat sig ha stor betydelse för att lyckas med implementeringen av det nya arbetssättet.

No description available.

Vägledning är betydelsefullt enligt litteraturen, dock visar ett antal studier och granskningar på brister i arbetet med studie- och yrkesvägledning inom skolväsendet. Det som främst behöver utvecklas och stärkas är vägledning som hela skolans ansvar; organisering, ledning och styrning. Fokus för den här studien är gymnasiementorers upplevelse av sitt uppdrag relaterat till studie- och yrkesvägledning som hela skolans ansvar, samt hur mentorer ser på sina förutsättningar att utöva och utveckla studie- och yrkesvägledningen utifrån sitt uppdrag. Förhoppningen är att studiens resultat ska bidra till att utveckla och stärka studie- och yrkesvägledning för att skapa hållbara effekter för både människor och samhället i stort. För studien valdes en kvalitativ metod med semistrukturerade intervjuer. Sju gymnasiementorer vid en kommunal gymnasieskola intervjuades. Mentorerna är samtliga anställda som lärare vid både högskoleförberedande och yrkesprogram. Resultatet visar på att mentorerna upplever att de har och tar visst ansvar för studie- och yrkesvägledning, men att de har begränsade formella förutsättningar för mentoruppdraget generellt. Det finns få uttalade förväntningar och ingen formell beskrivning avseende vägledning specifikt för mentorerna. Studien visar även att mentorskap och vägledning har klara beröringspunkter med fler likheter än skillnader. Mentorerna i studien beskriver sitt arbete påfallande likt snäv/individuell vägledning. Utifrån studiens resultat framstår det som att skolväsendet och andra berörda aktörer skulle kunna dra nytta av ett vidgat perspektiv på vägledningens och mentorskapets former samt vilka funktioner som skulle kunna bidra till att utveckla studie- och yrkesvägledning som hela skolans ansvar. I teorin se till forskning, i praktiken prova; exempelvis leda och organisera för att skapa förutsättningar för reflektion, samverkan och samarbete mellan olika funktioner i olika former.