Den här uppsatsen studerar mångfald inom Equmeniakyrkan med en lokal församling på landsbygden som primärt studieobjekt. Eftersom varken landsbygdsförsamlingar eller frikyrkor förekommer i någon större omfattning i studier av mångfald har det funnits ett intresse och betydelse att lyfta fram dessa perspektiv. Studien har också fokuserat på barn- och ungdomsverksamhet som komplement till det ofta förekommande gudstjänstsammanhanget av samma anledning. Som material för uppsatsen har jag använt intervjuer med personer i olika former av ledarbefattningar inom den lokala Equmeniaförsamlingen. För att komplettera detta material och länka församlingens uppfattningar till ett större sammanhang har jag också använt skriftligt material som Equmeniaförsamlingen framställt centralt. Mina undersökningsområden har rört sig kring roller, relationer och platser som uppstår och förändras i och med mångfald i en församling. I beskrivning och analys har detta till exempel handlat om ledarskap, vänskap och fysiska ting som tagit plats för att möjliggöra delaktighet, inflytande och gemenskap. Kring dessa områden har också faktorer som begränsar och hindrar undersökts. I jämförelsen med centralt skriftligt material har motsvarande områden studerats utifrån likheter och skillnader sett till den lokala församlingen och dess lokala bidrag.

Syftet med den här studien är att öka förståelsen för hur studie- och yrkesvägledare arbetar med vägledning av nyanlända i vuxenutbildning. Studien har följt ett kvalitativt tillvägagångssätt, med intervju som metod. Intervjun genomfördes med fem verksamma studie-och yrkesvägledare som arbetar i närkontakt med nyanlända. Bland studiens viktigaste resultat är att samverkan, både internt inom verksamheten och med externa aktörer, är en central del av vägledningen med nyanlända. Ett annat centralt resultat är att vägledning för målgruppen kretsar kring information. Det framkommer även av studien att det finns ett antal trösklar som begränsar vägledningen i arbetet med nyanlända elever. Bland de vanligaste hindren är bristande kunskap om samhället hos nyanlända, resursbrist hos vägledarna och byråkratiska hinder.

Den ökade invandringen har påverkat Sverige på många olika sätt. Ett av de områdena som har påverkats mest har varit skolverksamheten. Skolan är en bra plats för nyanlända elever att integreras i samhället. Syftet med detta examensarbete är att undersöka hur lärare uppfattar och arbetar med nyanlända elevers integrering i skolor runt om i Sverige. Studien grundar sig i kvalitativa intervjuer med fyra lärare från olika städer. Intervjuerna har skett via kommunikationssystemet Zoom. I undersökningen har svenskämnet varit i fokus, då det bygger en grund för bättre kommunikationsmöjligheter mellan eleven och läraren. Kunskaper i det svenska språket underlättar elevens inlärningsprocess. Detta gäller även andra ämnen i skolan. I studien utgår vi utifrån hermeneutiskt perspektiv. Hermeneutiken är läran om tolkning där tolkningen är processen för förståelsen. Det har visat sig vara delade uppfattningar bland forskarna i arbetet gällande vilken organisationsmodell som är mest gynnsam. Studien har visat att majoriteten av de intervjuade lärarna föredrar användning av förberedelseklass som organisationsmodell i skolan. Inga specifika riktlinjer eller arbetssätt har framkommit bland forskarnas studier som förespråkas eller rekommenderas på samhällsnivå. Skolorna prövar sig fram för att finna egna arbetssätt som kan vara till de nyanlända elevernas fördel.

Studiens syfte är att beskriva och kritiskt analysera historielärares tal om sin undervisning i relation till läroplanens mål om historiemedvetenhet, kulturmöten och mångfald för historia i årkurs 6. Genom att fördjupa oss i lärarnas utsagor har det varit möjligt att definiera ett antal diskurser i historielärares tal om sin undervisning i årskurs 4–6. Studien baseras på intervjuer med fem lärare som arbetar i tre olika kommuner och deras berättelser är fundamentet för analysen. För att genomföra analysen har kritisk diskursanalys använts som verktyg.  Studiens centrala resultat är att lärarnas tal utgår från att det vill elevernas bästa, samtidigt som det blir uppenbart att den interkulturella pedagogiken inte sätter sin prägel på undervisningen. Utöver detta framträder postkoloniala föreställningar genom uttryck som ”vi” och ”de andra” i lärarnas tal. Därav går det att identifiera två diskurser gällande interkulturell pedagogik, diskursen om ”vi” och ”de andra” samt den homogena kontra heterogena diskursen och dess påverkan för praktiken. Detta kan potentiellt leda till en historieundervisning som reproducerar etnocentriska normer och andrafierar icke-svenska elever.  Studiens kunskapsbidrag är därmed för det första av betydelse för att medvetandegöra lärare om olika förgivettagande och normer som artikuleras och vilka konsekvenser detta kan få för eleverna. För det andra bidrar studien till att belysa komplexiteten i historielärarnas uppdrag och hur politiska beslut så som läroplanens utformning utgör betydande utmaningar för den yrkesaktiva läraren, vilket igen innebär implikationer för möjligheten för interkulturell historieundervisning.

Syftet med vår kunskapsöversikt är att ta fram ett forskningsunderlag för hur vi somframtida historielärare kan arbeta i vår undervisning för att utveckla elevers interkulturellakompetens. Frågeställningen till vår kunskapsöversikt är vad tidigare forskning säger omhistorielärares metodiska arbete för att utveckla elevers interkulturella kompetens.Vårt resultat har visat att arbetet med interkulturell kompetens är nära kopplat tillhistorielärares arbete med att utveckla elever historiemedvetande. Genom attoperationalisera ett historiemedvetande med de narrativa komponenterna att erfara, tolka ochorientera och ställa dem i relation till den interkulturella kompetensens tre dimensionerkunskaper, färdigheter och attityder, kan lärare utveckla ett metodiskt ramverk för att tydliggöraen interkulturell kompetensutveckling i sin undervisning. Vårt resultat har också visat atthistorielärare kan arbeta normkritiskt med skolans centrala innehåll och läroböckershistoriska innehåll och på så sätt synliggöra etnocentriska tendenser i historiska narrativ.Forskning har även visat att ett systematiskt arbete med att öppna upp historiska berättelseroch låta elever tolka dem genom olika kulturella perspektiv kan bidra till en interkulturellkompetensutveckling.I vår slutsats konstaterar vi att det finns ett flertal metodiska förhållningssätt somhistorielärare kan använda sig av för att bidra till elevers interkulturella kompetens genomhistorieundervisningen. I diskussionen reflekterar vi över de svårigheter och utmaningarsom finns med interkulturell historieundervisning, där vi bland annat belyser en brist påforskning där interkulturell kompetensutveckling har undersökts i klassrumsmiljöer. Viavslutar detta arbete med att presentera ett framtida examensarbete där vi avser att göraempiriska fältstudier för att ta reda på hur historielärare arbetar för att främja eleversinterkulturella kompetensutveckling i sin undervisning.

Ett av skolans uppdrag är att bedriva en interkulturell undervisning som främjar ett mångkulturellt klassrum och samhälle. Trots detta finns omfattande forskning som tyder på att ämnesinnehåll och läromedel har en eurocentrisk utgångspunkt. Vårt syfte är att finna strategier för hur historielärare kan genomföra en identitetsskapande interkulturell undervisning utifrån styrning och tillgängliga läromedel. Genom studien finner vi användbara strategier för att bedriva en undervisning som matchar skolans interkulturella uppdrag. Kvalitativa intervjuer med fyra historielärare i två olika högstadieskolor, i två olika kommuner, användes för att se hur det interkulturella uppdraget kunde genomföras i praktiken. Intervjuerna analyserades med hjälp av Johanssons teorier om interkulturell historisk kompetens och Johanssons modell om interkulturell undervisning med teorier från Dunn, Nordgren, LaSpina och Banks. Resultaten har analyserats utifrån den orienterande kompetensen i historiemedvetandet, kopplat till en genetisk eller genealogisk utgångspunkt för undervisningen. Resultatet visar att lärarna har en vilja att bedriva en interkulturell historieundervisning och studien finner flera möjliga strategier som utifrån de teoretiska ramverken klassas som interkulturella. Studien finner även att lärarna upplever svårigheter för detta, kopplat till deras tillgängliga läromedel, tid och centrala styrningar.

På grund av extrema händelser i världen sker det en allt större migration både i Sverige och i andra länder. Att få människor att integrera sig i samhällets utbildning- och arbetsmarknad och i det sociala livet är aktuella diskussioner i politiska, såväl som i sociala och ekonomiska sammanhang. För att stärka migranters ställning i samhället behöver värdlandet ta till vara på människors tidigare erfarenheter och kompetenser. En studie- och yrkesvägledare kan hjälpa till i migranters process mot utbildning och arbete. Studiens syfte är därför att undersöka hur studie- och yrkesvägledare på vuxenutbildningen upplever vägledningssamtal med nyanlända elever studerandes på kursen svenska för invandrare (Sfi) och på vilka sätt beskrivningar av möten mellan kulturer framträder i samtalen. Utifrån syftet har följande frågeställningar ställts:• Hur beskriver vägledarna Sfi-eleverna de möter i samtal?• Hur kan mötet mellan vägledare och elever beskrivas som ett möte mellan kulturer?• Vilka dilemman ställs vägledarna inför i vägledning med Sfi-elever?Val av teoretisk förankring i studien är Peavys teori om konstruktivistisk vägledning där vi fokuserar på teorins centrala drag och vad teorin säger om vägledarens arbete i möte med olika kulturer. Vidare fördjupar vi analysen med perspektiv på kultur och kulturmöten för att förstå vilka synsätt som ligger bakom de resonemang som förs hos informanterna.Studien har en kvalitativ ansats där intervjuer med sju verksamma studie- och yrkesvägledare på vuxenutbildningen har genomförts. Resultatet av undersökningen visar att informanterna har ett interkulturellt förhållningssätt i samtal med Sfi-elever. Att använda sig av passande samtalsmetodiska färdigheter är betydelsefullt för att bygga relation och för att förebygga problem med språkbruket. Vägledare och elever kommer alltid vara präglade av kulturella föreställningar i vägledningssamtal. Så länge vägledaren har medvetenhet och förmåga att hitta en gemensam grund i samtalen genom att undersöka elevers inställningar och behov, skapar det förutsättningar för att ha effektiva och interkulturella samtal.

Syftet med denna studie är att undersöka på vilka sätt lärares interkulturella kompetenser har betydelse för den bedrivna historieundervisningen utifrån ett motivationsperspektiv. Nyfikenhet kring hur lärare använder sig av sin interkulturella kompetens för att väcka elevernas motivation för historieämnet drev fram idén för studien. Endast lärare med invandrarbakgrund deltog i studien då det genererar en interkulturell kompetens vars själva påverkan i undervisningen är av intresse. Även ett intresse för deras tankar kring undervisningsmöjligheter i att ha mer än ett perspektiv på historien fanns. Intervjuerna som genomfördes var semistrukturerade för att ge lärarna en möjlighet att fördjupa sig i och utveckla sina svar. De begrepp som centralt synliggörs i studien är mångkultur och interkultur samt hur dessa förhåller sig till skolans värld i allmänhet och lärarnas historieundervisning i synnerhet. Forskningsläget visar att området är problematiskt i det att eleverna finner den största motivationen genom att undervisas i det som rör deras egen personliga historia eller sådant som kan kopplas till vardagliga situationer. Detta är något som lärare har svårt att leva upp till rent generellt, antingen på grund av att de känner sig styrda av styrdokumentens texter eller för att de själva känner att annat är mer relevant för elevernas lärande. Studiens empiriska material har tolkats och analyserats genom ett historiedidaktiskt- och motivationsteoretiskt perspektiv. Analysen visar att det finns en viss skillnad mellan lärarnas tankar kring hur en motiverande undervisning bör bedrivas och hur deras interkulturella kompetens gestaltar sig i undervisningen. Lärarna är dock överens om att deras elever känner motivation när lärarna använder sig av sin bakgrund för att inkludera eleverna i undervisningen. Övriga frågor som studien ämnar svara på är hur lärarna reflekterar kring inkluderingen i historieundervisningen i ett mångkulturellt klassrum och hur lärarna använder sig av sin interkulturella kompetens för att arbeta med elevernas historiemedvetenhet. Nyckelord: historiedidaktik, historiekultur, historiemedvetenhet, historieundervisning, motivation, mångkultur, interkultur, interkulturell kompetens

Syftet är att undersöka och skapa förståelse för hur förskollärare upplever introduktioner med vårdnadshavare som inte har svenska som förstaspråk samt vilka förutsättningar som ges av rektorer för en trygg introduktion med fungerande kommunikation. Det råder en frustration bland förskollärare kring bristande kommunikation med vårdnadshavare samt i avseendet att tillräckliga resurser saknas. Genom ett interkulturellt- och monokulturellt perspektiv samt teorier kring kommunikation har en enkätstudie genomförts som undersöker förskollärares- respektive rektorers syn på problemet. Resultatet visar att rektorer och förskollärare har en differerande syn på när, hur och vilka resurser som skall tillhandahållas i verksamheten. Rektorerna anser sig alltid tillgodose de anställdas behov medan förskollärarna i varierande utsträckning påpekar bristande engagemang från rektorerna, främst i frågan om tolk. Tolk upplevs som den mest efterfrågade resursen för att underlätta kommunikationen men andra tillvägagångssätt såsom kollegor med samma modersmål som vårdnadshavarna eller kroppsspråk utgör de arbetsmetoder förskollärarna istället tillämpar. Studiens resultat visar även rektorernas stora förtroende gentemot sina anställda att bedriva en lösningsorienterad praktik. Slutsatsen är att förskollärare och rektorer behöver kommunicera behovet av stöttning och resurser för att genomföra en likvärdig introduktion för alla i förskolan.

Syftet med denna studie är genom textanalys undersöka hur interkulturella skillnader påverkar den ideationella strukturen och den interpersonell strukturen i texter på olika språk. De texterna är valda utifrån IKEA:s svenska och kinesiska katalogen 2020. Jag använder både en kvantitativ och kvalitativ metod för att jämföra och analysera vilket perspektiv och vilka språkhandlingar som förekommer i de olika textversionerna. Resultatet visar att det finns tydliga skillnader mellan den ideationella strukturen och den interpersonella strukturen i båda versionerna. De slutsatser som går att dra utifrån undersökningen är att båda versionerna har en närvarande författare och de texterna innehåller mest påståenden. Skillnaden är att de svenska texterna har ett inifrånperspektiv medan de kinesiska texterna har ett utifrånperspektiv och de svenska texterna är mer dialogiska än de kinesiska texterna. Förutom påstående används frågor och utrop i båda texterna. De svenska texterna har en förtrolighetsstrategi medan de kinesiska texterna har en försiktighetsstrategi. Det förekommer dessutom en stor skillnad mellan den svenska och den kinesiska versionen av användningen av frågor och utrop. Alla svenska frågor saknar parallella översättningar till kinesiska frågor. Tre av de svenska utropen översattes med frågorna i den kinesiska versionen. En del svenska utrop översattes till kinesiska påståenden, medan kinesiska utrop motsvarar svenska påståenden.