Syftet med vår studie är att undersöka förskollärares erfarenheter och upplevelser av barns språkutveckling kopplat till digital och fysisk barnlitteratur samt hur dessa används som pedagogiskt verktyg. Det alltmer digitaliserade samhället formar hur vi lever vår vardag, både barn och vuxna. Efter den senaste revideringen av förskolans läroplan har digitalisering fått en helt ny betydelse i förskolan, vilket speglar förskollärares arbete med att träda detta i kraft. Genom kvalitativ- och kvantitativ metod har vi kunnat undersöka ämnet både på bredden och på djupet. Den insamlade empirin är satt i kontext till den sociokulturella teorin samt literacybegrepp för att underbygga analysen. För att kort sammanfatta slutsatsen av vår studie visade resultat att förskollärare använder läsverktygen på många olika sätt runt om i landet och att förskollärares syfte med aktiviteten är betydelsefull i valet av pedagogiskt verktyg för att främja barnens språkutveckling. Slutsatsen pekar på att många förskollärare upplever att valet av läsverktyg inte är avgörande för barnens språkutveckling, utan att det som är väsentligt är hur pedagogen använder sig av verktyget.

Syftet med denna studie är att bidra med kunskaper om hur barn och vårdnadshavare ser på dokumentationsmaterial som synliggörs på förskolans väggar. Frågeställningar som besvaras är: Vad berättar barn och vårdnadshavare om synligt dokumentationsmaterial på väggarna i relation till delaktighet och inflytande? Vad berättar barn och vårdnadshavare om synligt dokumentationsmaterial på förskolans väggar i förhållande till möjligheter och dilemman? Studien har genomförts med en kvalitativ metod där intervjuer med åtta barn och fem vårdnadshavare tillsammans bildar vår empiri. Studiens resultat har bearbetats med hjälp av analysbegreppen medierande artefakter samt appropriering, begrepp som är centrala inom det sociokulturella perspektivet. Resultatet har visat att främst vårdnadshavare uttrycker en ökad möjlighet till delaktighet om dokumentationsmaterial sätts upp på väggarna. Flera möjligheter och dilemman har lyfts fram, lärande anses vara den främsta möjligheten som både barn och vårdnadshavare identifierat. Dilemman av etisk karaktär lyfts fram. Såväl barn som vårdnadshavare relaterar inflytande till en form av makt där vem som bestämmer framkommer. Barn och vårdnadshavare är eniga om att det trots sin delaktighet är pedagoger på förskolan som bestämmer.

Hållbar utveckling är ett komplext begrepp som handlar om samhällsfrågor med naturvetenskaplig grund. Det är ett centralt innehåll för kursen Naturkunskap 1b i vilken elever ska lära sig att göra ställningstagande och ha handlingskompetens i frågor om hållbar utveckling. Syftet med denna studie är att öka kunskapen om hur lärare uppfattar sin användning av läromedel för undervisning om hållbar utveckling. Baserat på ett sociokulturellt synsätt på lärande undersöker studien läromedel som medierande verktyg för elevers lärande. Genom en analys av läromedel och intervjuer med naturkunskapslärare undersöks både hur hållbar utveckling framställs i läroböcker samt lärares uppfattning av läromedel för sin undervisning. Det didaktiska begreppet selektiva undervisningstraditionerna används för att identifiera hur hållbar utveckling framställs i materialet. Resultatet visar att läroböckerna framställer hållbar utveckling genom både faktabaserad och normativa undervisningstraditioner och att lärarna uppfattar sina läromedel som stöttande verktyg för både sin egen och elevers förståelse av hållbar utveckling. Studiens slutaster är att lärarnas använder läroböckerna som scaffolding och att böckerna är ett medierande verktyg för att främja faktakunskap om naturvetenskap och normativa värderingar för miljöskydd och mänskliga rättigheter.

I en värld där migrationen ökar, står utbildningssystemet inför utmaningen att inkludera nyanlända elever i meningsfulla sammanhang. I ljuset av de senaste PISA-resultaten, som visar att Sveriges skillnader i prestation mellan inrikesfödda och invandrade elever är bland de största inom OECD-länderna, kan man undra vad orsaken är. Många nyanlända elever kämpar med att förstå och uttrycka sig på undervisningsspråket, vilket begränsar deras möjligheter att delta fullt ut i naturvetenskapliga ämnen. Denna språkliga begränsning kan leda till exkluderande undervisningsformer och hämma elevernas skolframgång. Syftet med arbetet är således att öka förståelsen för hur nyanlända elever kan stöttas i sitt meningsskapande genom användning av olika kommunikativa resurser. Genom en kvalitativ fallstudie observerades nyanlända elever i en årskurs 5 under fyra lektioner vilka dokumenterades med video- och ljudinspelningar. För att kunna analysera dessa situationer utvecklades verktyget överbryggande medierande resurser (ÖMR) vilket kompletterades med praktisk epistemologisk analys (PEA). Resultaten visar att nyanlända elever använder ett brett spektrum av medierande resurser, inklusive gester, fysiska artefakter, digitala verktyg samt sina och varandras minoritetsspråk för att skapa mening i naturvetenskapliga sammanhang. Dessa resurser hjälper eleverna att förklara, beskriva och ställa frågor om naturvetenskapliga begrepp trots begränsade språkkunskaper. Genom att integrera elevernas fulla språkliga repertoar och olika medierande resurser kan lärare skapa en mer inkluderande och effektiv undervisningsmiljö som bygger broar till elevernas erfarenheter och språkliga repertoar. Detta gynnar inte bara elevernas förståelse för naturvetenskapliga begrepp utan också deras övergripande akademiska och språkliga utveckling. Arbetet argumenterar för att utbildningsstrategier bör omfatta och anpassas till de specifika behoven hos nyanlända elever för att minska kunskapsskillnader och främja en jämlik utbildning.

Färdigheten att avkoda ord är en grundläggande förutsättning för förmågan att läsa och har därmed en avgörande roll i elevers läsutveckling. Framgångsrik undervisning krävs för att eleverna ska ges möjlighet och förutsättningar att utveckla färdigheten att avkoda, det vill säga förståelse för sambandet mellan fonem och grafem. Med detta som utgångspunkt är syftet med studien att undersöka hur sju lärare i årskurs 1 beskriver att de utformar undervisningen i avkodning för att skapa förutsättningar för att eleverna ska utveckla färdigheten att avkoda ord. Studien utgår från en kvalitativ forskningsansats samt ett sociokulturellt perspektiv på lärande och utveckling. Empiriskt material har samlats in genom semi-strukturerade intervjuer där totalt sju lärare i årskurs 1 medverkade. Lärarna var slumpvis utvalda från olika skolor i två medelstora städer i Sverige. Resultatet visar att lärare använder olika medierande verktyg i form av digitala redskap, läromedel och aktiviteter i undervisningen, där samtalet och det sociala samspelet får stort utrymme. Det framkommer även att lärare använder sig själv som verktyg i avkodningsundervisningen där läraren stöttar, utmanar och fungerar som förebild för eleverna.  Vid utformandet av undervisningen framgår dessutom att forskning och beprövad erfarenhet samt elevers olika förutsättningar är någonting lärare förhåller sig till. Resultatet synliggör att undervisning kring avkodning varierar mellan olika lärare eftersom elevers individuella behov ligger till grund vid val av verktyg och vid utformningen av undervisningen. / Decoding skills are a crucial part of students reading development, since the ability to decode words is a fundamental qualification for reading. To give the pupils the opportunity to develop knowledge of phoneme-grapheme correspondences, an effective instruction is required. In light of this, the purpose of this paper is to examine how first grade teachers describe how they design instruction to create conditions for the students to develop decoding skills. The paper is based on a qualitative research approach and a socio-cultural perspective on learning and development. Through semi-structured interviews, empirical material has been collected from a total of seven participating first grade teachers. The teachers were randomly selected from different schools in two medium-sized cities in Sweden. The results show that teachers use mediating tools in form of digital gears, teaching materials and activities, where social interaction is emphasized. Teachers also function as tools, because they support, challenge and serve as role models for the pupils. Furthermore, the results reveal that research and proven experience as well as pupils’ different pre-conditions and needs affect teachers when they create decoding instruction. The results show that pupils’ individual needs are the starting point when teachers choose tools and create decoding instruction, which is why decoding instruction varies between different teachers.

This study use the theory of community of practice and the theory of mediating tools to explore how teachers develop student’s writing in the Swedish subject in Swedish upper secondary school. The aim of the study is to display the potential to learn and develop writing through participating in the community of practice that is the classroom, as well as with the help of mediational means in the classroom and in other contexts. Five teachers are interviewed on their ideas about teaching students to develop writing. Results from the study show potential for learning through communities of practice and mediational means in the teachers’ use of collaborative writing and interaction between students as well as their aspiration to connect school writing with writing in other contexts. The way in wich some teacher’s switch from collaborative and interactive work forms to individual, when the student’s texts are to be assessed and graded, could on the other hand be considered problematic. The results also imply that the teachers’ choices and positions must be understood in relation to ideas on writing expressed by the students and in the curriculum and in national writing tests.

Denna kandidatuppsats handlar om den sociala dokumentationen på ett kommunalt äldreboende i Stockholmsregionen. Studiens fokus är på den sociala journalen, som skrivs av undersköterskor och vårdbiträden och regleras i Socialtjänstlagen. I dessa yrkeskategorier saknar många anställda formell yrkesutbildning och många har svenska som andraspråk. Kraven på dokumentation har skärpts under de senaste femton åren, och tidigare forskning visar att det finns svårigheter med att implementera den nya lagstiftningen. Satsningar har gjorts för att höja såväl yrkesmässig som språklig kompetens. Syftet med uppsatsen är att utifrån ett kontextuellt perspektiv problematisera den sociala journalen som medierande redskap och som text. Detta görs i en etnografisk fallstudie av en avdelning på ett äldreboende, där många av de anställda är andraspråkstalare. Materialet består av normerande styrdokument, observationer på avdelningen, intervjuer med omsorgspersonal samt analys av journalanteckningar. Arbetet på avdelningen analyseras med hjälp av Engeströms aktivitetsteori. Slutsatsen är att det finns motsättningar mellan den institutionella normen och den professionella praktiken. En motsättning är inbyggd i dokumentationens flerdelade syfte: den ska vara såväl ett dagligt arbetsredskap (ett professionellt syfte) som ett underlag för uppföljning (ett institutionellt syfte). Detta kommer till uttryck i att omsorgspersonalen när de skriver riktar sig till flera olika läsare. En annan motsättning är att det är möjligt för normauktoriteter att tolka den institutionella normen på olika sätt, om vad och hur mycket som ska dokumenteras. I uppsatsen föreslås att detta kan vara en anledning till variationer i den vardagliga skriftpraktiken. En tredje motsättning syns i personalens val mellan olika medierande redskap för att rekontextualisera händelser i vardagen. Ibland väljer de att kommunicera muntligt i stället för skriftligt, ibland väljder de andra skriftbaserade redskap än de institutionellt reglerade. En fjärde motsättning är att de institutionella reglerna slår fast att dokumentationen är ett viktigt redskap, men att det inte verkar finnas särskild tid avsatt för det skrivande som krävs. Denna tidsbrist leder till att en del händelser inte journalförs. En ytterligare slutsats är att det verkar vara minst lika viktigt att problematisera de krav som journalskrivandet i dag ställer på omsorgspersonalen, som att höja deras språkliga och yrkesmässiga kompetens.

Syftet med denna studie är att undersöka hur formativ bedömning kan stödja elevers lärande och intresseutveckling i den naturorienterande undervisningen. Hur beskriver lärare den formativa bedömningens roll för att stödja elevers lärande i och intresse för de naturorienterande ämnena? Hur använder lärare medierande redskap för att genom formativ bedömning stödja elever i den naturorienterande undervisningen? Studien har en kvalitativ ansats och metoden utgörs av intervjuer och observationer. Resultatet visar att formativ bedömning kan stödja elevers lärande genom att aktivera dem i deras individuella inlärningsprocess och främja utvecklingen av deras självbedömningsförmåga. Studien visar också att lärarna blir stimulerade till att utforma en varierande undervisning som inkluderar samtliga elever och ger dem möjligheten att bli stöttade i sin proximala utvecklingszon av andra mer kompetenta personer i klassrummet. Studien antyder att formativ bedömning kan stödja elevernas intresseutveckling för de naturorienterande ämnena, men resultatet är inte övertygande. Samtliga observerade lärare stödjer eleverna formativt i den naturorienterande undervisningen genom medierande redskap. Språkliga redskap tillämpas för att aktivera eleverna i inlärningsprocessen och för att aktivera dem som resurser för andra elever i undervisningen, medan artefakter främst används för att synliggöra lämpliga strategier i arbetsprocesser samt låta eleverna uppvisa förmågor. Avslutningsvis visar denna studie också att formativ bedömning kan stödja elevernas lärande i naturvetenskap eftersom den formativa bedömningskulturen i kombination med ett tillåtande klassrumsklimat tillåter att eleverna använder varandra som resurser i inlärningsprocessen. / <p>NO</p>

Med grund i tidigare forskning som belyser problematiken om att barn lämnas ensam med digitala verktyg vid högläsning av elektroniska böcker har denna studie fokuserat på högläsning av elektroniska böcker med pedagoger. Syftet med studien är att undersöka vilka kunskaper inom literacy som konstitueras när pedagoger läser högt ur elektroniska böcker. Studien har tar sin utgångspunkt ifrån följande frågeställningar, Vad kännetecknar pedagogens handlingar under högläsningsaktiviteten av den elektroniska boken och hur möjliggör handlingarna interaktionen mellan deltagarna? Vilka kunskaper medierar den elektroniska boken till barnen? samt Hur medierar den elektroniska boken dessa kunskaper? Studien grundar sig på ett sociokulturellt perspektiv på lärande och genomfördes utifrån en kvalitativ ansats med observation som metod och videodokumentation samt fältanteckningar som dokumentationsverktyg. Observationerna skedde på en avdelning, på en förskola, i södra Sverige med barn i åldern 2-4 år. Resultatet har analyserats med analysmetoden interaktionsanalys och är tematiserad tre i teman, Pedagogens handlingar som ett stöd för barns begreppsförståelse, Pedagogens handlingar som ett stöd för e-bokens hotspots  och E-bokens mediering av begrepp. Resultatet visar hur pedagoger genom verbala och icke-verbala handlingar stöttade barns begreppsförståelse samt vägledde de genom e-bokens interaktiva funktioner och berättelse. De verbala handlingarna kännetecknas av undervisande frågor, uppmaningar och vägledning medan de icke-verbala handlingarna är blickarnas riktning, gester och fysisk beröring. Pedagogernas handlingar har även möjliggjort interaktion mellan deltagarna. Ett annat framstående resultat är hur e-boken medierade olika begrepp för barnen genom sina illustrationer, animationer och ljudeffekter. Dessa interaktiva funktioner levandegjorde begreppen stundvis och gav barnen möjlighet att delta i undervisningen, istället för att endast lyssna.

Denna studie handlar om hur pedagoger i förskolan har upplevt de förutsättningar de haft för att kunna ställa om den pedagogiska verksamheten utifrån de restriktioner som finns för förskolans verksamhet som en följd av Covid-19-pandemin. Studiens syfte har varit att förstå vilka förutsättningar som pedagoger, som har arbetat i förskolan under Covid-19-pandemin, har upplevt att de har haft för att kunna ställa om förskolans pedagogiska verksamhet. Den har även syftat till att förstå vilken påverkan som Covid-19-pandemins restriktioner för förskolans verksamhet och hur pedagoger har kunnat anpassa sig efter dessa. Studien är gjort genom en kvantitativ enkätundersökning och studiens data har analyserats och diskuterats utifrån det sociokulturella perspektivet på lärande. De begrepp som har hjälp till att förstå och analysera den kvantitativa enkätens data är Medierande resurser, kontext, den mer kompetente kamraten och väglett deltagande. Studiens behandlar också och diskuterar vilka kompetenser som krävs för att pedagoger ska klara av att ställa om och anpassa förskolans pedagogiska verksamhet utifrån de förändrade förutsättningarna som Covid-19-pandemin har skapat. Studiens resultat visar att restriktionerna för förskolans verksamhet i stor utsträckning påverkar hur pedagoger numera kan bedriva pedagogisk verksamhet och att Covid-19-pandemins restriktioner påverkar de faktorer som skapar förutsättningar för att bedriva pedagogisk verksamhet.