Syftet med detta arbete är att undersöka synligheten för potentiellt marginaliserade sociala grupper (kvinnor, utlänningar, personer med funktionsnedsättning och personer som bryter mot heteronormen) i vanligt använda svenska gymnasieläroböcker i fysik: tre nutida och en från 1990-talet. Böckerna analyseras var för sig med utgångspunkt i en speciellt utarbetad kodningsmanual. I denna innehållsanalys granskas alla tre innehållstyper: bildmaterial, uppgifter och övrig text, med motsvarande innehållsenheter: bild, uppgift och bokens egna avsnitt. Vidare jämförs de nutida böckerna sinsemellan och med den äldre boken. Samtliga nutida läroböcker tycks vara mycket mer inkluderande än den äldre boken vad gäller kön och etnicitet; personer som är funktionsnedsatta eller bryter mot heteronormen är lika obefintliga nu som förr, även om det finns små tecken på en mera inkluderande trend. Antalet innehållsenheter med människor har fördubblats, vilket kan tolkas ge en mera genusmedveten bild av fysikämnet som konstruerat av människor. Kända och namngivna personer som inte är forskare finns i de nutida böckerna, till skillnad från den äldre boken, och kvinnor förekommer bland dessa. Könsfördelningen har blivit ganska jämn bland fiktiva personer, men mansdominansen är fortfarande mycket stark bland namngivna forskare (utan att detta problematiseras eller förklaras) och ganska stark bland övriga kända personer. Vad gäller etnicitet noterar man en signifikant ökning av andelen utlänningar bland fiktiva personer vid övergång från 1990-talet till nutiden. Namngivna och kända svenskar förekommer oftare i nutida böckerna, och oftast är de inte forskare. I två av de nutida böckerna finner man enstaka exempel på funktionsnedsatta personer, annars är närvaron av denna kategori obefintlig. Två av de parförhållanden som antyds i de nutida böckerna (och ingen i den äldre boken) kan tolkas som homosexuella, annars tycks de personer som finns i böckerna aldrig bryta mot heteronormen.

Syftet med denna undersökning är att få en ökad förståelse för gymnasieelevers egen uppfattning om vad som gör ett skolämne meningsfullt i gymnasieskolan. Detta genomförs via fokusgruppintervjuer utförda med andra- och tredjeårselever från en gymnasieskola i södra Sverige. Det insamlade materialet analyseras och kategoriseras sedan utifrån de kognitiva motivationsteorierna om inre motivation, yttre motivation och prestationsmotivation. Undersökningen visade i första hand att uppfattningen av meningsfullhet hos gymnasieelever är högst individuell, men vissa generella mönster kunde utläsas. Majoriteten av respondenterna hävdade att yttre faktorer såsom praktisk nytta och användning var viktigast för en aktivitet skulle kännas meningsfull, men vid närmare granskning av deras uttalanden tycktes det snarare som att inre faktorer såsom intresse och att ha roligt hade störst påverkan i praktiken. Vidare framgick det tydligt att respondenternas svar med enkelhet kunde kategoriserat enligt de motivationsteorier arbetet utgått ifrån.

Syftet är att undersöka hur den svenska romantiken används och uppfattas av svensk­lärare i gymnasieskolan. Studien har genomförts genom kvalitativa intervjuer med verk­sam­ma gymnasielärare i svenska. Forskningsfrågorna är hur lärarna arbetar med och uppfattar den svenska romantiken i svenskundervisningen samt hur lärarna ser på hur epoken berörs i styrdokumenten. Undersökningen visar att arbete med den svenska romantiken främst sker med ut­gångspunkt i en kulturell bildningstradition och genom kronologiska litterära epokar­beten, där tidsbristen är en avgörande faktor för begränsningen av undervisningens volym och upplägg­ning. Det framkommer även att det finns ett värde i att knyta an till elevernas värld och skapa liv och association i undervisningen för att öka elevernas en­gagemang. Därför är val av litteratur avgörande för att skapa engagemang och väcka intresse. Undersökningen visar även att styrdokumenten är öppna för tolkning och skapar något av en paradox, då detta både anses som någonting positivt och negativ. Lärarna diskuterar också vad litterär kanon kan vara, och det faktum att det inte finns någon officiell sådan men en inofficiell eller lokal kanon som påverkar svensk­under­visningen.

Hållbar utveckling är ett omtvistat och komplext begrepp med många tolkningsgrunder och en diffus definition. Trots detta står det tydligt framskrivet i både styrdokument och skollag att det skall undervisas om hållbar utveckling i skolan. Syftet med denna uppsats är därför att undersöka hur två gymnasielärare och tio elever uppfattar begreppet hållbar utveckling, samt vad de anser om undervisning för hållbar utveckling. Studien har genomförts med hjälp av semistrukturerade intervjuer. Analysen av intervjumaterialet gjordes med en fenomenografisk ansats. Det som framkommit i läraranalysen är att hållbar utveckling antingen uppfattas som att leva i harmoni med varandra eller att leva i harmoni med naturen, samt Två synsätt. Det som framkom i analysen av lärarnas åsikter om undervisning för hållbar utveckling är Svårigheter och En möjlighet. Det som framkommit i analysen av elevers uppfattningar om hållbar utveckling är Ändliga resurser vilket har underkategorierna Framtidsoro, Resursfördelning och Livsstil. Analysen av elevernas åsikter om undervisning för hållbar utveckling utmynnade i Punktinsats respektive Önskeupplägg.

Syftet med denna studie var att få syn på vilka rutiner som fanns vid övergången mellan grundskola och gymnasieskola för elever med läs- och skrivsvårigheter. Utöver det ville vi synliggöra hur det praktiska arbetet med dessa elever såg ut för specialpedagog/ speciallärare. Detta belyste vi utifrån ett sociokulturellt perspektiv. Forskningsansatsen för detta arbete var kvalitativ. Datainsamlingen genomfördes i form av halvstrukturerade intervjuer med en intervjuguide som stöd. Fem specialpedagoger/speciallärare från fem gymnasieskolor intervjuades, dessa representerade både yrkes- och studieförberedande program. Materialet från intervjuerna analyserades utifrån det sociokulturella perspektivet och diskuterades i relation till styrdokument och tidigare forskning om övergångar och specialpedagogiskt arbete. Studien visade att rutinerna för övergångar styrdes av tidigare erfarenheter av överlämningar, elevunderlaget och elevernas individuella behov, resurser och organisation. Skolorna lade stor vikt vid att skapa goda relationer genom inskolningssamtal vid skolstart vilket ansågs gynna fortsatt arbete med elever i behov av stödinsatser. Specialpedagogerna/ speciallärarna arbetade tillsammans med lärarna med extra anpassningar inom den ordinarie undervisningen och stödet på gymnasiet var övervägande kompensatoriskt. Särskilt stöd förekom men låg då utanför elevens ordinarie schema. Elevens individuella behov och välmående styrde arbetet med stödinsatserna. Utifrån ett sociokulturellt perspektiv var eleven högst delaktig i sin skolgång, skolans synsätt och elevens upplevelse av sitt stödbehov blev avgörande för hur skolans stödinsatser och det praktiska arbetet organiserades.

Denna studie handlar om politiska mål och implementeringen av det nya betygsystemet utifrån lärares perspektiv. Den 1 juni 2011 började den nya gymnasiereformen att gälla i alla svenska gymnasieskolor. Gymnasiereformen innebar en rad olika ändringar för både lärare och gymnasielever som började arbeta utifrån reformen under terminsstarten 2011. En av de större ändringarna var det nya betygsystemet, vars syfte var att genom ett sexskaligt betyg ge mer rättvisa, hårdare, motiverande och informationsgivande betyg till elever. Genom en kvalitativ metod har tio gymnasielärare intervjuats där de har fått berätta om sina erfarenheter av arbetet med det nya betygsystemet. Deras svar har analyserats och jämförts i en fallstudie. Analysen av det insamlande materialet visar på att det utifrån lärares erfarenheter inte har uppnått de politiska målen med betygsystemet. Betygen uppfattas inte som informationsgivande, motiverade eller rättvisa. Betygen uppfattas dock som hårda men det innebär i sin tur inte att det är motiverande. Anledningen till att de politiska målen med nya betygsystemet inte uppnåtts beror utifrån lärares erfarenheter på att implementeringsproblem uppstår på grund av bland annat otydliga styrdokument från beslutsfattare och närbyråkrater obegränsade handlingsfrihet. / <p>2018-06-07.</p>

I detta arbete undersöktes användning av kamratbedömning i matematikundervisning med avseende på elevernas motivation i matematik. Studien riktar mot gymnasieelever som fick jobba med kamratbedömning i fyra veckor och har fått upplevelse av kamratbedömning i matematikundervisning för första gången. Motivation är ett komplext ämne som inte är mätbart men kan observeras i lärande domäner. För att ha motivationsbelägg observerades olika faktorer såsom kognition, påverkan och beteende (cognition, affect and behavior). Med hänsyn till ämnets komplexitet användes metodtriangulering för att öka resultatens trovärdighet. Enkätstudie och intervjustudie genomfördes. De tre faktorerna fördelades i olika kategorier för att analysera insamlat data. Efter resultatanalys kan den sägas att belägg finns att kamratbedömning påverkar elevernas motivation. Vidare forskning rekommenderas dock i området.

Syftet med studien är att öka kunskapen om varför vissa elever väljer att inte delta i ämnet idrott och hälsa, samt att redovisa dessa elevers syn på ämnet som sådant. Under min tid som idrottslärare har jag kunnat konstatera att ibland så många som var femte bland eleverna väljer att inte delta under idrottslektionerna. Skolverkets nationella utvärdering från år 2003 bekräftar att så är fallet även på en generell nivå. Underlag för undersökningen är semistrukturerade intervjuer av nio gymnasieele-ver. Eleverna har valts därför att de uppvisat låg grad av delaktighet på lektionerna och på rekommendation från deras lärare i idrott och hälsa. Resultatet av undersökningen visar att ett icke-deltagande i idrottsundervisningen till stor del beror på brist på motivation, men även på yttre faktorer såsom klass-kamrater, kompisar samt ointresse för ämnet. Undersökningen visar även att det finns ett visst obehag över att visa sin fysiska förmåga inför andra. Även att byta om, duscha tillsammans med andra ses av vissa som ett hinder. / <p>Idrott och hälsa</p>

Abstract   Syftet med denna studie är att undersöka vilka olika former av kunskaper några lärare strävar efter att deras elever utvecklar genom litteraturen. Undersökningen är baserad på intervjuer med sex olika lärare som alla undervisar på gymnasiekursen Svenska B. Resultaten visar att lärarnas olika kunskapssyn och elevsyn, gör att de kan delas in i två olika grupper. Den ena gruppen av lärare ser inte sina elever som potentiella kunskapskällor och är starka anhängare av antologiläsning med tillhörande instuderingsfrågor. Dessa lärare ser epokkunskap och kunskap i form av allmänbildning som prioriterad kunskap att utveckla genom litteraturen. Den undervisning de bedriver är kronologisk och lärarstyrd. Eftersom eleverna i första hand erbjuds läsning i antologifrom läser de få eller inga hela verk alls. Dessa lärare kan även antas utforma sin undervisning i första hand efter kursmålen i Svenska B. Den andra gruppen kategoriseras av det faktum att de ser mötet mellan texten och eleven som gemensam potentiell kunskapskälla. De prioriterar att arbeta med att eleverna främst ska utveckla kunskaper om sig själva och andra genom litteraturen, men strävar även efter att utveckla färdighetskunskap i form av läsande och skrivande. De arbetar inte kronologiskt och de använder sig i väldigt liten grad av antologiläsning, utan väljer istället fullständiga texter från olika epoker.  Lärarna i den här gruppen utformar i första hand sin undervisning efter strävansmålen i gymnasieämnet Svenska. Det förefaller även vara så att de lärare som har lägst tilltro till sina elevers läsande, mer eller mindre medvetet, skapar en uppgiftskultur som begränsar elevernas möjligheter att utveckla flera olika former av kunskap genom litteraturen. Ett resultat av detta blir att det uppstår en diskrepans mellan vilka kunskaper lärarna eftersträvar att eleverna ska utveckla och vad den verkliga uppgiftskulturen tillåter.

Background: Students, at a secondary upper school, attending a practical programme have a lower physical capacity than students from theoretical programs. Our physical self-esteem has a great significance for our motivation in being physically active and thereby also for our health. The purpose: of this study is to find out if there is a difference between perceived physical self-esteem and objectively measured physical activity between students attending a practical programme and a theoretical programme. Method: Four classes, in a medium-sized town in the southeast of Sweden, participated in the study, two classes from practical programmes and two classes from theoretical programmes. All the students were in their final year at the upper secondary school, when they were part of the study during the autumn of 2011. The students had a sealed pedometer during four days, every morning the amount of steps was checked and then sealed by the leader of this study. The questionnaire Children and Youth-Physical Self Perception Profile (CY-PSPP) was used and the students answered the questions during one lesson one week. Result: The students attending a theoretical programme were more physically active, steps/day, than the students attending a practical programme. Regarding the perceived physical self-esteem there was no significant difference between the students from the theoretical programmes versus the students from the practical programmes. On the other hand there was a difference between the male students and the female students. The female students had a lower self-esteem. Conclusion: To reach groups at risk there are grounds for looking at the contents of the curriculum of the practical programmes. The subject physical education ought to be given more lessons as an important factor in achieving better public health.   Keywords: physical exercise, health, secondary upper school, pedometer