Sammanfattning/Abstract Jenny Walfridsson (2015). ”Man kan ju aldrig prata för mycket om det”. En Intervjustudie om Kunskapsbedömning i Grundsärskolans inriktning Träningsskola. (An interview study about assessment of curriculum for students in compulsary school for pupils with learning disabilities.) Speciallärarprogrammet, Skolutveckling och ledarskap, Samhälle och lärande, Malmö Högskola. Examensarbete, 58 s., Handledare: Lotta Andersson. Examinator: Ann-Elise Persson Nyckelord: bedömning, grundsärskola, kollegiala samtal, kunskap, träningsskola. ______________________________________________________________________________ Problemområde för föreliggande examensarbete handlar om hur lärare i grundsärskolans inriktning träningsskola resonerar i frågor angående kunskapskraven i Läroplan för grundsärskolan, Lpfö 2011. Vidare undersöktes hur det kollegiala samarbetet ser ut gällande arbete med läroplan och bedömning. Studiens syfte är att bidra med kunskap om de grundläggande och fördjupade kunskapskraven i läroplan för elever i grundsärskolans inriktning träningsskola. Genom att beskriva hur några lärare verksamma inom träningsskolan resonerar i frågor angående läroplan och bedömning. Vidare syftar arbetet till att belysa hur det kollegiala samarbetet ser ut i läroplans- och bedömningsfrågor på de skolor lärarna är verksamma på. De preciserade frågeställningarna är följande: Hur tolkas och beskrivs några begrepp i de grundläggande respektive fördjupade kunskapskraven? Vilka bedömningskriterier används vid en bedömning av några kunskapskrav? Hur förs de kollegiala samtalen i frågor gällande läroplan och kunskapskrav? Studien är av kvalitativ art och har ett läroplans- och bedömningsteoretiskt perspektiv. I teoriavsnittet görs en presentation om framför allt Lundgrens teorier om hur läroplaner utvecklas. Vidare belyses hur kringliggande ramfaktor påverkar lärarnas skolpraktik. I ett bedömningsteoretiska perspektiv beskrivs, genom bl.a. Jönssons och Williams teorier, skillnaden mellan summativ och formativ/lärande bedömning, men också hur de förhåller sig till varandra. Den metodologiska inspirationen är hämtad ur den hermeneuetiska traditionen. Studien är genomförd genom semistrukturerade intervjuer med sju lärare, verksamma i grundsärskolans inriktning träningskola. Analys och tolkning av det empiriska materialet görs i relation till den teoretiska inramningen. Resultatet av undersökningen visar att lärarna är mycket samstämmiga i sin tolkning av begreppen i kunskapskraven. Begreppet delta i grundläggande kunskapskrav tolkas och beskrivs av samtliga lärare som att eleven endast behöver vara fysiskt närvarande i rummet/aktiviteten. Begreppen för olika förmågor i de fördjupade kunskapskraven beskrivs, som att eleven kan uppvisa självständighet, förståelse och är aktiva i undervisningssituationen samt att de besitter en högre kommunikativ förmåga. Beskrivningar av bedömningskriterier för fem olika kunskapskrav stämmer väl överens med begreppsbeskrivningarna, men det betonas att eleverna bedöms utifrån sina förutsättningar och lärarna anpassar undervisningssituationen efter varje elevs särskilda behov. Vidare visar resultatet att lärarna är mycket positivt inställda till kollegiala samtal i läroplans- och bedömningsfrågor, de ser det som ett bra verktyg att utveckla sin undervisning och bedömningspraktik. Vilket också forskning av bl.a Wiliam och Jönsson och Thornborg påvisar. Av olika orsaker finns dock inte tillräckligt med tid prioriterat till dessa samtal. Samtal i läroplans- och bedömningsfrågor får mest utrymme på våren då det är dags att skriva omdömen och IUP. Slutsatsen som görs av föreliggande studie är att: För att eleverna ska kunna utvecklas och lärarna ska kunna göra en rättvis bedömning av elevernas kunskaper behöver läraren utveckla sina kunskaper om undervisning och bedömning av eleverna. En väg till ökad kunskap för lärarna är att göra detta tillsammans. De specialpedagogiska implikationerna med föreliggande studie är att den ska kunna ligga till grund för kollegiala samtal mellan lärare och i arbetslaget i frågor angående läroplan och bedömning. / An interview study about assessment of curriculum for students in compulsory school for pupils with learning disabilities Abstract The problem area handled in this essay is about how teachers in compulsory school for pupils with learning disabilities reason in questions about assessment of curriculum. The essay also covers peer collaboration for questions regarding assessment and curriculum. The purpose of the study is to contribute with knowledge in the basic and extended knowledge requirements of the curriculum. It is made through descriptions of how some teachers, working in special schools for pupils with cognitive disabilities, reason about assessment and curriculum and peer collaboration. These are the following research questions: How are some selected concepts in the knowledge requirements interpreted and described? Which criteria for assessments are used for some selected requirements of knowledge? How does peer collaboration appear in questions about assessment and curriculum? The methology of the study is qualitative, inspired of the hermeneutic tradition, and the theoretical perspective of the essay are perspective of curriculum and assessment. The theoretical framework includes a presentation of the theory of Lundgren on how a curriculum are developed. Further the essay emphasizes how the school practise is affected by frame factors. In a perspective of theory of assessment the distinction between formative and summative assessment are described, i.a. the theory of Jönsson and Wiliam, and also the relation between formative and summative assessments. The study is conducted through semi structured interviews with seven teachers, working in special schools. The analysis and interpretation of empiric data relates to the theoretical framework. The results of the study shows a consistency in interpretations and descriptions of the concepts of knowledge requirement. The concept of taking part, in the basic requirement of knowledge, is for the student to be present in the room where an activity takes place. Concepts of abilities in the extended requirement of knowledge are described as the student shows independency, understanding, are more active and have a higher level of communication skills. Descriptions of criteria for assessment of five requirement of knowledge are well corresponding to the descriptions of the concepts, but the teachers emphasizes that the assessment are made in consideration to the students special needs. The teaching must be adapted according to the special needs shown by a student. All the teachers in the study have a positive attitude towards peer collaboration in questions regarding assessment and curriculum. This is supported by research, made by i.a. Jönsson and Thornborg and Wiliam. But for different reasons there is not time enough for peer collaboration in these questions, according to the teachers. Mostly they discuss matters of assessment and curriculum when it is time to write student reviews in the spring. The conclusion of this essay are: In order for the students to develop, and for the teachers to make appropriate assessments of the knowledge of their students, the teacher need to raise the quality in teaching and assessment. One way of doing that is through peer collaboration. This essay can serve as a basis for collegial conversation between teachers and within the work teams on issues related to curriculum and assessment.

Vår undersökning visar att den lokala arbetsplanen inte har någon nämnvärd betydelse för pedagogerna i deras dagliga arbete. Två av fem intervjuade pedagoger kände inte till begreppet lokala arbetsplan från deras skola. Vi såg en stor variation mellan de olika arbetsplanerna, både när det gäller beteckning, innehåll och funktion. Arbetsplanerna användes inte som ett självvärderande utvecklingsinstrument vilket var en av dess ursprungliga målsättningar. Vår undersökning visade även att förutsättningarna för pedagogerna att diskutera, reflektera och analysera kring målen är begränsade. Trots att den lokala arbetsplanen har verkat i 25 år, har den inte fått den genomslagskraft som intentionerna föreskrev; det finns svårigheter att genomföra den vilket vi behandlar i detta arbete. Syftet med och innebörden av den lokala arbetsplanen är enligt vår undersökning, inte implementerad hos pedagogerna. / Intentionen med den lokala arbetsplanen är att den ska fungera som ett utvecklingsinstrument i förändringsarbetet inom skolan. Detta för att effektivisera, demokratisera och professionalisera verksamhete. Pedagogerna ska genom kollegiala samtal utvärdera sig själva och den verksamhet som bedrivs för att höja kvaliteten och finna nya vägar för att nå målen. Vårt arbete kan ses som ett försök att kartlägga pedagogernas förutsättningar, deras delaktighet och medvetenhet kring den lokala arbetsplanen. Syftet med undersökningen har således varit att lyfta fram pedagogernas syn på den lokala arbetsplanen samt att få en uppfattning om hur den fungerar som ett utvecklingsinstrument.

Detta är en studie som grundar sig teoretiskt i ett sociokulturellt perspektiv och med Technological Pedagogical Content Knowledge (TPACK) som ramverk. Syftet med studien är att bidra till en djupare förståelse för hur lärare erfar och använder digitala verktyg i den naturvetenskapliga undervisningen.        I denna studie i didaktik står två naturvetenskapslärare i fokus och hur de ser på sin egen förändringsprocess som yrkesutövare i ett digitaliserat klassrum. Datamaterialet för studien består av semistrukturerade intervjuer med lärarna när de planerar och analyserar en genomförd lektion i sex och samlevnad med VSR. De transkriberade intervjuerna med lärarna har analyserats med hjälp av kategoriseringskoder som bygger på TPACK utarbetad av Mishra och Koehler (2006) och med influenser från TPACK-in-Action (Koh, Chai, & Tay, 2014).       Resultatet visar att lärarna har tydligt fokus att överföra sin tidigare undervisning in en ny digital ”kostym”. Lärarna betonar faran med att se införseln av digitala hjälpmedel som t.ex. surfplattor som ett syfte i sig. Vikten av att ha en tydlig plan och ett syfte med användningen av surfplattan och inte lämna eleverna själva i dessa processer är något lärarna lyfter fram.       Lärarna framhåller olika fördelar med de digitala verktygen bl.a. att tillbakadragna elever lättare kan få möjlighet att komma till uttryck. Andra fördelar som framkommer vid intervjuerna är att elever med läs- och skrivsvårigheter eller elever med annat modersmål en svenska kan stödjas genom olika appar och program som hjälpverktyg.  Dessutom menar lärarna att när undervisningen sker i ämnen som kan vara känsliga för eleverna som t.ex. i sex och samlevnad går det att arbeta med program där eleverna kan ställa frågor och svara anonymt.       Vidare visar resultatet att lärarna har ett tydligt fokus mot de delar i TPACK som förenar pedagogiken med tekniken (TPK). Lärarna lyfter i väldigt liten omfattning fram hur tekniken kan användas för att förtydliga och understödja elevernas förståelse för ämnesinnehåll.

Vi har i denna kvantitativa empiriska studie undersökt fenomenet kollegiala samtal om lärande och i vilka olika mötessammanhang som de kollegiala samtalen pågår. Syftet var att undersöka i vilka mötessammanhang det sker kollegiala samtal om lärande och hur de är organiserade och strukturerade. Hur upplever lärarna de kollegiala samtalen om lärande och anser de att samtalen påverkar deras arbete i klassrummet och utvecklar undervisningen till förmån för alla elever? Genom en enkätundersökning deltog 125 lärare i två kommuner. Vi skickade ut webbenkäter till 293 grundskollärare i årskurs 1-6 och svarsfrekvensen var 42,7 %. Utifrån frågeställningarna har vi analyserat svaren och använt oss av statistisk analys så som Chi2-test och korrelationer. Studiens resultat visar att 95 % av respondenterna deltagit i någon av de större kompetensutvecklingarna (Läslyftet, Bedömning för lärande, Matematiklyftet, Ett språkutvecklande arbetssätt) Möjligheter till gemensamt lärande genom kollegiala samtal har ett positivt samband med hur lärarna uppfattar behållning för den egna klassrumsundervisningen. Strukturen på de kollegiala samtalen har ett samband med respondenternas möjligheter till ett gemensamt lärande för att utveckla undervisningen på skolan. Studien visar också att graden av struktur på samtalen har betydelse för hur stor nytta lärarna har av samtalen för deras lärande och undervisning. Vi kunde se att strukturen var lägre i de samtal där respondenterna uppfattade att samtalen inte var till nytta för deras arbete med elever i behov av stöd. Vi kunde se att strukturen på de kollegiala samtalen var högre för Bedömning för lärande än för övriga mötessammanhang. Vi utgår från tidigare forskning som bland annat beskriver vikten av strukturer, organisation, rektors ledarskap, hur gemensamt lärande kan ske genom stöttning och olika modeller (Leahy & Wiliams, 2009; Levine & Marcus, 2010; Langelotz, 2014; Dysthe, 1996 m.fl.).

Pedagoger i förskolan har lite tid för pedagogisk reflektion, detta begränsar möjligheter för pedagoger att samtala kring dilemman i verksamheten. Det begränsar även möjligheter för pedagoger att synliggöra och kritiskt granska sina egna handlingar och koppla dem till sina värderingar samt till ett teoretiskt perspektiv för att bli medveten om sin praktikteori, vilket är syftet med studien. Kollegiala samtal används som metod i studien för att skapa möjlighet för pedagoger att kritiskt granska sin verksamhet, sina handlingar samt sin praktikteori. Studien har ett aktionsforskningsinriktat arbetssätt där handledarna är aktiva i de pedagogiska samtal som äger rum med utgångspunkt i pedagogernas vardagdilemman. Samtalen analyseras med hjälp att två analysverktyg för att medvetandegöra de olika delar som utgör praktikteori. Resultatet visar att teoriförankringen inte sker naturligt i pedagoger samtal. Det är först när handledaren introducerar olika teoretiska perspektiv som samtalet når en ny nivå, där alla delar av pedagogers praktikteori blir synlig och kan granskas kritisk.

Undervisning i musikämnet innebär ofta att läraren är ensam musiklärare, särskilt på de mindre skolorna. Enligt Skolverket är samarbete mellan ämneskollegor av vikt när det gäller likvärdig bedömning. Forskning visar att tillgång till samtal och samarbete med ämneskollegor kan bidra till en mer likvärdig bedömning, men att det finns flera faktorer som påverkar. I denna studie undersöks hur musiklärare förhåller sig till likvärdig bedömning och huruvida sambedömning och kollegiala samtal används för att uppnå en mer likvärdig bedömning. Studien bygger på en kvalitativ forskningsmetod, i detta fall semistrukturerade intervjuer där fyra respondenter som jobbar som högstadielärare i musik fått svara på frågor om likvärdig bedömning, kollegiala samtal och sambedömning. Analysen av resultatet har genomförts utifrån en hermeneutisk ansats. Tre av de fyra respondenterna ansåg att musikundervisningen på olika skolor bedrivs på så pass olika sätt att det inte går att prata om en likvärdig musikundervisning. Samtliga respondenter anser att kollegiala samtal ger ett större perspektiv och ökar kunskapen när det kommer till likvärdig bedömning. De anser också att sambedömning är ett bra sätt för att möjliggöra en mer likvärdig bedömning, men att det finns faktorer som kan påverka såsom personkemi och tillgång till instrument.

De betyg elever i dagens skola erhåller medför stora konsekvenser för möjligheterna till fortsatta studier, det är därför viktigt att dessa betyg är rättssäkra och likvärdiga. Denna ståndpunkt återfinns i såväl Skollagen och styrdokument som i läroböcker i bedömning och debattartiklar. Tidigare forskning visar att diskussioner om bedömning mellan ämneslärare och användandet av sambedömning kan öka likvärdigheten i bedömningar. Denna studie undersöker vilka metoder musiklärare på gymnasienivå använder för att främja likvärdig bedömning samt hur de använder sig av sambedömning och kollegiala samtal. Det är en kvalitativ studie som bygger på semistrukturerade intervjuer med fyra lärare. Intervjuerna har analyserats utifrån en hermeneutisk ansats inspirerad av metoder från grundad teori. Informanterna tyckte det var viktigt att kommunicera om tolkningar av betygskriterier både på den egna skolan och med andra skolor. Noggrann dokumentation av elevprestationer uttryckte tre av informanterna var viktigt för likvärdig bedömning. Informanterna berättade att det fanns få formella mötestider för sambedömning och kollegiala samtal men att de ofta använder sig av sambedömning i sin yrkesvardag. De sa även att det sker många informella kollegiala samtal som de ser som värdefulla främst i den egna skolan men också med lärare från andra skolor. Enligt en informant sätter de på hans skola alla musikbetyg gemensamt i hela kollegiet. Tre informanter sa att de ibland tvivlar på om vissa bedömningar är rättssäkra och att de då tar hjälp av kollegor. Den fjärde informanten sa att han tvekar i vissa bedömningar om det borde bli exempelvis C eller B, men aldrig så mycket att han tycker det riskerar bli rättsosäkert.

I skolan ska elever utveckla sin kunskap. I vilken utsträckning så sker ska bedömas av lärarna. Dessa bedömningar ska ske i enlighet med Lpo -94 och utifrån direktiv från Skolverket. Likvärdig bedömning är dock svårt att uppnå och Skolverket menar därför att det lokala arbetet med att, lärare tillsammans, tolka de nationella styrdokumenten är av avgörande betydelse. Denna uppsats har som syfte att få ökad insikt i hur detta arbete gestaltar sig. De frågor som söks svar på är hur lärare tänker kring bedömning och likvärdighet, hur samtalen lärare emellan förs och vilken roll lokala styrdokument har i bedömningsarbetet. Fem kvalitativa intervjuer har genomförts med lärare som undervisar i grundskolans senare år. Resultatet visar att tre lärare har en syn på bedömning som ligger nära den av Skolverket föreskrivna medan två stycken har en syn som till stora delar inte gör det.

Sammanfattning/abstraktPook, Gunilla (2017). Extra anpassningar - Röster från ett elevhälsoteam Additional Adjustments - Voices from a Student Health Team. Specialpedagogprogrammet, Lärande och samhälle, Skolutveckling och ledarskap, Malmö Högskola.Förväntat kunskapsbidragFörhoppningsvis kommer studien bidra till ett förtydligande kring olika aspekter av frasen ”extra anpassningar inom ramen för den ordinarie undervisningen”, i hopp om att vidga den något snäva betydelse som orden i frasen eventuellt förmedlar vid en första anblick.SyfteSyftet med studien är att synliggöra hur uppdraget kring ”extra anpassningar inom ramen för den ordinarie undervisningen” kan tolkas och se ut idag.Frågeställningar Vilka tankar har de olika professionerna kring VAD extra anpassningarna kan bestå av? Vad är deras upplevelser kring HUR dessa extra anpassningar kan genomföras? Hur ser de på VEM som kan utföra dessa extra anpassningar? Vilka tankar har de kring VARFÖR frasen infördes i Skollagen och vad som blev EFFEKTERNA av detta.TeoriStudiens teoretiska förankring ligger i systemteorin och KASAM (känsla av sammanhang), vilka förhoppningsvis kommer tydliggöra och bearbeta olika aspekter och dilemman kopplat till professionernas tankar kring arbetet med extra anpassningar.MetodMetoden består av en fallstudie baserad på bl.a. semistrukturerade intervjuer av sex professionsröster från ett praktiskt gymnasium. Presentationen av intervjuerna består av axplock från den insamlade rådatan varvat med berättande information från intervjusamtalens kontext. I slutet av respektive tema och temapar följer delanalyser, vilka består av ett hermeneutiskt skikt som är kopplat till information från inledningen, tolkningar utifrån de tidigare presenterade teorierna och forskningen kring inkludering.4ResultatDe flesta informanter målar upp en bred bild av uppdraget kring VAD extra anpassningar kan vara, HUR de kan skapas och VEM som kan utföra dem, vilket matchar Skolverkets (2014) stödmaterial. Däremot finns det även motsatser till denna breda tolkning som förmodas grunda sig i frasens slutord ”inom ramen för den ordinarie undervisningen” och därmed upplevs låsta till att associeras med enbart läraren och klassrummet.Sammantaget finns dock en gemensam bild från professionerna av att läraren är den tydligaste aktören för utförandet av extra anpassningar, vilket skulle kunna peka på ett behov för lärarna av att få fortbildning. En del av datan visar även på att det vore bra om kringliggande professioner kunde vara rörliga till storleken t.ex. genom att viktas efter elevunderlagets stödbehov från läsår till läsår. Bland annat skulle då det som Skolverket (2014) nämner i sitt stödmaterial kunna minska, dvs. att dilemman läggs i klassrummet på den enskilda läraren under en allt för lång tid.Ytterligare data i resultatet skulle kunna tolkas mot att det vore bra med ett kompletterande mätinstrument till betygen, för att på så sätt möjligen synliggöra det komplexa arbetet kring extra anpassningar för elever som har mycket av det oavsett om de går på ett teoretiskt eller praktiskt gymnasium.ImplikationerAv data från studien framgår att det skulle kunna finnas ett behov av att omformulera frasen för att tydligare spegla den helhet av de viktiga delarna som frasen är tänkt att förmedla. Möjligen borde frasen istället omformuleras och utgöras av orden; ”Extra anpassningar inom ramen för skolans organisation och professioner”. Genom detta synliggörs förhoppningsvis systemteorin, vilket därmed även kan antas minska risken för den mer låsta associationen till den enskilda läraren och klassrummet.För den specialpedagogiska professionen skulle det efter införandet av extra anpassningar kunna ha uppstått ett större behov jämfört med innan frasens tillägg i skollagen av att ”vara nära läraren”. Denna närhet skulle kunna skapas genom att skolor bl.a. organisatoriskt försöker synliggöra EHT:s och specialpedagogens arbete mer, för att på så sätt förhoppningsvis visa att detta arbete gör skillnad för lärarna i deras vardag, ett lärararbete som efter tillägget av extra anpassningar kan tänkas ha blivit allt mer komplext.Nyckelord Elevhälsoteam, extra anpassningar, kollegiala samtal, känsla av sammanhang, stöd och särskilt stöd.

Syftet med denna studie var att får mer kunskap om hur skolan kan bli bättre på attorganisera lärares kompetensutveckling. Fem grundskollärare har intervjuats om vilkenkompetensutveckling de anser sig behöva för att de ska kunna möta sina elevers behov.Den form för kompetensutveckling lärarna önskade stämmer väl överens med hur någraforskare anser kompetensutveckling ska utformas för att den ska få effekt på eleverslärande och utveckling. Det innehåll lärarna önskade stämde väl överens med lokala ochnationella utvecklingsområden. Det stämmer överens så mycket att jag ifrågasätter omelevernas behov verkligen tas i beaktande. Jag menar att utmaningen för skolledare bliratt lyssna på lärarnas önskemål om innehåll och utformning av deraskompetensutveckling.