Syftet med denna studie är att öka kunskap om hur lärare ser på och motiverar sin klassrumsmöblering, samt att synliggöra möjligheter och begränsningar med olika former av möblering. Studiens frågeställningar är: Hur planerar lärare sin klassrumsmöblering? Vilka möjligheter för lärande skapas av möblering i de olika klassrummen? Vilka begränsningar för lärandet skapar av möbleringen i de olika klassrummen? Studiens empiri består av kvalitativa intervjuer med sex lärare, samt observationer och fotografier av deras respektive klassrum. Studiens teoretiska ramverk utgår ifrån ramfaktorteorin och ett sociokulturellt perspektiv. Studiens resultat visar att samtliga respondenter har sitt eget sätt att konstruera möbleringen och att detta förstås kan vara kopplat till olika ramfaktorer. Samtliga lärare som deltagit i studien berättar att ingen av de har fått utbildning från lärarutbildningen om den fysiska miljön i skolan. Resultatet visar även på att två av lärarna, sett utifrån ett sociokulturellt perspektiv, har skapat en mer fördelaktig klassrumsmöblering i relation till ett underlättande av kommunikativa processer. Slutsatsen av studien är att samtliga lärare har sitt eget sätt att konstruera sitt klassrum och att detta kan vara kopplat till såväl ledarstil som olika förutsättningar.

Undervisningen ska bidra till att utveckla elevens förmåga att föra och följa matematiska resonemang (Skolverket, 2019). Syftet med studien är att fördjupa förståelsen av hur lärare beskriver att de arbetar för att främja utvecklingen av elevernas muntliga resonemangsförmåga i årskurs 4-6. Genom semistrukturerad kvalitativ intervju ämnar studien att synliggöra vad nio lärare beskriver att de gör i klassrummet för att utveckla resonemangsförmågan, hur de planerar för förmågan samt de förutsättningar och utmaningar som kan finnas. Med hjälp av ett teoretiskt ramverk som visar hur resonemang utvecklas via samarbete kommer data karaktäriseras. Studiens resultat visar att samtliga lärare ger utrymme för resonemangsförmågan, där de menar att förmågan bäst utvecklas muntligt. Lärarna tillämpar olika arbetssätt för att eleverna ska utveckla resonemangsförmågan via samarbete. En del lärare planerar för resonerande uppgifter som dagligen implementeras, medan andra lärare mestadels har läroboksstyrd undervisning. Lärarna beskriver att utmaningar såsom tid och klassrumsklimat kan hämma förmågans implementering.

Syftet med studien var att undersöka hur förskollärare beskriver kommunikation i förskolans pedagogiska verksamhet. I studien intervjuades fyra förskollärare. Inter-vjuerna har analyserats utifrån ett sociokulturellt och multimodalt perspektiv samt diskuterats med stöd av tidigare forskning inom området för kommunikation i för-skolan. Resultatet visade bland annat att förskollärarna i grunden hade samma upp-fattning om vad kommunikation är samt att det fanns olika behov för vilka kommuni-kativa metoder som lämpade sig baserat på barnens modersmål och språkutveckling. En slutsats som presenteras i studien är att det verbala språket anses vara den vanlig-aste kommunikativa metoden, men då det inte alltid räcker till kompletteras det ofta med andra metoder, framförallt kroppsspråket.

Syftet med den här studien är att undersöka hur en myndighetsföreträdare kommunicerar. Studien undersöker därmed Anders Tegnell i sin roll som statsepidemiolog för Folkhälsomyndigheterna och hur han har kommunicerat på pressträffar under Covid-19. Materialet som studiens analyser utgår från är tre pressträffar från Folkhälsomyndigheterna. Allt material har grovtranskriberats och utmärkande sekvenser som presenteras under analysen har detaljtranskriberats. Genom metoderna samtalsanalys och interaktionsanalys så har studiens analyser visat att Anders Tegnells kommunikation på pressträffar i mångt och mycket följer en viss typ av standard. Detta genom att utförligt besvara de frågor han får och genom att tydligt kommunicera utifrån den roll han har som myndighetsföreträdare för Folkhälsomyndigheten. Analyserna visade också att det finns en del utmärkande fenomen för hur kommunikationen ibland kan skilja sig från det som betraktas som standarden. De kommunikativa resurser som utmärkt sig är främst hur journalisternas form på frågor kan påverka hur Anders Tegnell sedan svarar. Även att Anders Tegnells kommunikation i en del situationer kan upplevas som mer osäker och otydlig. Med utgångspunkten att förutsättningslöst undersöka hur Anders Tegnells kommunikation ser ut så är dessa analyser huvudresultatet för studien. En övergripande slutsats från studiens analyser är att en typ av standard för hur Anders Tegnell har kommunicerat har identifierats, likaså att det finns några utmärkande kommunikativa resurser i hans kommunikation.

Ekmark, Therese (2018). Kommunikativa initiativ hos barn med språkstörning och barn med typisk språkutveckling i styrd och fri aktivitet. Speciallärarprogrammet, Institutionen för skolutveckling och ledarskap, Lärande och samhälle, Malmö universitet, 90 hp.Syftet med studien är att undersöka hur barn i förskoleklass med språkstörning tar kommunikativa initiativ i en styrd och två fria aktiviteter, jämfört med barn med typisk språkutveckling. Videoobservationer av två fria och en styrd aktivitet har tillämpats för att i så naturliga sammanhang som möjligt kunna urskilja vilka kommunikativa initiativ barnen tar. Materialet har transkriberats och analyserats med initiativ-responsanalys (IR) och samtalsanalys (CA). Resultaten visar att barnen med språkstörning tar fler initiativ vid styrd aktivitet och gärna söker sig till en vuxen i närheten.

I högskoleförordningen står att specialpedagogen ska vara en kvalificerad samtalspartner och rådgivare i pedagogiska frågor för kollegor. I och med att begreppet handledning inte står tydligt beskrivet varken i högskoleförordning eller i skolans styrdokument skapas en oklarhet,vilket leder till att det uppstår skilda förväntningar på specialpedagogens handledningspraktik.Syftet med denna studie är att bidra med kunskap om specialpedagogens handledning och kvalificerade samtal med lärare samt om handledningens potential i skolkontexten. Studiens teoretiska grund är det kommunikativa relationsinriktade perspektivet, KoRP. Begreppen samspel, mediering och kommunikativa kontexter har använts som analysbegrepp och ligger som ett teoretiskt ramverk genom hela studien. Metoden i studien är kvalitativ och empirin har samlats in genom semistrukturerade intervjuer med åtta specialpedagoger.Vårt resultat visar att handledning och kvalificerade samtal är ett viktigt verktyg både för att skapa tillitsfulla, samarbetande och stöttande relationer, men också för att utveckla ett perspektivskiftande och professionsutvecklande lärande för lärare. Det i sin tur kan motverka känslan av att läraryrket är ett ensamarbete samt utveckla lärarnas pedagogiska arbete och bemötande av elever. I resultatet beskrivs både informella- och formella kommunikativa kontexter, men balansen mellan dem är viktig för att skapa ett gynnsamt samtalsklimat.Samtliga specialpedagoger i studien skulle vilja ha mer planerad handledning, med tydliga frågeställningar som kommer in i ett tidigt skede för att handledningen ska fungera som en förebyggande och främjande insats. Rektorns roll och ansvar anses vara central för att skapa organisatoriska förutsättningar för handledning och kvalificerade samtal, vilket ökar möjligheterna att förverkliga specialpedagogernas visioner om handledning som ett kontinuerligt förebyggande och hälsofrämjande arbete.

Syftet med denna studie är att undersöka hur förskollärare i sin yrkesroll beskriver sitt arbetssätt och vad de gör för att utveckla barns språk och kommunikation i vardagliga situationer som sker på förskolan. Hade förskollärare en medvetenhet kring vilka arbetssätt som kunde användas i vardagssituationer för att främja språkutvecklingen? Undersökningen grundade sig i ett sociokulturellt perspektiv med fokus på kommunikation och samspel. En kvantitativ forskningsansats användes då datainsamlingen för denna studie skedde genom att 52 förskollärare besvarade en webbenkät. Förskollärares svar utifrån webbenkäten visade att de hade en medvetenhet kring språkutveckling i vardagliga situationer såsom hall- och måltidssituationer. Svaren visade även att förskollärare använde kommunikativa verktyg för att förstärka språket samt att de benämnde och bekräftade det barn kommunicerade om. Vår slutsats är att förskollärare i den här studien är medvetna i sin yrkesroll och använder sig av olika kommunikativa verktyg i vardagssituationer för att främja barns språkutveckling.

Med svenska som andraspråk och engelska som våra andraämne har vårt gemensamma intresse för språk lett oss till ämnet bildsamtal och studien syftar till att undersöka förutsättningar för bildsamtal som didaktisk resurs för lärande i bildundervisningen. För detta har följande frågeställningar framställts: Vilka olika former av bildsamtal förekommer i bildundervisningen?, Vad används bildsamtalen till? och Vad möjliggör respektive hindrar meningsfulla bildsamtal? Studiens teoretiska ramverk utgörs av sociokulturell teori och metoden av etnografiska observationer. För hantering av det empiriska materialet används Mortimer och Scotts (2003) analytiska ramverk för kommunikativa förhållningssätt i klassrummet. Deras modell identifierar två kommunikativa dimensioner som vidare delas in i fyra subkategorier vilka vi använder för att kategorisera de olika former av bildsamtal vi observerat. Resultatet visar att bildsamtalen förekommer kontinuerligt under samtliga lektioner, främst med lärarna som samtalsledare. Lärarna använder flertalet dialogiska och kommunikativa resurser och förhållningssätt. Även eleverna engagerar sig i bildsamtalen men behärskar färre kommunikativa resurser för att bedriva utvecklande och dialogiska samtal. I stort används bildsamtalen till att utveckla elevernas bilder och bildanalyser, likaså utveckla idéer, tankar och kunskap tillsammans. Ytterligare identifieras utmaningar vilka utgör hinder för meningsfulla bildsamtal såsom språkliga barriärer, stökiga klassrumskulturer och destruktiva könsnormer. Slutligen diskuterar vi resultatets didaktiska implikationer, lärarens centrala roll som samtalsledare och betydelsen av att ge tid för bildsamtalen under bildundervisningen.

I föreliggande studie undersöktes kommunikativa resurser i samtal mellan tre personer med afasi och deras respektive logoped/anhörig. Syftet var att identifiera och analysera resurser som samtalsdeltagarna gemensamt använde för att uppnå intersubjektivitet. Vidare undersöktes om det, utifrån vem personen med afasi samtalade med, fanns någon inverkan på hur de kommunikativa resurserna användes. Sex dyader spelades in och samtalsanalys användes för att studera materialet. Samtalsämnen valdes fritt av samtalsdeltagarna. Analysen resulterade i identi¬fie¬ring av tre bevarade resurser hos personerna med afasi; upprepningar, gester och skratt. Det gemensamma för dessa resurser var; att de förekom i den naturliga sekventialiteten i samtalet, att deras kommunikativa funktioner uppstod i samarbetet mellan samtalsdeltagarna och att de bidrog till intersubjektiviteten. Resurserna visade även på en social kompetens hos deltagarna med afasi som ofta döljs av de språkliga hindren. Då de kommunikativa resurserna fick liknande funktioner i de olika dyaderna, är resultatet troligen generaliserbart till annan interaktion där personer med afasi deltar. Resursernas kommunikativa funktioner föreföll inte bero på vem samtalspartnern var. Slutsatsen var att språklig kompetens hos personer med afasi framför allt bör ses ur ett inter¬aktivt perspektiv och att ett sådant förhållningssätt är önskvärt i logopediskt behandlingsarbete. / Analysis of Talk-in-Interaction involving People with Aphasia and Speech and Language Pathologists/Spouses: The Use of Communicative Resources in Collaboration toward Intersubjectivity. In the present study, communicative resources in conversations involving three persons with aphasia and their speech and language pathologists/spouses were investigated. The main purpose was to identify and analyse collaboratively used resources for achieving intersubjectivity. In addition, possible changes in the use of the communicative resources depending on conversational partner were investigated. The conversations of six dyads were recorded and analysed. Conversational topics were chosen by the participants. Through the analysis three preserved resources for participants with aphasia could be identified; repetitions, gestures and laughter. All resources occurred within the natural sequentiality of the conversation, their communicative functions emerged in collaboration of the participants and contributed to intersubjectivity. The social competence of the persons with aphasia, often concealed by the language impairment, was also revealed. The results may possibly be generalised to other communicative activities where persons with aphasia participate, since similar communicative functions were achieved through the same resources in different dyads. The functions of the resources were not determined by conversational partner. To conclude, it may be argued that linguistic competence of persons with aphasia should mainly be considered in an interactive perspective and that this view is preferred in language therapy.

<p>I föreliggande studie undersöktes kommunikativa resurser i samtal mellan tre personer med afasi och deras respektive logoped/anhörig. Syftet var att identifiera och analysera resurser som samtalsdeltagarna gemensamt använde för att uppnå intersubjektivitet. Vidare undersöktes om det, utifrån vem personen med afasi samtalade med, fanns någon inverkan på hur de kommunikativa resurserna användes. Sex dyader spelades in och samtalsanalys användes för att studera materialet. Samtalsämnen valdes fritt av samtalsdeltagarna. Analysen resulterade i identi¬fie¬ring av tre bevarade resurser hos personerna med afasi; upprepningar, gester och skratt. Det gemensamma för dessa resurser var; att de förekom i den naturliga sekventialiteten i samtalet, att deras kommunikativa funktioner uppstod i samarbetet mellan samtalsdeltagarna och att de bidrog till intersubjektiviteten. Resurserna visade även på en social kompetens hos deltagarna med afasi som ofta döljs av de språkliga hindren. Då de kommunikativa resurserna fick liknande funktioner i de olika dyaderna, är resultatet troligen generaliserbart till annan interaktion där personer med afasi deltar. Resursernas kommunikativa funktioner föreföll inte bero på vem samtalspartnern var. Slutsatsen var att språklig kompetens hos personer med afasi framför allt bör ses ur ett inter¬aktivt perspektiv och att ett sådant förhållningssätt är önskvärt i logopediskt behandlingsarbete.</p> / <p>Analysis of Talk-in-Interaction involving People with Aphasia and Speech and Language Pathologists/Spouses: The Use of Communicative Resources in Collaboration toward Intersubjectivity.</p><p>In the present study, communicative resources in conversations involving three persons with aphasia and their speech and language pathologists/spouses were investigated. The main purpose was to identify and analyse collaboratively used resources for achieving intersubjectivity. In addition, possible changes in the use of the communicative resources depending on conversational partner were investigated. The conversations of six dyads were recorded and analysed. Conversational topics were chosen by the participants. Through the analysis three preserved resources for participants with aphasia could be identified; repetitions, gestures and laughter. All resources occurred within the natural sequentiality of the conversation, their communicative functions emerged in collaboration of the participants and contributed to intersubjectivity. The social competence of the persons with aphasia, often concealed by the language impairment, was also revealed. The results may possibly be generalised to other communicative activities where persons with aphasia participate, since similar communicative functions were achieved through the same resources in different dyads. The functions of the resources were not determined by conversational partner. To conclude, it may be argued that linguistic competence of persons with aphasia should mainly be considered in an interactive perspective and that this view is preferred in language therapy.</p>