Föreliggande uppsats berör den enskilda individens krisberedskap. Syftet består av att undersöka hur gruppen unga vuxna upplever ansvar för krisberedskap och krisberedskapsåtgärder. Målet med uppsatsen är att identifiera faktorer av vikt för att gruppen unga vuxna ska vidta krisberedskapsåtgärder. Faktorerna ämnar möjliggöra målgruppsanpassningar som bidrar till att öka gruppens förmåga att hantera samhällsstörningar. Arbetet har genomförts med en kvalitativ metodansats. Det empiriska materialet har samlats in med hjälp av sju stycken semistrukturerade samtalsintervjuer. Resultatet visar på tre faktorer som är av vikt för att gruppen unga vuxna ska vidta krisbredskapsåtgärder. Faktorerna utgörs av 1) Synen på ansvar för krisberedskap, 2) Upplevelsen av oro inför olika samhällsstörning samt 3) Tillgången till kunskap, information och kommunikation. Föreliggande uppsats resultat torde vara statsvetenskapligt relevant för ansvariga myndigheters möjligheter till kunskapsstyrning och kommunikation med enskilda individer. Uppsatsens slutsatser påvisar även behovet av fortsatt vidare forskning.

I detta examensarbete har hemberedskap för hyresgäster undersökts utifrån en designprocess i syfte att ta fram produkter som främjar samt förenklar hemberedskap med fokus på att även ombesörja ett elbehov i hemmet.   I händelse av en större samhällsstörning är det viktigt att vara väl förberedd, och kunna klara sig utan samhällets hjälp helst en vecka menar myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB 2018). Om en större kris skulle inträffa i samhället med ett längre strömavbrott som följd skulle detta scenario påverka samhället i hög grad. Vad händer egentligen om det blir ett längre strömavbrott och stora delar av samhället släcks ned?    Många vill ta ett ökat ansvar för sin hemberedskap men tycker det är svårt att veta vad som förväntas av dem, och önskar tydlighet från bland annat myndigheter kring sin egen hemberedskap (Ramboll, 2021). Ett av målen för examensarbetet var att förenkla detta för hyresgästen och i samarbete med fastighetsbolaget Heimstaden har dessa möjligheter undersökts.   Kvarnlöf (2020) anser att om hemberedskap är mer integrerad i hemmet och vardagen är den därav också mer tillgänglig och inkluderad i dagliga rutiner, det är således lättare att vara förberedd när den oväntade krisen plötsligt kommer. Det är denna typ av integrerad lösning, som undersöks genom processen, där hemberedskap inte baseras på ett flyktigt intresse hos befolkningen utan är mer hållbar och aktuell även i vardagen.    Designprocessen utgår ifrån behov vid insamlad data hos hyresgäster och tar inspiration från trendspaning inom aktuell samt kommande solcellsteknik med organiska solceller. Hemberedskap och framtida teknik vävs samman för att ge hållbara lösningar och produktförslag för både hyresgäst och fastighetsbolag.

Masteruppsatsen avser att kvalitativt undersöka och analysera hur ett urval av unga invånare i Sverige upplever sin försvarsvilja i syfte att öka den konceptuella förståelsen för begreppet försvarsvilja. Analysen ställs i förhållande till nuvarande ansvarsfördelning av försvars- och säkerhetspolitiska frågor mellan svenska staten och den enskilda individen. Studiens resultat nås genom en kvalitativ innehållsanalys med ny empiriska data som inhämtats genom semi-strukturerade intervjuer. Slutsatser som kan dras från studien är att termen försvarsvilja bör betraktas som ett kontextberoende och dynamiskt begrepp vars aktuella innebörd för de unga invånarna synliggörs när begreppet analyseras i förhållande till den rådande försvars- och säkerhetspolitiska inriktning som är baserad på dagens hotbild och omvärldsläge.

Bakgrund Behovet av att stärka samhällens beredskap har ökat bland annat på grund av följder av klimatförändringar, COVID-19-pandemin och krigsutbrott. Vid kris är det av betydelse att de viktigaste samhällsfunktionerna, så som sjukvården, fungerar och forskning visar att mat och måltider har betydelse för patienters tillfrisknande. Enligt lag ska regionerna planera för att kunna hantera krissituationer och det finns ett påbörjat arbete med att stärka krisberedskapen inom flera regioners måltidsverksamheter på sjukhus. Tidigare forskning inom området internationellt är begränsat och i Sverige finns ingen sådan forskning. Syfte Att belysa chefers upplevelse av den egna regionens krisberedskapsplanering avseende sjukhusens måltidsverksamhet. Metod Kvalitativa semistrukturerade individuella intervjuer genomfördes med fem chefer inom sjukhusens måltidsverksamheter. Intervjuerna spelades in och det insamlade materialet transkriberades ordagrant och analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Resultat Analysen resulterade i sex kategorier: Att vara förberedd är en förutsättning för trygghet, En föränderlig omvärld ställer höga krav på krisorganisationen, Goda organisatoriska förutsättningar underlättar arbetet, Kunskap och erfarenhet, väsentligt för arbetet, Måltidsverksamheten ställer särskilda krav som försvårar beredskapen och Otydligheter inom och utanför verksamheten skapar svårigheter för arbetet. Resultatet visar att det fanns förutsättningar både inom och utom den egna måltidsverksamheten som underlättade de deltagande chefernas arbete med krisberedskap. Det lyftes dock också faktorer som upplevdes som försvårande för arbetet med krisberedskap. Bland annat fanns det en önskan bland cheferna om ett ökat samarbete mellan olika aktörer och tydligare krav och riktlinjer från den egna regionen, men även från andra myndigheter. Slutsats Cheferna upplevde att det i nuläget finns relativt goda förutsättningar för att stärka krisberedskapen inom sjukhusens måltidsverksamheter. Cheferna ansåg dock att det finns faktorer som upplevs som försvårande för arbetet och genom att förbättra dessa skulle måltidsverksamheterna kunna gynnas i sitt fortsatta krisberedskapsarbete. Att särskilt fokusera på de aspekter som studien lyfter, som kan förbättras, skulle kunna bidra till ett mer effektivt krisberedskapsarbete inom sjukhusens måltidsverksamheter samt till bättre beredskap i kommande kriser.

Krisberedskapssystemet i Sverige har gått från att vara en statligt samordnad institution som svar på yttre geografiskt hotfulla situationer, till att vara en fredstida angelägenhet för alla risker, vilandes på principerna ansvar, närhet och likhet. Den svenska krisberedskapen har prövats de senaste åren, och närsamhället genomlevt ett antal kriser har systemet visat utmaningar vid leverans. Löpande hantering i form av system och strukturförändringar för att kunna svara på hot som inte bara är lokala, utan också regionala, globala och digitala har inte inkluderat allmänheten. I det fortsatta krisberedskapsarbetet behövs perspektiv på krisberedskap som bottnar i deras erfarenheter. Denna uppsats visar på allmänhetens erfarenheter, samt undersöker dessa med hjälp av samhällsvetenskapliga teorier om livsvärld och systemvärld, kommunikativt handlande samt dialogiskt lärande och kommer fram till att en bred, inkluderande, rättvis beredskap är vad som förväntas frånallmänheten. Vidare finns anledningar att fortsätta studera användandet av kompetenser och metoderhämtade från det sociala arbetets fält för att finna en rimlig väg framåt för att hålla balans och samförstånd mellan förutsättningar i livsvärlden där allmänheten befinner sig och systemvärld där krisberedskapen styrs genom medel som makt och pengar.

No description available.

Det sker regelbundet olika krissituationer på svenska förskolor/skolor. Pågående samhällsdebatt vittnar om brister i trygghet och säkerhet på Sveriges skolor/förskolor, trots att barnen i skolan/förskolan har rätt att vistas i en verksamhet som är både trygg och säker, enligt både skollagen (SFS 2010:800), barnkonventionen (2009) och förskolans läroplan (Skolverket 2018, s. 10). Syftet med denna studie är att öka kunskapen om några förskollärares uppfattningar om olika aspekter av krisberedskap i förskolan. För att uppnå detta syfte har intervjuer använts som metod. Vägledande frågeställningar i studien har varit: Hur upplever pedagogerna beredskapen inför krissituationer på förskolan? Hur involverarpedagogerna barnen för att ge dem krisberedskap? Hur uppfattar pedagogerna rollen som den som skapar trygghet och säkerhet för barnen vid krissituationer på förskolan? I studien riktas bland annat intresset mot pedagogers upplevelser av krisberedskap i samspel med barnen, varför det sociokulturella perspektivet har använts vid analysen, där just samspel och kommunikation är betydelsefullt för lärande och utveckling. Resultatet i studien visar att beredskapsnivån vid aktuella förskolor har oerhört skiftande kvalitet, där samtliga i studien aktuella förskoleområden uppvisar brister i krisberedskapen. En slutsats i studien är att en väl implementerad och inarbetad krisberedskap ger både personal och barn bättre förutsättningar att hantera en krissituation, vilket även innebär mindre risk för negativa känsloreaktioner som följd. I studien synliggörs värdet av lyhörda, tryggaoch lugna pedagoger som utformar pedagogiska beredskapsaktiviteter anpassade till barnens behov, intressen och nivå.

<p>De större hjälporganisationerna organiserade sina hjälpinsatser på liknande sätt under tsunamikatastrofen. Oftast kom en appell från någon systerorganisation. Därefter gjordes en sammanställning av hjälpbehovet, innan man skickade det som behövdes till området, vare sig det var material eller kunnig personal. Det var sedan systerorganisationen som styrde arbetet på plats eftersom de känner bäst till sitt lands samhällsstruktur. Risken för kulturkrockar minskade genom att de utländska biståndarbetarna kunde vända sig till sin systerorganisation för råd och stöd i frågor rörande den kultur de befann sig i.</p><p>Medias roll under och efter katastrofen har varit både informativ och granskande, men den kunde också vara spekulativ och osaklig. Man kan se en viss skillnad mellan morgontidningarna och kvällstidningarna. Kvällstidningarna verkade i högre grad vilja försöka sälja lösnummer på människors lidande och var mer individfokuserad än morgontidningarna. Morgontidningarna speglade tsunamin mer ur ett helhetsperspektiv. Jag fann också att morgontidningarna oftare hänvisade till källorna än kvällstidningarna.</p><p>Under tsunamikatastrofen väcktes existentiella frågor. Jag fann att många av dessa tankar handlade om livets förändlighet, hur snabbt allt kan ändras. Många tankar kretsade kring familjen. Detta kom fram både i enkätundersökningen och hos de som arbetade med katastrofen. Tankarna kring tsunamikatastrofen verkar dock idag handla mer om hur man kan få till stånd bättre och snabbare krisberedskap, än om de existentiella tankarna, som var mer dominerande direkt efter att katastrofen inträffat.</p><p>Det unika med tsunamikatastrofen var att den väckte ett starkt engagemang bland folk som på olika sätt ville hjälpa till. Nu verkar det dock som att tsunamin börjat blekna för de flesta. Man kan se på nya insamlingar olika hjälporganisationer gjort att engagemanget inte är så stort som under tsunamikatastrofen.</p>

De större hjälporganisationerna organiserade sina hjälpinsatser på liknande sätt under tsunamikatastrofen. Oftast kom en appell från någon systerorganisation. Därefter gjordes en sammanställning av hjälpbehovet, innan man skickade det som behövdes till området, vare sig det var material eller kunnig personal. Det var sedan systerorganisationen som styrde arbetet på plats eftersom de känner bäst till sitt lands samhällsstruktur. Risken för kulturkrockar minskade genom att de utländska biståndarbetarna kunde vända sig till sin systerorganisation för råd och stöd i frågor rörande den kultur de befann sig i. Medias roll under och efter katastrofen har varit både informativ och granskande, men den kunde också vara spekulativ och osaklig. Man kan se en viss skillnad mellan morgontidningarna och kvällstidningarna. Kvällstidningarna verkade i högre grad vilja försöka sälja lösnummer på människors lidande och var mer individfokuserad än morgontidningarna. Morgontidningarna speglade tsunamin mer ur ett helhetsperspektiv. Jag fann också att morgontidningarna oftare hänvisade till källorna än kvällstidningarna. Under tsunamikatastrofen väcktes existentiella frågor. Jag fann att många av dessa tankar handlade om livets förändlighet, hur snabbt allt kan ändras. Många tankar kretsade kring familjen. Detta kom fram både i enkätundersökningen och hos de som arbetade med katastrofen. Tankarna kring tsunamikatastrofen verkar dock idag handla mer om hur man kan få till stånd bättre och snabbare krisberedskap, än om de existentiella tankarna, som var mer dominerande direkt efter att katastrofen inträffat. Det unika med tsunamikatastrofen var att den väckte ett starkt engagemang bland folk som på olika sätt ville hjälpa till. Nu verkar det dock som att tsunamin börjat blekna för de flesta. Man kan se på nya insamlingar olika hjälporganisationer gjort att engagemanget inte är så stort som under tsunamikatastrofen.

I den här uppsatsen är syftet att studera hur unga vuxna, i åldern 20 till 35, resonerar kring kriser och sin egna krisberedskap samt hur deras resonemang kan förstås. I urvalet för studien har syftet varit att intervjua både kvinnor och män som är bosatta antingen i en stad eller utanför en stad, mer definierat stadsområde eller landsbygd. Urvalet har gjorts för att kunna se eventuella skillnader beroende på geografiskt placerad bostadsplats eller beroende på kön. Empirin för studier har samlats in genom tio strukturerade intervjuer baserade på fyra teman: bakgrundsfrågor, krissituationer, upplevt ansvar och syn på framtiden. I det analytiska arbetet framkom tre teman och ett av dessa var att några av informanterna visade ett mycket engagerat förhållningssätt till krisberedskap, vilket visade sig genom att de antingen var pålästa, hade förberett en plan eller att de hade materiella saker hemma, eller alla tre delar. Ett andra tema var att några av informanterna visade på ett minimalt engagerat förhållningssätt till krisberedskap, vilket visade sig genom att det inte hade varken tänkt på det eller förberett sig. Ytterligare ett tema som framkom var att några av informanterna visade på en vilja att hjälpa till vid händelse av en kris. Studien har visat att personerna som deltagit resonerar på olika sätt kring kriser och krisberedskap; antingen anser de att det är deras egna ansvar, antingen så anser de att det är någon annans ansvar eller så anser de att det finns ett gemensamt ansvar. Resultatet har analyserats med tillit och det imaginära som teoretiska utgångspunkter, där det har visat sig att informanternas erfarenheter påverkar vilka intressen och värderingar som de har idag.