Utvecklingsprojektet bygger på aktionsforskning som har skapats med målet att öka samlärandet i olika typer av gruppsammansättningar när elever skapar digitala animeringar med hjälp av appen Puppet Pals. Projektet har utförts på ett fritidshem med elever från förskoleklass upp till årskurs 3. Syftet med projektet var att utveckla arbetssätt på fritidshemmet med digitala verktyg som främjar elevers samlärande. Metoder som har använts är intervjuer med artefakter och direkt observation tillsammans med videoinspelning av aktionerna. Aktionerna har analyserats utifrån ett teoretiskt ramverk för att studera barns lärande på digitala lekplatser. Socialt lärande och multimodalt arbetssätt är centrala begrepp för projektets pedagogiska positionering. Resultatet visar hur gruppsammansättningar kan ha inverkan på vilket samlärande som sker och att yngre elever behöver mer stöttning av lärare vid undervisning med digitala verktyg. Resultatet visar även hur undervisning med digitala verktyg inte behöver innebära stillasittande elever. Utvecklingsprojektet syftade till att introducera ett nytt arbetssätt med digitala verktyg eftersom det saknades i det aktuella fritidshemmet. Efter avslutade aktioner visade fritidshemmets elever ett intresse för att hålla det nya arbetssättet igång. Avslutningsvis kan vi konstatera att det är eleverna som har spunnit vidare på att fortsätta hålla arbetssättet med digitala verktyg vid liv utan personalens inverkan.

Examensarbetet behandlar ämnet fri lek under den fria tiden på fritidshem. Syftet med arbetet var att få mer kännedom om hur barn på två fritidshem lekte och samspelade med varandra i ett lärande, samt hur fritidspedagogerna såg och förhöll sig till barnens lek under den fria tiden. Följande frågeställningar preciserades i arbetet: Hur leker barnen på två utvalda fritidshem? Hur förhåller sig fritidspedagoger till barnens lek under den fria tiden? En nyckelforskare vi använt oss av i arbetet är Maria Øksnes (2011) som beskriver skolan som en institution där leken och barndomen är institutionaliserad i dagens samhälle. Den nyckelteori och teoretiska ram som används i arbetet är en teori av Berger och Luckmann (2010) och idén om sociala konstruktioner. Insamlingen av det empiriska materialet skedde via observationer där det observerades hur barn lekte under den fria tiden. Observationerna användes sedan till grund för gruppintervjuerna som genomfördes med fritidspedagogerna. Slutsatsen blev att barn lekte väldigt olika och att leken under den fria tiden skiljde sig åt mellan fritidshemmen. På det ena fritidshemmet lekte barnen mer fantasirikt medan barnen på det andra fritidshemmet mer engagerades av fritidspedagogen för att starta lekar. Fritidspedagogernas förhållningssätt till barnens lek var jämförelsevis lika mellan fritidshemmen. Samtliga fritidspedagoger såg ett lärande och ett kunskapsutbyte i leken under den fria tiden, något de även ansåg var positivt. Fritidspedagogerna arbetade aktivt med konflikthantering och förebyggande av utanförskap.

Syftet med studien är att undersöka hur förskollärare uttrycker sina funderingar och tankar kring hur barngruppers sammansättning i förskolan påverkar barn i behov av särskilt stöd. Studien bygger på kvalitativ metod och består av fyra intervjuer med verksamma förskollärare. Materialet analyseras utifrån ett specialpedagogiskt och sociokulturellt perspektiv. Centrala begrepp i analysen är inkludering och den proximala utvecklingszonen, vilka understryker förskolans uppdrag att erbjuda goda lärandemiljöer för alla barn oavsett förut-sättningar. Studiens resultat visar att förskollärarna anser att barn i behov av särskilt stöd påverkas negativt av barngruppernas sammansättning. Bland annat framkommer en önskan om mindre barngrupper och högre personaltäthet samt bättre tilldelning av resurser utan krav på diagnos. Detta skulle gynna barn i behov av särskilt stöd eftersom förskollärarna på så vis får bättre förutsättningar att bemöta alla barn. Stressen, bland såväl personal som barn, tros kunna minska vilket ger en bättre arbetsmiljö. Koncentration, ljudvolym och kvalité kan förbättras. Fokus kan flyttas från problem till möjligheter och barnens förmågor kan stärkas.

Syftet med denna uppsats är att undersöka hur lässvaga elever på ett teoretiskt gymnasieprogram läser och tillägnar sig undervisningstexter. Jag utgår från ett dimensionellt synsätt på läskompetens, som innebär att det inte fanns någon definitiv gräns mellan lässvaga elevers och genomsnittliga läsares läsförmåga. Vygotskijs teori om den proximala utvecklingszonen, som innebär att språkutveckling är beroende av tänkandets utveckling och tvärtom, tjänar också som utgångspunkt. Uppsatsen belyser elevernas förutsättningar att förstå texterna, hur texternas språk och strukturer möjliggör respektive hindrar dem att bli förstådda och hur didaktiken i klassrummet påverkar elevernas läsförståelse. Min fältstudie består av observationer och intervjuer, som jag analyserar tillsammans med undervisningstexterna på ett hermeneutisk, det vill säga förståelseinriktat sätt. Det visar sig att elevernas förståelse av undervisningstexter beror av vilket stöd de får för att klara av att läsa, vilken genre texten representerar, och i hur stor utsträckning textförfattaren leder eleven genom texten. Lärobokstexterna kräver ämnesspecifik förförståelse vilket kan utgöra ett hinder för förståelsen. När eleverna i min undersökning förstår undervisningtexterna blir de motiverade. Min slutsats är att de behöver texter som motsvarar deras läsförmåga och hjälp att utveckla lässtrategier för att läsa de texter som används.

SyfteSyftet med denna studie var att beskriva och uppnå en förståelse för lärares språkutvecklande arbetssätt med fokus kring hur pedagogiken främjar språkutvecklingen både hos flerspråkiga elever och hos elever som har svenska som modersmål. Dessutom var syftet att uppnå en förståelse för hur lärarna anpassade pedagogiken utifrån samtliga elevers kognitiva funktionsnedsättning. Frågeställningar•Vilka aspekter av språkutvecklande strategier återfinns i lärarnas arbetssätt?•I vilken utsträckning anpassar lärarna det språkutvecklande arbetssättet i förhållande till om eleverna har svenska som första, respektive andraspråk?•På vilket sätt anpassar lärarna den pedagogiska praktiken i relation till elevernas funktionsnedsättning?TeoriStudien förankrades i Vygotskjis teori om att individens sociala- och intellektuella utveckling är förenade med varandra och att den proximala utvecklingszonen kan nås via interaktion. Det andra teoretiska perspektivet som studien förankrades i var Skidmores tankar om en inkluderande, respektive en exkluderande klassrumspraktik.MetodMetoden var kvalitativ med en hermeneutisk ansats. Det hermeneutiska förhållningssättet syftar till att uppnå en förståelse av olika skeenden. Studien var en fallstudie. Populationen utgjordes av ett tillgänglighetsurval som i första hand bestod av lärarna i en gymnasiesärskoleklass men även eleverna i klassen samt elevernas assistenter utgjorde populationen. Vid datainsamlingen användes tre forskningsinstrument; lärarenkät, observationer och fokuserad gruppintervju. Lärarenkäten var ett kompletterande metodiskt redskap för att samla in bakgrundsinformation om deltagarna. Observationerna och den fokuserade gruppintervjun utgjorde studiens huvudsakliga metodredskap. Analysen var deduktiv med i förväg bestämda huvudteman vilka justerades något under arbetets gång. ResultatFör att optimera språkutvecklingen hos elever med ett annat modersmål än svenska efterfrågas stöttning på modersmålet. Interaktivt meningsskapande förekommer i synnerhet i horisontella sammanhang. Kollektivt begreppsbildande återfinns i lärarnas arbetssätt, vilket gynnar samtliga elevers språkutveckling. Assistenterna stöttar eleverna i språkutvecklingen på individnivå. Genom att visualisera och verklighetsanpassa pedagogiken ökar KASAM- känslan av sammanhang för eleverna. Det förekommer både att lärarna individualiserar pedagogiken, respektive justerar pedagogiken efter hela klassens behov. Genom samverkan mellan hem, skola och habilitering utformas anpassade kompensatoriska hjälpmedel för eleverna.KonklusionStrategier som gynnade språkutvecklingen förekom i lärarnas arbetssätt men pedagogiken anpassades inte efter elevernas modersmål. Ett individuellt pedagogiskt upplägg kan vara avgörande för att elever med en utvecklingsstörning ska lyckas i skolan och lärarnas pedagogik justerades efter elevernas kognitiva funktionsnedsättning på individnivå. Lärarna anpassade dessutom pedagogiken efter klassens kollektiva behov av stöttning. Lärarnas arbetssätt var både inkluderande och exkluderande. Denna flexibilitet gynnar kunskapsinhämtningen hos elever med specialpedagogiska behovSpecialpedagogiska implikationerAv tradition utförs specialpedagogiskt stöd i exkluderande sammanhang och flerspråkiga elever studerar ofta ämnet svenska som andraspråk, åtskilt från elever som har svenska som modersmål och istället studerar ämnet svenska. Elever med speciella behov bör i större utsträckning erbjudas stöd i en inkluderande kontext. För att realisera detta krävs inte nödvändigtvis specialutbildad personal. Det avgörande är istället lärarens intention att avvärja skolproblematiska situationer.

Studiens syfte är att bidra med kunskap kring hur förskollärare uppfattar arbetet med inkluderande undervisning utifrån barns behov vid samlingssituationer i förskolan. De två tillhörande frågeställningarna är hur förskollärare motiverar begreppet inkluderande undervisning utifrån kvalitet samt hur de beskriver arbetet med inkluderande undervisning i samlingssituationer. Med en kvalitativ metod som utgångspunkt genomfördes semistrukturerade intervjuer med fem olika förskollärare där ett subjektivt och målinriktat urval har beaktats i form av att studera hur länge de har arbetat som förskollärare. Det vetenskapsteoretiska perspektiv som genomsyrar studien är det sociokulturella perspektivet vilket baseras på att redskap kan bidra till mediering av kunskap där sociala samspel är centralt mellan individer. Resultatet visar bland annat att förskollärarna utformar möjligheter till samspel mellan barn samt tillvaratar barns nuvarande kunskaper. Inkluderande undervisning är ett känt begrepp i grundskolan och i dagens samhälle börjar det synliggöras mer inom förskolans utbildning. En slutsats i studien är att förskollärarna har kunskap gällande hur de applicerar inkluderande undervisning samt anpassar samlingssituationer utifrån det vilket även är ett exempel på en implikation för den pedagogiska verksamheten.

Språket beskrivs som en central förmåga för lärandet som sker i skolan och i fritidshemmet. Undervisningen i fritidshemmet utgår från styrdokument så som läroplanen och Skollagen, där det framgår att elever ska ges möjlighet att utveckla sin språkliga förmåga. Det ska ske genom såväl lek, social interaktion som i den planerade undervisningen. Vidare har Skolinspektionen(2018) uppmärksammat brister i arbetet med språkutveckling i svenska fritidshem. Studien ämnar belysa de hinder och möjligheter för språkutvecklande arbetssätt fritidslärare och fritidspedagoger i verksamheten upplever. Vidare syftar studien till att synliggöra de strategier lärare och pedagoger använder för att främja utveckling av språk hos elever i fritidshemmet. Studien har utgått ifrån en kvalitativ datainsamlingsmetod i form av semistrukturerade intervjuer. Intervjuerna utfördes på tre olika fritidshem i Västra Götaland där sammanlagt sju respondenter deltog. Den insamlade datan analyserades utifrån en fenomenografisk analysmodell där empirin grupperades i olika teman utifrån studiens syfte och frågeställningar. Baserat på dessa teman kunde likheter och skillnader i respondenternas utsagor urskiljas. I studiens resultat framgår att stora barngrupper, brist på tid och anpassade lokaler kan försvåra och hindra språkutvecklande arbete i fritidshemmet. Vidare visar resultatet att brist på utbildad personal och personaltäthet påverkar möjligheterna för att arbeta språkfrämjande negativt. Vad gäller möjligheter i förhållande till språkutveckling benämns flerspråkiga kollegor som en tillgång, likväl fritidshemmets möjligheter till sociala samspel som positivt. Resultatet belyser lek och engagerad personal som betydelsefulla faktorer som kan möjliggöra språkutveckling. Respondenterna framhäver kunskap och utbildning som relevant i förhållande till ökad medvetenhet kring språkutveckling. Resultatet visar att högläsning och böcker, implementering av nya begrepp samt engagerad och stöttande personal är strategier som respondenterna använder för att gynna språkutveckling i fritidshemmet.

Syftet med studien är att öka kunskapen om på vilka olika sätt användandet av digitala verktyg påverkar undervisningen i ämnet svenska ur ett lärarperspektiv. Metoden är kvalitativ och består av intervjuer med lärare. Ett informationsbrev och en samtyckesblankett skickades ut till respondenterna som deltog i undersökningen. Samtliga respondenter fick ta del av intervjufrågorna i förväg och dessa frågor riktade in sig på positiva aspekter, negativa aspekter och motivation gällande digitala verktyg i svenskundervisningen. Vi har intervjuat åtta legitimerade lärare som undervisar eller har undervisat elever som går i årskurs 4 – 6 för att ta reda hur de tycker och upplever hur digitala verktyg påverkar svenskundervisningen. Resultatet visar att digitala verktyg både har positiv och negativ inverkan på svenskundervisningen och att en medelväg av användandet ofta gynnar undervisningen bäst.

Denna studie syftar till att undersöka hur mellanstadielärare arbetar med högläsning av skönlitteratur samt om högläsningen används som en strategi för att främja elevernas språkutveckling. Studien utgår ifrån ett sociokulturellt perspektiv och främst begreppen den proximala utvecklingszonen och stöttning. I studien används en kvalitativ metod och empirin har samlats in genom semistrukturerade intervjuer och analyserats genom en tematisk analysmetod. Resultatet som framkommer i studien visar att lärarna använder sig av flera olika arbetssätt när de arbetar med och kring högläsning av skönlitteratur. Resultatet i studien visar även att det finns flera olika syften till varför lärarna väljer att arbeta som de gör med högläsningen. Avslutningsvis framkommer av studiens resultat att deltagarna anser att det finns en positiv och stark relation mellan högläsning av skönlitteratur och elevers språkutveckling.

Syftet med undersökningen är att studera förskollärares olika synsätt på handdockan i förskolan. För att undersöka detta använde jag metoden gruppintervju, vilket gav mig möjligheten att intervjua tre förskollärare samtidigt. Metoden bidrog till att respondenterna argumenterade för sina åsikter samt skapade diskussioner kring ämnet, då alla intervjuades samtidigt och på så vis kunde ta del av varandras åsikter. Det empiriska materialet analyserades genom ett sociokulturellt perspektiv där Lev S. Vygotskijs teorier är centrala (Kroksmark, 2011). Genom Vygotskijs teorier om språket, fantasi och verktyg identifierades tre temaområden som vidare visade sig vara olika synsätt på handdockan. Undersökningens resultat visar att handdockan kan användas som motivator, kommunikationsverktyg samt att den vuxna genom handdockan kan närma sig barnets värld. Resultatet påvisar hur viktigt det är att en vuxen deltar i barnets vardag, vilket jag relaterar till det som Vygotskij (Kroksmark, 2011) kallar för den proximala utvecklingszonen. Genom denna undersökning framkommer det att handdockan kan användas som ett framgångsrikt verktyg med flera synsätt och många möjligheter i förskolans verksamhet. / The purpose of this survey is to examine the teaching approaches among preschool teachers. In order to examine the purpose of the survey I held a group interview with three preschool teachers, a method which allowed the respondents to discuss the topics and argue for their opinions all together. The empiric data was analyzed through a sociocultural perspective in which the theories of Lev S. Vygotsky are central (Kroksmark, 2011). Through these theories concerning language, fantasy and tools, three themes, which eventually turned out to be various teaching approaches on the hand puppet, were identified. The result of the survey shows that the hand puppet can be utilized as a motivator, a tool for communication and to make its grown-up user come closer to the child’s world. The result of the survey emphasizes the importance of grown-up’s participation in children’s everyday life, which I relate to what Vygotsky (Kroksmark, 2011) identifies as the zone of proximal development. Furthermore the survey shows that the hand puppet may be used as a successful tool, with several teaching approaches and many possibilities in preschool.