Syftet med föreliggande studie är att undersöka förskollärares erfarenheter av att använda digitala verktyg i förskolans undervisning och hur de relaterar dessa erfarenheter till utvecklingen av barns språkliga och kommunikativa förmågor. Metoden består av skriftliga intervjuer, via Sunet Survey, av tio förskollärare från två olika kommuner. Det empiriska materialet analyseras utifrån ett sociokulturellt perspektiv med hjälp av begreppen närmaste utvecklingszonen, stöttande samspel samt medierande artefakter. Resultatet visar att förskollärarna använder sig av en mängd olika verktyg i syften som gemensamt utforskande, social interaktion, delaktighet och kreativt skapande. I resultatet framgår att förskolläraren är ett viktigt redskap vid användandet av digitala verktyg och att förhållningssättet de har i sin tur möjliggör barnens lärande. Resultaten visar även hur de digitala verktygen kan användas av förskollärare för att stödja barns språkliga och kommunikativa förmåga. Förskollärare beskriver att de digitala verktygen används som utgångspunkt för samtal, för att främja språkutveckling, talutveckling, ordförråd samt förmåga att upptäcka språkljud. Användandet beskrivs kunna ge stöd på sätt som de analoga verktygen inte kan. Slutligen framgår det i resultatet att digitala verktyg med fördel används av förskollärare för att ge barn extra stöd i sin språkutveckling, exempelvis för barn i behov av särskilt stöd. Det beskrivs exempelvis användas för att hjälpa barn uttrycka sig, verbalt eller icke verbalt.

I det här didaktiska examensarbetet inom förskollärarprogrammet har en kvalitativ dokumentstudie genomförts i syfte att identifiera och synliggöra olika perspektiv på digitala verktygs möjligheter och utmaningar i förskolan. Mediala och samhälleligadebatter om huruvida digitala verktyg i förskolan är skadande eller inte för barn ligger till grund för arbetets syfte. Regeringen (2023b) har fastställt att “Läroplanen för förskolan” (2018) ska revideras och digitala verktyg ska inte finnas kvar i riktlinjerna och målen. Inför beslutet har regeringen samlat in remissvar för att få ta del av olika organisationers, instituts, högskolor, kommuner och föreningars åsikter kring ämnet, som i detta fall handlar om Skolverkets nya digitaliseringsstrategi för skolväsendet2023–2027. För att skapa ny kunskap med didaktiskt värde har dokumenten i form av remissvaren studerats och genomgått urvalsprocesser för att sedan analyseras och sammanställas i form av teman relevanta för förskollärarens fortsatta arbete med digitala verktyg. Resultatet diskuteras sedan i relation till det sociokulturella perspektivet på barns lärande och utveckling. Arbetet visar på en komplexitet i ämnet och att respondenterna är splittrade. Förskollärarens kompetens, både didaktisk och digital, lyfts som en av huvudpunkterna när det kommer till hur utmaningar och möjligheter går att hanteras

TAKK är ett verktyg som ofta används inom förskolan för att stötta barn med språkliga svårigheter av olika slag. Inom förskolans språkutvecklande arbete med alla barn är TAKK dock ett relativt nytt fenomen som är på uppgång och syftet med uppsatsen är därför att beskriva och utveckla kunskap om hur pedagoger arbetar med TAKK för att stödja samtliga barns språkliga och kommunikativa förmågor, hur barnen svarar på pedagogernas användning av TAKK samt om barnen på eget initiativ använder sig av TAKK i kommunikation med sin omgivning. För att insamla empiri har etnografiska observationer av pedagogers arbete med barn, 1–3 år, genomförts på två olika förskolor i Stockholms kommun. Dessa observationer har sedan bearbetats genom tematisk analysmetod och resultatet analyserats utifrån ett sociokulturellt perspektiv med tillhörande centrala begrepp. Studien visar att pedagogers användning av TAKK till stor del är kontext- och personbunden och att de behov som finns på den specifika förskolan tillsammans med pedagogernas intressen, kunskaper och förhållningssätt avgör hur och i vilken utsträckning TAKK används, vilket i sin tur får betydelse för hur barnen svarar på och själva använder sig av TAKK.

Studiens syfte är att med hjälp av förskollärares beskrivningar bidra med kunskap kring förskollärares delaktighet i barns lärande i utomhusleken. Studiens berörda frågeställningar är: Hur beskriver förskollärarna utomhuslek? Hur beskriver förskollärarna sin delaktighet i barns lärande i utomhusleken? En kvalitativ metod har använts där sex yrkesverksamma förskollärare från äldrebarnsavdelningar intervjuats med hjälp av semistrukturerade intervjuer. Studien har utgångspunkt i det sociokulturella perspektivet. Det begreppsliga underlaget är proximal utvecklingszon och appropriering, vilket användes under analysen och sattes i relation till studiens resultat. Samtliga förskollärare beskriver utomhusleken som viktig och mångsidig där många möjligheter för barnen finns att exempelvis styra sin lek och ta initiativ. I förskollärarnas beskrivningar lyfts sambandet mellan lek och lärande som centralt där förskollärarkompetens anses avgörande för att kunna stötta barnen i deras lärande i utomhusleken. Vidare beskriver samtliga förskollärare vikten av sin delaktighet och att det finns olika sätt att delta på i barns lärande i utomhusleken beroende på förskollärares varierade intentioner. Förskollärarna beskriver vidare att det krävs ständiga överväganden för att avgöra graden av sin delaktighet i barns lärande i utomhusleken.

Syftet med den här studien är att undersöka hur lärare beskriver att de arbetar med andraspråkselever när det kommer till problemlösning inom matematiken samt vilka pedagogiska strategier lärarna använder för att överkomma eventuella svårigheter. Det genomfördes sex intervjuer från två olika kommuner inom Sverige. Resultatet indikerar att de flesta informanter upplever det matematiska språket som den största svårigheten för andraspråkselever inom området. De pedagogiska strategier som informanterna använder sig av är EPA-modellen, Talk Moves och de fem undervisningspraktikerna av Smith och Stein. Informanterna använder sig också av laborativt material, då de anser att det gynnar elevernas utveckling inom problemlösning. Slutsatsen av studien visar på att majoriteten av våra informanter konstaterar att andraspråkselever har det svårare att lösa problemuppgifter på grund av brist inom det svenska språket. Det framkommer även att språket har en avgörande roll för att eleverna ska klara av problemlösningsuppgifter.

Syftet med studien är att bidra med kunskap om hur förskollärare arbetar för att främja barns matematiska utveckling och lärande. Datainsamlingen gjordes med hjälp av semistrukturerade intervjuer och genomfördes på tre olika förskolor. För att uppnå studiens syfte deltog fyra förskollärare, där två förskollärare arbetade på samma förskola och avdelning medan de andra två arbetade på varsin förskola. Det insamlade materialet analyserades med hjälp av Rennstam och Wästerfors (2022) analysmetod, sortera, reducera och argumentera. Studiens resultat visar att samtliga förskollärare arbetar med matematik i spontana och planerade aktiviteter, men att den spontana undervisningen sker i högre utsträckning. Trots detta tycks det ändå finnas en viss osäkerhet kring begreppet undervisning och vad det innebär i relationtill matematik. Resultatet visar att samtliga förskollärare använder språkliga och fysiska artefakter för att genomföra matematiska lärandetillfällen. Slutligen visar resultatet att samtliga förskollärare tycker det är viktigt att väcka och bibehålla barns intresse för matematik genom att ta vara på barns erfarenheter och intressen kan förskollärare sätta in det i lekfulla och matematiska sammanhang. Slutsatser som går att dra utifrån studien är att förskollärare är av stor betydelse för barns matematiska utveckling och lärande, men för att detta ska bli möjligt krävs en medvetenhet om att matematiken finns i naturliga miljöer runtomkring oss.

Kooperativt lärandet är en undervisningsstil som har många fördelar, det fördjupar elevernas kunskaper, gör att eleverna blir aktiva under lektionstiden och det har en positiv inverkan på de sociala relationerna. Syftet med denna uppsats var att reda på vilka positiva och negativa aspekter elever anser att det finns med det kooperativa lärandet samt vilka orsaker det kan finnas att matematiklärare väljer bort det kooperativa lärandet från undervisningen. För att besvara forskningsfrågorna användes en flermetodsstudie där en fallstudie undersökte elevernas upplevelser av det kooperativa lärandet och en intervjustudie användes för att ta reda på vilka svårigheter matematiklärare beskriver att det finns med det kooperativa lärandet. Eleverna som deltog i studien upplevde att de trivs att arbeta i grupper under matematiklektionerna och att de kan lära sig av varandra vilket kan minska behovet av lärarstöd. Däremot visade intervjustudien att det tar mycket tid att konstruera välfungerande kooperativa arbetsgrupper för lärarna vilket är en av orsakerna till att de väljer att inte använda sig av det kooperativa lärandet i sin undervisning.

Syftet med studien var att undersöka förekomst och omfattning av kommunikativa uppgifter i läroböcker avsedd för årskurs 1 inom skolämnet matematik. Studien fokuserade även på vilket sätt att kommunicera som förekom i läroböckerna, och vilket stöd elever kan erbjudas av multimodala inslag, med särskild relevans för elever i matematiksvårigheter. Detta utgjorde studiens specialpedagogiska perspektiv. I vår studie utgick vi från ett sociokulturellt perspektiv och ett multimodalt perspektiv när vi genomförde vår läromedelsanalys. Studien utgjordes av data från både kvantitativa och kvalitativa metoder.  Resultatet visade att omfattningen av kommunikativa uppgifter som uppmanade till samarbete mellan elever varierade mellan olika läroböcker. Resultatet visade även att de samarbetsuppgifter som var vanligast förekommande i de granskade läroböckerna uppmanade till kommunikation i form av par-arbete mellan elever, samt i opreciserad form. Studiens multimodala analys visade att elever i matematiksvårigheter hade goda möjligheter till stöd av multimodala inslag vid tolkning och arbete med kommunikativa uppgifter.

Studiens syfte är att öka förståelsen för hur pedagogerna skapar förutsättningar för barn att lära och utvecklas utomhus genom att kartlägga och undersöka hur utomhusmiljön används i förskolan och vilka roller pedagoger intar under utomhusvistelsen. Rådande studie tog avstamp i följande frågeställningar: Hur används utomhusmiljön i förskolan och hur stor del av barnens utomhusvistelse består av planerad- respektive spontan undervisning? Och Vilka roller intar pedagogerna under utomhusvistelsen och på vilket sätt skapas förutsättningar för barns lärande i utomhusmiljön? Studien utgick ifrån en kvantitativ ansats där statistiska metoder användes för att analysera data. Empirin har samlats in genom en webbaserad enkätundersökning och uppföljande strukturerad observation. Studien utgick ifrån det sociokulturella perspektivet, där man intresserar sig för samspelet mellan människor. Begreppen som användes för att analysera empirin var språk, scaffolding och potentiell utvecklingszon. Utifrån tidigare erfarenheter ställde sig studiens författare frågande till om utomhusvistelsen används som en plats för undervisning. Studiens huvudsakliga resultat visar att förskolans utomhusmiljö används i syfte att erbjuda barnen rörelse, frisk luft och miljöombyte. Resultatet av delstudie 1 visar vidare att majoriteten av pedagogerna i större utsträckning bedriver spontan utomhusundervisning i jämförelse med planerad. Vidare visar resultatet att majoriteten av pedagogerna i större utsträckning bedriver planerad utomhusundervisning i närmiljön i jämförelse med förskolegården. Vidare visar resultatet att majoriteten av pedagogerna i större utsträckning bedriver spontan utomhusundervisning på förskolegården, i jämförelse med förskolans närmiljö. Resultatet av delstudie 1 visar att majoriteten av alla tillfrågade pedagoger, oavsett yrkesutbildning intar rollen som närvarande under barnens utomhusvistelse. Resultatet från delstudie 2 visar att majoriteten av alla observerade pedagoger, oavsett yrkesutbildning intar rollen som organisatör under barnens utomhusvistelse.

Dualism inom skolväsendet finns delvis kvar och man skiljer på teoretiska och praktiska kurser där teoretiska kunskaper värderas högre än praktiska kunskaper. Dualism kan leda till att eleverna får svårt att se kopplingen mellan teori och praktik. För att skapa kunskap om danslärarnas syn på kunskap och lärande i dans används ett sociokulturellt perspektiv där metoden är semi-strukturerade intervjuer med danslärare på gymnasiet som undervisar i Dansteori och/eller Dansteknik. Resultatet visar att Dansteori och Dansteknik skiljs åt i sättet att se på kunskap och lärande. Främst lyfts det centrala innehållet i kurserna och att det styr vilket lärande som ska ske. Danslärarna talar om visuellt lärande och att det används olika i kurserna. I dialog synliggörs och överförs teoretiska kunskaper som sedan kan praktiseras. Bekräftelse på lärande och förståelse skiljer sig åt: I Dansteori visas det främst muntligt medan i Dansteknik visas det praktiskt. Även användning av tänkandeprocesser varierar i kurserna.  Slutsatsen är att det finns en uppdelning av teoretiska och praktiska kunskaper. Även om majoriteten av danslärarna blandar teoretiska och praktiska uppgifter i kurserna så kopplas inte alltid kurserna ihop. I stället ses de som skilda kurser vilket kan resultera i att eleverna inte förstår sambandet mellan dem.