Syftet med undersökningen var att få ta del av och få förståelse för hur fyra elever med diagnosen dyslexi i årskurs åtta och nio, deras vårdnadshavare, svensklärare, svenska som andraspråkslärare, speciallärare och specialpedagog uttrycker sin uppfattning om vad som behövs för att eleverna ska nå målen i svenskämnet. Specialpedagogiska perspektiv användes som teoretisk ram i studien. Metoden för studien var kvalitativ och metodvalet fokusgruppsamtal. Fokusgruppsamtalen spelades in, transkriberades och analyserades utifrån en fenomenografisk analysmodell. Ur resultatet framträdde fyra kategorier; förutsättning för god undervisning, god undervosning, organisatoriska frågor samt dilemman som elever med diagnosen dyslexi möter. Det relationella perspektivet var gemensamt för hur deltagarna i fokusgrupperna såg på skolsvårigheter. Mötet, relationen, och tryggheten sågs som en direkt förutsättning för att lärande skulle ske något som också framkommit i tidigare forskning. De organisatoriska frågornas gemensamma nämnare var en önskan om samverkan och samarbete vilket kunde ses ur ett organisations- och systemperspektiv då det trots goda idéer och god vilja krävs organisatoriska förändringar för att ett samarbete ska ske. Individperspektivet anslogs med anledning av fokusgruppernas fasta övertygelse om vikten av tidig dignostisering och en uppgivenhet skönjdes hos eleverna beträffande lärares och vikaries okunskap vad gäller dyslexi. Dock var tiden, eller egentligen bristen på den, denna studies följeslagare, samtliga fokusgruppers antagonist, ett påtagligt problem för alla deltagare och något som kan ses ur ett dilemmaperspektiv då styrdokument och timplaner styr lärarna trots att de är medvetna om elevernas behov av mer tid i arbetet med skoluppgifterna.

För att alla elever ska känna sig delaktiga i skolan behöver undervisningen vara inkluderande. Syftet med studien var att, genom fokusgruppsamtal, undersöka hur några lärare berättar om sitt arbete med inkluderande undervisning, och hur undervisningen skulle kunna utvecklas mot en gemenskapsorienterad inkludering. För att i fokusgruppsamtalen definiera olika typer och nivåer av inkludering användes tre olika definitioner: placeringsorienterad, individorienterad och gemenskapsorienterad inkludering. Studiens forskningsansats var kvalitativ i form av fokusgruppsamtal. Studien genomfördes på fem olika skolor i mellansverige, och totalt tretton lärare deltog i de fem samtalen. Samtalen spelades in och transkriberades efteråt. Studien visade att alla deltagande lärare var positiva till inkluderande undervisning. De menade att gemenskapsorienterad undervisning leder till lugn i elevgruppen, starkare relationer, mer ansvarstagande och en möjlighet för alla elever att bli en i gruppen. Dock upplevde de en del hinder som exempelvis stora elevgrupper, ökande resultatfokus och en känsla av ensamhet och utsatthet hos läraren. De uttryckte också en farhåga att inkluderande undervisning innebär att särskilda undervisningsgrupper stängs ner. De lyfte fram att det finns elever som inte klarar av att vistas i en stor grupp och behöver få undervisning i ett mindre sammanhang. Lärarna önskade ett tätt samarbete med specialpedagogen, att hen ska fungera som ett bollplank, ge konstruktiv kritik och stötta med exempelvis testning av elever och vid pedagogiska utredningar. Lärarna uttryckte också att de önskar stöttning av kollegor och skolledare. De menade att ett kollegialt samarbete är en förutsättning för att den gemenskapsorienterade undervisningen ska fungera så bra som möjligt. Med andra ord är gemenskapen viktig både i klassrummet och i lärarrummet.

Studiens syfte är att utveckla kunskap om förskollärares beskrivningar av hur de arbetar med den pedagogiska verksamheten på förskolans gård i relation till tidigare forskning. Det är en kvalitativ studie och empirin har samlats in genom tre fokusgruppsamtal där ljudinspelningar kompletterats med fältanteckningar. Fokusgruppsamtalen bestod av totalt tio förskollärare, två grupper bestod av tre förskollärare och en grupp av fyra förskollärare. Den insamlade empirin har analyserats med en tematisk analys och utifrån ett sociokulturellt perspektiv med fokus på tre centrala begrepp: den proximala utvecklingszonen, kontext och artefakter. I resultatet framgår det att förskollärarna arbetar med att interagera barns intressen under utevistelsen. Det framkommer att ett närvarande och lyhört arbetssätt är en förutsättning för det. Utevistelsen är ofta en stund som används till att genomföra praktiska uppgifter. Det bidrar till att förskollärarna sällan genomför planerade aktiviteter i utemiljön och barnen får leka fritt. Förskollärarna belyser vikten av att tillföra material som barnen kan utforska gården med, grundläggande är att det ska vara material som barnen visar intresse för. Förskollärarna beskriver att samarbete och kollektiva diskussioner mellan personalen är nödvändiga inför arbetet på förskolans gård.

Syftet med den här studien var att undersöka hur speciallärare och specialpedagoger i grundsärskolan arbetar för att utveckla elevers möjlighet till kommunikation. Metoden som valdes för studien var kvalitativa fokussamtal och intervjuer. Samtalen har fokuserat på informanternas egna upplevelser och erfarenheter av kommunikation i grundsärskolan. Fokussamtalen och intervjuerna bearbetades, strukturerades stegvis och kopplades sedan till studiens syfte. Utifrån materialet skapades ett tvärvetenskapligt perspektiv på kommunikation utifrån filosofiska, psykologiska, sociala och pedagogiska aspekter. I resultatet framkom att alla speciallärare och specialpedagoger använder sig av många olika undervisningsformer och medel, bland annat AKK-verktyg, för att utveckla elevernas kommunikation. De såg en god lärmiljö som en förutsättning för att eleverna ska kunna utveckla sin kommunikation. I en god lärmiljö såg de sig själva som centrala för att realisera en kommunikativ lärmiljö. Informanterna visade på kompetens och medvetenhet, förmåga att tolka elevernas intentioner för en jämställdhet i dialogen. Informanterna visade en relationskompetens som går i linje med Buber (2004) som menade att det behövs en realfantasi för att en äkta dialog ska kunna ske. Arbetssättet ska vara lek- och lustfyllt och baserat på delaktighet. Anpassningar, trygghet, tillit, bli sedd, utformning av dagen, struktur över dagen, tillåtande klimat och bemötande är vad informanterna lyfte fram som faktorer som skapar en lärmiljö som utvecklar elevers möjlighet till kommunikation. Vårt resultat var samstämmigt med vad tidigare forskning visat, att läraren har en betydelsefull roll i att engagera eleverna och en helhetssyn, runt eleven är viktig för att utveckla elevers kommunikation.

The aim of this study was to take a closer look at attitudes concerning education using oral presentations as the main activity in Swedish language studies in a Swedish secondary school. To accomplish this, the study aimed to answer the following questions: • In what way do four groups of secondary school students talk about oral presentations in Swedish language studies? • Which preconceptions and attitudes to oral presentations do the student express? • Which discourses are actualized in the discussions and how are these constructed? Secondary school pupils were used as a primary source of knowledge here through the use of four semi-structured focus group discussions. Students were asked questions about their understanding of what the essence of oral presentations is, as well as their experiences, feelings and what expectations they felt were placed on them by their teachers. The material shows a discourse composed of a mixture of excitement and fear. The pupils attribute to the creative side to planning presentations and using esthetic or even electronic media to excitement but also express anxiousness regarding the permanence of spoken word and the stress of potentially making a fool of oneself in front of their peers.

I barnens vardag i fritidshemmet och i skolan befinner sig barnen i flera olika gemenskaper där de får olika mycket inflytande hos varandra. Syftet med denna studie var att undersöka vilken betydelse olika gemenskaper får för barns vardag i fritidshemmet. För att undersöka detta ställdes följande forskningsfrågor: Vad får barns kultur för betydelse för barns gemenskaper? Hur upprätthålls och förändras olika roller i barns gemenskaper? Studien har utgått från Goffmans (1959) teori om hur det sociala livet skapas i gemenskaper som sedan satts i relation till Johansson (2003), Qvarsell (2003) och Sparrmans (2006) beskrivning av barns perspektiv och kultur. Studien har tagit sin utgångspunkt i den kvalitativa forskningsstrategin där semistrukturerade intervjuer använts som metod för samtalspromenaderna och fokusgruppsamtalen. Studien visar att begreppet popularitiet innefattar olika egenskaper som att vara duktig och kunnig på flera olika saker. Barnen beskriver att det är skillnad på att vara kompisar och bästa kompisar, en bästa kompisa är någon som barnen beskriver att de känt under en längre tid. Barnen beskriver att avundsjuka är något som kan uppstå mellan varandra om de väljer att leka med andra kompisar eller vid de tillfällen där barnen visar för mycket av sin kunskap inför varandra. Barnen beskriver att de använder sig av olika strategier för att stärka sina kompisgemenskaper vilket kan leda till att barn utesluts från gemenskapen.

Samverkan är ett begrepp som ofta dyker upp när det pratas om fritidshemspedagogernas arbete under skoldagen. I denna studie har jag jämfört två fritidshem, ett i Danmark och ett i Sverige, för att se hur samverkan bedrivs. Genom att ta reda på hur deras samverkansaktiviteter ser ut samt hur danska pedagoger och svenska fritidshemspedagoger beskriver samverkan. Den teoretiska utgångspunkten är utifrån Foucaults tankar om makt; maktteknologier, självteknologi och subjektsposition blir relevanta begrepp. Utåt sett kan både den danska och svenska samverkan se likadan ut. Men efter att ha samlat in empiri genom kvalitativa metoder, genom observationer, semistrukturerade samtal och fokusgruppsamtal, blir det tydligt att samverkan ser olika ut på skolorna. De danska pedagogerna på Overhavn skola har en mer stöttande funktion i klassrummet och deras pedagogik fokuserar på sociala relationer mellan eleverna. Pedagogernas diskurs gör det tydligt att undervisning är inget som ingår. De svenska fritidshemspedagogerna i Svedala skola tar fler roller och att undervisa elever mer praktiskt i olika sammanhang är inget främmande, utan fritidshemspedagogerna anser att det ingår i deras diskurs. Att även stötta och arbeta med elevernas sociala relationer samt vilken roll som fritidshemspedagogerna intar styrs av situationen.

Studiens syfte är att synliggöra och öka kunskapen om skolutvecklande processer i grundskolan med fokus på alla elevers rätt till en likvärdig utbildning. För att uppnå syftet undersöktes vad lärarna fokuserade på i diskussionerna i uppstarten av arbetet och hur fokuset ändrades under arbetets gång samt vilka möjligheter och hinder som blev synliga under processen. För att undersöka detta användes aktionsforskning som ansats och ett projektarbete skapades om tillgängliga lärmiljöer. Studien är kvalitativ och empirin grundar sig på fokusgruppsamtal, loggböcker och intervjuer. För att analysera resultatet från empirin användes teorin om praktikarkitektur vilket även möjliggjorde synliggörandet av sägandet i samtalen utifrån forskningsfrågorna. Teorin om praktikarkitektur är en allmänt vedertagen metod för att analysera resultat från aktionsforskning. Studiens resultat visade att lärarna till en början fokuserade på de hinder de tyckte sig se i praktiken. I samtalen diskuterade de att förutsättningarna för arbetet utifrån elevers varierande behov, klassrumsmiljön och tid. Målsättning med deltagandet fick även det stort utrymme i diskussionerna. En bit in på projektet började lärarna fokusera mer på de positiva effekterna av att arbeta med lärmiljön och den förändrade syn de hade fått om arbetet. Förutsättningar för arbetet fortsatte att ta utrymme i diskussionerna, men innefattade då även ekonomi och samarbete. Möjligheter och hinder synliggjordes. Det som möjliggjorde arbetet var att avsätta tid för arbetet, samarbete och handledning samt en ökad förståelse för lärmiljöns betydelse. Det som hindrade arbetet var tidsbrist, ekonomi och till viss del den solidaritet som fanns i arbetslaget. / The purpose of the study is to highlight and increase knowledge about school development processes in compulsory school with a focus on all students' right to an equal education. To achieve the purpose, it was investigated what the teachers focused on in the discussions at the start of the work and how the focus changed during the work as well as what opportunities and obstacles became visible during the process. To investigate this, action research was used as an approach and a project work was created on accessible learning environments. The study is qualitative and the empirical data is based on focus group discussions, logbooks and interviews. To analyze the results from the empirical data, the theory of practice architecture was used, which also made it possible to make the saying visible in the conversations based on the research questions. The theory of practice architecture is a generally accepted method for analysing results from action research. The results of the study showed that the teachers initially focused on the obstacles they thought they saw in practice. In the conversations, they discussed that the conditions for the work are based on the students' varying needs, the classroom environment and time. The goal of participation was also given a lot of space in the discussions. A bit into the project, the teachers began to focus more on the positive effects of working with the learning environment and the changed view they had gained about the work. The conditions for the work continued to take up space in the discussions, but then also included finances and cooperation. Opportunities and obstacles were made visible. What made the work possible was to set aside time for the work, cooperation and supervision as well as an increased understanding of the importance of the learning environment. What hindered the work was lack of time, finances and, to some extent, the solidarity that existed in the team.

The aim of the thesis is to investigate and analyse students’ expressions of pleasure and displeasure and how these are manifested in actions in the teaching of textile sloyd in lower secondary education. The study’s focus is on students’ expressions of pleasure and displeasure in social action in the working processes of textile sloyd and on how these expressions can be related to learning. The empirical material consists of observations, video and audio recordings, individual interviews and focus group interviews, where video and audio recordings were used as stimulated recall. In all, 32 lessons in textile sloyd and 49 students aged 14-15 years were observed at four different schools. Theoretically, the thesis is based on Mead’s practical intersubjectivity and on Dewey’s theory of experience-based learning and dependence on emotions and actions. Pleasure and displeasure constitute valuating partial aspects of emotions. Based on a socio-cultural perspective, emotions are regarded as practices which arise from different predispositions’ dependence on the social context. The study’s analytical approach is hermeneutical. Critical incidents regarding students’ expressions of pleasure and displeasure in social action found in observations and video and audio recordings were analysed in terms of Mead’s concept of gestures. The events were combined with what the students describe as critical incidents of pleasure and displeasure in the interviews and focus group talks. The material was then thematised. Several situations were then subjected to deeper analysis based on sociality and a change in perspective and related to different concepts of learning. The result of the thesis shows a tripartite semantic structure where students’ pleasure and displeasure in textile sloyd are mainly based on textile sloyd’s specific educational community, students’ relationship to the sloyd object and their experience of the working process. Social interaction, humour and mutual acknowledgement proved to be of importance for the function of pleasure and displeasure in the students’ working processes. The students’ experience of pleasure and displeasure depended on their control of the work, the characteristics of different craft techniques and their awareness of time. Pleasure and displeasure in textile sloyd found an expression in four overarching emotional practices with decisive importance for the students’ opportunities for learning: the repudiating, insecure, accepting and incorporating emotional practice. The study also provides an insight into how different cultural factors enable a certain scope for pleasure and displeasure. In this connection, social changes in relation to objects are discussed, as are changes in sociality and emotionality. Based on the pair of concepts of authenticity and ephemerality and closeness and intensity, cultural changes are visualised that are conceivably important for the students’ experiences of pleasure and displeasure in textile sloyd.