Denna studie syftar till att undersöka lärares uppfattningar om barnlitteratu-rens roll i grundsärskolans verksamhet samt deras val av barnlitteratur. Tre lä-rare som är yrkesverksamma i grundsärskolan samt med inriktning tränings-skola, som är ett ämnesområde inom grundsärskolan, intervjuades från tre olika grundsärskolor, för att få en inblick i vad de ansåg om barnlitteraturen i verksamheten och dess funktion. Lärarna beskrev hur de valde böckerna, hur en lässtund ser ut, hur de upplevde att eleverna valde böcker, hur de arbetade med den lästa litteraturen samt vad de ansåg att barnlitteratur och högläsning fyller för funktion i verksamheten. I resultatdelen visas att lärarna anser littera-turen som en viktig del i verksamheten för elevernas språkutveckling, verklig-hetsuppfattning och samhörighet. Samtliga lärare sade att eleverna gärna väl-jer samma bok att läsa som t.ex. en elev som alltid valde ”Bockarna Bruse” men under intervjuerna fann jag att de tycktes ha olika förklaringar på varför detta skedde. Alla tre lärare tryckte på att det är högst individuellt i grund-särskolans verksamhet kring hur eleverna är mottaglig för vilka typer av böcker och att en stor utmaning är att kunna individanpassa. Under alla inter-vjuer särskilde samtliga lärare på den schemalagda högläsningen samt den spontana högläsningen. / <p>Godkänt datum 2020-01-09</p>

På senare år har det diskuterats i olika medier om hur skolan ska lyckas med att få alla eleverna att nå godkända resultat i bland annat svenska och matematik. När Sverige jämförs med andra länders elevresultat, exempelvis Finland så har Sveriges ett sämre resultat. Syftet med den här studien var att ta reda på hur specialpedagoger/speciallärare i grund- och gymnasiesärskolan arbetade med läs- och skrivinlärning. Vårt fokus låg på speciallärares och specialpedagogers arbetsmetoder i läs- och skrivinlärning. Det var en kvalitativ studie och den bestod av åtta intervjuer som var halvstrukturerade. Speciallärare och specialpedagoger i grund- och gymnasiesärskolan intervjuades. Resultatet visade att specialpedagoger och speciallärare i grundsärskolan och gymnasiesärskolan använde många olika metoder för att arbeta med läsoch skrivinlärning. Några av metoderna var Bornholmsmodellen, läsfixarna och att skriva sig till läsning (ASL). Flera av de intervjuade speciallärarna och specialpedagogerna betonade vikten av att eleverna hade bra självförtroende för att få ett bra resultat. Vikten av dialog mellan alla som arbetade runt eleverna var något som ledde till framgång för läs- och skrivinlärningen och god samverkan kan leda till att eleverna får rätt stöd. En slutsats vi kunde dra var att det var många olika metoder som används och dessa kombinerades för att det skulle passa varje enskilds elevs behov.

I denna studie undersöks samverkan mellan lärare och elevassistenter inom grund-och gymnasiesärskolan. Studien är induktiv och syftar till att beskriva olika uppfattningar kring samverkan och dess förutsättningar samt påverkan på elevers utveckling och lärande. Till detta har en kvalitativ metod i form av semistrukturerade intervjuer och en fenomenografisk analysansatsanvänts. Fem lärare och fyra elevassistenter från olika skolor och olika kommuner har intervjuats.  Dataanalysen mynnade ut i fem beskrivningskategorier; att vara delaktig, att ta ansvar utifrån den egna yrkesrollen, att dela ett gemensamt synsätt, att hitta en personkemi och en kontinuitet i gruppen samt att motivera till utveckling och lärande. Studien visar på att en fungerande samverkan anses skapatrivsel på arbetsplatsen samtidigt som den anses kunna gynna elevers utveckling och lärande. Studien lyfter även fram problematiken kring otydliga roller, ansvarsområden och ledarskap i samverkan, bland annat till följd av olika utbildningsbakgrunder och otydliga direktiv i styrdokument. Personkemi, kontinuitet i personalgruppen och en öppen kommunikation får därför en särskilt viktig betydelse för lärares och elevassistenters möjligheter att finna den samsyn och tydlighet kring roller och ansvarsområden som samverkan kräver. Studien innehåller också diskussionsfrågor, vilka kan användas som underlag för utvecklingsarbete. Därmed utgör studien även ett yrkesrelevant bidrag för speciallärare. / This study examines collaboration between teachers and assistants in special needs schools. The study is inductive and aims to describe the variation of perception about collaboration. A qualitative method with interviews and a phenomenographic approach has been used. Five teachers and four assistants, from different schools and municipals, have been interviewed. The study presents five categories; to be participant, to take responsibility in your profession, to share consensus, to find chemistry and continuity in the group and to motivate development and learning. The study discovers that a functional collaboration can create well-being and encourages student development and learning. The study also shows problems according to vague roles, responsibilities and leadership in collaboration, due to different educational background and indistinct curriculum. Therefore chemistry, continuity and an open communication plays an important role in teaches and assistant ability to find the consensus, roles and responsibilities that collaboration demands. The study also contains questions, which can be used by teachers in special schools.

I arbetet som lärare i en särskild undervisningsgrupp har vi uppmärksammat att kombinationer av funktionsnedsättningar gör inlärningssituationen mer komplex.  De elever vi främst tänker på är elever med intellektuell funktionsnedsättning i kombination med autism och/eller adhd. Utifrån dessa tankar växte vårt syfte och våra frågeställningar fram till att undersöka vad som uppfattas vara svårigheter respektive framgångsfaktorer i arbetet med dessa elever.  En kvalitativ intervjustudie genomfördes med nio verksamma pedagoger i grundsärskolan. Intervjuerna undersökte vilka svårigheter och framgångsfaktorer som uppfattas i arbetet med elever med intellektuell funktionsnedsättning i kombination med autism och/eller adhd. Studien visar att den viktigaste faktorn för framgång i undervisningen är att lära känna eleven samt kartlägga hans eller hennes svårigheter och styrkor. Elevens behov och förutsättningar måste ses i relation till den miljö de befinner sig i. Ett biopsykosocialt perspektiv på funktionsnedsättningar är nödvändigt för att kunna anpassa undervisningen och bemöta varje individ utifrån hans eller hennes förutsättningar. Här poängteras vikten av samarbete och samsyn i arbetslaget. Läraren behöver skapa en god relation till varje elev för att kunna motivera och utmana till lärande. Undervisningen bör knyta an till elevernas vardag och utformas så att eleverna ges förutsättningar att vara delaktiga i sitt lärande. Undervisningen ska vara individanpassad, följa en tydlig struktur och vara varierande.

Alla barn och unga i Sverige har rätt till utbildning och för personer med intellektuell funktionsnedsättning finns möjligheten att följa grundsär- och gymnasiesärskolans läroplan istället för grund- och gymnasieskolans (SFS 2010:800). Denna studie utgår från ett elevperspektiv. Syftet är att undersöka och skapa en forskningsförankrad förståelse för hur elever från nationella gymnasiesärskoleprogram upplevt bytet av skolform från grundskola till grundsärskola eller från grundskola till gymnasiesärskola och deras erfarenheter av resan genom utbildningssystemet. En digital anonym enkät (Creswell &amp; Creswell, 2018) har tillämpats för att samla in elevernas upplevelser och erfarenheter. Svenska forskare har ställt sig kritiska till skilda skolformer och det fria skolvalet (Nilholm, 2019 och Hjörne &amp; Säljö, 2013) då de anser att uppdelning är exkluderande och inte främjar inkludering (Svenska Unescorådet, 2006). Olika åsikter kring skilda skolformer bekräftas i tidigare forskning och den visar sig även i enkätsvaren från eleverna som anser att gymnasiesärskolan erbjuder en bättre anpassad undervisning med tillgänglig lärmiljö och även en gemenskap där de har fler möjligheter att etablera vänskapsrelationer. Trots att eleverna hittat ett sammanhang i gymnasiesärskolan framhålls önskan och behovet av att slippa stigmatiseras eller uppfattas som annorlunda av människor i deras omgivning som inte känner till skillnaden mellan gymnasiesärskolan och ”vanliga” gymnasieskolan. Examensarbetet bidrar med kunskap om betydelsen av lärarnas bemötande, hänsynstagande och förståelse för elevernas vardag samt förändringar i densamma.

Sammanfattning Syftet med denna studie är att undersöka skolpersonals upplevelser och utmaningar gällande övergångar för elever till, inom och från grundsärskolan. Genom att besvara forskningsfrågorna är målet att kunna förtydliga vilka framgångsfaktorer kontra riskfaktorer skolpersonalen upplever vid en övergångsprocess. Som datainsamlingsmetod valdes en triangulering bestående av en digital enkätundersökning samt tre fokusgruppsintervjuer. Urvalet till såväl den digitala enkätundersökningen samt fokusgruppsintervjuerna riktades mot personal på förskola, grundskola, grundsärskola och gymnasiesärskola. Analys av data har skett med stöd av den salutogena teorin (Antonovsky) samt transfer. Resultatet av enkäten visar att flertalet av deltagarna framför allt önskar få tillräcklig med tid för att hinna med förberedelser inför en övergång. Samtalen i fokusgrupperna handlar om framgångsfaktorer kontra riskfaktorer som deltagarna upplevt under de övergångar de varit delaktiga i. Studiens resultat är intressant för skolpersonal samt verksamma lärare inom grundskola, grundsärskolan och gymnasiesärskola, speciallärare, specialpedagoger och även personal som arbetar på förskola. Nyckelord: framgångsfaktorer och riskfaktorer, intellektuell funktionsnedsättning, salutogent perspektiv, transfer, övergångar grundsärskola/grundskola.

Syftet med denna studie var att undersöka hur lärare som arbetar i grundskolan ser på sin undervisning av elever som befinner sig i gråzon och vilket stöd de använder sig av i undervisningen. Elever som befinner sig i gråzon innebär att eleverna har inlärningssvårigheter men de har inte diagnosen intellektuell funktionsnedsättning och därmed inte har rätt till grundsärskolan som skolform. Studien har en kvalitativ ansats och bygger på semistrukturerade intervjuer med 11 kvinnliga lärare i grundskolan. De definierade begreppet gråzon och berättade om sina erfarenheter av att undervisa dessa elever. Bronfenbrenners ekologiska utvecklingsteori användes för att analysera resultatet. Det relationella- och kategoriska perspektivet som Persson beskriver är ytterligare en teori som används för att analysera resultatet. Resultatet visade att lärarna ser flera möjliga strategier som de kan använda för att stärka elevernas lärande som att repetera mer för hela klassen och använda mer stödmaterial. En utmaning lärarna såg var att de upplever tidsbrist och att de eftersöker mer kunskaper om elever som befinner sig i gråzonen. En slutsats vi kunde dra av studien var att lärarna känner att de inte räcker till och vill och behöver ha mer kunskap om dessa elever för att utveckla sin egen undervisning.

Enligt Skollagen ska åtgärdsprogram (Åp) upprättas för alla elever i behov av särskilt stöd för att uppnå kunskapskraven i alla skolformer. Avvikelser mellan riktlinjerna och implementeringen av Åp förekommer ofta på grundsärskolan och gymnasiesärskolan. Det finns också många utmaningar som påverkar utarbetande respektive genomförande av åtgärdsprogram på särskolan. Denna utforskande samt beskrivande studie syftar att undersöka utvecklingsmöjligheter för processen kring åtgärdsprogram utifrån lärarens upplevelse i grundsärskolan samt gymnasiesärskolan. I föreliggande studie använde vi Agile teori som teoretisk utgångspunkt. Vi genomförde en enkätundersökning för att samla in data från lärare som arbetar i grundsärskolan och gymnasiesärskolan. 62 lärare sammanlagt svarade på frågeformuläret. Vi analyserade det mesta av datamaterialet kvantitativt med Statistical Package for the Social Sciences (SPSS) samt gjorde en kvalitativ tematisk analys på en öppen fråga i formuläret. Resultaten visar att utmaningarna inför implementering av åtgärdsprogram kvarstår. I strid mot föreskrift i styrdokument ges inte alla elever i behov av särskilt stöd möjlighet att delta i utarbetande av Åp. Vi ser även att inte alla vårdnadshavare till elever i behov av särskilt stöd ges möjligheter att delta i processen. Vi fann att användandet av Åp i lektionsplanering är låg i grundsärskolan och gymnasiesärskolan samt att det saknas koppling mellan Åp processen och undervisningsplaneringen för elever i behov av särskilt stöd. Vår studie belyser behovet av att söka utvecklingsmöjligheter till exempel kompetensutveckling och kollegialt samarbete för personal i särskolan. Sådana förbättringsåtgärder kan fylla en del av klyftan som upplevs mellan riktlinjer och praktik gällande åtgärdsprogram.

Olander, C. &amp; Zelmerlöw, L. (2015). Högskolan, Kristianstad. Speciallärarprogrammet.  Det övergripande syftet med vår studie är att belysa TAKK i grundsärskolan ur olika perspektiv. De frågor vi söker svar på är: Vid vilka tillfällen under skoldagen arbetar pedagogerna inom grundsärskolan med TAKK? Vilka TAKK-kunskaper har pedagogerna i grundsärskolan? Hur ser rektorerna inom grundsärskolan på pedagogernas arbete med TAKK och hur möjliggör de detta? Arbetet ger en översikt av tidigare forskning kring kommunikation och specialpedagogik. Valet av vår teoretiska utgångspunkt vilar på det sociokulturella samt det utvecklingsekologiska perspektivet, där det påvisas att vi alla ingår i en social kontext och ett system där samtliga aktörer kring individen påverkar varandra. Vi har även blivit inspirerade av hermeneutiken, denna kan förstås som en tolkningslära, där det handlar om att söka förståelse för människors varande. Resultatet visar på att det inom grundsärskolan finns en positiv syn på TAKK som kommunikationsmetod. Pedagoger och rektorer anser att det är en metod som bör prioriteras i undervisnings och fortbildningssituationer. Studien visar dock att detta inte är något som prioriteras i praktiken, då pedagogerna ofta själva tar ansvar för sin kompetensutveckling inom TAKK. Resultatet visar också att elever inom grundsärskolan som använder TAKK oftast bara erbjuds en väldigt liten arena för delaktighet och sammanhang, då personal och skolkamrater utanför klassen oftast inte kan kommunicera via TAKK. Generellt kan sägas att pedagogerna inte har tillräckliga kunskaper i TAKK för att kunna erbjuda samtliga elever på skolan en kommunikativ miljö. Studien påvisar dock att rektorerna lägger stor vikt vid och gärna anordnar fortbildning, men den måste initieras av pedagogerna. Detta arbete kan ge en inblick i hur pedagoger och rektorer tänker kring och värderar arbetsmetoden TAKK. Den kan ge de olika undersökningsgrupperna värdefull insikt i hur den ”andra sidan” tänker och studien kan genom det förhoppningsvis överbrygga en del hinder så att samtlig personal i skolan hjälps åt att hitta bra arbets- och utbildningsformer.

Syftet med denna studie är att öka kunskapen om samverkan mellan fritidshem i grundskolan och grundsärskolan. De frågeställningar som använts i studien är: Hur uppfattar fritidspersonalen samverkan mellan olika fritidsverksamheter? Samt vilka uppfattningar har fritidspersonalen kring möjligheter och utmaningar med samverkan mellan olika fritidsverksamheter? Den metod som studien baseras på är kvalitativa semistrukturerade intervjuer. Sex fritidspersonal har intervjuats individuellt, tre av dessa är fritidspersonal som arbetar på grundskolans fritidshem och tre är fritidspersonal från grundsärskolans fritidshem. Studiens insamlade empiri har analyserats utifrån ett sociokulturellt perspektiv. Resultatet visar att erfarenheterna och upplevelserna från fritidspersonalen av samverkan mellan fritidshem i grundskolan och grundsärskolan är övervägande positiva. Resultatet visar även att det finns möjligheter i att grundskolan och grundsärskolan delar skolmiljö och kan mötas varje dag, och att mötet dem emellan skapar förståelse, acceptans och goda förebilder. Studiens resultat visar också att samverkan mellan fritidspersonal är av stort värde då kunskap och erfarenheter delas dem emellan. Resultatet visar även att det finns utmaningar i samverkan mellan fritidsverksamheter. En utmaning är att grundskolans elever kan vara rädda för grundsärskolans elever och att det till stor del bottnar i okunskap. En annan utmaning som fritidspersonalen lyfter fram är behovet av passande förutsättningar för att samverkan ska kunna komma till stånd. Exempel på nödvändiga förutsättningar är mindre barngrupper och tillgång till yta.