Denna uppsats innehåller en uppföljningsstudie av Malmö Områdesundersökning 2012 (MOMS) med ett närmare fokus på delområdena Annelund och Södervärn. I dessa delområden konstaterades att övervägande del respondenter är trygga eller delvis trygga i sitt bostadsområde trots flera omständigheter som korrelerar med hög otrygghet. I uppsatsen har vi eftersträvat att kvalitativt undersöka bakomliggande mekanismer till respondenternas övervägande trygghet i form utav observationsstudier och intervjuer med nyckelinformanter.Uppsatsen innehåller en utförlig beskrivning av fenomenet "trygghet" och en genomgång av forskningsläget kring faktorer som påverkar tryggheten på olika sätt.Resultaten visar att den övervägande tryggheten i delområdena kan bero på att Annelund och Södervärn är belägna i närheten till olika mötesplatser där invånare träffas och får möjlighet att etablera gemensamt definierade informella regler och accepterat beteende. Delområdena har av olika anledningar genomströmningar av människor som naturligt övervakar områdenas gator och platser och i bostadshusens fysiska struktur fann vi goda möjligheter för invånarna att övervaka sin omedelbara bostadsmiljö. Vi konstaterade att Annelund har tydligare gränsdragningar mellan invånarnas privata utrymmen än i Södervärn, men att känslan av tillhörighet till sitt bostadsområde var starkare i Södervärn med kringliggande delområden. Delområdenas belysning gav övervakningsmöjligheter på gångstråk, runt bostadshus, promenadstigar med mera, även i mörker. De personer som upplever sig mest trygga är de som har bott länge i bostadsområdet och i närliggande områden finns det platser där ungdomar kan spendera sin fritid, vilket haft positiv betydelse för trygghetsbilden i respektive område. / This paper is a follow-up study of the 2012 Malmö Neighbourhood Survey (Malmö Områdesundersökning 2012), focusing more closely on the districts Annelund and Södervärn. The respondents of these districts reported in Malmö Neighbourhood Survey that they felt predominantly safe or partly safe in their neighbourhood, despite several conditions that correlate with high fear of crime. In this paper we have aimed to qualitatively study, with observation studies and interviews with key informants, underlying mechanisms that explains the respondents predominant neighbourhood safety.The paper contains a detailed description of the phenomenon "fear of crime" and a review of factors that through research have been proven to affect the level of fear of crime.The results in this study shows that the predominant safety in Annelund and Södervärn is due to the districts presence to meeting-points, where residents are given the opportunity to establish commonly defined informal rules of conduct and acceptable behaviour. The districts have by different reasons a vivid throughflow of people that naturally surveil the districts streets and places and we found good opportunities for the residents to naturally surveil their immediate housing environment owing to the residential buildings physical structure. We concluded that Annelund has more visible delineations between the residents private areas and the public areas, but the residents feeling of belonging to their neighbourhood were stronger in Södervärn and it's surrounding districts. The districts lighting gave good surveillance opportunities, daytime and night-time, on walking paths, around residential buildings and alike. The residents that experienced the least fear of crime (or highest levels of safety) had lived in the neighbourhood for a long time and in the nearest area we found community youth centers, which have positively affected Annelund and Södervärns neighbourhood safety.

Denna uppsats har syftat till att identifiera lärdomar från två tidigare utsatta områden (Rannebergen i Göteborg och Klockaretorpet i Norrköping) och ett tidigare särskilt utsatt område (Gårdsten i Göteborg). Intervjuer med polis, kommun, socialförvaltning, bostadsbolag och civilsamhälle har genomförts i varje stadsdel för att undersöka vilka insatser och åtgärder som har genomförts av aktörerna i områdena. Tidigare forskning och teorier har behandlat sociala risker, kollektiv förmåga, socialt kapital, fasteorin, CPTED och Jane Jacobs stadsplaneringsideal. Resultatet från Klockaretorpet visar på betydelsen av samverkan och relationsskapande insatser med fokus på delaktighet, kontinuitet och snabba ageranden. I Gårdsten har utvecklingen vänt mycket med hjälp av det starka lokala bostadsbolaget Gårdstensbostäder som bland annat använt hårdare strategier gentemot sina hyresgäster för att skapa kontroll och öka tryggheten i området. I Rannebergen råder det dock en diffus förståelse över områdets faktiska situation då aktörer anser att det snarare är en pågående negativ utveckling i området trots en borttagning från polisens lista över utsatta områden. Slutsatsen blir därmed att polisens klassificeringar inte alltid visar den faktiska verkligheten och att en borttagning inte innebär att all problematik är borta eller att insatser kommer att upphöra. Slutligen behöver alla aktörer i ett samhälle kliva fram, ta plats och ansvar i områdena för att vända en negativ utveckling. Det är viktigt att se på områdenas möjligheter och förstärka insatser även när utvecklingen går åt en positiv riktning, vilket pekar på betydelsen av kontinuitet och långsiktighet. / This thesis has aimed to identify lessons learned from two previous vulnerable areas (Rannebergen in Gothenburg and Klockaretorpet in Norrköping) and a previous particularly vulnerable area (Gårdsten in Gothenburg). Interviews with the police, municipalities, social service center, housing companies and civil society have been conducted in each district to examine which initiatives/efforts and measures have been implemented by the actors in the areas. Previous research and theories have included social risks, collective efficacy, social capital, phase theory, CPTED and Jane Jacob's urban planning ideals. The results from Klockaretorpet showed the importance of collaboration and relationship-building initiatives with a focus on involvement, continuity and quick actions. In Gårdsten, the development has reversed a lot with the help of the strong local housing company Gårdstensbostäder, which, among other things, has used tougher strategies towards its tenants to create control and increase safety in the area. In Rannebergen, however, there is a diffuse understanding of the area's actual situation as actors believe that there is rather an ongoing negative development in the area despite a removal from the police's list of vulnerable areas. Hence, the conclusion is that the police's classifications do not always show the actual reality and that a removal does not mean that all problems are gone or that efforts should cease. Finally, all actors in a society need to step forward, take place and responsibility in the areas to reverse a negative development. It is important to look at the areas' opportunities and strengthen efforts even when development is moving in a positive direction, which points to the importance of continuity and long-term perspective.

Cette thèse porte sur le fonctionnement du discours urbanistique à Montréal durant les Trente Glorieuses. Contre l’interprétation dominante selon laquelle l’urbanisme des Trente Glorieuses serait démesurément technophile et confisquerait le pouvoir de parler de la ville, nous montrons qu’en dramatisant la décomposition de l’objet urbain et en faisant de la définition même de la ville un problème, l’urbanisme crée un espace discursif ouvert dans lequel la technique se présente à la fois comme un problème et une solution. Dans un premier temps, nous analysons la prégnance de la critique de l’urbanisme technocratique (dont l’expression typique se trouve chez Jane Jacobs) dans la théorie politique contemporaine, au moyen d’une analyse du livre à succès Seeing Like a State de James C. Scott. Nous montrons que cette critique repose sur une hypothèse du surplomb dont le fonctionnement est analogue à ce que Michel Foucault appelle « l’hypothèse répressive ». Nous expliquons son succès en montrant qu’elle correspond à la vision dominante de la critique comme procès de la raison. Rejetant la réception qui en a été faite par les anti-planificateurs, nous montrons enfin que l’on retrouve dans la méthode archéologique de Foucault des éléments pour une analyse de l’urbanisme qui ne soit pas uniquement centrée sur les tares de l’idéologie moderniste et la croissance démesurée du pouvoir technocratique. Dans un deuxième temps, nous forgeons une hypothèse quant à la structure du discours urbanistique au moyen d’une relecture d’Emmanuel Kant, Reinhart Koselleck et Hans Jonas. Plutôt que d’assimiler l’urbanisme à une forme démesurée (hubris) du rationalisme, il s’agit d’y trouver une réflexion particulièrement sophistiquée sur les limites du pouvoir de connaître, dont l’analytique de la finitude kantienne est la forme paradigmatique. Nous utilisons ensuite l’histoire des concepts de Koselleck pour éclairer le fonctionnement et les effets intradiscursifs de la remise en question du concept traditionnel de ville à laquelle procède l’urbanisme. Enfin, l’éthique de la technique de Jonas nous permet de montrer que la planification moderne s’appuie sur (et se justifie par) les dangers que pose un développement techno-industriel incontrôlé. Dans un troisième temps, nous testons cette hypothèse au moyen d’une étude du discours urbanistique montréalais de 1941 à 1967. Analysant comment les premiers professionnels du Service d’urbanisme de la Ville se représentent Montréal, nous traitons de l’idée de « ville en mouvement », des modalités de représentation de l’espace urbain et de l’injonction à réinventer la ville que l’on retrouve dans le discours urbanistique. À partir de trois figures transversales, soit Hans Blumenfeld, Claude Robillard et Jean-Claude La Haye, nous montrons que le discours urbanistique montréalais des Trente Glorieuses est polyphonique, c’est-à-dire qu’on y retrouve différentes tactiques de légitimation qui forment toutes des variations d’une même grande stratégie discursive de décomposition et recomposition de l’objet urbain. Nous verrons ces tactiques à l’œuvre dans la rénovation urbaine (le plan Dozois et le projet pour le quartier de la Petite-Bourgogne), l’organisation de l’expertise urbanistique (l’Institut d’urbanisme et la Commission provinciale d’urbanisme), et les velléités de planification métropolitaine (Horizon 2000). / This dissertation focuses on the structure of the urban discourse in Montreal during the Trente Glorieuses (Glorious Thirty). Against the dominant interpretation, according to which the urban planning of the Glorious Thirties was disproportionately technophile and had confiscated the power to speak of the city, we show that by dramatizing the decomposition of the urban object and by making the very definition of the city a problem, urban planning creates a discursive space in which technique presents itself as both a problem and a solution. First, we analyze the significance of the critique of technocratic urban planning (the typical expression of which is found in Jane Jacobs) in contemporary political theory, by means of an analysis of the best-selling book Seeing Like a State by James C. Scott. We show that this critique is based on an “overhang hypothesis”, the operation of which is analogous to what Michel Foucault calls “the repressive hypothesis”. We explain its success by showing that it corresponds to the dominant view of criticism as the trial of reason. Rejecting the reception given to it by the anti-planners, we then show that one can find in Foucault's archaeological method elements for an analysis of urban planning that is not only centered on the flaws of modernist ideology and the disproportionate growth of technocratic power. Secondly, we forge a hypothesis about the structure of the urbanistic discourse by means of a rereading of Immanuel Kant, Reinhart Koselleck and Hans Jonas. Rather than assimilating urban planning with a disproportionate form (hubris) of rationalism, it is a question of finding in it a particularly sophisticated reflection on the limits of the power to know, of which the analytic of Kantian finitude is the paradigmatic form. We then use the history of Koselleck's concepts to shed light on the functioning and the intradiscursive effects of the questioning of the traditional concept of city that is carried out by urban planners Finally, Jonas’s ethics of technology allows us to show that modern planning relies on (and is justified by) the dangers of uncontrolled techno-industrial development. Thirdly, we test this hypothesis by means of a study of Montreal's urban planning discourse from 1941 to 1967. Analyzing how the first professionals of the City's Planning Department represented Montreal, we deal with the idea of a city in motion, the methods of representing urban space and the injunction to reinvent the city that we find in urban discourse. Based on three transversal figures—namely Hans Blumenfeld, Claude Robillard and Jean-Claude La Haye—we show that the urban planning discourse of the Glorious Thirties in Montreal is polyphonic, which is to say, we find different legitimization tactics that all form variations of the same great discursive strategy of decomposing and recomposing the urban object. We will see these tactics at work in urban renewal (the Dozois plan and the project for the Little Burgundy district (Petite-Bourgogne)), the organization of urban planning expertise (l’Institut d’urbanisme et la Commission provinciale d’urbanisme), and metropolitan planning ideas (Horizon 2000).

No description available.

No description available.

Detta examensarbete har sin utgångspunkt ihållbar stadsutveckling och inriktar sigsärskilt på social hållbarhet men även påekonomisk hållbarhet. Arbetet behandlarhuruvida den fysiska strukturen (gator,byggnader, parker, vägar) och markanvändningen(mötesplatser, funktionsblandning,aktivitetsytor) kan verka brottsförebyggandeoch trygghetsskapande och som kontextundersöks delområdet Herrgården iRosengård, Malmö. Med utgångspunkt i deteoretiska principerna; människans skala,befolkade stadsrum, naturlig övervakningoch förvaltning härleds en förståelse försambandet mellan fysisk miljö, brott ochotrygghet. En nulägesbeskrivning och enhållbarhetsanalys av situationen i Herrgårdengörs. Området Herrgården kartläggsoch analyseras utifrån ett observationsschemabaserat på de teoretiska principerna.Analysen av den fysiska strukturenkompletteras med brottsstatistisk, analysav brottskoncentrationers geografiskaplacering tillsammans med input från denfördjupade trygghetsundersökningen. Intevjuermed verksamma i området kompletterarstudien.Hållbarhetsanalysen visar att Herrgårdenär ett utsatt och resurssvagt område samtatt Herrgårdenborna saknar förankring tillsamhället genom sin låga delaktighet. Invånarnai Herrgården känner en låg gradav trivsel, tillit och kollektiv styrka,lägst för stadsdelen.Vidare uppger invånarna i Herrgården attde känner en hög otrygghet och en storandel av invånarna avstår aktiviteter pågrund av otrygghet fastän utsattheten förbrott inte är anmärkningsvärd hög.Analys av den fysiska strukturen och markanvändningenutifrån principerna ur teorigenomgången;människans skala, befolkadestadsrum, naturlig övervakning ochförvaltning visar att det finns mycket attgöra.Analysen av brottsstatistik visar på treutmärkande mikroplatser i delområdet; Rosengårdsskolan,koloniområdet och Rosengårdsherrgård (inrymmer Drömmarnas hus).Hållbarhetsanalysen visar att jämlikhetenoch delaktigheten i Herrgården behöverstärkas. För att öka den upplevda trygghetenoch minska brottsligheten i Herrgårdenkrävs insatser som inbegriper mångaaktörer och en bred samverkan, inte minstpå lokal nivå. Vidare är det nödvändigtmed en lokal förankring till de boende iområdet inte minst barn och unga som utgören stor andel av invånarna. För attförändringar i den fysiska strukturen skaförbli långsiktiga investeringar och intedrabbas av vandalisering och nedskräpningså är det viktigt att befolkningen i områdetkommer till tals och får möjlighetatt lämna synpunkter och förslag tidigt iprocessen.Som en del av examensarbetet upprättas enprojektplan med syfte att stärka främstden sociala men även ekonomiska hållbarhetensom omfattar att ta fram en generiskmodell för ett lokalt brottsförebyggandeoch trygghetsskapande program med inriktningpå fysisk struktur och markanvändning,TRYGG & SÄKER. Projektet syftartill att öka tryggheten och minska tillfällenaför brott men även till att ökajämlikheten och delaktigheten bland de boendeoch verksamma.Sökord/nyckelord: hållbar stadsutveckling,social hållbarhet, brottsförebyggande ochtrygghetsskapande stadsplanering, brott,säkerhet, trygghet, GIS, fysisk planering,geografisk analys, markanvändning, befolkadestadsrum, stadsliv, ögon på gatan,delaktighet, hotspots, mikroplats / This thesis is based on sustainable urbandevelopment and focuses particularlyon social sustainability, but also economicsustainability. The thesis addresseswhether the physical structure (streets,buildings, parks, roads) and land use (venues,function mixing, activity areas) cansupport crime prevention and reduce thefear of crime and the context for thissurvey is Herrgården in Malmö, Sweden. Basedon the theoretical principles; humanscale, populated urban space, natural surveillanceand management an understandingof the relationship between physical environment,crime and fear of crime is derived.A status report and a sustainabilityanalysis of the situation in the Herrgårdenis made. The area Herrgården is mappedand analyzed through an observationschedule based on the theoretical principles.The analysis of the physical structureis complemented by crime statistics,analysis of hotspots` geographic positiontogether with input from the security survey.Interviews with people working in thearea complements the study.The sustainability analysis shows thatHerrgården is a vulnerable and weak resourcearea and the residents lacks anchoringto the community by their low participation.The inhabitants of Herrgårdenfeel a low degree of satisfaction, trust,and collective strength, lowest for thedistrict.Furthermore, residents in Herrgården statethat they feel a high level of fear ofcrime and a high proportion of residentsrefrain activities due to fear of crime,although victimization is not remarkablyhigh.Analysis of the physical structure andland use based on the principles of thetheory; human scale, populated urban spaces,natural surveillance and managementshows that there still is much to do.The analysis of crime statistics shows threedistinctive hot spots in the area;Rosengårdsskolan, area with the allotmentsand the old mansion of Rosengård(today Drömmarnas hus, multiactivities forchildren and young).The sustainability analysis shows thatequality and participation in Herrgårdenneeds to be strengthened. In order to reducethe crime and the fear of crime in Herrgården efforts involving many stakeholdersand a broad collaboration, especiallyat the local level, is needed.Furthermore, it is necessary to have alocal connection to the residents especiallychildren and young people who make upa large proportion of the inhabitants. Tochange the physical structure to remainlong-term investment and not suffer fromvandalism and littering, it is importantthat people in the area have a voice andthe opportunity to make comments and suggestionsearly in the process.As part of the thesis a projectplan is established,aimed at strengthening primarilysocial but also economic sustainability,which includes developing a genericmodel for a local crime prevention andsecurity-building program that focus onphysical structure and land use, SAFE &SECURE. The project aims to reduce fear ofcrime and reduce opportunities for crimebut also to increase the equality and fullparticipation of people living and working.Keywords/tags: sustainable urban development,social sustainability, crime preventionand reduced fear of crime, urbanplanning, crime, safety, security, GIS,spatial planning, spatial analysis, landuse, populated urban space, city life, eyeson the street, participation, hot spots