Sexual harassments and conflicts among students are problems both within and outside schools. This became clear in conjunction with the #metoo -call that started 2017 when the whole world became engaged in this question. Although schools do work with these questions, a report made by Skolverket (2017) states that there is a lot to improve. Lack of teachers know how and lack of continuously contributions are two of the things that have to be improved to gain long time skills for the students.Two of our aims in the Swedish school curriculum are to provide good learning opportunities and to ensure that no one should be discriminated due to their sex, ethnicity or religion. The ordinary teachers sometimes find it hard to reach their students and achieve necessary changes to avoid these kinds of discriminations. Therefor some schools use external educators as a complement. In this study I present the results from interviews with four external educators in sexuality education in school. One of my questions is what they focus on during their sessions with teachers and students to get a picture of how the content connects to the curriculum. Another question is what experiences the external educators have from working with schools to increase the competence of teachers. Many reports make the conclusion that the work with students, to provide a better social climate in school, needs to be done by many actors during time. This study is no exception. The external educators that I have interviewed often only met the teachers one time so they could not say anything about what long term impact they have made. First of all, it became very clear in this study, that the principals are one of the most important persons in the work to reach the goals in the curriculum. Secondly, despite the content in curriculum and reports of what has to be done in schools and the ambitions of teachers there are still differences in this part of the education for students and the use of the competence of external educators are used rather randomly.

No description available.

Syftet med denna studie är att undersöka lärares uppfattningar kring elever med stödbehov på grund av språklig sårbarhet i ämnet engelska i vuxenutbildningen, för att utreda vilka mekanismer som påverkar lärares uppfattningar och därmed vilket stöd eleven faktiskt får.Metoden är semistrukturerad intervju där informanten ges möjlighet att utforma öppna svar. Därefter analyseras lärarnas uppfattningar genom att studera vad som utmärker lärarnas använda språkbruk (diskurs) i sammanhanget, med hjälp av kritisk diskursanalys och Faircloughs tredimensionella modell som verktyg och sätts i förhållande till begreppen normalitet och avvikelse. Resultatet visar att lärare i engelska på en av Sveriges större komvuxenheter har påtagligt bristfälliga kunskaper om språkstörning och språklig sårbarhet och därmed vad diagnosen innebär för svårigheten i skolsituationen, vilken didaktik som krävs och hur stöd utformas. Remittering sker istället till resursteamet (elevhälsovårdsteamet) med motiveringen tidsbrist. Diskursanalysen av intervjusvaren visar två rådande diskurser som styr de intervjuade lärarnas synsätt: den ideala eleven som en föreställning om vad som är normalitet gällande elevens egenskaper, beteende och förhållningssätt, som samverkar med diskursen om den undervisande läraren; en konstruerad sanning om läraruppdragets utformning och utförande. Förställningarna ovan föranleder ett binärt synsätt hos lärarna som bygger på att det i lärarens uppdrag ingår att definiera elever utifrån konstruktioner av normalitet och avvikelse som avgör i vilken mån lärarnas förmåga att lyckas i sitt uppdrag försvåras. Definitionen blir individbunden istället för miljöbunden och sätts i förhållande till vilken grad eleven uppfyller eller kontrasterar från kriterierna för den ideala eleven. Lärarnas egen kompetens blir aldrig en uttalad påverkande faktor i den diskursordning de är inneslutna i. Skolan blir i sammanhanget en socialiserande institution där lärarnas diskursiva praktik och den sociala praktiken om normalitet och avvikelse konstituerar varandra, vilket föranleder exkluderingsprocedurer då elever som avviker från idealet utestängs från att kunna uppnå det.

Denna studie belyser användningen av digital teknik i undervisningsmoment på stor- och småbarnsavdelningar, vilken tillgång barnen har till det digitala samt kompetensutveckling hos förskollärare. Studien genomfördes med semistrukturerade kvalitativa intervjuer utifrån det sociokulturella perspektivet där samspelet mellan människor och kulturella redskap har en betydelsefull roll. Sammanfattningsvis kunde resultaten i denna studie belysa vikten av adekvat digital kompetens, barnens tillgång till den digitala tekniken, fortsatt kompetensutveckling för förskollärarna inom ämnet samt användningen av den digitala teknik i undervisningen. Dagens barn lever i ett digitaliserat samhälle där den digitala tekniken används på många varierande sätt. Tekniken utvecklas fort och kompetensutveckling är alltid något som kommer att behövas, speciellt i undervisningen tillsammans med barnen.

Sambedömning är en arbetsmetod som utifrån ett litet empiriskt forskningsfält visat på potential att kunna öka rättvisan och likvärdigheten i lärares bedömningar av sina elevers arbeten. Trots detta finns det belägg som menar på att sambedömning inte är särskilt förekommande bland skolor, något som kan kopplas till lärarens arbetsmiljö. Denna studies syfte är att belysa hur sambedömning bedrivs i tre skolor utifrån ett individuellt, gruppbaserat samt verksamhetsbaserat perspektiv. För att kunna undersöka detta område valde vi att utgå från en frågeställning som berörde förutsättningarna att arbeta med sambedömning i skolverksamheten och attityden till sambedömning bland de verksamma. Ett annat tema som vi i intervjufrågor och resultatet tar upp är vilka eventuella förändringar som kunde skapa större möjligheter för lärare att arbeta med sambedömning. Arbetets teoretiska referensram utgick ifrån Vygotskijs sociokulturella teori och Habermas kommunikativa handlande. Den sociokulturella teorin användes som analysverktyg för att fördjupa förståelsen av hur sambedömning påverkar lärarnas utveckling medan det kommunikativa handlandet bidrog till att enklare förstå hur respondenterna kom fram till en samsyn. Vi använde oss utav en kvalitativ metod för att samla in empiri till arbetet. Sex SO-lärare och två rektorer blev intervjuade av oss där vi utgick ifrån ett par övergripande frågor hörande till ämnet. Resultatet visade på att intervjupersonerna upplevde att det fanns hinder för att bedriva sambedömning på ett mer frekvent sätt inom skolan. Ett flertal av respondenterna uttryckte att sambedömning kunde öka likvärdigheten i betygssättningen och att det var kompetensutvecklande för lärarna. Det förekom även åsikter som problematiserade sambedömning och lärarens syn på det. De flesta redogjorde till sist för hur ett utvecklingsarbete kring sambedömning kan se ut och gå till med undantag för ett par individer som menade på att en sådan process ej var möjlig att utföra. Slutsatserna landade i att ingen av SO-lärarna bedriver sambedömning på ett systematiskt tillvägagångssätt i sin vardag på grund av strukturella faktorer som begränsar men att inställningen till sambedömning ändå var mestadels positiv bland både de tillfrågade lärarna och rektorerna. Samtliga respondenter var överens om att det behövs framför allt strukturella förändringar inom deras verksamheter för att ett bredare arbete med sambedömning skulle vara möjligt. Avslutningsvis för vi en diskussion kring resultatet där vi problematiserar slutsatserna, förklarar relevansen till vår framtida yrkesroll och redogör för vidare forskning i ämnet.

Den digitala utvecklingen i samhället påverkar synen på hur kunskapsutvecklingen sker i framtiden. Syftet med studien är att utforska grundskollärares uppfattningar om hur tekniken påverkar undervisningen i ett framtida klassrum. Studien utgår från en fenomenografisk teori om kunskapsutveckling som sen analyseras med en fenomenografisk analysmetod. Det insamlade materialet bygger på insamlade journaler från grundskollärare. I resultatet framgår det att lärarna saknar en tydlig bild av hur kunskapsutvecklingen sker i framtiden. Lärarna framställer en framtid där kontroll och teknisk kunskapsutveckling är viktigare än pedagogiska metoder. Deras undervisningsmetoder visar på ett instrumentellt sätt att undervisa. Slutsatsen är att lärarna fokuserar för mycket på de synliga problemen som den digitala utvecklingen för med sig istället för att se och lösa de bakomliggande problemen.

I denna uppsats presenteras en kvantitativ studie om kompetensutveckling och dess motverkande effekt på arbetsrelaterad stress i organisationer som genomgått större förändringar. De senaste decenniernas arbetsmarknadsutveckling har kännetecknats av förändring, där omstruktureringar av organisationer blivit allt vanligare. Tidigare forskning visar att ökade krav och förvirring vid organisationsförändringar ofta leder till upplevelser av arbetsrelaterad stress, samt att kompetensutveckling kan skapa de resurser som behövs för att minska dessa upplevelser hos anställda. Däremot finns det utifrån den forskning som granskats i denna studie ingen som undersökt huruvida kompetensutveckling är effektivare i att motverka stress i organisationer som genomgått stora förändringar än i organisationer med stabila strukturer. Denna studie har därför, med utgångspunkt i krav-kontroll-stödmodellen, som syfte att öka kunskapen kring hur organisatoriskt stöd kan motverka upplevelsen av arbetsrelaterad stress, särskilt i alltmer osäkra och föränderliga arbetsmiljöer. Med data från Danmark, Finland, Norge och Sverige, hämtad från Europeiska undersökningen om arbetsvillkor (N = 3 596), utförs binomiala logistiska regressionsanalyser som först undersöker huruvida kompetensutveckling motverkar stress bland anställda och sedan huruvida denna effekt skiljer sig beroende på om man arbetar i en organisation som genomgått stora förändringar eller inte. Resultaten visar att kompetensutveckling, kontrollerat för kön och ålder, motverkar stress hos anställda. Däremot går det inte att påvisa att kompetensutveckling är effektivare i motverkandet av stress i föränderliga organisationer jämfört med stabila organisationsstrukturer. Uppsatsen avslutas med en diskussion om de viktigaste resultaten, metodval, studiens bidrag till forskningsområdet, samt förslag till framtida forskning.

Uppsatsen utforskar de möjligheter och utmaningar som utbildning skapar i samband med implementering av ett system. När vår värld blir allt mer digital måste företag, organisationer och föreningar anpassa sig. En avgörande aspekt av framgångsrik implementering är utbildning, eftersom anställda behöver nödvändiga färdigheter för att kunna använda nya system effektivt. Det finns dock ingen enhetlig metod för träning under transformativa processer. Denna uppsats undersöker olika tillvägagångssätt och försöker svara på frågan: Hur arbetar organisationer med utbildning av anställda i arbetet med att införa och implementera IT-system? Genom att undersöka olika fallstudier och implementeringsstrategier ges ett samtida forskningsperspektiv. De valda fallstudierna använder olika träningsmetoder som delat lärande, samarbete, lärande genom att göra samt digital/analog utbildning genom video- och textformat. Mellanchefers engagemang i lärandeprocessen framstår i många fall som en betydande faktor. När mellanchefer och anställda aktivt deltar i lärandet skapar det en solid grund för kunskapsupptagande och acceptans av nya system. Vidare identifieras nya forskningsvägar. En av dem är att prioritera utformningen av utbildning utifrån organisationskultur. Vi ser ett behov av att noggrant undersöka organisationskulturer och bestämma vilka specifika träningsmetoder som är bäst lämpade för olika sammanhang. / The essay explores the opportunities and challenges presented by training in connection to an implementation of a system. As our world becomes increasingly digital, companies, organizations, and associations must adapt. A crucial aspect of successful implementation is training, as employees require the necessary skills to utilize new systems effectively. However, there is no one-size-fits-all approach to training during transformative processes. This essay investigates different approaches and seeks to answer the question: “How do organizations work with training employees in the work of introducing and implementing IT systems?” By examining various case studies and implementation strategies, a contemporary research perspective is provided. The chosen case studies employ diverse training methods, such as shared learning, collaboration, learning by doing, and digital/analogue education through video and text formats. Middle managers' involvement in the learning process emerges as a beneficial factor in many cases. When middle managers and employees actively participate in the learning experience, it establishes a solid foundation for knowledge absorption and acceptance of new systems. Furthermore, different research avenues are identified. FirOne being to prioritize the design of education based on organizational culture. We also identify a nedd to closely examine organizational cultures and determine which specific training methods are best suited for different contexts.

Studiens syfte var att undersöka förskollärares erfarenheter av specialpedagogisk handledning i arbetet med barn i behov av särskilt stöd. Med utgångspunkt i en fenomenologisk ansats undersöktes därför fyra förskollärares erfarenheter av samverkan med specialpedagog. För att samla in empiri har kvalitativa intervjuer genomförts som sedan har bearbetats och analyserats tematiskt. Studiens resultat visar att den specialpedagogiska handledningen värderas högt av förskollärarna samt bidrar till kompetensutveckling. Förskollärarna i studien visar på ett relationellt synsätt där problemet inte ses ligga hos barnet. Handledning genomförs oftast enskilt med den pedagog som ansvarar för det barn som är i behov av särskilt stöd. Det saknas organisatoriska förutsättningar för att genomföra handledningen med hela arbetslaget. Vidare visar resultatet att specialpedagoger nu arbetar i team och har ansvar för ett större område än tidigare. Det framkommer att tillgången till specialpedagogiskt stöd ser olika ut beroende på var i kommunen förskolan ligger.

Gott snack – en kulturanalys i jakten på det pedagogiska samtalet är författat av SebastianAggestam och Hanna Persson och behandlar det pedagogiska samtalets funktion och plats iskolan. Med pedagogiska samtal menas det reflekterande och kunskapsutvecklande samtaletmellan lärare. Med kulturanalytiska metoder granskas samverkansformer och det kollegialasamarbetet på en grundskola i Skåne. Utifrån teorier av framförallt Andy Hargreaves ochGunnar Berg om hur kulturer formas och styrs identifieras tre kodbärare; kommunen, rektornoch lärarna, vilka genom dokumentanalys och kvalitativa intervjuer utgör det empiriskamaterialet. Hur dessa tre aktörer påverkar varandra och hur väl deras idéer och målsättningarstämmer överens analyseras och ses i ljuset av olika teoretiska kulturmodeller. Detframkommer att samarbetet i form av pedagogiska samtal ses som kompetenshöjande av detre kodbärarna på alla nivåer men att dessa samtidigt har svårt att ta plats i skolans hårtbelastade schema. Analysen avslöjar också att det finns stor möjlighet för lärarna att påverkasin arbetstid och vad som ska ingå i deras uppdrag, men att det kräver en lyhördhet från rektoroch kommun och ett erkännande av det pedagogiska samtalets värde för att det ska bli en delav skolans vardag. Slutligen redovisas även förslag på hur man ska gå tillväga för att förbättraarbetet och utveckla en samarbetskultur samt förslag på vidare forskning inom området.