Consumption of surgical and non-surgical cosmetic procedures are increasing every year and are consumed by women to a far greater extent than by men. To bear the role of an influencer has also become increasingly common. When influencers post on their social media, they reach out to a large audience with the intention of  influencing their followers to consume the goods or services that they share. Since consumption of beauty procedures has increased in Sweden and continues to increase, we want to investigate whether influencers convey messages about consuming beauty procedures. The aim of the study is to analyze Swedish female influencer's opinions and arguments about the consumption of surgical and nonsurgical beauty procedures. To fulfill the aim of the study, the following questions will be answered: what opinions and arguments about the appearance and consumption of beauty procedures do influencers express? and What norms and values are visible in influencer's opinions and arguments? In total, 14 YouTube videos and 10 Swedish female influencers were examined. The women's ages range from 18 to 35 years old. The phenomenon was studied through netnography because influencers are very much active online and do sometimes share their opinions about beauty procedures online. The theories and concepts we analyze and interpret our empirical material with is Bauman’s (2008) theory of consumer society, Bordo’s (1993) view of feminism, western culture and the body and Cooley’s (1902) concept the looking-glass self. The findings showed that there were five values and norms that the influencers in our survey expressed, these were: believing the human being to be autonomous, women need to look a certain way to be accepted as beautiful, beauty procedures lead to happiness, the body should be subjected to examination, evaluation, modification and objectification, that beauty procedures should not be taken very seriously but instead accepted as an everyday practice.

Bakgrund: Hjärtinfarkt är en sjukdom som främst drabbar vuxna människor och är en primär orsak för den ökad mortaliteten i världen. Kunskapen om patientens upplevelse efter hjärtinfarkt är viktig för att en allmänsjuksköterska ska kunna ge omvårdnad som är individanpassad utifrån patientens behov och vilja. Metod: En litteraturöversikt som innefattar 10 vetenskapliga artiklar. Syfte: Syftet är att beskriva patientens upplevelse av livet efter hjärtinfarkt. Resultat: Ur analysen sammanställs 2 teman: inre faktorer och yttre faktorer, därav sammanställs 7 subteman: Känsla av minskad ork, Känsla av rädsla och ångest, Känsla av att livet är skört, Känsla av att acceptera den drabbade kroppen, Känsla av att visa tacksamhet för närstående, Känsla av att få vägledning och Känsla av osäkerhet inför framtiden. Konklusion: Livet efter en hjärtinfarkt påverkar både fysiskt och psykiskt som resulterar i ett hinder i vardagen. Trötthet, rädsla och oro framkommer hos personerna efter en hjärtinfarkt och dessa känslor och upplevelser hindrar patienter att hantera sin vardag. Patienternas uppfattning att livet är skört ger en nyckel till deras liv för att förändra sin livsstil. / Background: Myocardial infarction is a disease that mainly affects adults and is a primary cause of the increased mortality in the world. The knowledge of the patient's experience after a heart attack is important for a general nurse to be able to provide care that is personalized based on the patient's needs and will. Method: A literature review that includes 10 scientific articles. Aim: The purpose is to describe the patient's experience of life after a heart attack. Findings: The analysis compiles 2 themes: internal factors and external factors, hence 7 sub-themes are compiled: Feeling of reduced energy, feeling of fear and anxiety, feeling that life is fragile, feeling of accepting the affected body, Sense of gratitude for loved ones, feeling of receiving guidance and feeling of uncertainty about the future. Conclusion: Life after a myocardial infarction affects both physically and mentally that results in an obstacle on one's everyday life. Tiredness, fear and anxiety appear in people after a heart attack and these feelings and experiences prevent patients from managing their everyday lives. Patients' perception that life is fragile provides a key to their lives to change lifestyles.

Vad menar vi egentligen när vi säger att vi har det i oss eller att vi ska lära oss med alla våra sinnen och att elever ska utveckla hela sin förmåga? Denna studie är en begreppsanalys av det som man på engelska benämner embodied. Den undersöker detta i en svensk utbildningskontext och försöker finna motsvarande begrepp på svenska. Den belyser hur kroppsligt kunnande/lärande beskrivs inom tre olika utbildningsvetenskapliga områden. Studien består dels av en semantisk undersökning och dels av en kontextuell exploration. Den semantiska undersökningen innehåller en hermeneutisk begreppsanalys enligt Koort (1975) och en etymologisk granskning. Den hermeneutiska explorationen undersöker begreppet embodied först inom praktisk kunskap, sedan inom kognitiva lärandeteorier och slutligen relateras embodied till ett somatiskt kunskapsfält med kroppsliga/body-mind praktiker, på engelska kallat somatics.

Stress är något alla människor kan uppleva i sin vardag, och är en naturlig del för att vi ska överleva. Men vad händer när stressen blir långvarig och utvecklas till fysisk och psykisk ohälsa? Varför blir våra hjärnor så stressade? Då utmattningssyndrom är väldigt vanligt i dagens samhälle, och något jag själv hade erfarenheter av, ville jag förstå och komma till kärnan av problemet. Jag har i mitt avgångsprojekt arbetat med att visualisera och berätta om utmattning och stressrelaterad ohälsa. Under projektet undersökte jag vad stress är, och tog bland annat kontakt med Marie Åsberg som myntade begreppet utmattningssyndrom och som är senior professor inom stressrehab, på Daneryds sjukhus. Jag har visualiserat ämnet från olika perspektiv och genrer: via samhällsanalys, biografi, fabel, självbiografi. Min visuella research ledde till en publikation med fragmentariska bilder, bildberättelser och tecknade serier.

<p>Mitt syfte med uppsatsen har varit att ta reda på om nära-döden-upplevelser är trovärdiga samt vilket religiöst värde de har. NDUerna har blivit vanligare och vanligare i takt med att läkarna har blivit duktigare på att återuppliva människor. Vittnesbörden om NDUerna är mycket lika varandra, även om detaljerna i berättelserna kan variera. En fullständig NDU kan gå till så här: Först infinner sig en känsla av frid och ro. Om man har haft ont känner man inte längre sina smärtor. Därefter förs man in i något som vanligtvis brukar beskrivas som en mörk tunnel. Man upplever att man svävar utanför kroppen och kan betrakta den och andra människor i rummet ovanifrån, det går dock inte att göra sig hörd eller sedd av dem. En del nås då av insikten i att de är döda. Under det att ”själen” svävar omkring utanför kroppen kan den möta andra andar, som ibland beskrivs som skyddsänglar. Det händer att dessa andar blir kvar även efter återupplivningen och att man då kan fortsätta att se och tala med dem. Det härligaste med hela upplevelsen är dock mötet med ljusvarelsen och det märkliga ljuset. Det sker när man når slutet av tunneln där en värld av ljus öppnar sig. I denna ljusvärld kan man få återse döda anhöriga och vänner. Med dem kan man kommunicera utan att tala. Till slut möter man ljusvarelsen som omsluter själen med värme, kärlek och omtanke. Tillsammans med varelsen får man se tillbaka på sitt liv. De flesta vill stanna kvar hos ljusvarelsen eftersom det känns som om de kommit hem. Även om man svarar att man vill vara kvar blir man tillbakaskickad med förklaringen att man inte hunnit uträtta det man skulle i sitt liv, och mot sin vilja känner man då hur man sugs tillbaka ned i kroppen. Alla som har NDUer upplever inte samtliga moment. En del får bara uppleva tunnelfärden eller hur de svävar utanför kroppen. Detaljerna kan också variera beroende på hur man tolkar det man varit med om. Gemensamt för de flesta NDUarna är att de återvänder till livet med ett budskap om kärlek och en känsla av att allt liv på jorden hör ihop. Framför allt är det mötet med ljusvarelsen som givit dem nya insikter. De ändrar sitt sätt att leva och sina värderingar och de tycker att livet fått ny mening. De är också mer psykiskt friska än genomsnittet av befolkningen och de är inte rädda för döden. De värderar kunskap och kärlek högre än de gjorde tidigare och många väljer att jobba med sådant som hjälper andra människor som till exempel inom våryrken eller genom biståndsarbete.</p><p>Skeptiker inom naturvetenskaperna har försökt förklara NDUerna på olika sätt. De hävdar att det är hallucinationer som beror på läkemedel eller droger. Om döden ska anses vara ett oåterkalleligt tillstånd från vilket man inte kan återvända betyder det att alla de som haft en NDU inte varit döda på riktigt, utan bara nära döden och medvetslösa. Det skulle kunna förklara varför de ändå uppfattar vad vårdpersonalen gör under återupplivningsförsöken. En annan förklaring till upplevelsen är att det skulle kunna vara hjärnans försvarsmekanism när man dör, för att man ska tro att man fortsätter att existera efter döden. Att smärtan avtar i början av NDUn kan bero på att kroppen själv kan producera smärtstillande endorfiner. Att ha en hög halt endorfiner i kroppen skapar också en känsla av frid och lycka. Andra delar av upplevelsen kan bero på syrebrist och det överskott av koldioxid som då bildas. Vissa av NDUns moment går också att uppnå genom meditation eller med hjälp av läkemedel eller narkotika. Melvin Morse kom i sin forskning fram till att man inte kan skylla NDUerna på droger eller läkemedel. Forskare har kommit fram till att NDUerna uppstår i högra tinninggloben. När det stimuleras via elektroder kan patienten få ut-ur-kroppenupplevelser, se vita gestalter och så vidare. Det är bara ljuset och ljusvarelsen som aldrig uppenbarar sig. Den delen av NDUn är fortfarande ett mysterium. Eftersom ingen som verkligen dött har kunnat återvända är det omöjligt att bevisa att det finns ett liv efter döden. Det vi kan konstatera är att NDUn förändrar upplevaren till det bättre. De får en positivare syn på sina medmänniskor, naturen osv. och när det gäller den religiösa biten får de ofta en önskan om en universell religion för hela mänskligheten. Jag tycker att det stora värdet med NDUerna är dessa positiva förändringar hos människorna och jag tror att deras vittnesbörd kan lära oss att vidga vårt synsätt och att ta vara på livet här och nu.</p>

<p>Ett rörelsehinder inskränker inte bara det funktionshindrade barnets fysiska möjligheter utan kan verka handikappande även på social nivå. Dans är ett ämne i skolan där man interagerar och får möjlighet att samarbeta och utvecklas socialt. Frågeställningen som denna uppsats undersöker lyder: Vilken betydelse kan dans i skolan ha för rörelsehindrade elevers mentala utveckling?</p><p>Frågan besvaras dels av berörd litteratur, dels av intervjurespondenter.</p><p>Det framgår att dans, som fokuserar på den funktionella kroppen, har förmåga att få de rörelsehindrade ungdomarna att se vad de har möjlighet att åstadkomma i stället för att lägga fokus på funktionsnedsättningen. Det framkommer också att de kan dansa med icke-rörelsehindrade elever och ta del av den sociala gemenskapen samt att inlärningsförmågan och kunskapsnivån höjs. Den dans som får sin rättmätiga, och i läroplanen omskrivna, plats i skolan har således mycket att bidra med för den övriga skolsituationen.</p> / <p>A motion- disability does not only restrict the physical prospects of the disabled child, but can also disable on a social level. Dance is a subject in school where you interact and are able to collaborate and socially improve. The question this paper investigates runs: Which importance may dancing in school have on motion- disabled pupils mental improvement?</p><p>The question at issue is answered partly by affected literature, partly by respondents.</p><p>It is concluded that dance, which focuses on the functional body, has the ability to make motion- disabled youths see what they are able to achieve, instead of focusing on the functional reduction. It is also clear that they can dance with normal functioned pupils and take part of the social solidarity, and also increase the learning ability and the proficiency level. The dance that gets its rightful, and in the curriculum mentioned, space in school has a lot to contribute with for the remaining school situation.</p>

Ett rörelsehinder inskränker inte bara det funktionshindrade barnets fysiska möjligheter utan kan verka handikappande även på social nivå. Dans är ett ämne i skolan där man interagerar och får möjlighet att samarbeta och utvecklas socialt. Frågeställningen som denna uppsats undersöker lyder: Vilken betydelse kan dans i skolan ha för rörelsehindrade elevers mentala utveckling? Frågan besvaras dels av berörd litteratur, dels av intervjurespondenter. Det framgår att dans, som fokuserar på den funktionella kroppen, har förmåga att få de rörelsehindrade ungdomarna att se vad de har möjlighet att åstadkomma i stället för att lägga fokus på funktionsnedsättningen. Det framkommer också att de kan dansa med icke-rörelsehindrade elever och ta del av den sociala gemenskapen samt att inlärningsförmågan och kunskapsnivån höjs. Den dans som får sin rättmätiga, och i läroplanen omskrivna, plats i skolan har således mycket att bidra med för den övriga skolsituationen. / A motion- disability does not only restrict the physical prospects of the disabled child, but can also disable on a social level. Dance is a subject in school where you interact and are able to collaborate and socially improve. The question this paper investigates runs: Which importance may dancing in school have on motion- disabled pupils mental improvement? The question at issue is answered partly by affected literature, partly by respondents. It is concluded that dance, which focuses on the functional body, has the ability to make motion- disabled youths see what they are able to achieve, instead of focusing on the functional reduction. It is also clear that they can dance with normal functioned pupils and take part of the social solidarity, and also increase the learning ability and the proficiency level. The dance that gets its rightful, and in the curriculum mentioned, space in school has a lot to contribute with for the remaining school situation.

Mitt syfte med uppsatsen har varit att ta reda på om nära-döden-upplevelser är trovärdiga samt vilket religiöst värde de har. NDUerna har blivit vanligare och vanligare i takt med att läkarna har blivit duktigare på att återuppliva människor. Vittnesbörden om NDUerna är mycket lika varandra, även om detaljerna i berättelserna kan variera. En fullständig NDU kan gå till så här: Först infinner sig en känsla av frid och ro. Om man har haft ont känner man inte längre sina smärtor. Därefter förs man in i något som vanligtvis brukar beskrivas som en mörk tunnel. Man upplever att man svävar utanför kroppen och kan betrakta den och andra människor i rummet ovanifrån, det går dock inte att göra sig hörd eller sedd av dem. En del nås då av insikten i att de är döda. Under det att ”själen” svävar omkring utanför kroppen kan den möta andra andar, som ibland beskrivs som skyddsänglar. Det händer att dessa andar blir kvar även efter återupplivningen och att man då kan fortsätta att se och tala med dem. Det härligaste med hela upplevelsen är dock mötet med ljusvarelsen och det märkliga ljuset. Det sker när man når slutet av tunneln där en värld av ljus öppnar sig. I denna ljusvärld kan man få återse döda anhöriga och vänner. Med dem kan man kommunicera utan att tala. Till slut möter man ljusvarelsen som omsluter själen med värme, kärlek och omtanke. Tillsammans med varelsen får man se tillbaka på sitt liv. De flesta vill stanna kvar hos ljusvarelsen eftersom det känns som om de kommit hem. Även om man svarar att man vill vara kvar blir man tillbakaskickad med förklaringen att man inte hunnit uträtta det man skulle i sitt liv, och mot sin vilja känner man då hur man sugs tillbaka ned i kroppen. Alla som har NDUer upplever inte samtliga moment. En del får bara uppleva tunnelfärden eller hur de svävar utanför kroppen. Detaljerna kan också variera beroende på hur man tolkar det man varit med om. Gemensamt för de flesta NDUarna är att de återvänder till livet med ett budskap om kärlek och en känsla av att allt liv på jorden hör ihop. Framför allt är det mötet med ljusvarelsen som givit dem nya insikter. De ändrar sitt sätt att leva och sina värderingar och de tycker att livet fått ny mening. De är också mer psykiskt friska än genomsnittet av befolkningen och de är inte rädda för döden. De värderar kunskap och kärlek högre än de gjorde tidigare och många väljer att jobba med sådant som hjälper andra människor som till exempel inom våryrken eller genom biståndsarbete. Skeptiker inom naturvetenskaperna har försökt förklara NDUerna på olika sätt. De hävdar att det är hallucinationer som beror på läkemedel eller droger. Om döden ska anses vara ett oåterkalleligt tillstånd från vilket man inte kan återvända betyder det att alla de som haft en NDU inte varit döda på riktigt, utan bara nära döden och medvetslösa. Det skulle kunna förklara varför de ändå uppfattar vad vårdpersonalen gör under återupplivningsförsöken. En annan förklaring till upplevelsen är att det skulle kunna vara hjärnans försvarsmekanism när man dör, för att man ska tro att man fortsätter att existera efter döden. Att smärtan avtar i början av NDUn kan bero på att kroppen själv kan producera smärtstillande endorfiner. Att ha en hög halt endorfiner i kroppen skapar också en känsla av frid och lycka. Andra delar av upplevelsen kan bero på syrebrist och det överskott av koldioxid som då bildas. Vissa av NDUns moment går också att uppnå genom meditation eller med hjälp av läkemedel eller narkotika. Melvin Morse kom i sin forskning fram till att man inte kan skylla NDUerna på droger eller läkemedel. Forskare har kommit fram till att NDUerna uppstår i högra tinninggloben. När det stimuleras via elektroder kan patienten få ut-ur-kroppenupplevelser, se vita gestalter och så vidare. Det är bara ljuset och ljusvarelsen som aldrig uppenbarar sig. Den delen av NDUn är fortfarande ett mysterium. Eftersom ingen som verkligen dött har kunnat återvända är det omöjligt att bevisa att det finns ett liv efter döden. Det vi kan konstatera är att NDUn förändrar upplevaren till det bättre. De får en positivare syn på sina medmänniskor, naturen osv. och när det gäller den religiösa biten får de ofta en önskan om en universell religion för hela mänskligheten. Jag tycker att det stora värdet med NDUerna är dessa positiva förändringar hos människorna och jag tror att deras vittnesbörd kan lära oss att vidga vårt synsätt och att ta vara på livet här och nu.

This study examines counselors understanding of body fixation (alt: body image fixation) as a social problem among young women aged 15-25 years. Earlier research on this subject highlights the standards and ideals placed on the female body where happiness is associated with a slim body figure. Research has shown that young women that compare their own bodies with others are at higher risk at developing an unhealthy relationship with their body, which can lead to eating disorders. The data for this study was collected through semi-structured interviews with nine counselors from youth clinics, schools and primary healthcare. The results were interpreted and analysed in the light of social constructionist perspective as developed by Berger &amp; Luckmann and Loseke's social constructionist definition of social problems. The results of analysis show that counselors’ understandings of body fixation are constructed and perceived as a problem of body fixation which itself is part of a larger problem. Namely, the cause of body fixation is connected to a variety of factors such as poor self-esteem, parents’ behaviour in relation to their own bodies and the depiction of female body ideals in mass media, among others. Counselors meant that body fixation often becomes problematic as it drives young women to isolation and withdrawal from their social environments. The results reveal several similarities in relation to earlier research on the subject, and we conclude by presenting our own suggestions and ideas for future research within the subject, such as for instance increasing of the awareness of body fixation among young men. / Denna studie behandlar kuratorers uppfattning om kroppsfixering som ett socialt problem hos unga kvinnor i åldern 15-25 år. Tidigare forskning kring ämnet har framförallt belyst samhällets bild av kvinnokroppen genom de rådande kropp- och skönhetsidealen där ett smalhetsideal hör ihop med lycka och framställs som önskvärt. Forskning har visat att unga kvinnor som jämför sin egen kropp med andras ses ha en högre riskfaktor i att utveckla ett osunt förhållande till sin kropp som kan leda till ätstörningar. Datamaterialet för denna studie samlades in genom semistrukturerade intervjuer med nio kuratorer inom ungdomsmottagning eller likvärdig mottagning, skola och primärvården. Resultatet förstods och tolkades med socialkonstruktivistiskts perspektiv utifrån Berger &amp; Luckmann och Loseke´s socialkonstruktivistiska definition om hur ett socialt problem konstrueras. Resultatet av analysen visade att kuratorers uppfattning om kroppsfixering konstruerades och sågs som ett problem i och med att kroppsfixeringen ansågs vara en del av en större problematik. Orsaken till kroppsfixering berodde på en rad olika faktorer såsom dålig självkänsla, föräldrars beteende kring sin egen kropp, massmedias bilder av hur kvinnokroppen ska se ut m.fl. Kuratorerna uppfattade att kroppsfixeringen blev problematisk när den ledde till att de unga kvinnorna isolerade sig själva från sin sociala omgivning. Resultatet visade på många likheter med tidigare forskning som behandlat ämnet och avslutningsvis presenteras våra idéer till vidare forskning inom ämnet bl.a. att belysa kroppsfixering bland unga män.

This study focuses on the material aspects of the wood and metal workshop, which is one out of two learning settings in the Sloyd subject. Sloyd is a compulsory school subject in Sweden, which includes textile, wood and metal work. Historically, wood and metal Sloyd has been dominated by male pupils and teachers. The purpose of the thesis is to describe and analyse how the materialized masculinity of the wood and metal workshop is embodied by the pupils during class. The study concerns 41 observed lessons in three different workshops, during the period of 2011-2013. Six groups have been ob- served and the observations have been complemented with individual interviews, group interviews and one video recording. The study is conducted from a gender perspective, which considers sociomaterial structures to be a part of a gender structure. Following Raewyn Connell, Yvonne Hirdman and others, the gender structure of the sociomaterial wood and metal workshop is brought to light. But the main focus lies on the embodied phenomena of the sociomaterial structure. This is applied through a hermeneutical phenomenological methodology, where the main analytical tools have been ”the corporeal turn” as presented by Maxine Sheets-Johnstone, ”the lived body” as Merleau-Ponty describes it, and Young’s interpretation of”situatedness” in feminist phenomenology. As regards the results, an overarching structuralistic analysis of pupils’ expectancies and be- haviours in the setting, along with historical documents, show that the wood and metal workshop holds a strong material classification in school. It is geographically peripheral and resembles the workshops of the industry outside school, rather than classrooms inside school. The workshop also has a strong inner classification, where the metal room is classified as the most masculine place in the workshop, and the painting room and the workbench are classified as being weak in masculinity. Analysis shows that the materiality close to the skin (caps, dirt, protection gear and garments) is embodied both as an ex- pression or a visual sign for others, but also as a tactile immanence or non- visual objectification of the body. Analysis also shows that the materiality in contact with the hand of- ten has an elongated form. The common use of elongated objects (wagging, fencing, poking, crafting) in the Sloyd groups are described as a consequence of historical views on masculine movements and transcendence by the founders of male (wood and metal) Sloyd. Furthermore, the processing of the common three-dimensional materials are analysed as "inside", as a non-visual kinetic-kinaesthetic experience that lessens the visual objectification of the body. Beyond the reach of the hand, the three- dimensional, silent and personal artefacts render specific intersubjective situations. The space of the workshop is considered performative, using the silent and three-dimensional objects as proposals of intersubjective situations and tactile-kinaesthetic turn-takings. Conclusively, the results are discussed in relation to concepts of individuality and corporeal meaning in the workshop, the concrete rather than abstract masculinity, and in relation to the well-used concept of mediated experience in creative subjects such as Sloyd. / Genusforskarskolan