<p>Vattendirektivet som trädde i kraft år 2000, innebär ett helt nytt sätt att arbeta med vattenfrågorna i Sverige. Omfattande arbete pågår i Sverige för att ta fram underlag som de kommande vattenmyndigheterna kommer att behöva för att kunna arbeta enligt direktivets bestämmelser. En central del som måste utredas är hur lång den akvatiskt ekologiska återhämtningstiden är när restaureringar och efterbehandlingsåtgärder genomförts. Fem svenska efterbehandlingsprojekt med avseende på metallföroreningar har undersökts i en fallstudie. En översiktsstudie har genomförts på hur fterbehandlingssituationen för metallföroreningar ser ut i Sverige genom att personer vid samtliga av landets länsstyrelser har kontaktats. Överlag är uppföljningen av genomförda projekt ofullständiga och i de flesta fall har inga studier på den akvatiska ekologin gjorts. De fem projekten visar på att en återhämtning kan ske på ca fyra år. Om invandring av arter från mindre påverkade lokaler är begränsad eller om genomförda åtgärder inte är tillräckliga kan återhämtningen ta mer än tio år. Kraftigt skadade ekosystem kan bli obalanserade med dominerande arter som följd, vilket kan förlänga återhämtningstiden med flera år.</p>

Vattendirektivet som trädde i kraft år 2000, innebär ett helt nytt sätt att arbeta med vattenfrågorna i Sverige. Omfattande arbete pågår i Sverige för att ta fram underlag som de kommande vattenmyndigheterna kommer att behöva för att kunna arbeta enligt direktivets bestämmelser. En central del som måste utredas är hur lång den akvatiskt ekologiska återhämtningstiden är när restaureringar och efterbehandlingsåtgärder genomförts. Fem svenska efterbehandlingsprojekt med avseende på metallföroreningar har undersökts i en fallstudie. En översiktsstudie har genomförts på hur fterbehandlingssituationen för metallföroreningar ser ut i Sverige genom att personer vid samtliga av landets länsstyrelser har kontaktats. Överlag är uppföljningen av genomförda projekt ofullständiga och i de flesta fall har inga studier på den akvatiska ekologin gjorts. De fem projekten visar på att en återhämtning kan ske på ca fyra år. Om invandring av arter från mindre påverkade lokaler är begränsad eller om genomförda åtgärder inte är tillräckliga kan återhämtningen ta mer än tio år. Kraftigt skadade ekosystem kan bli obalanserade med dominerande arter som följd, vilket kan förlänga återhämtningstiden med flera år.

Hur kan livscykelanalyser bistå riskvärderingen vid val av åtgärdsmetod? I det här examensarbetet undersöktes hur resultaten från livscykelanalyser kan användas i beslutstödsverktyget SAMLA för förorenade områden för att bistå val av åtgärdsmetod vid Finspångs centraltvätt. Examensarbetet har genomförts i samarbete med Structor Miljö Öst AB. Livscykelanalyser har utförts för två olika typer av åtgärdsmetoder in situ, stimulerad anaerob reduktiv deklorering samt elektrisk konduktiv uppvärmning. Tidigare studier har visat att olika livscykelanalysmetoder ger olika resultat. Även den här studien bekräftar det. Därför bör inte resultat från olika metoder jämföras. Livscykelanalyser kompletterar SAMLA för förorenade områden väl. De procentuella förhållandena beräknades mellan åtgärdsmetodernas miljö- och klimatpåverkan. I värderingssteget i SAMLA bedöms åtgärdsalternativens påverkan i jämförelse med nollalternativet. En bedömning gjordes av respektive åtgärdsalternativ och korrigering av förhållandet mellan metoderna utfördes genom att samma procentuella förhållande som beräknats fram för miljöbelastningen respektive klimatpåverkan beräknades för värderingspoängen. Med stöd av livscykelanalyser samt riskvärdering bör efterbehandlingsmetoden stimulerad anaerob reduktiv deklorering väljas för Finspångs centraltvätt. / How can life cycle analyzes assist the risk assessment when choosing a remediation method? In this thesis, it was investigated how the results from life cycle analyzes can be used in the decision support tool SAMLA for contaminated sites to assist in the choice of remediation method at Finspång's Centraltvätt. The thesis has been carried out in collaboration with Structor Miljö Öst AB. Life cycle analyzes have been performed for two different types of in situ remediation methods, Enhanced Reductive Dechlorination and Electrical Conductive Heating. Previous studies have shown that different life cycle analysis methods lead to different results. This study also confirms this. Therefore, results from different methods should not be compared. Life cycle analyzes complement SAMLA for contaminated sites. The percentage ratios were calculated between the remediation methods' environmental and climate impact. In the valuation step in SAMLA, the impact of the remediation alternatives is assessed in comparison with the no action alternative. An assessment was made of the respectively remediation alternatives and a correction of the relationship between the methods was performed by calculating the same percentage ratio that was calculated for the valuation points of the environmental and climate impact. With the support of the life cycle analysis and the risk assessment the remediation method Enhanced Reductive Dechlorination should be chosen for Finspång's Centraltvätt.

De svenska miljömålen är framtagna till följd av Agenda 2030 och de globala målen som FN har beslutat om. Miljömålen ska verka som den centrala utgångspunkten i det allmänna arbetet med miljöfrågor i samhället. Giftfri miljö är en av de 16 framtagna miljökvalitetsmål, inom den fysiska planeringen innebär detta främst ett arbete med förorenad mark vid exploatering och stadsomvandling. De senaste årens ökade urbanisering samt viljan att förtäta våra städer, gör att många kommuner omvandlar äldre industriområden och industrihamnar till bostadsområden. Följderna blir att frågor kring föroreningar blir allt vanligare i planeringsprocessen. Arbetet med att farliga ämnen inte ska utgöra något hot mot människors hälsa och miljö kräver ofta ett brett samarbete. Detta sker såväl mellan konsulter, länsstyrelser och statliga förvaltningar, som förvaltningsövergripande inom en kommun. Vägen från politiskt beslut till genomförande i praktiken är lång och det är många parter som ska bidra med sin del under vägens gång. Författaren har i denna uppsats undersökt implementeringsprocessen av miljömålet Giftfri miljö, med ett fokus på förorenad mark. Detta har utförts genom fallstudier av två planeringsprojekt i två olika kommuner, Kilströmskaj i Karlskrona kommun samt kvarteret Kilen i Ronneby kommun. Empirin som har granskats är kommunala antagandehandlingar samt markutredningar utförda av konsultföretag. För att studera empirin har argumentationsanalys använts, för att sedan analysera resultatet och kunskapsöversikten utifrån ett implementeringsteoretiskt perspektiv. Generellt sätt så kan implementeringen av miljömålet Giftfri miljö, utifrån denna fallstudie, anses som en fungerande process men med möjlighet till förbättring. Trots en fungerande implementering så kommer vi, i dagens takt, inte uppnå miljömålet. De huvudsakliga aspekterna som är i behov av bearbetning och förtydligande är prioriteringsordning vid statligt bidrag samt avvägandet mellan sociala, ekologiska och ekonomiska aspekter. Undersökningen visar också på ett behov kring tydligare vägledning för planerare på kommunal nivå.

Purpose: In Sweden, there are area that are polluted and in need of remediation. However, soil remediation processes have a negative secondary impact on the climate. There are various soil remediation methods to apply, of which dig and dump are the most frequently used. The method involves although high emissions of carbon dioxide. By increased use of alternative soil remediation methods, such as biological soil remediation methods, can lead to reduced impact on the climate. When choosing a remediation method, sustainability is increasingly integrated, but most decisions are still based on other factors. Psychological, social and institutional barriers are considered to have counteracted the assumption of a sustainable behaviour. Therefore, further research on stakeholder attitudes may promote the implementation of such behaviour. The aim of the work is to present suggestions for improvement on how the climate impact can be reduced in soil remediation projects. Method: The study was performed as a qualitative survey. Empirical data was obtained in verbal form through the methods literature review, document analysis and interview. From an available group, six respondents were selected who represent significant stakeholders in soil remediation projects. Stakeholders were private and public clients, contractors, consultants and regulators. Analysed documents were reports from the Swedish Environmental Protection Agency that is about the post-treatment of contaminated areas in Sweden. Findings: The study indicates that biological soil remediation methods have a lower impact on the climate than dig and dump. Furthermore, it appeared that the main factors in choosing a soil remediation method was type of contamination, time for remediation and when contamination is detected in projects. According to this background, biological methods are less applied than dig and dump. However, the study presents suggestions for improvements of how biological alternatives can be encouraged, for instance are more reference objects needed where biological soil remediation methods have been applied. Implications: One conclusion from the study is that existing regulations should be changed to make landfill more difficult and to facilitate re-use of polluted masses, and the fees for landfill should be increased. In addition, more reference objects need to be generated in Sweden that validate that biological soil remediation methods achieve acceptable levels of pollution. Furthermore, stakeholders in soil remediation projects should cooperate more, even across national borders, and together venture to try biological soil remediation methods. Limitations: The result is only valid for biological soil remediation methods and dig and dump for organic pollutants in soil. The study includes few respondents from av geographic limited available group, which means that the result cannot be generalized with certainty. Therefore, the study should be regarded as exploratory and the results thereafter. / Syfte: I Sverige återfinns områden som är förorenade och i behov av efterbehandling, dock har marksaneringsprocesser en negativ sekundär påverkan på klimatet. Det finns olika markasaneringsmetoder att tillämpa varav schakt och deponering är den mest frekvent använda. Emellertid innebär metoden höga utsläpp av koldioxid. Tillämpning av alternativa åtgärder, såsom biologiska marksaneringsmetoder, kan bidra till lägre koldioxidutsläpp. Vid val av saneringsmetod integreras hållbarhet alltmer, men de flesta besluten baseras ändå på andra faktorer. Psykologiska, sociala och institutionella hinder anses ha motverkat antagandet av ett hållbart beteende. Därför kan fortsatt forskning om intressenters inställning främja implementering av ett sådant beteende. Målet med arbetet är att presentera förbättringsförslag på hur klimatpåverkan kan minskas vid marksaneringsprojekt. Metod: Arbetet utfördes i form av en kvalitativ kartläggning. Insamling av empiri skedde i verbal form genom datainsamlingsmetoderna litteraturstudie, dokumentanalys och intervju. Ur en tillgänglig grupp valdes sex stycken respondenter som representerar betydande intressenter vid marksaneringsprojekt. Intressenterna var privat- och offentlig beställare, entreprenör, konsult samt tillsynsmyndigheter. Dokument som analyserades var rapporter från Naturvårdsverket som behandlar efterbehandling av förorenade områden i Sverige.  Resultat: Studien indikerar att biologiska marksaneringsmetoder har lägre klimat-påverkan än schakt och deponering. Vidare framgick att de främsta faktorerna vid val av marksaneringsmetod var typ av förorening, saneringstid och när föroreningen upptäcks i projekt. Med denna bakgrund tillämpas biologiska åtgärder mer sällan än schakt och deponering. Emellertid presenterar studien förbättringsförslag till hur tillämpning av biologiska alternativ kan främjas, bland annat behövs fler referensobjekt där biologiska marksaneringsmetoder tillämpats.  Konsekvenser: En slutsats från studien är att gällande regelverk bör förändras för att försvåra deponering och underlätta återanvändning av förorenade massor samt bör avgifterna för deponering höjas. Dessutom behöver fler referensobjekt genereras i Sverige som påvisar att biologiska marksaneringsmetoder uppnår godkända föroreningshalter. Vidare bör intressenterna vid marksaneringsprojekt samarbeta mer, även över nationella gränser, för att tillsammans våga tillämpa biologiska mark-saneringsmetoder.  Begränsningar: Resultatet är endast giltigt för biologiska marksaneringsmetoder samt schakt och deponering av organiska föroreningar i mark. Studien inkluderar få respondenter ur en geografiskt begränsad tillgänglig grupp, vilket gör att resultatet inte med säkerhet kan generaliseras. Därmed bör studien betraktas som utforskande och resultatet därefter.

I aktuellt läge [2019] brister Sverige på att tillhandahålla förberedande planer för eventuella brandolyckor i byggnader med kulturhistoriskt värde. Brandolyckor på kulturminnesmärkta byggnader är inte frekventa och det saknas en standardiserad metod på hur återställandet kan hanteras efter en brandolycka på ett produktivt och hållbart sätt. Syftet med rapporten är att komma fram till en förenklad och mätbar standardiserad arbetsprocess genom att förbättra arbetet kring en brandolycka på kulturminnesmärkta byggnader, där förebyggande åtgärder, förbättringar under brandförloppet och återställande av objekt ingår. Rapporten görs med målen att bevara en god social hållbarhet och bevara det svenska kulturarvet för framtida generationer. Målet vid återställandet av en kulturhistorisk byggnad är att utseendet ska förbli oförändrat och att bevara det traditionella och ursprungliga skicket. Huvudobjekt som undersöks är kulturminnesmärkta byggnaden Kasern II på Skeppsholmen tillsammans med de två referensobjekten Katarina kyrka och Vildmannen 7. Huvudobjektet där en brandolycka bryter ut i september år 2016 håller idag [2019] på att återställas efter omfattande fuktskador från släckningsarbetet och brandskador på material som blev utsatta för höga temperaturer. Del av den standardiserade processen är att redovisa hur val av släckmedel kan avgöra omfattningen av fuktskador på materialet i byggnaden och hur släckmedlet och brandrester påverkar närliggande miljö ur ett hållbarhetsperspektiv. Även förebyggande brandskydd och önskvärt brandskydd efter restaureringsarbetet tas med. Rapporten bearbetar materialmässigt främst tegel och trä som oftast utgör den bärande stommen respektive bjälklaget i en kulturhistorisk byggnad. Genom att observera hur trämaterial och murverk reagerar vid hög temperatur och fukt vill författarna bedöma om de kan saneras och återanvändas eller behöver kasseras. Dessutom undersöks med fokus på återställande av konstruktionen, saneringsmetoder för att ta bort brandlukt och mikrobiologisk påväxt på trämaterial. Då målet vid återställande av en kulturminnesmärkt byggnad är att behålla den traditionella utformningen saneras det massiva teglet och träbalkarna i den utsträckning som går för att bevara dem. Dimensionering av brandskydd varierar för olika kulturminnesmärkta byggnader beroende på objektets utformning och ändamål. Som exempel för installation av sprinkler görs en avvägning mellan risk för brand och risk för eventuella fuktskador vid brand. Compressed air foam system [CAFS] är den släckningsutrustning som används under släckningsarbetet på Kasern II, som jämfört med andra släckningssystem avger mindre vatten och på så sätt minimerar fuktskador. Under brandförloppet hjälper aktuella ritningar, dokumentation och insatsplaner räddningstjänsten att utföra ett funktionellt släckningsarbete. Tegel är beständigt mot brand då det bränns under tillverkningsprocessen. Vid en brandolycka kan tegel spricka om sintringstemperatur överstigs eller vid snabb avkylning under släckningsarbete. Sprickor kan åtgärdas med förstärkning av murverk. Sprickor i tegel som är synligt för blotta ögat återanvänds om det inte finns en synlig fysisk skada på materialet. Trämaterialets hållfasthet försämras inte vid exponering av hög temperatur förutom i den brännskadade delen som kallas förkolningsdel och ligger i ytskiktet på balken efter brand. Förkolningsdelen kan mekaniskt hyvlas bort vid sanering. Mekanisk hyvling anses som en relativt enkel saneringsmetod och kräver inga kemiska miljöpåverkande ämnen. / In current situation [2019], Sweden is failing to provide preparatory plans for possible fire accidents in buildings with cultural-historical value. Because fire accidents on monumental buildings do not occur frequently, there is no standardized method on how to manage the restoration after the accident in a productive and sustainable manner. Purpose of the report is to produce a simplified standardized and measurable work process on how to improve arrangements during a fire accident on monumental buildings, where preventive measures, improvements during fire process and restoration of the building are included. The report is written with the aim of preserving good social sustainability and for preserving the Swedish cultural heritage for the future. The goal when restoring a cultural-historical heritage building is to maintain the classical appearance and to preserve the traditional and original condition. The main object reviewed is the cultural heritage building Kasern II on Skeppsholmen together with two more reference objects. The main object, where the fire accident takes place in September 2016, is today [2019] being restored after extensive moisture damage from the extinguishing work and fire damage to the material which was exposed to high temperature. Part of the standardized process is to describe how the choice of extinguishing agent can determine the extent of moisture damage to the material of the building and how pollution from the extinguishing agent and fire residues affect the neighboring environment from a sustainable point of view. Preventive fire protection and desirable fire protection after restoration work are also included. The report materially presents bricks and wood, which most often constitute the supporting structure and the floor structure of a cultural-historical building. By observing how wood materials and masonry react at high temperature and humidity, an assessment is made whether these materials can be decontaminated and reused or need to be discarded. In addition, with focus on restauration of the construction, decontamination methods for removal of fire odor and microbiological growth on wood materials are studied. Goal when restoring a building with cultural heritage is to maintain the traditional construction, therefore the solid brick and wooden beams are to be remedied to the extent required to preserve them. The choice of fire protection installations varies depending on the building's design and purpose. An example is the installation of sprinklers, which is a tradeoff between the risk of fire and the risk of possible moisture damage in the event of fire. Compressed air foam system [CAFS] is the extinguishing equipment used during extinguishing work on Kasern II which, compared to other extinguishing systems, emits less water therefore minimizing moisture damage. During the fire accident, updated drawings, documentation and action plans help the rescue service perform a functional extinguishing work. Bricks are resistant to fire as bricks are burned during manufacturing process. During a fire accident, bricks may crack if the sintering temperature is exceeded or in case of a rapid cooling during extinguishing work. Cracks can be restored with reinforcement on masonry. As cracks in brick are usually visible to the naked eye, bricks are reused if there is no visible physically damage to the material. The strength of wood material does not deteriorate when exposed to high temperature except in the burned part called char, which lies on the surface layer of the beam after fire exposure. The charring part can be mechanically planed away during sanitation. Mechanical planning is regarded as a relatively simple sanitation method and does not require any chemical environmentally impacting substances.

En av de vanligaste föroreningarna i mark och grundvatten är aromatiska kolvä- ten såsom bensen, toluen, etylbensen och xylener. Dessa härstammar från ex. ben- sin och har läckt ut till omgivande miljö från drivmedelsanläggningar. I stället för schaktning och bortforsling av de förorenade jordmassorna som mest förekom- mande ex situ-saneringsmetod behövs mer forskning kring in situ-saneringsmetoder där föroreningen alltså kan angripas på plats. I denna rapport undersöks förhöjd biologisk nedbrytning genom att redogöra för de önskvärda (bio)kemiska reak- tionerna i marken, de parametrar som styr den biologiska nedbrytningen samt huruvida dessa parametrars inverkan har kunnat påvisas i tre stycken fallstu- dier där in situ-sanering utförts vid drivmedelsanläggningar. Studien kommer fram till ett antal primära (ursprungliga) variabler såsom föroreningen i fråga, jordtätheten och klimatet, samt ett antal sekundära (förändringsbara) variabler såsom oxidationsmedlet, mikroorganismerna, näringsämnena och markvattnet. Dessa presenterades sedan i en schematisk skiss som visar hur de växelverkar med parametrarna för optimal biologisk nedbrytning, vilka visade sig ha vissa optimala värden. Dessa konstaterades vara föroreningshalten (&lt;5-10 viktprocent torr jord), pH-värdet (6-9), temperaturen (20-35◦C), vattenmättnaden (40-80%), syrehalten (&gt; 2 500 viktprocent kolväten), C:N:P-kvoten (100:10:1) samt koncent- rationen mikroorganismer (&gt; 103 CFU/ml). När de olika parametrarnas inverkan  i fallstudierna undersöktes kunde slutsatsen dras att det skulle behövas ytterliga- re data och mätningar vid varje sanering för att kunna garantera att parametrarna varit inom sina respektive optimala värden. / One of the many goals for a sustainable living and a healthy environment is the reduction of toxic substances in soil and groundwater. Within this ambit, one of the most common pollutants is aromatic hydrocarbons such as benzene, tolue- ne, ethylbenzene and xylenes (BTEX) which are spread from e.g. filling stations for fuel as they are constituents of petrol. These are volatile and can constitute a risk for humans and the environment as they percolate through the soil and groundwater resources as well as can exfiltrate from the ground to surrounding buildings and pollute the indoor air. Once these pollutants are present in the soil, the site needs to be remediated, something which is mainly done ex situ by exca- vating the polluted masses to be sent to a treatment facility. An alternative to this is in situ remediation where the pollution can be treated without being excavated and thus having a smaller impact on the environment.  In this report, one of these techniques called enhanced biodegradation was studied, which implies the application of oxidisers to faciliate microbial activities. It investigated (1) how this remediation technique works and what (bio)chemical reactions are desired in the soil; (2) what are the principal parameters that enable this remediation process and how do they interact with the surrounding factors, and (3) whether the impact of these parameters can be estimated in three case studies where this technique has been used. The three case studies were filling stations located in Sweden, having similar pollutants and geology, and two diffe- rent oxidisers had been used.  The study resulted in the identification of a number of primary (initial) varia- bles such as the pollutant characteristics, the soil density and the climate; as well as a number of secodnary (modifiable) variables such as the oxidiser, microorga- nisms, nutrients and soil moisture. These were then presented in a scheme which shows how their interactions with the parameters for optimal biodegradation. Each parameter was found to have a certain optimum such as the concentration of hydrocarbons (&lt;5-10 mass percent of the dry soil) , pH value (6-9), tempe- rature (20-35◦C), soil water saturation (40-80%), oxygen concentration (&gt; 2,500 mass percent of the hydrocarbons), C:N:P ratio (100:10:1) as well as concentration of microorganisms (&gt; 103 CFU/ml). A negative correlation could be identified between the soil density and the oxygen concentration in the soil, as well as a po- sitive correlation between the soil water saturation in the and the soil moisture, alternatively additional water via irrigation. The impact of each parameter in the case studies of in situ remediation was assessed and the it could be concluded that they would need additional data and measurements for most parameters in order to guarantee that they are within the respective optima.

Embedded devices such as routers, switches, and firewalls commonly have sensitive information stored on them such as passwords, cryptographic keys, and information about the network around them and services that these device(s) provide. When disposing of or reselling this equipment in the secondary market it is crucial to erase this sensitive information. However, there is an important question that must be asked: Do the erase commands and routines offered by the device manufacturers actually erase the sensitive data? This thesis investigates methods and tools to determine the completeness of this erasure in some common network devices. These methods are used on a sample of networking equipment found to still contain sensitive information after being erased according to vendor recommendations. A computer program was developed to show how this information can be removed. The information in this document is useful for equipment owners, brokers and others looking to remarket their current equipment; all of whom want to minimize the risk of leaking sensitive data to other parties. / Nätverksutrustning såsom routrar, switchar och brandväggar har ofta känslig information lagrad internt, som lösenord, kryptografiska nycklar, information om nätverket runt dem samt tjänster de tillhandahåller. Om denna utrustning ska säljas på andrahandsmarkanden eller på annat sätt byta ägare är det viktigt att all känslig information raderas.  Men kan man lita på att raderings rutiner och metoder som tillhandahålls av tillverkaren verkligen raderar känslig data? Denna avhandling undersöker lämpliga verktyg och metoder för att granska vilken information som minnen i inbyggda system innehåller. Dessa metoder testas praktiskt på några system som visar sig ha kvar känslig information efter att de raderats enligt tillverkarens rekommendationer. Ett datorprogram som demonstrerar hur denna information kan undersökas och raderas finns med som en del av avhandlingen. Informationen i detta dokument är användbar för ägare av datakomutrustning, mäklare av sådana samt andra som vill minimera risken för att läcka känslig information vid återförsäljning av sin begagnade utrustning.

I Europa kan omkring 20 miljoner människor vara exponerade för dricksvatten som innehåller evighetskemikalien PFAS. Tidigare har försök att begränsa enskilda PFAS-ämnen endast resulterat i att det förbjudna ämnet i fråga har bytts ut till ett annat PFAS-ämne. Den europeiska kemikaliemyndigheten (ECHA) har utfärdat rapporten Annex XV Restriction Report, Per- and polyfluoroalkyl substances (PFASs) där två förslag om hur begränsningen av PFAS-ämnena kan utformas har introducerats. Rapporten presenterar möjligheten att utfärda ett generellt förbud av alla PFAS-ämnen. Om beslutet om en generell begränsning fattas i den Europeiska unionen (EU) kan det bli ett av de största förbuden någonsin mot kemiska ämnen i Europa. Arbetets syfte är att utreda huruvida de presenterade förslagen för hur PFAS ska begränsas i begränsningsrapporten är ändamålsenligt utformade utifrån konceptet av effektorienterad lagstiftning. Begränsningsförslagen analyseras med hjälp av miljörättsvetenskaplig metod och ställs i relation till begreppet hållbar utveckling. Att undersöka om begränsningsförslagen är ändamålsenligt utformade är särskilt intressant, eftersom ett beslut som begränsar PFAS-användningen enligt de presenterade förslagen skulle påverka såväl EU:s ekonomi som ekologi. Om ett juridiskt beslut fattas, måste det vara väl avvägt och nå önskad effekt, särskilt när det påverkar hela EU. I uppsatsen utreds vidare vilket begränsningsförslag som bäst tillgodoser behovet av god dricksvattenkvalitet och människors hälsa, samt hurbegränsningsförslagen förhåller sig till en hållbar utveckling. Efter en analys av begränsningsrapporten dras slutsatsen att båda begränsningsförslagen är ändamålsenligt utformade utifrån effektorienterad lagstiftning. Begränsningsförslagen är utformade så att de riktar begränsningar mot aktörer (människor) för att motverka att deras agerande har negativ inverkan på reaktörer (naturen och miljön). Begränsningsförslagen är dock olika orienterade. Begränsningsförslag två är mer aktörsorienterat än begränsningsförslag ett, eftersom begränsningsförslag två tar en större hänsyn till industrisektorns intressen. Båda begränsningsförslagen har ändå en starkt reaktörsfokuserad karaktär, eftersom de hindrar PFAS-användning från att förorena miljön. Ohållbar miljöpåverkan till följd av användning av PFAS kan motiveras i vissa fall, om det tillgodoser allmänna intressen eller är nödvändigt av lagtekniska skäl. Vidare dras slutsatsen att det begränsningsförslag som bäst tillgodoser behovet av goddricksvattenkvalitet är begränsningsförslag ett. Behovet av god hälsa bör kunna tillgodoses bäst genom begränsningsförslag ett för den största gruppen människor, eftersom detbegränsningsförslaget inte tillåter några undantag från PFAS-förbudet. Ett begränsningsförslagsom inte tillåter undantag möjliggör för en mindre mängd PFAS-exponering. Den gruppmänniskor i EU som är i behov av PFAS i medicinskt syfte kan dock dra nytta av att begränsningsförslag två tillåter användningsspecifika undantag. Avslutningsvis dras slutsatsen att båda begränsnignsförslagen leder till en reduktion av PFAS-utsläpp samt PFAS-exponering och är således hållbara utifrån ekologisk hållbarhet. Utifrån ekonomisk hållbarhet bör begränsningsförslag två vara mest gynnsamt, eftersom det är mest troligt att tillåta en hanterbar omställning för de olika industrisektorerna. Utifrån sociala aspekter av hållbarhet såsom hälsa, välbefinnande och privatekonomi, bör begränsningsförslagett vara det mest gynnsamma begränsningsalternativet. Detta trots att begränsningsförslag två tillåter medicinsk användning av PFAS samt tar en större hänsyn till industrisektorns ekonomi,vilket påverkar enskildas privatekonomi.