Föreliggande studie syftar till att undersöka svensklärares inställning till muntlig framställning i undervisningen på gymnasiet, samt vilka arbetssätt de använder sig av. Dessutom undersöks hur svensklärare beskriver att de med hjälp av olika stödstrukturer arbetar för att utveckla elevernas muntliga kompetens. Studien bottnar i sociokulturell teori där grundtanken är att lärandet sker via relationer och samspel mellan individer.  Undersökningen har en kvalitativ ansats där materialet samlades in via semistrukturerade intervjuer med fyra svensklärare, verksamma på gymnasiet. Materialet analyserades därefter genom en innehållsanalys, där informanternas svar kodades och delades in i underkategorier och övergripande kategorier. Resultatet visar att lärarna har en likvärdig inställning till muntlig framställning i undervisningen. De framhåller att muntlig kompetens är av särskilt betydande för elevernas delaktighet i samhället, eftersom det är en färdighet som är viktig både för vidare studier, men också i yrkes- och privatlivet. Resultatet visar även att sociokulturell teori genomsyrar lärarnas beskrivning av deras undervisning, vilken ofta består av sociala aktiviteter där eleverna får möjlighet att lära sig av varandra. Slutligen förevisar studien att det är lärarna som bär det yttersta ansvaret för att elever ska kunna utveckla sin muntliga kompetens, eftersom det krävs ett tryggt klassrumsklimat, mycket förberedelser och gott om tid.

Eleverna brukar i undervisningssammanhang utföra en formativ kamratbedömning av varandras skolarbeten och stödmaterialet Kunskapsbedömning i skolan: praxis, begrepp, problem och möjligheter från Skolverket (s. 9) påvisar att formativ bedömning är bra för lärande. Det handlar om att identifiera elevers styrkor och svagheter för att stödja dem vidare i deras kunskapsutveckling. Kamratbedömning handlar om att elever fungerar som resurser för varandras lärande. En problematik med kamratbedömning är att eleverna inte har tillräcklig kunskap om hur bedömningsformen fungerar och att de inte använder den återkopplingen som de får för att den effektivt ska gynna deras lärande (Jönsson 2013, ss. 110, 121). I Läroplanen för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011 (ss. 16, 261) belyses vad elever är i behov av att utveckla ”[…]Hur man ger och tar emot respons.”. I detta fall är bedömningsformen en väsentlig del av svenskundervisningen och främst när det kommer till skrivuppgifter. Läraren ska ge eleverna tillfällen att visa sina kunskaper och förmågor i att både ta emot kamratrespons samt ge kamratåterkoppling, då detta är någonting som svenskläraren ska bedöma. Syftet med denna studie är att undersöka högstadieelevers samt svensklärares användning av och reflektioner om kamratbedömning i svenskämnet. Studien grundas på en kvalitativ studie och handlar om att utifrån ett elev och lärarperspektiv få syn på uppfattningar rörande kamratbedömning i svenskundervisning. Metodvalen för denna studie är fokusgruppsintervjuer och semistrukturerade intervjuer. Undersökningen genomfördes i två grundskolor i västra Sverige och sammanlagt har 4 svensklärare i årskurs 7-9 samt 6 högstadieelever medverkat i denna studie. Studiens resultat visar att alla högstadieelever undviker att göra kamraten ledsen när de ger sin respons på muntliga respektive skriftliga framställningar. Eleverna brukar inte alltid vara ärliga när de ger kamratrespons, och detta förekommer i såväl muntliga som skriftliga framställningar. Oärligheten sker främst med någon som eleverna inte har en bra relation med där de inte vågar utrycka sig mer ärligt och fritt till skillnad från en nära kamrat. Dock kan eleverna vara oärliga med både obekanta elever och nära kamrater under muntliga framställningar. Den respons eleverna ger är oftast begränsad och sker på en uppgiftsnivå, oftast är det endast små språkliga fel som tas upp. Lärarna upplever att kamratresponsen varierar och den kan antingen vara av dålig eller bra kvalitet. Eleverna upplever att kamratrespons överlag är positivt för deras individuella kunskapsutveckling. Denna studies resultat indikerar samtidigt att eleverna antyder att det är skönare att få kamratrespons än läraråterkoppling. Högstadieleverna tenderar få en ytinlärning efter kamratbedömning. Däremot är eleverna relativt aktiva när de ger sin respons därr de exempelvis kan dela med sig av argument och ideér från skilda perspektiv. Lärarna har en gemensam samsyn där de anser att kamratbedömningen bidrar till att eleverna är delaktiga i aktiviteten och där de är till nytta för varandras kunskapsutveckling genom att de vägleder kamraterna. Högstadieeleverna i denna studie brukar ta en lärarroll. Lärarna påstår att eleverna har svårare för kamratrespons i muntliga framställningar. Däremot föredrar eleverna muntlig kamratrespons. I resultatet framgår det att eleverna inte har lika stor förmåga att uttrycka sig och deras kunskapsutveckling främjas in när det finns stora kunskapsmässiga nivåskillnader mellan eleverna. Lärarna upplever en svårighet i att skapa gruppkonstellationer där alla elevers kunskapsutveckling gynnas under kamratbedömning. Denna studies resultat visar även att eleverna inte hinner förbereda sig inför kamratbedömningen. Eleverna efterfrågar bättre vägledning från läraren och möjlighet att förbereda sig väl kring hur de ska ge kamratrespons som är meningsfull för kamraterna samt bidrar positivt för deras fortsatta kunskapsutveckling. Lärarnas arbetssätt är att medvetandegöra eleverna om att ge konstruktiva återkopplingar. Eleverna använder främst en checklista som bedömningsstöd på skriftliga framställningar och Two stars and a wish på muntliga framställningar.

Syftet med denna studie är att undersöka elevers syn på och erfarenheter av responsarbete i skrivundervisningen. Undersökningen fokuserar på att studera elevers uppfattningar kring den respons de får samt åsikter och tankar kring hur kamratrespons fungerar. Även eventuella problem som eleverna upplever med lärar- och kamratrespons kommer att belysas. Studiens teoretiska utgångspunkt är den sociokulturella teorin. Datainsamling har skett genom sex stycken kvalitativa intervjuer, där insamling och analys har inspirerats av grundad teori. Sex stycken gymnasieelever har intervjuats och deras svar har senare analyserats tematiskt, där teman urskilts för att kunna besvara studiens frågeställningar. Studiens resultat visar att de strategier och teorier som tidigare forskning påvisat är bäst lämpad för lärar- och kamratrespons, stämmer överens med de intervjuade elevernas uppfattningar kring hur de önskar få respons. Resultatet visar även att eleverna inte får möjlighet att få respons under skrivprocessens gång. Vidare visar resultatet att kamratrespons inte används särskilt frekvent i skrivundervisningen, vilket vissa elever har löst genom att arbeta självmant med kamratrespons. Slutligen visar resultatet att eleverna ibland inte tar till sig den respons de får, på grund av att responsen ges långt efter texten har lämnats in men också för att vissa elever finner det onödigt, eftersom betyget redan är satt.

Syftet med detta arbete är att undersöka hur science fiction skulle kunna användas i undervisning på gymnasiet i svenskämnet samt det mer övergripande värdegrundsarbetet. Frågorna som ställs är: Vilka teman kring genus och könsnormer tas upp i verken och vad är budskapet som presenteras? Hur kan innehållet i verken kopplas till läroplanen och implementeras i litteraturundervisningen i gymnasieskolan? För att genomföra undersökningen har jag använt mig främst av diskursanalys och hermeneutik och analyserat materialet med hjälp av filmteoretisk och genusvetenskaplig litteratur. Resultatet som presenteras är att de tre filmer som analyseras har de faktorer som behövs för att kunna användas i klassrummet och att innehållet kan bidra till att utveckla värdegrundsarbetet med fokus på kön och genus.

Syfte: I studien undersöks tre olika läromedel för kursen Svenska 3 samt olika tolkningar av inskriften på Rökstenen. Studien leder till kunskap om hur det går att sammanfläta tolkningarna av Rökstenens inskrift med de centrala innehållen för kursen Svenska 3. Utöver det bidrar arbetet med kunskap om hur runsvenska framställs i de tre olika läromedlens språkhistoriska kapitel. Metod: För att besvara arbetets första fråga jämförs de centrala innehållen för kursen Svenska 3 med två tolkningar av Rökstenens inskrift vilket resulterar i förslag på hur inskriften kan gå att applicera på undervisningen. Därefter utförs en multimodal analys av de tre valda läromedlen. Denna analys ger en tydlig bild av läromedlens struktur och innehåll. Därefter jämförs de tre läromedlen genom en komparativ undersökning. Teori: Den teoretiska utgångspunkt som grundar undersökningen är läroplansteori. Teorin fokuserar på urvalet av kunskaper i läroplanen. I arbetet presenteras två olika tolkningar av inskriften på Rökstenen för att sedan sammanfläta runsvenskan med de centrala innehållen för kursen Svenska 3. Användningen av läroplansteorin problematiserar och diskuterar urvalet av kunskap för att endast frambringa relevant kunskap för undervisningen. Denna teori är därmed relevant för undersökningen då kunskaperna som appliceras på de centrala innehållen måste vara relevanta för utbildningen och givande för elevernas utvecklingsprocess. Resultat: Undersökningen visade att Rökstenens inskrift är applicerbar på de centrala innehållen för kursen Svenska 3. De förslag som presenteras under rubriken Delresultat 1 sammanflätar olika delar av Elias Wesséns tolkning av inskriften och delar ur tolkningen av Per Holmberg, Bo Gräslund, Olof Sundqvist och Henrik Williams med de centrala innehållen. Det framgår att de centrala innehållen framför ett syfte för de olika momenten, hur undervisningen sker nämns dock inte. Det ansvaret räknas till undervisarens uppdrag. Därmed råder möjligheten att integrera språkhistoria med resterande moment med fokus på Rökstenens inskrift. Det andra delresultat i studien visade på likheter i läromedlens avsnitt som behandlar runsvenska. Dessa delar finns i böckernas sista avsnitt. De avsnittet har även liknande upplägg där runsvenskan först introduceras med en bakgrundsinformation om vad det språket är samt var det användes. Utöver detta presenteras futharken i alla de analyserade läroböckerna, runraden med 16 tecken. Olikheterna gäller främst de visuella elementen så som färger och illustrationer. Inom denna olikhet finner man likheter på så vis att alla tre böckerna innehåller visuella element i form av färgade textrutor, bilder och illustrationer men dessa presenteras på varierande vis.

I läroplanen för grundskolan kan utläsas att elever ska få möta och använda drama i undervisningen samt att drama ska vara ett inslag i skolans verksamhet (Skolverket, 2019, ss. 9, 262). Syftet med denna studie är att undersöka grundskollärares uppfattningar om pedagogiskt drama, samt hur de använder sig av pedagogiskt drama som metod i svenskundervisningen. Studiens undersökningsfrågor har levt under arbetets gång och funnits i åtanke under varje kapitel och avsnitt som skrivits. I uppsatsens inledning förs en argumentation kring den praktisk-estetiska kunskapen i skolan som inte värderas lika högt som den teoretiska kunskapen, vilket är ett skäl till att pragmatismen och Deweys syn på lärande används som en av de två teoretiska utgångspunkter i denna uppsats. Den andra teoretiska utgångspunkten är Sternudds teoretiska konstruktion av fyra dramapedagogiska perspektiv (Sternudd 2000). Uppsatsen är en kombinerad kvantitativ och kvalitativ studie där insamlade data har analyserats med inspiration av fenomenografin. Resultatet presenteras såväl i diagram som i löpande text och sorteras under beskrivningskategorier i avsnittsrubriker. Det framkommer att pedagogiskt drama uppfattas som en lustfylld metod i undervisning men som kräver tid och engagemang av lärare. Denna studie visar att pedagogiskt drama främst används för att utveckla elevernas muntliga språkfärdigheter i ämnet svenska men också för att ge dem möjlighet att utveckla ett demokratiskt tänkande och för att stöda och stärka deras samarbetsförmåga.

No description available.

Denna studie har som syfte att undersöka hur resurspedagoger arbetar med elever i behov av särskilt stöd i årskurs F-3 och vilka faktorer som påverkar motivationen hos dessa elever i arbetet med svenskämnet. Resultatet visar att det råder en viss samsyn hos resurspedagoger om vad i arbetet som utgör framgångsfaktorer i det dagliga arbetet i svenskämnet, men att det finns förbättringsmöjligheter. Sammanfattningsvis fungerar det väl att använda resurspedagoger som ett stöd för elever i behov av särskilt stöd, men det krävs förtydliganden från huvudman och rektor i samråd med ansvariga lärare för hur arbetet ska ske.

No description available.

Syftet med studien är att öka kunskapen om lärares didaktiska arbete i skolämnet svenska med fokus på analogt och digitalt skrivande. Studien som är av kvalitativt slag bygger på tio semistrukturerade intervjuer med svensklärare på mellanstadiet som arbetar på fyra olika skolor inom samma kommun, där två av skolorna arbetar enligt modellen STL (skriva sig till lärande) och två av skolorna inte har någon uttalad modell kopplad till undervisningen, i syfte att undersöka om det fanns några skillnader hos dessa lärare. Som teoretisk ansats används ramverket TPACK i syfte att beskriva hur lärarna använder digitala verktyg i sin skrivundervisning och teori om kognitiva skrivprocesser används i syfte att belysa hur elevers skrivande förändras beroende på vilket skrivverktyg som används. Resultatet i studien visar bland annat att lärarna som arbetar enligt STL har fått mer kompetensutveckling kopplat till digitala verktyg och digitalt skrivande samt att de har en mer samstämmig syn på hur de digitala verktygen ska användas i undervisningen för att gynna eleverna mest möjligt, jämfört med de lärare som inte arbetar efter någon uttalad modell.