This study examines which festivals, symbols and stories from Christianity, Islam and Judaism that the teachers choose to treat in religious education in primary school. The purpose is to see what the teachers do for selection of the large number of festivals, symbols and stories that are linked to the three religions based on the wording in the curriculum as the National Agency for Education does not provide a detailed explanation of what is requested or concept of festival, symbol or story. The survey takes place through an examination of the content that three teaching materials deal with in the form of festivals, symbols and stories from the three Abrahamic religions and with a survey where 118 teachers answer what content they deal with in their religious education. The survey shows that although there are a large number of festivals, symbols and stories connected to the three Abrahamic religions to choose from, teachers often choose to treat the same festivals, symbols and stories. The differences lie rather in the number of festivals, symbols and stories that the teacher deals with in his teaching. The results of the two surveys also show that teachers often deal with more festivals, symbols and stories than those found in the teaching materials examined. / Denna studie undersöker vilka högtider, symboler och berättelser från kristendomen, islam och judendomen som lärarna väljer att behandla i religionsundervisningen på lågstadiet. Syftet är att se vad lärarna gör för urval av den stora mängd högtider, symboler och berättelser som finns kopplat till de tre religionerna utifrån formuleringen i läroplanen då Skolverket inte ger någon närmare förklaring av vad som efterfrågas eller begreppsförklaring av högtid, symbol eller berättelse. Undersökningen sker genom en granskning av vilket innehåll tre läromedel behandlar i form av högtider, symboler och berättelser från de tre abrahamitiska religionerna samt med en enkät där 118 lärare svarar på vilket innehåll de behandlar i sin religionsundervisning. Undersökningen visar att trots att det finns en stor mängd av högtider, symboler och berättelser kopplade till de tre abrahamitiska religionerna så väljer lärarna ofta att behandla samma högtider, symboler och berättelser. Skillnaderna ligger snarare i mängden av högtider, symboler och berättelser som läraren behandlar i sin undervisning. Resultatet av de båda undersökningarna visar också att lärarna ofta behandlar fler högtider, symboler och berättelser än de som finns i läromedlen som granskats.

Stockholms stadsmuseum blev kontaktat av föreningen Livstycket som stod inför nedläggning. Det bestämdes att museet skulle förvärva föremål och med hjälp av fotografier och intervjuer dokumentera verksamheten. En projektgrupp bildades. Stadsmuseet hade inte tidigare arbetat med att på detta sätt kombinera förvärv med etnologiska intervjuer. Undersökningens syfte var att uppmärksamma och inspirera till den här typen av samarbetsprojekt, ge inblick i vilken kunskap som med hjälp av etnologiska intervjuer kan framkomma om föremål, peka på faktorer som kan möjliggöra liknande projekt och bidra till diskussionen om samtidsdokumentation på Stockholms stadsmuseum. Ett sidosyfte var också att uppmärksamma Livstycket.Undersökningens frågeställningar: Vilka berättelser och vilken kunskap om föremålen i förvärvet från Livstycket synliggjordes med hjälp av de etnologiska intervjuerna? och Vilka faktorer kan, enligt antikvarien och etnologen i projektet, möjliggöra respektive hindra den här typen av samarbetsprojekt? Resultatet visade att intervjuerna bidrog med information som kunde kopplas direkt till några av de förvärvade föremålen eller föremålsgrupperna. I etnologens intervjuer framkom även information om föremålens kontext som till stor del handlade om en verksamhet präglad av arbetet med integration och att stärka de kvinnor som deltog. Resultatet visade också att etnologen och antikvarien i samarbetsprojektet menade att några viktiga faktorer för att möjliggöra den här typen av samarbeten handlar om organisation, resurser, typ av förvärv och att hålla igång en diskussion, bland annat om vilken typ av samling man strävar efter. / The non-profit organisation Livstycket contacted the Stockholm City Museum, at a time when it was facing closure. The museum decided to acquire and document objects produced within Livstycket by using photographs and interviews and thus formed a project group. The museum had not previously done this kind of work in such a way, i.e. to combine acquisition with ethnological interviews. The purpose of this study is to draw attention to and inspire this type of collaborative project. It is also to provide insight into the kind of knowledge that may be obtained through ethnological interviews about tangible objects and to point out some factors that may be crucial in other similar projects. The goal is to contribute to the discussion on contemporary documentation at the Stockholm City Museum. The research questions are: What stories and what knowledge about the objects from Livstycket were made visible through the ethnological interviews? What factors can enable or hinder such kind of collaboration projects? The results show that the interviews provided information directly linked to the acquired objects or category of objects, information that would be difficult to visualise in other ways. The interviews also revealed information about the context of the objects and their production. Characteristics of activities at Livstycket are the integration and empowerment of the women involved. The result also shows that discussing what type of collection a museum strives for is one of the crucial factors for a successful acquisition project.

SAMMANFATTNING Inledning och bakgrund Demenssjukdomar ökar i vårt land och dessa innebär funktionsnedsättningar i en varierande grad och på olika plan under sjukdomsprocessen. Demenssjukdomarna påverkar hela livssituationen för den som är drabbad men också för de närstående. Trots att flera personer har samma demenssjukdom kan deras symtombild variera. Det handlar om kognitiva, somatiska, beteendemässiga och psykologiska funktionsnedsättningar. Dessa nedsättningar kan bli ett hot mot personens identitet. För att ge en personcentrerad omvårdnad krävs stora kunskaper hos omvårdnadspersonalen både om demenssjukdomen men också om personen som finns bakom demenssjukdomen. En levnadsberättelse kan här bli ett verktyg och få en betydelse i den dagliga omvårdnaden och i den specifika omvårdnadssituationen i demensvården. Problemområde Antalet äldre personer ökar i vårt samhälle och därmed också risken att drabbas av demenssjukdomar. Det finns idag inget bot mot demenssjukdomar och därav blir omvårdnaden otroligt viktig. Vid demenssjukdomar förloras en del viktiga kognitiva förmågor hos de som drabbas vilket ställer stora krav på omvårdnaden och utformningen av densamma. Ett problem i omvårdnaden av personer som är drabbade av demenssjukdom kan vara hur omvårdnadspersonalen tolkar och förstår den demensdrabbade så att de kan anpassa sig efter deras behov. Större kunskaper om personens liv, vanor samt betydelsefulla händelser i livet ger omvårdnadspersonalen verktyg för att kunna erbjuda en personcentrerad omvårdnad. Föreliggande studie kan bidra med ökad kunskap av levnadsberättelsen som ett verktyg för en förbättrad personcentrerad omvårdnad av denna sårbara patientgrupp. Syfte Studiens syfte var att beskriva upplevelsen av att använda levnadsberättelsen som ett verktyg i en personcentrerad omvårdnad vid demenssjukdom.   Metod Data har inhämtats från åtta intervjuer på ett äldreboende där demenssjuka bor och dessa har analyserats utifrån en kvalitativ innehållsanalys. Informanter i studien var sex undersköterskor och två sjuksköterskor. Resultat I resultatet presenteras fem kategorier och tio subkategorier som framkom i analysen av intervjuerna. Kategorierna presenteras enligt följande: personcentrerad vård, lära känna, levnadsberättelsen som verktyg, levnadsberättelsen som dokument och närståendes olika uppfattningar om innehåll i levnadsberättelsen. Subkategorierna presenteras enligt följande: personen bakom sjukdomen, närvarande personal, vardagliga och specifika omvårdnadssituationer, ökad förståelse, brister i levnadsberättelsen, att inte bli utlämnad, personliga och levande, dokumentation, delaktighet och påverkan. Slutsats Levnadsberättelsen är ett verktyg och en grund att använda i den personcentrerade omvårdnaden vid demenssjukdom menar de flesta av informanterna i studien. För att kunna använda den i en ännu större utsträckning krävs att detaljerna också dokumenteras och följes upp kontinuerligt. Dessa detaljer får personalen vetskap om i samband med att dagligen vara närvarande i omvårdnaden av de demenssjuka samt i sina relationer med närstående. Tolkningar och förståelse av demenssjukas behov bidrar då till att omvårdnadspersonalen kan anpassa sig efter den drabbades behov i en personcentrerad omvårdnad. Det finns också en betydelse om närstående varit delaktiga vid upprättandet av levnadsberättelsen och när i tiden som berättelsen tecknades ned. Närstående till demensdrabbade kan även påverka innehållet i levnadsberättelsen då de kan ha olika uppfattningar kring vad som ska stå i denna. Klinisk tillämpbarhet: Det finns ett behov att se över dokumentet som används till levnadsberättelsen. Vidare måste betydelsen av levnadsberättelsen i den dagliga personcentrerade omvårdnaden förankras hos både närstående och omvårdnadspersonal. Medvetenheten och betydelsen om dess användning blir här viktig. Skapandet av lämpligt dokumentationsställe för kontinuerlig dokumentation får också en stor roll i den dagliga omvårdnaden. / ABSTRACT Introduction and background Disease related to dementia is increasing in Sweden and this implies disabilities of varying degree and at differing levels during the process of the disease. Changes in life situations result from dementia related disease, not only for the sufferer but also for their close relations and friends. Symptomatology can vary amongst individuals who have been given the same diagnosis: cognitive, somatic, behavioural and psychological disabilities are included. These disabilities may threaten the individual’s identity. In order to provide patient-centred care for these individuals, care providers require both in-depth knowledge about dementia and also about the individual who has been afflicted. A tool which may be useful in the daily care of individuals with dementia and also in specific care situations is the use of ”life story”. Problem area The number of older persons is increasing in our society and with it, the risk of being affected by dementia. Since there is, as yet, no cure for dementia, care is of central importance.. Important cognitive functions can be lost as a result of dementia and thus, care and the deliverance of care must be carefully planned. Care providers’ interpretation and understanding of each individual is important, as is adaptation of care to individual needs.  Knowledge of the individual’s life, habits and important life events is implemental in the use of life story for the provision of person-centred care. The present study may allow more understanding of the use of life story as a tool for improved person-centred care for this vulnerable group. Aim The aim of the present study is to describe the experience of using life story as a tool in person-centred care of individuals with dementia. Method Data was collected in eight in-depth interviews with nurses and nurses' assistants at a home for persons suffering from dementia. The data was analysed using qualitative content analysis. Results Five categories and ten sub-categories emerged from the analysis of the interviews. The categories are as follows: person-centred care, getting to know, life story as a tool, life story as documentation and relatives’ different perceptions of the content of life stories. The sub-categories were as follows: the person behind the disease, attendant staff, everyday and specific care situations, increased understanding, flaws in life stories, to not be shown up, personal and alive, documentation, participation and influence. Conclusion Most of the informants in this study felt that life stories were a tool which provided a grounding to use in person-centred care of individuals with dementia. In order to use the tool to a greater extent, details should be documented and followed up continually. Care providers are given knowledge about these details through daily participation in care of the dement individual and through relationships with relatives. Interpretation and understanding of the needs of the individual contributes to deliverence of care adjusted to individual needs. It is of importance that relatives participate in the formation of the life story and also to document when it was drawn up. Close relatives to individuals suffering from dementia may also effect the content of the life story through differing perceptions about what should be documented. Clinical implications There is a need to revise documentation of life stories. It is important that the use of life story and its importance in deliverence of person-centred care is established with both relatives and care providers. Awareness of the usefulness of life story is important here. Establishment of a place for continual documentation of life stories is important in daily care of individuals with dementia.

Syftet med studien var att undersöka hur elever upplever berättelser, samt hur berättelser påverkar deras bildarbeten i bildundervisningen.  Deltagarna i studien var fyra andraårs gymnasieelever som hade kursen Bild och form 1b. Det empiriska materialet insamlades genom deltagande observationer och intervjuer, vilket sedan analyserades ur ett fenomenologiskt perspektiv. Elevernas berättelser presenterades även i form av elevarbeten på Konstfacks vårutställning 2023, där gestaltningen syftar till att visuellt presentera deltagarnas upplevelser och fantasier om berättelser. I resultatet framkom det att deltagarna i studien upplevde inspirationskällor som värdefulla inför bildarbeten, då detta väckte fantasin och underlättade vid beslutsfattningar i hur de ville forma sina arbeten. Detta visade att det kan vara lärorikt att utgå ifrån teman som berättelser, då det ger fler ingångar till elevernas olika visuella kulturer.

Syfte: Syftet är att undersöka kvinnors upplevelser av sin skolgång, mer specifikt kvinnor som fått ADHD-diagnos senare i livet. Teori: Studien utgår ifrån en kvalitativ och induktiv ansats med KASAM som teoretisk referensram. Metod: Genomförande av studien skedde utifrån semistrukturerade intervjuer med åtta kvinnor i åldern 22-56 år diagnostiserade med ADHD mellan 18-54 års ålder. Intervjuerna, som spelades in och sedan transkriberades, varade mellan 45 till 60 minuter. Resultat: Resultatet visar att det för respondenterna har varit en utmaning att ta sig igenom grundskolan på grund av funktionsnedsättningen ADHD. Det innebar psykiska pålagringarna av att vara annorlunda, vilket respondenterna bär med sig i livet. Respondenterna upplevde även att skolans kunskapskrav inte var anpassade till deras förmågor, vilket innebar en avsaknad av stöd i skolan och av omgivningen. Diagnostiseringen förde med sig att respondenterna upplevde en lättnad och acceptans. Slutsats: Framtida forskning bör ge en djupare kunskap och förståelse utifrån vad som är unikt hos flickor och kvinnor med ADHD. För att öka förståelse och uppmärksamhet från omgivningen, med hjälp med strategier och stöd för att få så bra förutsättningar som möjligt för att kunna prestera i skolan. Detta skulle kunna minska risken av att drabbas av samsjuklighet i form av psykisk ohälsa och beroendeproblematik samt öka känslan av sammanhang. / Purpose: The purpose is to investigate women's experiences of their schooling, more specifically women who received an ADHD diagnosis later in life. Theory: The study is based on a qualitative and inductive approach with KASAM as a theoretical frame of reference. Method: Implementation of the study was based on semi-structured interviews with eight women aged 22-56 diagnosed with ADHD between the ages of 18-54. The interviews, which were recorded and then transcribed, lasted between 45 and 60 minutes. Results: The results show that it has been a challenge for the respondents to get through primary school due to the disability ADHD. It meant the psychological implications of being different, which the respondents carry with them in life. The respondents also felt that the school's knowledge requirements were not adapted to their abilities, which meant a lack of support in the school and in the environment. The diagnosis brought with it that the respondents experienced a sense of relief and acceptance. Conclusion: Future research should provide a deeper knowledge and understanding based on what is unique in girls and women with ADHD. To increase understanding and attention from the environment, with the help of strategies and support to get the best conditions possible to be able to perform in school. This could reduce the risk of suffering from comorbidity in the form of mental illness and addiction problems and increase the feeling of context.

På grund av klimatförändringarna är vår värld i behov av en ny berättelse, i vilken människans beroende av djur och natur är en naturlig del. Att adressera de globala hållbarhetsmålen enligt Agenda 2030 är ett sätt att vända negativa trender bland FN:s medlemsländer. I detta arbete är barnen en viktig pusselbit eftersom det är barnen som kommer få leva med konsekvenserna av vårt leverne. Ett försök att engagera barn i den nödvändiga samhällsomställningen har gjorts genom att hållbarhetssagan Esmeralda och Draken publicerades 2021. Utifrån nämnda bok har den här studien sin utgångspunkt. Studien är kvalitativ och baserad på empiriskt material sammanställt utifrån text- och bildanalys av Esmeralda och Draken samt fyra observationer från högläsningstillfällen med förskolebarn. Resultaten visade att hållbarhetssagans huvudsakliga fokus var den sociala dimensionen av hållbar utveckling, där teknik ihop med unga individer står för problemlösandet. Vad gäller den miljömässiga dimensionen får naturen utgöra kuliss åt det urbaniserade samhället. Studiens bidrag till forskningen är att förskolebarnen blev som mest engagerade av starka känslouttryck hos bokens karaktärer. Hur miljökommunikationen kan använda sig av känslouttryck i barnlitteratur bör därför undersökas vidare. / Due to climate change, our world needs a new narrative, in which human dependence on animals and nature plays an essential role. Addressing the global sustainability goals according to Agenda 2030 is a way to reverse negative trends among UN member states. In this work, children are an important piece of the puzzle because it is children who will have to live with the consequences of our lifestyles. In an attempt to engage children in the necessary societal transition, the sustainability saga Esmeralda och Draken was published in 2021. That book provided the starting point for this study. The qualitative study is based on empirical material from text-and-image analysis of Esmeralda och Draken, as well as four observations from reading-aloud sessions with preschool children. The results showed that the main focus of the sustainability saga was the social dimension of sustainable development, where technology, together with young individuals, solves problems. In terms of the environmental dimension, nature serves as the backdrop for an urbanized society. The study's contribution to research is that the preschool children were most engaged by the strong emotional expressions of the book's characters. Ways in which environmental communication can utilize emotional expression in children's literature should therefore be investigated further.

This thesis deals with encounters between persons living with dementia and care managers. Dementia often results in progressive care needs that must be met by different social care services. The person’s care needs are assessed in an assessment meeting where the person and their relatives meet with a care manager to negotiate needs and social care services. The assessment is conducted through one or several conversations where the person with dementia meets the care manager; relatives are often present in the meetings. Dementia is a syndrome that involves a cognitive decline and a decreased ability to communicate and interact with others. It may therefore be difficult for a person with dementia to take part in discussions about their care needs and social care services. 15 audio recorded meetings have been studied to explore and understand how persons with dementia use their remaining communicative, cognitive and linguistic resources to invoke, negotiate, and use their rights as citizens in the institutional context where their care needs are assessed. The analysis concerns the organization of talk as a joint activity; the production of social actors in talk-in-interaction; the relation to institutional features of discourse. This dissertation concludes that the practice of citizenship is situation based and varies depending on the participants present. Care managers can facilitate for persons with dementia to overcome communication problems by using different discursive strategies and to make it possible for them to participate or at least be included in the negotiation. Persons with dementia are positioned as less competent than other persons participating in the assessment meeting. This might have an impact on the participation of people with dementia in negotiations regarding their future care. Furthermore, stories told in assessment meetings often position the person as dependent on others, which could undermine the identity and sense of self of the person with dementia. / Den här avhandlingen berör möten mellan personer med demenssjukdom och biståndshandläggare. Demenssjukdomar medför ofta komplexa omsorgsbehov, vilka kan mötas med hjälp av olika stödinsatser. Personens omsorgsbehov bedöms i ett biståndshandläggningssamtal där personen och dennes anhöriga träffar en biståndshandläggare för att förhandla dennes behov och eventuella insatser. Konversation är centralt i dessa möten. Demenssjukdomar medför kognitiva nedsättningar och nedsatt förmåga att kommunicera och interagera med andra. Det kan därför vara svårt för personer med demenssjukdom att deltaga i diskussioner om behov och insatser. 15 ljudinspelade samtal har studerats för att förstå hur personer med demens använder sina kvarvarande kommunikativa, kognitiva och språkliga resurser för att åberopa, förhandla och använda sina rättigheter som medborgare i den institutionella kontext där deras omsorgsbehov bedöms. I samtalet medverkar personen med demens, handläggaren samt ofta någon familjemedlem. Analysen fokuserar på organiseringen av samtal som en gemensam aktivitet; hur sociala aktörer skapas i samtal; hur det institutionella samtalets särdrag påverkar konversationen. Sammanfattningsvis visar denna avhandling på att hur medborgarskap praktiseras är situationsbaserat och varierar beroende på vilka som deltar i mötet. Biståndshandläggare kan underlätta för personer med demenssjukdom att övervinna kommunikativa problem genom att använda olika samtalsstrategier och göra det möjlig för dem att delta eller att åtminstone inkluderas i förhandlingen angående olika stödinsatser. Personer med demenssjukdom positioneras ofta som mindre kompetenta än andra personer som deltar i behovsbedömningssamtal, vilket kan medföra konsekvenser på personens delaktighet i planerandet av framtida insatser. Berättelser i dessa samtal positionerar ofta personen med demenssjukdom som beroende av andra, vilket kan underminera deras identitet och uppfattning av sig själva.

<p>Denna uppsats är en narrativ studie om hiphopkulturen som ungdomskultur. Målet med undersökningen har varit att förstå hur hiphoparna blir en del av den egna kulturen och hur de ser sig själva som medlemmar av hiphopkulturen. Som insamlingsmetod har jag använt mig av tre fokusgrupper samt en enskild intervju. Informanterna har varit 20-26 år och kommer från två mellanstora städer i Sverige.</p><p>Det resultat som framkommit är att hiphoparen gör en slags karriär inom kulturen. För att kunna göra denna karriär är hiphoparen beroende av mer erfarna personer. Det finns även ett beroende av det övriga samhället för att kunna lyckas. Tankarna kring den egna kulturen kan sammanfattas i fyra olika huvudteman: Genus, Attribut, Äkthet och Battle.</p> / <p>This is a narrative study of the hiphop culture as a youth culture. The aim has been to understand how and why young people in middle-sized Swedish towns become hiphopers and also how they look at themselves as members of the hiphop culture.</p><p>The research methods applied are three focus group interviews and one single person interview. The participants are between 20 and 26 years. The hiphoper makes a kind of a career in the culture. To be able to make the career, the hiphoper is dependent of other people with better skills as well as of the society. The thoughts of the hiphopers in question can be summarized in four main themes: gender, attribute, genuine and battle.</p>

<p>Syftet med studien var att med kvalitativ metod försöka förstå hur individer medAspergers syndrom förhåller sig till sin diagnos och sin funktionsnedsättning i sinblogg. I en ambition att nå ett inifrånperspektiv kom bloggtexter att analyserasenligt en tolkande fenomenologisk ansats (IPA). Stor vikt har lagts vid att förhållasig till etiska riktlinjer för Internetforskning och att behålla bloggskribenternaskonfidentialitet. Det senare medförde till exempel att citat från bloggtexterna inteförekommer i arbetet. I bloggtexterna har dels tre mer genomgående temanutkristalliserats. Dessa är diagnosen Aspergers syndrom, kompenserandet förfunktionsnedsättningen och bloggandet i sig. Dels har tre mer komplexa ochövergripande teman identifierats som dessutom kan utgöra tre olika blickar tillvilka bloggskribenterna förhåller sig. Samhällets blick ger individen möjlighet attkomma ut som Asperger, kollektivets blick ger individen möjlighet att reclaimaAspergern och individens blick hanterar individens konst att vara normal.</p>

Denna uppsats är en narrativ studie om hiphopkulturen som ungdomskultur. Målet med undersökningen har varit att förstå hur hiphoparna blir en del av den egna kulturen och hur de ser sig själva som medlemmar av hiphopkulturen. Som insamlingsmetod har jag använt mig av tre fokusgrupper samt en enskild intervju. Informanterna har varit 20-26 år och kommer från två mellanstora städer i Sverige. Det resultat som framkommit är att hiphoparen gör en slags karriär inom kulturen. För att kunna göra denna karriär är hiphoparen beroende av mer erfarna personer. Det finns även ett beroende av det övriga samhället för att kunna lyckas. Tankarna kring den egna kulturen kan sammanfattas i fyra olika huvudteman: Genus, Attribut, Äkthet och Battle. / This is a narrative study of the hiphop culture as a youth culture. The aim has been to understand how and why young people in middle-sized Swedish towns become hiphopers and also how they look at themselves as members of the hiphop culture. The research methods applied are three focus group interviews and one single person interview. The participants are between 20 and 26 years. The hiphoper makes a kind of a career in the culture. To be able to make the career, the hiphoper is dependent of other people with better skills as well as of the society. The thoughts of the hiphopers in question can be summarized in four main themes: gender, attribute, genuine and battle.