Increasing concerns on the effect of climate change is arousing the awareness of sustainability all over the world, and plenty of measures have been taken to lower greenhouse gas emissions. Reducing energy consumption through behavior change of residents presents a promising opportunity to save energy significantly. This project is focused on designing a choice-based interactive game to support increased energy literacy of Chinese youths, especially in the kitchen of Chinese households. With an interactive narrative prototype evaluated by 11 participants through interviews and surveys, learning outcomes and feedback were collected and considerations in the design process were figured out. The result indicates the potential of enhancing energy literacy with such an interactive game based on point collecting, but a more interesting protostory, suitable difficulty levels and freedom of interaction is significant to the general experience and effect. / En ökande oro för effekterna av klimatförändringar väcker medvetenheten om hållbarhet över hela världen, och många åtgärder har vidtagits för att minska utsläppen av växthusgaser. Att minska energiförbrukningen genom invånarnas beteendeförändring ger en lovande möjlighet att spara energi avsevärt. Detta projekt är fokuserat på att designa ett valbaserat interaktivt spel för att stödja ökad energikunskap hos kinesiska ungdomar, särskilt i köket hos kinesiska hushåll. Med en interaktiv narrativ prototyp utvärderad av 11 deltagare genom intervjuer och enkäter, samlades läranderesultat och feedback in och överväganden i designprocessen har klurats ut. Resultatet indikerar potentialen för att förbättra energikunnigheten med ett sådant interaktivt spel baserat på poänginsamling, men en mer intressant protostory, lämpliga svårighetsgrader och interaktionsfrihet har betydelse för den allmänna upplevelsen och effekten.

The aim of the study is to investigate how young men constructing identities in talk about their own use of violence. The study is based on a fieldwork at a youth detention home in Sweden. The data consists of individual interviews and video recordings of the treatment programme Aggression Replacement Training (ART). Detailed analyses have been made of conversations between the young men, between the young men and the trainers, and of the narratives generated in the individual interviews. The study has a social constructionist approach to identity, which is seen as constructed in a joint achievement in social interaction. An important analytical perspective in the study is how social categories and subcategories are constructed. The study has a particular focus on gender, primarily masculinity, but age and ethnicity are also being emphasised. The analysis draws on four empirical studies. It is shown how the young men construct a preferred self-presentation when talking about violent events. The narratives on violence are either based on experiences or talked about as a hypothetical use of violence. Violence based on personal experience is problematized and legitimized in terms of self-defence, defending friends, restraint and justified violence. Narratives of violence are shown to be interactional resources available to the young men. When talking about violence, the young men can be seen to regulate social relations, and to position themselves in relation to particular discourses of masculinity. The specific understanding of what it entails to be a man enables the use of violence with respect to social categorizations such as age, ethnicity or criminal identity. It is also argued that the treatment programme ART may, at times, facilitate maintaining a criminal identity. / Avhandlingens övergripande syfte är att undersöka hur unga män konstruerar identiteter kring berättelser om eget våldsutövande. Den bygger på en studie gjord vid ett särskilt ungdomshem i Sverige. Såväl enskilda intervjuer som videoinspelningar av behandlingsprogrammet Aggression Replacement Training (ART) har utgjort analysmaterialet. Ingående analyser har gjorts av samtalen mellan de unga männen, mellan de unga männen och behandlingspersonalen, och berättelserna i de enskilda intervjuerna. Avhandlingen bygger på en socialkonstruktionistisk ansats där identitet analyseras i social interaktion med andra. Ett viktigt analytiskt perspektiv i studien är hur sociala kategorier och underkategorier skapas. Ett särskilt fokus ligger på genus och då främst maskulinitet, men även ålder och etnicitet lyfts fram som viktiga perspektiv. Avhandlingen omfattar fyra delstudier. Studien visar hur de unga männen konstruerar en positiv självpresentation när de talar om våldshändelser. Våldsberättelserna är antingen erfarenhetsbaserade eller utgår ifrån tal om hypotetiskt våld. Det erfarenhetsbaserade våldet problematiseras och legitimeras genom att talas om som självförsvar, försvar av kompisar, återhållsamt eller rättmätigt. Studien visar att våldsberättelser är interaktionella resurser för de unga männen. Genom att tala om våld reglerar de sociala relationer och positionerar sig i relation till vissa maskulinitetsdiskurser. Den specifika förståelsen av vad det innebär att vara en man, möjliggör användandet av våld avhängigt andra sociala kategorier, så som ålder, etnicitet och kriminell identitet. Studien indikerar också att behandlingsprogrammet ART ger möjlighet att underlätta upprätthållandet av en kriminell identitet. / <p>Due to copyright matters, have the articles, published in chapter 4, 5, 6 and 7, been removed.</p>

Background The definition of self-harm used in this project is repeated, impulsive behaviour causing tissue damage, yet not intended as a suicide attempt. Instead of wishing to die, the person who self-harms wishes to be relieved from anxiety. The thesis comprises four studies and the overall aim was to describe experiences of care among people who self-harm, professional caregivers, and close relatives (parents), and to explore interpretative repertoires that jointly construct the interaction between people who self-harm and their professional caregivers. Methods The participants were nine women who self-harmed (I), six nurses, three of each sex (II), five mothers and one stepfather (III), and six women who self-harmed in two psychiatric inpatient wards and their caregivers (IV). Data were collected through narrative interviews (I, II, III), participant observations (IV), and informal interviews (IV). The interviews lasted between 40 and 50 minutes (I), between 40 and 65 minutes (II), and between 30 and 85 minutes (III). The observations including informal interviews in study IV comprised 150 hours of descriptive observations and 40 hours of focused observations. The data were analysed using qualitative content analysis (I, II), phenomenological hermeneutics (III), and discursive psychology (IV). Results People who self-harmed experienced care as inferior, not satisfying their needs. The findings presented a paradox; on the one hand, the women realised that society considered self-harm an inappropriate way to alleviate mental suffering, and on the other hand, they experienced self-harm as the only way to survive and to foster hope in themselves (I). Caregivers felt powerless and burdened when unable to identify and satisfy the women’s needs. Feelings of fear, frustration, and abandonment created a significant burden for caregivers (II). Parents’ lived experience of the professional care and caregivers of their self-harming adult children could be described as a hostage drama. As in a hostage situation, parents felt held to emotional ransom by deficient care and sometimes hostile caregivers (III). The interpretative repertoires that jointly constructed the interaction between those who self-harmed and their professional caregivers, were for the caregivers a fostering and a supportive repertoire, and for the women who self-harmed a victim and an expert repertoire. The interactions between a fostering caregiver and a woman as expert or as victim, and between a supportive caregiver and a woman as victim, were complicated and promoted feelings of hopelessness among the participants. Interactions between a supportive caregiver and a woman as expert were more satisfying and raised hope among the participants (IV). Synthesis of findings Hope and hopelessness ran together as a thread of meaning throughout the studies. All participants experienced and expressed hope and hopelessness in various ways. The self-harming women hovered between hope and hopelessness, hoping for help and support, but led back to hopelessness by their experiences in care. The women used self-harm as a way to cope and to maintain hope in themselves. The parents initially had confidence in healthcare and hoped for help. However, their experiences of meeting deficient care often made them feel hopeless. Parents paid an emotional ransom when they accepted deficient care for their daughters. The caregivers felt frustrated, angry, and powerless, and their view of self-harm as an endless behaviour led to hopelessness. However, they struggled to see the women’s abilities, not only their difficulties, and described how they had to try to see self-harm in another way. Caregivers who were convinced that it was possible to stop self-harming and leave it behind were able to bring hope to themselves, to parents, and to the women who self-harmed. The present studies suggest that there is a difference between self-harm and suicide attempts or suicide. Other researchers echo these findings. Conclusions Paradoxically, self-harm usually seems to be a life sustaining act, a way of raising hope in oneself. The importance of caregivers who listen and try to understand people who self-harm, as well as their close family members, is evident. By asking open-ended questions and being non-judgemental, listening, and showing a genuine interest in the person’s lived experience; caregivers can inspire hope in people who self-harm. / Bakgrund Självskadebeteende definieras i denna avhandling som ett upprepat, impulsivt beteende där hudskada uppstår. Avsikten med handlingen är inte att begå självmord, stället har personen en önskan att lindra ångest. Avhandlingen består av fyra delstudier och det övergripande syftet var att beskriva erfarenheter av vård bland personer med självskadebeteende, professionella vårdare och närstående (föräldrar), samt att belysa tolkningsrepertoarer som konstruerar interaktionen mellan personer med självskadebeteende och deras professionella vårdare. Metod Deltagarna var nio kvinnor med självskadebeteende (I), sex sjuksköterskor, tre av vardera kön (II), fem mammor och en styvpappa (III) samt sex kvinnor med självskadebeteende som vårdades vid två psykiatriska slutenvårdsavdelningar och deras professionella vårdare (IV). Datainsamlingsmetoder var narrativa intervjuer (I, II, III), deltagande observationer samt informella intervjuer (IV). De narrativa intervjuerna varade mellan 40 och 50 minuter (I), mellan 40 och 65 minuter (II) samt mellan 30 och 85 minuter (III). Beskrivande deltagande observationer genomfördes, totalt 150 timmar, varav ca 40 timmar var fokuserade deltagande observationer. Data analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys (I, II), fenomenologisk hermeneutik (III) samt diskurspsykologi (IV). Resultat Personerna med självskadebeteende upplevde att vården var undermålig och att den inte tillfredställde deras behov. Resultaten visar en paradox, å ena sidan insåg kvinnorna att samhället i stort anser att självskadebeteende är ett oacceptabelt sätt att hantera psykiskt lidande, å andra sidan, upplevde kvinnorna att självskadandet var det som gjorde det möjligt att överleva och att inge sig själv hopp (I). Professionella vårdare kände sig maktlösa och tyngda när de inte kunde identifiera och tillfredsställa kvinnornas behov av vård. Vårdarnas rädsla, frustration och känsla av övergivenhet, vilka medförde en känsla av att vara belastad, framkom (II). Den levda erfarenheten av professionell vård och vårdare bland föräldrar till vuxna barn med självskadebeteende beskrevs som ett gisslandrama. Föräldrar till en dotter i en gisslansituation betalade en känslomässig lösensumma när de mötte en undermålig och ibland fientlig vård (III). De dominerande tolkningsrepertoarerna som tillsammans konstruerade interaktionen för vårdarna var en fostrande och en stödjande repertoar. För kvinnorna med självskadebeteende dominerade en offer och en expertrepertoar. Interaktionen mellan en fostrande vårdare och kvinna som expert eller offer, samt en stödjande vårdare och en kvinna som offer, var mer komplicerad och ingav hopplöshet bland deltagarna. Interaktionen mellan en stödjande vårdare och en kvinna som expert var mer tillfredsställande och främjade hopp bland deltagarna. Syntes av resultat Hopp och hopplöshet visade sig vara ”en röd tråd” genom delstudierna. Alla deltagare upplevde och uttryckte hopp och hopplöshet på olika sätt. Kvinnorna svävade mellan känslor av hopp och hopplöshet, med önskningar om hjälp och stöd men deras erfarenheter av vård ingav hopplöshet. Kvinnorna använde självskada som en hanteringsstrategi och som ett sätt att inge sig själv hopp. Föräldrarna hade initialt ett förtroende för vården och hade förhoppningar om hjälp, men deras erfarenheter av att möta en undermålig vård ingav istället en känsla av hopplöshet. Föräldrarna betalade en känslomässig lösensumma när de accepterade en dålig vård för sin dotter. Vårdarna kände sig frustrerade, arga och maktlösa och deras syn på självskadebeteende som något ändlöst ingav hopplöshet. Vårdarna kämpade för att se kvinnornas förmågor, inte bara deras svårigheter och försökte förstå självskadebeteende. Vårdare som var övertygade om att det var möjligt att sluta skada sig och lämna det bakom sig lyckades inge sig själv, föräldrarna och kvinnorna med självskadebeteende hopp. Resultaten från föreliggande studier tyder på en skillnad mellan självskadebeteende och självmordsförsök eller självmord, vilket även stöds av andra forskare. Slutsatser Paradoxalt nog verkar självskadebeteende vara ett livsuppehållande beteende, ett sätt att inge sig själv hopp. Betydelsen av vårdare som lyssnar och försöker förstå personen som skadar sig och närstående är tydlig. Genom att ställa öppna frågor och tala på ett icke dömande sätt, samt genom att lyssna och visa ett genuint intresse för personens upplevelser, kan vårdare förmedla hopp.

The purpose of the study is to describe and research students roate into the programme, and what it means to students to follow a special secondary school course. The students attended a small specail needs teaching group based on the neuropsychiatric diagnosis of Asperger´s syndrome, which had been made during their years at school. In this connetction, the study will also clarify and analyse the interface between the organisation of a secondary school and the special needs students, from the players´persepctive where the student´attendance at school forms the basis of their education. The students already had a negative image of themselves as pupils before starting their secondary scool education and the learning environment in which they participated in secondary school. Attandance becomes another turning point in the students´statements about their time at school. The experience of being at school has changed. From their perspective- "an inner perspective"- both the courses they had taking, and the school environment, is emphasised as something positive. The fact that affiliation to the programme is positive is an ongoing feature in students´statements. Identification with friends of similar age, who have comparable experinces, above all in relation to school, is emphasised by most students as something positive. Studnets´feeling of communityis based on the knowledge that the reason why they are on programme is because they have had different problems in relation to school. For students, the environment is a type of identity- creating forum, where students with the same problems can undertake their education. The diagnosis plays a central part in how students perceive themselves in relation to school and the obstacles they face.

The aim of the study is to investigate how young men constructing identities in talk about their own use of violence. The study is based on a fieldwork at a youth detention home in Sweden. The data consists of individual interviews and video recordings of the treatment programme Aggression Replacement Training (ART). Detailed analyses have been made of conversations between the young men, between the young men and the trainers, and of the narratives generated in the individual interviews. The study has a social constructionist approach to identity, which is seen as constructed in a joint achievement in social interaction. An important analytical perspective in the study is how social categories and subcategories are constructed. The study has a particular focus on gender, primarily masculinity, but age and ethnicity are also being emphasised. The analysis draws on four empirical studies. It is shown how the young men construct a preferred self-presentation when talking about violent events. The narratives on violence are either based on experiences or talked about as a hypothetical use of violence. Violence based on personal experience is problematized and legitimized in terms of self-defence, defending friends, restraint and justified violence. Narratives of violence are shown to be interactional resources available to the young men. When talking about violence, the young men can be seen to regulate social relations, and to position themselves in relation to particular discourses of masculinity. The specific understanding of what it entails to be a man enables the use of violence with respect to social categorizations such as age, ethnicity or criminal identity. It is also argued that the treatment programme ART may, at times, facilitate maintaining a criminal identity. / Avhandlingens övergripande syfte är att undersöka hur unga män konstruerar identiteter kring berättelser om eget våldsutövande. Den bygger på en studie gjord vid ett särskilt ungdomshem i Sverige. Såväl enskilda intervjuer som videoinspelningar av behandlingsprogrammet Aggression Replacement Training (ART) har utgjort analysmaterialet. Ingående analyser har gjorts av samtalen mellan de unga männen, mellan de unga männen och behandlingspersonalen, och berättelserna i de enskilda intervjuerna. Avhandlingen bygger på en socialkonstruktionistisk ansats där identitet analyseras i social interaktion med andra. Ett viktigt analytiskt perspektiv i studien är hur sociala kategorier och underkategorier skapas. Ett särskilt fokus ligger på genus och då främst maskulinitet, men även ålder och etnicitet lyfts fram som viktiga perspektiv. Avhandlingen omfattar fyra delstudier. Studien visar hur de unga männen konstruerar en positiv självpresentation när de talar om våldshändelser. Våldsberättelserna är antingen erfarenhetsbaserade eller utgår ifrån tal om hypotetiskt våld. Det erfarenhetsbaserade våldet problematiseras och legitimeras genom att talas om som självförsvar, försvar av kompisar, återhållsamt eller rättmätigt. Studien visar att våldsberättelser är interaktionella resurser för de unga männen. Genom att tala om våld reglerar de sociala relationer och positionerar sig i relation till vissa maskulinitetsdiskurser. Den specifika förståelsen av vad det innebär att vara en man, möjliggör användandet av våld avhängigt andra sociala kategorier, så som ålder, etnicitet och kriminell identitet. Studien indikerar också att behandlingsprogrammet ART ger möjlighet att underlätta upprätthållandet av en kriminell identitet. / <p>Due to copyright matters, have the articles, published in chapter 4, 5, 6 and 7, been removed.</p>

Syftet med mitt arbete är att undersöka hur lärare arbetar med skönlitterärt skrivande tillsammans med sina elever. Använder sig lärarna av någon speciell metod? Jag vill även ta reda på hur eleverna upplever att det är att skriva berättande texter. Vidare vill jag även undersöka om det finns ett samband mellan intresse för läsning och intresse för att skriva berättelser. Med skönlitterärt skrivande avses i det här arbetet att skriva berättelser. För min undersökning har jag använt mig av två olika metoder: intervju och enkät. Jag har intervjuat sex lärare. De lärare jag har valt att intervjua är lärare som är utbildade i ämnet svenska. Enkätundersökningen är gjord med 130 elever i årskurs 3 och 6. Varför jag valt just dessa årskurser är för att jag vet att de har arbetat mycket med texter och framförallt med att skriva berättelser. Eleverna är med andra ord väl medvetna om vad det är för slags text jag ställer frågor om. De intervjuade lärarna arbetar alla efter metoden genrepedagogik och de använder sig på olika sätt av boksamtal i sin undervisning. Det framgår av resultatet att det som är svårast med att skriva berättelse varierar och det kan vara fantasin, strukturen eller att eleverna inte förstå vad de olika begreppen som används inom skrivandet betyder och att det gör skrivandet svårt. Resultatet visar även att det finns en koppling mellan intresset att läsa och intresset/förmågan för att skriva berättelser. Det framkommer också att de elever som läser böcker har en fördel i sitt skrivande när det kommer till uppbyggnad av texten och att få en röd tråd genom hela berättelsen. / The purpose of my essay is to investigate how teachers work with fictional writing together with their pupils. Do teachers use any particular method? I also want to find out how pupils feel about writing narrative texts. My purpose is also to investigate whether there is a connection between interest in reading and interest in writing stories. I am doing my research with pupils of the age 9-12. In my study, fiction writing is referred to as “writing stories”. For my research I have used two different methods: interviews and surveys. I have interviewed six teachers. The teachers are teachers who are educated in the subject Swedish. The survey was conducted with 130 pupils in grades 3 and 6. Why I selected year 3 and 6 is because I know that they have worked a lot with writing stories. The interviewed teachers teach according to the method of genre that means that the text is broken down into smaller parts and the pupils learn how to write different stages in a text. The narrative text has a beginning, a middle, a solution and then the end. The teachers use different ways of book discussions in their teaching. The result shows that what pupils find most difficult in writing stories varies. It may be the imagination, the structure or not understanding concepts that make it difficult. The result also shows that there is a link between the interest to read and the interest/ability to write stories. The teachers say that pupils who read a lot also write better than pupils who do not. The readers often tend to have a better red thread through their own stories.

This thesis argues, contrary to Gilles Deleuze’s critique of method and disavowal of textuality, that there is a re-constructive textual method at work in Deleuze’s 1968 treatise Différence et répétition. It is a method not for interpretation, representation, or deconstruction but for prolonging and reactivating historical and contemporary texts into the present and for the future. It is demonstrated how Deleuze’s method synthesises temporally and thematically heterogeneous texts and make them resonate with each other. The analysis is conducted, first, through a notion of telling stories as a complementary device to Deleuze’s definition of philosophy as the creation of concepts. Second, by showing how Deleuze – instead of offering solutions – connects, develops, and repeats problems from which the new is drawn. Third, by discussing his positive and re-constructive concept of critique and by arguing that his use of free indirect discourse should be understood as a metaphysical and political tool. Finally, by claiming that Deleuze’s concept of multiplicity can be viewed as a synthetic and methodological device that brings a heterogeneous given together. In concluding, it is proposed that Deleuze draws on tools and technics developed in literature and mathematics, specifically differential calculus and geometry, to develop methods for philosophy. Studying Deleuze’s method in Différence et répétition not only offers a prism for throwing new light on Deleuze’s philosophy through his understudied methodology, but also contributes to the development of innovative philosophically inspired methods for re-constructing the present. In addition, this study shows that while Deleuze pushed continental philosophy beyond its hermeneutic, structuralist, and existentialist heritage, he also contributed to the development of novel methodologies. (For a copy of the full text, do not hesitate to contact me: emet.brulin[at]gmail.com)

No description available.

Nice Guys A research of gender equality in Sweden 2017 focusing on men and men's roles. A study how I can shift focus from the victims to the perpetrators. A method of working with interviews, statistics, and studies in a combination with visual techniques and materials such as textile sculpture, print, painting and dyeing. / Schyssta killar En research av jämställdhet i Sverige 2017 med fokus på män och mansroller. Ett utforskande i hur jag kan flytta fokus från offren till förövarna genom intervjuer, statistik, studier och forskning i kombination med visuella tekniker och material som textilskulptur, tryckning, målning och färgning.

This is a study about how storytelling can be used in office environments to communicate the corporate culture. The concept corporate storytelling has been questioned by organisations and company’s weather the purpose is to sell products or trademarks. In this study I use ABB as an example of telling a story with help from there corporate culture. To understand the business culture of ABB, workshop, interviews and spatial analysis are used as methods. With the support of literature and the result of the methods used a design proposal has been created. Stories that are built on meaning and narrative activity have become new definitions that you now apply in a office environment. It is possibly to tell a story by using different design principles and use a room or a space as a starting-point. By telling a story with the design of the office environment the users could be able to understand their corporate culture. The concept that is created is built on gathered empirics of people in the company. The result can give the user an understanding about the corporate culture in their company and with that knowledge use the space as a benefit at work. / Detta arbete är en studie i hur det är möjligt att tillämpa teorier inom storytelling i en rumslig miljö för att kommunicera ett företags kultur. Företag och organisationer kan vara skeptiska kring corporate storytelling, då begreppet ofta används utifrån syfte att sälja en produkt eller ett varumärke. I detta examensarbete diskuteras huvudsakligen hur ett företag eller organisation kan förmedla ett budskap i en rumslig miljö. Arbetet utforskar hur det är möjligt att berätta om kulturen på ett företag genom rumsliga element som samtidigt stödjer arbetsmiljön. Som en utgångspunkt för att förstå den kultur som finns inom ett företag har en fallstudie gjorts på ett existerande företag, ABB, där fokusgrupp, intervju och platsanalys använts som metoder. Med vetenskaplig litteratur och resultat av metoder har ett designkoncept skapats. Hur trenderna ser ut kring arkitektur och inredning på olika arbetsplatser har utforskats i arbetet. Berättelser som bygger på meningsproduktion och berättaraktivitet har blivit nya begrepp som appliceras inom berättarteknik, här finns en potential i att använda rummet som budbärare för berättelser. Med metoder och teorier som lyfter fram berättandet genom rummet och användare så har ett designkoncept i rumslig miljö utformats. Förslaget presenterar ett koncept för hur rummet kan gestalta en berättelse där användarna kan känna igen sig och identifiera det företag de arbetar i.