On the surface, Sweden and Denmark are two similar countries, but behind the closed boardroom doors, things look different. These two countries have chosen different approaches to achieving their goals and the diversification within the boards differs markedly. As a result, the study tries to emphasize the differences, and see if it is possible to distinguish different gender effects. The purpose of the study is to investigate the possible effects of gender quotas in corporate governance and the impact women does have on reducing risk in a corporate governance context as well as their connection to R&D investments based on a performance measure of earnings per share. The study has chosen a deductive approach with regards to a cross-sectional design to make it possible to make various comparisons between the collected variables. The hypotheses of the study have been formulated with help of the theories: tokenism, institutional theory, social role theory, resource mobilization theory, resource-based theory, economic growth theory and the theory of the firm. The study finds gender effects for Denmark however cannot conclude if this is an effect of women on the board of directors or a tokenism problem arising due to males’ dominance causing women to be pushed away or men having a different risk appetite. For Sweden no gender effects can be concluded neither for the 3-year or the year-to-year results. This suggests that Swedish companies board of directors have achieved great synergy effects due to institutional and social pressures, however a tokenism problem cannot be ruled out. / Sverige och Danmark är till ytan två lika länder men bakom de stängda styrelsedörrarna så ser det annorlunda ut. Dessa två länder har valt olika tillvägagångssätt för att uppnå sina mål och diversifieringen inom styrelserna skiljer sig markant. Till följd detta försöker studien betona skillnaderna, samt se om det går att urskilja olika könseffekter. Syftet med studien är att undersöka de möjliga effekterna av könskvotering i bolagsstyrning och vilken inverkan kvinnor har på att minska risken i ett bolagsstyrningssammanhang, samt deras koppling till forskning och utvecklings investeringar baserat på prestationsmått på vinst per aktie. Studien har valt ett deduktivt tillvägagångssätt med avseende på en tvärsnittsdesign för att göra det möjligt att göra olika jämförelser mellan de insamlade variablerna. Studiens hypoteser har formulerats med hjälp av teorierna: tokenism, institutionell teori, social rollteori, resursmobiliseringsteori, resursbaserad teori, ekonomisk tillväxtteori och företagets teori. Studien finner könseffekter för Danmark men kan inte dra slutsatsen om detta är en effekt av kvinnor i styrelsen eller ett tokenismproblem som uppstår på grund av mäns dominans som gör att kvinnor trängs undan eller att män möjligen har en annan riskaptit. För Sverige kan inga könseffekter konstateras varken för 3-års- eller årsresultatet. Detta tyder på att den svenska styrelsen har uppnått stora synergieffekter på grund av institutionella och sociala påtryckningar, men ett tokenismproblem kan inte uteslutas.

No description available.

The new EU omnibus directive mandates that companies must now show the lowest previous price of a product. In a behavioral experiment, we investigate whether this affects consumers’ willingness to buy. We also test for gender differences in consumers’ willingness to buy when being exposed to the lowest previous price. Today gender-stereotypical norms like Girl math are present on social media. Hence, it is highly relevant to understand if these gender differences in consumer behavior exist and why. In the experiment, we also observe whether the effect of previous lowest price differ depending whether the good in question is hedonic or utilitarian and on the consumer’s level of information ignorance. The experiment was conducted online, where participants made a series of purchasing decisions. The participants were assigned to be either in a control or a treatment group, where the treatment group was exposed to the lowest previous price. Results from t-tests and OLS regressions indicate a negative effect on willingness to buy when consumers are exposed to the lowest previous price, with no difference between men and women. However, general willingness to buy in the experiment differed between genders regardless of the lowest previous price, suggesting that differences in shopping behavior are mainly due to varying attitudes towards purchasing decisions. Hedonic goods are less affected by the lowest previous price compared to utilitarian goods and the effect on willingness to buy when exposed to the lowest previous price is decreasing with increasing financial ignorance, which may be due to individuals ignoring information rather than being affected by decision inertia. / Den skärpa Prisinformationslagen innebär att företag nu måste ange tidigare lägsta pris på en vara. I ett beteendeexperiment undersöker vi om detta påverkar konsumenters köpbenägenhet. Vi testar även om det finns könsskillnader i köpbenägenhet vid exponering av tidigare lägsta pris. Idag finns det könsstereotypiska normer som växer fram på sociala medier, därför är det ytterst relevant att förstå om dessa könsskillnader i köpbeteenden finns och varför. I experimentet observerar vi även om effekten av tidigare lägsta pris på köpbenägenhet skiljer sig åt beroende på om varan i fråga är för nytta eller nöjes skull samt konsumentens nivå av informationsignorans. Experimentet genomfördes online där deltagarna skulle göra en rad av köpbeslut. Deltagarna blev antingen indelade i en kontroll- eller behandlingsgrupp, där deltagarna i behandlingsgruppen blev exponerade för tidigare lägsta pris. Resultaten från t-tester och OLS-regressioner indikerar på att det finns en negativ effekt på köpbenägenheten när en konsument exponeras för tidigare lägsta pris. Denna effekt skiljer sig inte mellan män och kvinnor. Däremot skiljer sig den allmänna köpbenägenheten i experimentet mellan män och kvinnor, oberoende av tidigare lägsta pris, vilket tyder på att skillnaderna i köpbeteende huvudsakligen beror på olika attityder vid shopping och köpbeslut. Hedoniska varor påverkas mindre än utilitariska varor av tidigare lägsta pris, samtidigt som ökad finansiell ignorans leder till en lägre påverkan på köpbenägenhet vid exponering av tidigare lägsta pris vilket kan kopplas till att individer ignorerar information snarare än drabbas av beslutströghet.

Snus förbjöds inom EU år 1992, men Sverige erhöll ett undantag från förbudet vid anslutning till EU år 1995. Anledningen till snusförbudet var att vissa medlemsstater redan infört förbud mot snus i nationell lagstiftning, vilket skapade en obalans på den inre marknaden. År 2016 lanserades vitt snus, en produkt som liknar snus men saknar tobak. Tobakssnus och vitt snus har sitt ursprung i Sverige. Vitt snus har nyligen förbjudits i flera medlemsstater, som Belgien, Nederländerna och delar av Tyskland. EU har ännu inte tagit ställning till frågan om vitt snus, vilket gör framtiden för vitt snus oviss. Syftet med EU:s tobakspolitik och regleringar är att tobaksvaror inte ska vara tilltalande och attraktiva för unga. EU har som mål att vara en tobaksfri generation år 2040 enligt Europas plan mot cancer. Denna uppsats undersöker om ett nationellt förbud mot vitt snus strider mot den fria rörligheten för varor och hur en framtida reglering kan se ut.  Genom analys av tobaksvaror, tobaksdirektiv, svensk lagstiftning, ställningstagande från medlemsstater, EU:s inre marknad, fri rörlighet av varor och handelshinder har följande slutsatser framkommit. Eftersom Tobaksdirektivet är från 2014 är det möjligt att ett nytt tobaksdirektiv kommer införas inom en snar framtid. I ett nytt tobaksdirektiv borde vitt snus regleras, såvida inte ett separat direktiv skapas för tobaksfria nikotinprodukter. Tobakspolitiken tar alltmer sikte på nikotin, eftersom nikotin är den beroendeframkallande komponenten. Det är möjligt att vitt snus kategoriseras som snus och därmed omfattas av Sveriges undantag från snusförbudet. En sådan kategorisering kan utlösa diskussioner i andra medlemsstater och äventyra det svenska undantaget. Det är viktigt att identifiera varan vitt snus för att avgöra huruvida det kan regleras enligt befintliga regleringar för tobaksvaror eller om vitt snus är en egen vara som saknar regleringar. Vitt snus saknar harmoniseringsåtgärder, vilket ger medlemsstaterna utrymme att fastställa sina egna skyddsnivåer för vitt snus förutsatt att det inte strider mot den fria rörligheten av varor. Ett nationellt förbud mot vitt snus är ett handelshinder, då det begränsar vitt snus och skapar obalans på den inre marknaden. Dock kan ett sådant handelshinder motiveras av folkhälsoskäl enligt artikel 36 FEUF. Slutsatsen är att ett förbud mot vitt snus i nationell lagstiftning inte strider mot den fria rörligheten av varor, förutsatt att det är ett motiverat handelshinder som godkänns av EU. Framöver kan en reglering av vitt snus förväntas. / Snus was banned in the EU in 1992, However, Sweden was granted an exception from the ban in 1995 when Sweden joined the EU. The reason for the ban on snus was that some Member States had already banned snus in their national legislation, creating an imbalance in the internal market. Nicotine pouches, which are similar to snus, were introduced in 2016. The distinction between snus and nicotine pouches is that nicotine pouches do not contain tobacco. Both snus and nicotine pouches are Swedish products. However, nicotine pouches have recently been banned in Member States such as Belgium, the Netherlands and parts of Germany. The EU has not yet taken a position on the issue of nicotine pouches, making their future unpredictable. The aim of the EU's tobacco policy is to prevent tobacco products from being appealing and attractive to young people, with a target of achieving a tobacco-free generation by 2040. The thesis examines whether a national ban on nicotine pouches conflicts with the free movement of goods and what a future regulation might entail.  This thesis analyses the EU regulation of tobacco products and the Swedish legislation, as well as the position taken by Member States on the free movement of goods and trade barriers within the EU's internal market. It is expected that a new tobacco directive will be introduced in the near future, which will likely include regulations for nicotine pouches, unless a separate directive is created for tobacco-free nicotine products. Tobacco policy increasingly focuses on nicotine, as it is the addictive component. Nicotine pouches may be classified as snus due to their similar features, which means that nicotine pouches will be included in Sweden's exemption from the snus ban. It is possible that snus could then trigger discussions in other Member States and thus jeopardise the Swedish exemption. Classifying nicotine pouches as goods may determine whether banning them in national legislation would conflict with the free movement of goods. Nicotine pouches are not subject to harmonization measures. Therefore, Member States have the opportunity to determine their own levels of protection, as long as it does not conflict with the free movement of goods. A ban on nicotine pouches in national law is a barrier to trade under Article 34 TFEU because it restricts the product and creates an imbalance in the internal market. However, a trade barrier can be justified if it is justified on grounds of public health under Article 36 TFEU. Therefore, a national ban on nicotine pouches may be a justified trade barrier. The burden of proof for a justified trade barrier lies with the Member State, after which the EU approves it. The conclusion is that banning nicotine pouches in national legislation does not conflict with the free movement of goods, because a justified trade barrier should be approved by the EU. In the future, we may have to expect a harmonisation measure for the product nicotine pouches. / Le snus a été interdit dans l'UE en 1992. Cependant, la Suède a obtenu une exception à l'interdiction en 1995, lorsque la Suède a rejoint l'UE. La raison de l'interdiction du snus était que certains États membres l'avaient déjà interdit dans leur législation nationale, créant ainsi un déséquilibre au sein du marché intérieur. Les sachets de nicotine, similaires au snus, ont été introduits en 2016. La distinction entre le snus et les sachets de nicotine est que les sachets de nicotine ne contiennent pas de tabac. Les sachets de nicotine ont récemment été interdits dans des États membres comme la Belgique, les Pays-Bas et certaines parties de l'Allemagne. L'UE n'a pas encore pris position sur la question des sachets de nicotine, ce qui rend leur avenir imprévisible. L'objectif de la politique antitabac de l'UE est d'empêcher les produits du tabac d'être attrayants pour les jeunes, avec pour objectif d'atteindre une génération sans tabac d'ici 2040. La thèse examine si une interdiction nationale des sachets de nicotine est en conflit avec la libre circulation des marchandises et ce que pourrait impliquer une future réglementation.  Cette thèse analyse la réglementation de l'UE, la législation suédoise, la position prise par les États membres sur la libre circulation des marchandises et les barrières commerciales au sein du marché intérieur de l'UE. On s'attend à ce qu'une nouvelle directive sur le tabac soit introduite dans un avenir proche, qui comprendra probablement des réglementations sur les sachets de nicotine, à moins qu'une directive distincte ne soit créée pour les produits à base de nicotine sans tabac. La politique antitabac se concentre de plus en plus sur la nicotine, car c'est elle qui crée la dépendance. Les sachets de nicotine peuvent être classés comme snus en raison de leurs caractéristiques similaires et inclus dans l'exemption suédoise de l'interdiction du snus. Il est possible que le snus déclenche alors des discussions dans d'autres États membres et mette ainsi en péril l'exemption suédoise. Classer les sachets de nicotine comme marchandises peut déterminer si leur interdiction dans la législation nationale serait contraire à la libre circulation des marchandises. Les sachets de nicotine ne sont pas soumis aux mesures d'harmonisation au titre de l'article 114 du TFUE. Les États membres ont donc la possibilité de déterminer leurs propres niveaux de protection, pour autant que cela n'entre pas en conflit avec la libre circulation des marchandises. L'interdiction des sachets de nicotine dans la législation nationale constitue une barrière commerciale au sens de l'article 34 du TFUE, car elle restreint le produit et crée un déséquilibre sur le marché intérieur. Toutefois, une barrière commerciale peut être justifiée s’il est justifié par des raisons de santé publique au titre de l’article 36 du TFUE. Par conséquent, une interdiction nationale sur les sachets de nicotine pourrait constituer une barrière commerciale justifiée. La charge de la preuve d’une barrière commerciale justifiée incombe à l’État membre, après quoi l’UE l’approuve. La conclusion est que l'interdiction des sachets de nicotine dans la législation nationale n'est pas contraire à la libre circulation des marchandises, car une barrière commerciale justifiée devrait être approuvée par l'UE.

SAMMANFATTNING   Sverige har ännu ingen straffrättslig plikt att bistå nödställd som en del andra nordiska länder har. Genom ett dagsaktuellt direktiv har det begärts att eventuella följder vid ett införande av en sådan plikt skall utredas. Plikten är uppsatsens huvudämne och det ämnas redogöra för konsekvenser av ett eventuellt framtida införande av denna plikt.   Historiskt sett har ett flertal motioner lämnats om införande av plikt att bistå nödställd. Kritik handlar om att det är straffritt att se på utan att ingripa då andra till följd av olyckor eller brott hamnat i nöd. Motionerna har varje gång efterföljts av avslag. Grunden till detta baserar sig huvudsakligen på problem med lagens allmänna ordalydelse där det skulle bli svårt för allmänheten att förutse vad som är tillräcklig hjälp och inte. Sådan plikt ansågs också överflödig dels på grund av att Sverige har flertalet specialbestämmelser med påbud om ingripande men även för att allmänheten ser det som en moralisk plikt att hjälpa nödställda.   Då området för konsekvenserna är oöverskådligt har jag valt att fokusera på två huvudproblem som grund till frågeställningarna. Den första frågan är om Norges lagstadgade plikt i § 387 NSL är en god förebild för Sverige vid utformning av bestämmelsens ordalydelse och tillämpning av densamma?   Den andra frågan rör medhjälp till självmord som är straffritt i Sverige. Kan detta straffria område komma att påverkas rent straffrättsligt vid införande av plikt att bistå nödställd?   För att besvara dessa frågor har en i huvudsak rättsdogmatisk metod med komparativa inslag valts. Då Norges stadgande ligger till grund för en av frågeställningarna är det naturligt att huvudfokus ligger på detta grannland.   Vid äkta underlåtenhetsbrott är det uttryckligen underlåtenhet att vidtaga en påbjuden handling som är den straffbelagda gärningen. Oäkta underlåtenhetsbrott kriminaliserar en underlåtenhet som är kausal till uppkommen effekt. Dock måste gärningsmannen befinna sig i garantställning för att straffansvar skall kunna utkrävas vid detta brott. Handlingsplikten kan uppstå genom åligganden i lag, avtal eller eget föregående handlande. Det sistnämnda innebär att gärningsmannen själv framkallat en viss fara som resulterat i en effekt, det vill säga skada av något slag, där garanten bestraffas för underlåtenhet att avvärja denna effekt.   Norges § 387 NSL är utformad som ett äkta underlåtenhetsbrott, men uttryckligen i lagtexten stadgas att för det fall den nödställde omkommer utdöms ett högre fängelsestraff än om denne överlever. I praktiken tillämpas stadgandet som om det vore ett oäkta underlåtenhetsbrott där den underlåtande straffas för uppkommen effekt. Tidigare nämndes att i svensk rätt sker detta endast vid oäkta underlåtenhetsbrott där gärningsmannen är garant. Slutsatsen tillhörande den första frågeställningen är att Norges stadgande inte bör ses på som en god förebild vid ett eventuellt införande av hjälpplikt då allmänheten indirekt hamnar i garantställning och straffas i enlighet därmed.   Den andra frågeställningen gällande huruvida den straffria medhjälpen till självmord kan komma att påverkas av nämnda plikt besvaras jakande. Den som försöker begå självmord är i nöd. När medhjälparen underlåter att rädda den nödställdes liv kan denne dömas för underlåtenhet att bistå nödställd. Hur denna problematik för svensk del skall hanteras förtäljer inte historien.

This paper addresses the principle of care in the recast asylum procedure directive (2013/32/EU). The purpose of the study has been to analyze how the principle of care is expressed in the directive regarding procedures for granting or rejecting asylum, as well as to analyze how the directive was implemented in Sweden. The recast asylum procedure directive aims to harmonize EU’s member states' procedures for granting and withdrawing international protection. Initially, this paper describes how the directive was created and how the principle of care is expressed in the directive and the meaning and content of the principle of care at EU level as well as its content and meaning according to Swedish law. To conclude, the Swedish implementation of the directive’s provisions directly connected to the principle of care will be discussed. The principle of care is one of the principles of good governance. The principles of good governance have been important in EU law to ensure legal protection for individuals when they are in contact with authorities of EU or Member States. In the analysis, what is found is that the principle of care can be divided into several sub-principles or requirements: individuals’ right to get their affairs treated; the obligation of authorities to investigate a request in an impartial manner; fair procedure and handling; authorities’ duty to take individual interests in consideration; authorities’ obligation to act within reasonable time and also other requirements regarding routines and procedure. Since a major part of this paper regards analyzing the relationship between EU law and national Swedish law, a discussion about the Member States’ institutional and procedural autonomy towards EU is also included. A conclusion is that the Swedish implementation of the directive's provisions related to the principle of care was deficient and that the directive itself restricts the Member States’ institutional and procedural autonomy. / Den här uppsatsen behandlar omsorgsprincipen i det omarbetade asylprocedurdirektivet (2013/32/EU). Syftet med arbetet är att analysera hur omsorgsprincipen uttrycks i direktivet avseende procedurer för beviljandet eller avslag av asyl, samt hur direktivet har genomförts i Sverige. Det omarbetade asylprocedurdirektivet syftar till att harmonisera EU- medlemsstaternas förfarande vid ansökan om internationellt skydd. Inledningsvis redogörs för hur direktivet skapades och hur omsorgsprincipen uttrycks i direktivet, vad omsorgsprincipen omfattar på EU-nivå, liksom principens omfattning i svensk rätt. Avslutningsvis analyseras genomförandet av direktivets bestämmelser med anknytning till omsorgsprincipen i svensk rätt. Omsorgsprincipen är en av principerna om god förvaltning. Principerna om god förvaltning har varit viktiga inom EU-rätten för att säkerställa ett rättsskydd för enskilda när dessa är i kontakt med EU:s eller medlemsstaternas myndigheter. Analysen kommer fram till att omsorgsprincipen kan delas in i flera mindre principer eller krav: enskildes rätt att få sina angelägenheter behandlade; myndigheters skyldighet att på ett opartiskt sätt undersöka en begäran; rättvis procedur och handläggning; myndigheters skyldighet att väga in enskildes intresse; myndigheters skyldighet att agera inom rimlig tid; samt andra krav på handläggningsrutiner. Eftersom en huvuddel av den här uppsatsen handlar om att analysera relationen mellan EU-rätt och svensk rätt, förs också en diskussion om medlemsstaternas institutionella och processuella autonomi gentemot EU. Slutligen presenteras slutsatsen att det svenska genomförandet av direktivets bestämmelser som anknyter till omsorgprincipen varit bristande och att direktivet har begränsat såväl medlemsstaternas institutionella som processuella autonomi.

This thesis describes the design of the universal assembler that represents a part of the Lissom project. You will be provided with the description of the assembler architectures and their usual tasks. Special attention is paid to GNU assembler. Designed assembler consists of the fixed and the generated part. The generated part is created automatically from the description of instruction set, that is defined using architecture and instructions set description language ISAC. Using this approach, it is possible to change assembler target architecture automatically. The second part of thesis describes the Parserlib2 library implementation that is a part of the Lissom project and provides the information about the target instruction set for an assembler generator.

I uppsatsen utreds försäkringsskyddet för skadeståndsansvar vid dataskyddsöverträdelser. GDPR är den centrala regleringen för personuppgiftsbehandling och fastställer ett antal principer som måste upprätthållas för att den ansvarige ska få behandla personuppgifter. Bryter den ansvarige mot förordningens principer har den registrerade rätt att kräva skadestånd enligt art. 82.1 GDPR. Förordningen fastställer tre kumulativa krav som måste vara uppfyllda för att skadeståndsskyldighet ska föreligga. Det innefattar att en överträdelse av GDPR har skett, att materiell eller immateriell skada till följd av denna överträdelse har uppstått och att det föreligger ett orsakssamband mellan skadan och överträdelsen. Förordningen innehåller även en bestämmelse som tar över medlemsstaternas nationella skadeståndsrättsliga bestämmelser, vilket innebär att GDPR ska tillämpas enligt sin ordalydelse och att de kumulativa kraven enligt art. 82.1 GDPR måste följas. Det innebär att nationella skadeståndsrättsliga begrepp inte bör jämställas med begrepp som framgår av art. 82.1 GDPR eftersom begreppen har tillkommit i en helt annan kontext. Exempelvis översätts i vissa fall materiella och immateriella skador till ekonomiska och ideella skador. Begreppen är inte synonyma och bör inte tillställas samma betydelse eftersom terminologin i art. 82.1 GDPR kan misstolkas. Försäkringsvillkoren som reglerar skadeståndsskyldigheten för dataskyddsöverträdelser och som även hänvisar till art. 82.1 GDPR, innehåller i vissa fall nationella skadeståndsrättsliga begrepp och även andra begrepp som inte framgår av förordningen. Det kan leda till att kongruensen mellan villkorens utformning och förordningens ordalydelse medför tolkningsproblematik vid bedömning om skadeståndsskyldighet föreligger. Därför bör försäkringsvillkoren endast innehålla sådan terminologi som framgår av art. 82.1 GDPR. Dataskyddsöverträdelser medför oftast att en stor grupp människor lider skada varför förordningen tillåter registrerade att föra grupptalan med hjälp av en ideell organisation enligt art. 80 GDPR. Teoretiskt sett kan skadeståndsbeloppen bli högre än försäkringsbeloppen varför det i sådana fall saknas ett försäkringsskydd för grupptalan för den personuppgiftsansvarige. Försäkringsvillkoren anger däremot ingenting om att försäkringen inte täcker ett sådant anspråk. Därmed ställs försäkringsbolagen inför utmaningen att hantera sådana anspråk, varför försäkringen bör uppdateras för att möta skadestånd i en grupptalan vid dataskyddsöverträdelser. / The essay investigates insurance coverage for liability for damages in the event of data protection breaches. GDPR is the central regulation for the processing of personal data and establishes a number of principles that must be upheld for the data controller to process personal data. If the data controller breaches the principles of the regulation, the data subject has the right to claim damages under Art. 82.1 GDPR. The regulation sets out three cumulative requirements that must be met for liability for damages to arise. This includes that a breach of the GDPR has occurred, that material or immaterial damage as a result of this breach has arisen, and that there is a causal link between the damage and the breach. The regulation also includes a provision that supersedes the national tort law provisions of Member States, which means that the GDPR shall be applied according to its wording and that the cumulative requirements under Art. 82.1 GDPR must be followed. This means that national tort law concepts should not be equated with concepts as set out in Art. 82.1 GDPR as the concepts have arisen in a completely different context. For example, in some cases, material and immaterial damages are translated into economic and non-economic damages. The concepts are not synonymous and should not be attributed the same meaning as the terminology in Art. 82.1 GDPR can be misinterpreted. The insurance terms and conditions that regulate liability for damages in the event of data protection breaches and also refer to Art. 82.1 GDPR, in some cases contain national tort law concepts and other concepts that are not evident in the regulation. This may lead to a lack of congruence between the wording of the terms and conditions and the wording of the regulation, resulting in interpretation issues when assessing whether liability for damages exists. Therefore, the insurance terms and conditions should only contain terminology as set out in Art. 82.1 GDPR. Data protection breaches usually result in harm to a large group of people, which is why the regulation allows data subjects to bring a collective action with the assistance of a not-for-profit organization under Art. 80 GDPR. Theoretically, damages awarded may exceed insurance coverage, which means there is no insurance coverage for collective actions for the data controller in such cases. However, the insurance terms and conditions do not specify that the insurance does not cover such a claim. Therefore, insurance companies are faced with the challenge of handling such claims, which is why the insurance should be updated to cover damages in a collective action in the event of data protection breaches.