No description available.

Denna studie fokuserar på fankulturen kring tv-serien Dahmer – Monster: The Jeffrey Dahmer Story på TikTok. Studien ämnar att undersöka hur TikTok-videor romantiserar och sexualiserar skådespelaren Evan Peters, som spelar Jeffrey Dahmer i serien. Undersökningen analyserar representationen av karaktären i TikTok-videor och om dessa Dahmer-TikToks bidrar till romantiserandet av seriemördare generellt. Forskningen inkluderar en multimodal diskursanalys av visuellt material från TikTok samt en enkätundersökning för att samla in TikTok-användarnas attityder och uppfattningar. Enkätresultaten indikerar att majoriteten av respondenterna har stött på den typen av Dahmer-TikToks som undersöks, och en betydande andel tolkar dem som romantiserande eller sexualiserande. Undersökningen visar att den sociokulturella traditionen för hur människor betraktar seriemördare kan vara på väg att förändras på grund av spridningen av romantiserande och sexualiserande Dahmer-TikToks. Tv-serien och dess TikTok-trend har även gett upphov till en fankultur; användare skapar, delar och engagerar sig i romantiska videor om Dahmer för att följa trenden. Sammanfattningsvis belyser studien fenomenet av Dahmer-TikToks med sexuella, romantiska eller objektifierande anspelningar, och indikerar en potentiell förändring i samhällets diskurs kring seriemördare. / This study focuses on the fan culture surrounding the TV series Dahmer – Monster: The Jeffrey Dahmer Story on TikTok. It aims to investigate how TikTok videos romanticize and sexualize the actor Evan Peters, who plays Jeffrey Dahmer in the series. The study analyzes the representation of the character in TikTok videos and explores whether these Dahmer-TikToks contribute to the romanticization of serial killers in general. The research includes a multimodal discourse analysis of visual material from TikTok and a survey to gather TikTok users' attitudes and perceptions. The survey findings indicate that the majority of respondents have encountered the type of Dahmer-TikToks investigated, and a significant percentage interpret them as romanticizing or sexualizing. The study suggests that the socio-cultural tradition of how people view serial killers may be changing due to the distribution of romanticized and sexualized Dahmer-TikToks. The analysis aligns with the survey results, supporting the premise of the thesis. The TV series and its respective TikTok trend have also spawned a fan culture; users create, share, and engage with romantic videos of Dahmer. Overall, the study highlights the presence of videos with sexual, romantic, or objectifying elements related to Dahmer on TikTok and indicates a potential shift in societal discourse regarding serial killers.

The main purpose of this thesis is to discuss what exile writing is and who can be seen as an exile writer. If the word “exile” is related to forced dislocation, like Paul Tabori and Sopia A. McClennen describes it, who can be viewed as an exile writer? Is Anders Olsson’s definition of an exile writer acceptable or not? Could the The Escape, a future story about exiled Northern Europeans in Myanmar, be classified as exile literature? Another purpose with this text is to describe how a story about exile can be made realistic and tangible to a reader who has not experienced exile. How can the exile experience be shown in a text? The third major aim with this thesis is to discuss how an ethnographic study differs from a fictive novel about another culture. Is an academic text more close to reality than fiction and what is reality anyway? Is it possible to make a mix of an academic study and a fictive novel?

Master essä skriven i relation till examensutställningen av tvillingskulpturen Homo digitalis på galleri Mejan. Rukets sal är även en kortare utdrag av filmprojektet; Mina sanna lögners historia som under 2017 är under utveckling år 2017 med stöd av Region Jönköpings Län. I den här berättelsen, ”Mina sanna lögners historia”, berättar jag historien om relationen mellan Dag och mina forna vänner ur en serie avgörande ögonblick som har skapat och format den person jag är idag. Det ska dock inte vara en historia som handlar om mitt liv, utan jag använder min bakgrund som medel för studie i att berätta ”livet som formar oss”. Det är också en historia i Jönköping där jag även kan komma åt det andliga tillståndet i skapandet av en identitet. / Homo digitalis - Skulptur Mitt Master Examensprojekt går efter titeln Homo Digitalis och är en direkt utveckling av det mitt Kandidatexamensprojekt ”Homo sacer” - Konstdokumentär 60 min - som kom att tävla i ett flertal nordiska och internationella filmfestivaler. I Homo Digitalis har jag hittat en form och en process som kommer sträcka sig bortom min masterutställning med planer för en fortsatt utveckling under 2017-18. Det är framförallt en väldigt resurs- och tids-krävande process med ständiga materialtester och en metod som tvingar en att bl.a sy för hand, jobba med enstaka hårstrån eller skulptera hudstruktur. Jag är intresserad av samtidsmänniskan. Hur en människa skapas. Hur vi idag bygger våra identiteter mellan den digitala världen och den fysiska världen. Begrepp som sanning, moral, verklighet, lögn mm. blir allt mer flytande begrepp. Titeln Homo Digitalis vittnar om det tillståndet samt samtidigt som minpraktik är fysiska objekt. I det digitala konstruerar vi hela tiden egna unika identiteter med en ny typ av kommunikation. Samtidigt är det en värld bortom individens kontroll med en potential till att växa ut på sätt vi inte är förmögna att förutse. Dessa fria utväxter har blivit en metod jag fört över i min skapande process med skulpturerna i Homo Digitals. En sensommarmorgon 1983, förlöstes jag och min tvillingbror Jacob med kejsarsnitt på sjukhuset Ryhov i Jönköping. Båda våra föräldrar är läkare och vår mor, Maria-Pia hade av ren nyfikenhet begärt att få bevakade hela operationen. Hon fick som alla andra ligga på ett operationsbord klädd i gröna operationsdukar. Undantaget var en spegel som de monterat upp ovanför magen. På så sätt kunde hon blicka rakt in i sig själv när de skar upp buken och plockade ut de två främlingar som idag är jag och min bror.  I tanken vänder jag först alltid bort blicken. Jag blir orolig och förstummad inför hennes val att blicka in i vad jag upplever som en paradox. Samtidigt är det en blick som jag ständigt försöker förstå, för den går inte att värjas sig från. Om jag kan titta, så måste jag titta. Berättelsen om vår födsel har alltid följt mig med enorm fascination och förankrat ett starkt intresse för det stora allmänmänskliga och det lilla specifika i landstingsmiljöns enorma spännvidd mellan födsel och död. Tvillingskapet och min omgivnings gudsfruktan (Bibelbältets högsäte Jönköping) skulle också komma att bli omständigheter som personligen influerat och fortsätter att influera mitt konstnärliga skapande. I min moders blick in i sin egen livmoder formulerades min första fråga; vad skapar en människa? Det är en fråga om individen och den fria viljan. Frågan vänder jag framför allt mot materialet, estetiken, kulturen och genetiken som ständigt omger oss och formar oss som människor i vår vardag.  Som konstnär rör jag mig över flera discipliner men jag har en fördjupad kunskap inom film och skulptur. När jag skapar så arbetar jag hela tiden mot att göra verket autonomt. Det gäller på flera plan. I processen och skapandet av skulpturen är det viktigt att den tillslut tar kontroll över sig själv och blir något som är bortom min kontroll. Jag vill alltså göra mina verk självständiga. Mitt intresse för individen som kan argumenteras till att vara en viljelös kropp, styrd av massan, har gjort att jag vill frigöra mina skulpturer från mina egna konventioner och fördomar. Jag har därför utvecklat olika metoder, som gör att det inte fullt går att förutse skulpturens form och rörelse. När jag skapade skulpturerna Homo digitalis, Infant Gaze, Fetus och The tyranny of intimacy så arbetade jag hela tiden med principen att det ska finnas motstånd i de textila formerna. Det har gjort att jag varit tvungen att forcera ihop en t.ex rund form med en kantig form. Så fort formerna började följa varandra mot något behagligt, avbröt jag och forcerade istället på en ny form som inte vill passa in. Resultatet blev kroppar som befinner sig i en ständig kamp mot mig och min process. Som uppstoppade gossedjur är Skulpturerna representationer till läran om livet samtidigt har min metod fått givit kropparna en performativ kvalité av att vilja vrida sig ur sin egen kropp.  Historien om vår födsel utvecklades vidare att jag kom ut lealös, tyst och oförmögen att andas vart på jag omedelbar forslades vidare till barnakuten. Undertiden fick min tvillingbror Jacob landa tryggt i min moders varma famn. Några timmar senare kom barnmorskan in på rummet och meddelade glatt att; Nu kommer han! Min mor tittade då upp med en förundrad blick och frågade; Vem?  Jag fick en dotter för två år sen. Hon föddes med akut kejsarsnitt vilket jag likt min mor kunde bevittna via en reflektion i operationslampan. Det var dock inte jag som låg på operationsbordet, lik väl var hela mitt väsen fyllt av motstridiga känslor. Det skulle visas sig att det inte var det fysiska ingreppet som kom att påverka mig. Istället var det upplevelsen av min dotters faktiska resa från ickeexistensen i mörkrets och dödens domän, in till vår fysiska verklighet av kött och blod. Känslan drabbade mig hårt redan vid första ultraljudet. Ett vetenskapligt redskap utformad med en egen estetik redovisade tydligt formen av en kropp som är bunden till mig. Det var en stor metafysisk upplevelse som följt med mig in i konsten.  Samtidigt som jag har lyckats närma mig min moders blick i konsten, har jag bara har skrapat på ytan av hur jag i framtiden kan skulptera mer precist och fokuserat. Den tyngd och kraft som t.ex landstingsfilten bär på är för mig en avgörande upptäckt i mitt arbete. Jag tycker att skapande är en ständig kamp av sökande efter mening. Därför ser jag det inte längre som att jag enbart skulpterar med faktiska material (latex, tyg landstingsfiltar, bandag, stoppning mm.) utan materialen i sig, skapar en ytterligare immateriell kropp som tar form i betraktaren. Det är materialens inneboende konnotationer som skapar den immateriella kroppen. Det innebär att min praktik till stor del går ut på att söka efter unika material med en större innebörd än dess faktiska materialitet och praktiska betydelse. Därför är det min ambition att ständigt leta vidare efter nya material som med liknande kvalitéer, gärna i en större internationella kontext. I våras började jag t.ex med att söka Europa efter material med en gemensam och bindande egenskaper.  Mötet och förhållandet till ”den andra” är en annan viktig punkt i mitt arbete. Det ligger också i direkt relation till mitt intresse för tvillingskapet. Homo digitalis är en tvillingskulptur. Det är två kroppar som förhåller sig till varandra vilket inte tvingar betraktaren intellektualisera sitt möte och sig själv med skulpturen, utan skulpturen har redan en pågående dialog. Det blir också ett sätt för mig att göra skulpturerna så självständiga som möjligt. Jag är inte Jehovas Vittne och har aldrig varit troende. Däremot har jag vuxit upp med många vänner som tillhört trossamfund och bland dem har Jehovas Vittnen varit den mest intressanta. Det är bräckligheten som fascinerar mig, hur lätt de kan bli kontaminerade och måste därför skärma av sig mot människor med en annan världssyn. De lever alltså inom en väldigt tydligt ramverk med en förklaringsmodell om existensen som bygger på att välja bort och forma om verklighetens beståndsdelar. För mig kristalliseras detta fenomen i Jehovas Vittnen och blir ett material jagkan använda.  Det är min övertygelse att vi alla tolkar världen utifrån liknande kollage av tvivelaktiga grunder. För vi har alla våra förklaringsmodeller där vi selektivt komponerar en värld vi kan förstå. För mig är det bara i konsten som verkligheten är fri att vara vad den vill. / <p>Källanvisningar är av konstnärliga skäl exkluderade. Önskas information om det; kontakta kuylenstierna.dag@gmail.com</p> / Homo digitalis / Mina sanna lögners historia

SammandragUtgångspunkten för vårt examensarbete är att vår lärarutbildning inte har inkluderat hur visom blivande lärare kan integrera det ämnesövergripande kunskapsområdet sex- ochsamlevnad i svenskämnet i gymnasieskolan. Syftet med denna undersökning är därför attundersöka hur lärare kan arbeta med att integrera sex- och samlevnad i svenskämnet pågymnasiet. För att uppnå vårt syfte har vi genomfört kvalitativa intervjuer med fyraverksamma svensklärare som integrerar sex- och samlevnad och undersökt hur de besvarar dedidaktiska frågorna ”Vad?”, ”Vem?”, ”Hur?” och ”Varför?”. Undersökningens viktigasteresultat är att sex- och samlevnad går att integrera i svenskämnet utifrån olikasvenskämneskonceptioner vilket visar på den bredd som sex- och samlevnadsämnet erbjuder.Slutsatsen utifrån föregående är att beroende på ämneskonception blir sex- ochsamlevnadsinnehållet mer eller mindre synligt ur ett pedagogiskt perspektiv. Vidare är ettviktigt resultat att samtliga lärares undervisning tar utgångspunkt i olika textvärldar för attutveckla elevernas förmåga och färdighet att läsa, skriva och tala men inte elevernas förmågaeller färdighet att lyssna. Utifrån föregående dras slutsatsen att elevernas utveckling avfärdigheten och förmågan att lyssna lyser med sin frånvaro samtidigt som den står tydligtframskriven i syftesformuleringen för svenskämnet. Ytterligare ett viktigt resultat är attsamtliga lärares beskrivningar av elevernas intresse respektive motstånd till ämnesområdet ärbaserat på vad eleverna kommunicerar muntligt. Av detta drar vi slutsatsen att undervisningenkan bli bristande sett till aspekter som rör flerstämmighet. Avslutningsvis är vårt förslag påvidare forskning ett studentinitierat utvecklingsarbete med syfte att utvecklalärarutbildningens innehåll. Vi menar att lärarutbildningen borde innehålla en obligatoriskUVK-kurs om heter ”Att lyssna till flera stämmor” som innehåller metodik gällandeflerstämmighet och lysskompetens.

The purpose of this thesis is to apply the adventure formulas laid out by John G. Cawelti and the dramatis personae written by Vladimir Propp to the traditional adventure books Le Tour du monde en quatre-vingts jour (1874) and Treasure Island (1883) and the interactive fictions The Secret of Monkey Island (1990) and 80 Days (2014), both in the adventure genre. After they have been applied, I will compare Le Tour du monde en quatre-vingts jour with 80 Days and Treasure Island with The Secret of Monkey Island by how the formulas and dramatis personae work and evolve in the fictions. To start things off, I will present the four works and then go through the relevant parts of Cawelti’s formula and Propp’s dramatis personae. Thereafter, I will explain what interactive fiction might be by using Espen J. Aarseth’s Cybertext. Important concepts will be clarified as well.    The analysis in this thesis starts afterwards. Le Tour du monde en quatre-vingts jour and 80 Days will be the first two works to be analysed after Cawelti and thereafter Propp. When that is done, I will conclude what I have found. The same process will be done with Treasure Island and The Secret of Monkey Island. After that, I will make a concluding comparison between 80 Days and The Secret of Monkey Island and finally conclude whether Cawelti and Propp can be applied to interactive fiction.

Der Unterstellungsbegriff ist ein zentraler Begriff innerhalb transzendentaler Argumente. Transzendentale Argumente sind Versuche, empirische Erkenntnis stabiler zu sichern als durch empirische Erkenntnis selbst. Dabei müssten, heißt es immer wieder, bestimmte grundlegende Sachverhalte unterstellt werden. Was genau bedeutet hier „unterstellen“? Exemplarisch wird in dieser Arbeit Habermas’ Verwendung des Unterstellungsbegriffs und des eng verwandten Voraussetzungsbegriffs nachvollzogen und interpretiertHabermas verwendet seinen Kernbegriff nicht einheitlich, insbesondere unterscheidet er nicht zwischen semantischem und epistemischem Voraussetzungsbegriff. Im Gegensatz zum semantischen Voraussetzungsbegriff, der eine Relation zwischen Sachverhalten beschreibt, kennzeichnet der epistemische Voraussetzungsbegriff eine Relation zwischen einem epistemischen Subjekt und einem Sachverhalt. Mit der Verwendung des Ausdrucks Unterstellung konstruiert Habermas einen internen, konstitutiven Zusammenhang zwischen unserer Kommunikationsfähigkeit und grundlegend verschiedenen propositionalen, epistemischen Einstellungen, ohne dass diese terminologisch voneinander abgegrenzt werden. Handelt es sich um Fiktionen, Hypothesen oder um handfeste Überzeugungen? Der rekonstruierte Zusammenhang erweist sich in Abhängigkeit von der durch das Verb unterstellen jeweils ausgedrückten propositionalen Einstellung – doxastisch-affirmativ, doxastisch-negierende oder nicht-doxastisch - entweder als unverständlich oder als trivial. Die als notwendige Voraussetzungen benannten Unterstellungen haben aufgrund der Semantik des Ausdrucks unterstellen hinsichtlich ihres epistemischen Status’ also keinen klaren Sinn. Damit scheitert a fortiori auch Habermas’ Versuch, notwendige Unterstellungen als schwach transzendentale Grundlage kommunikativen Handelns zu bestimmen. Die Inakzeptanz transzendentaler Argumente – auch in ihrer nicht-metaphysischen, von Habermas favorisierten „schwachen“ Lesart – wird durch die Formulierung „unterstellen müssen“ als Bestandteil des Schlussprinzips oder einer Prämisse transzendentaler Argumente systematisch verschleiert. / The concept of presuppositions is central for transcendental arguments. Transcendental arguments are efforts to validate empirical knowledge more effectively than through empirical knowledge itself. According to widely held views some fundamental propositions have to be presupposed for that purpose. But what – precisely – does “to presuppose something” mean? This paper will exemplarily reconstruct and interpret the use of the concept of presupposition in Jürgen Habermas’ work: Habermas doesn’t use this central concept in a homogeneous, standardized way: In particular he does not distinguish between the semantic and the epistemological concept. In contrast to the semantic concept, which describes a relationship between propositions, the epistemological concept characterizes a relationship between an epistemological subject and a proposition. Moreover, using the term “presupposition”, Habermas constructs an internal, constitutive connection between our ability to communicate and fundamentally different propositional, epistemological attitudes, without distinguishing them from each other. Is it a matter of fictions, hypotheses or beliefs? The reconstructed connection appears to be either incomprehensible or trivial given its dependence on the verb “to presuppose”, which can imply the propositional attitude of doxastic-affirmative, doxastic-negating or non-doxastic. The presuppositions claimed to be essential are not clearly defined in terms of their epistemological status because of the semantics of the term to presuppose. Therefore, Habermas’ attempt to determine essential presuppositions as a transcendental basis for communication also fails a fortiori. The non-acceptance of transcendental arguments – even in their non-metaphysic interpretation favoured by Habermas – is disguised as constituent of the premise of the corpus by the phrase “to have to presuppose”.

Jag söker det vackra i det som gör så jävla ont. tvetydigt vackert Jag kallar det för en sorgens separatism. Att bli utestängd från alla andra på grund av sin sorg, för att sedan börja stänga in alla de som av sorgen inte stängts ut. Zarah var en av många som grät en tår och den föll genom staden bort till mitt öga. De som gråter över sorgen, sorgen som är. De gråter i mina ögon. Men när jag väl kommer gråtandes, kommer du då tillåta mig att gråta i ditt? Min konst kanske kan få vara mellanrummet mellan våra tårar, som de kvävda andetagen mitt där i. Det är en sorgens separatisms och jag är osäker på om varken vi sorgsna eller vi sorgliga förstår mer om vad det innebär än om hur det faktiskt känns.

This study is concerned with portraiture as a roleplay and a strategy to communicate the sitter´s identity to affect the viewer. Focusing on the sitter´s pose and the depiction of dress, the study examines three portraits between 1624 and the 1630s, representing Herman Wrangel (1584–1643), Field Marshal and Councilor of the Realm. The analysis is based on the concept, the fiction of the pose, developed by Harry Berger Jr. The idea of Theatricality discussed by Hanneke H Grootenboer´s is also used. The results show that dress, details of dress and the pose which are significant for the identity of the sitter are depicted with emphasis. Therefore, the dress and the pose have a key role in the depiction of the sitter acting his identity. The sitter acts before the artist and in the long run before the beholder. The portrait of the nobleman becomes a monologue for the beholder who can confirm the nobility´s role in society. / Uppsatsen handlar om hur porträttmåleri som ett rollspel och en strategi för förmedling av den avporträtterades identitet till betraktaren. Tre porträtt från perioden 1624–1630, föreställande Herman Wrangel (1584–1643) fältmarskalk och riksråd, har analyserats med fokus på den avporträtterades pose och dräktens avbildning med stöd i begreppet the fiction of the pose, baserat på Harry Berger Jr teori. Vidare används begreppet teatrikalitet, som det diskuteras av Hanneke H Grootenboer. Undersökningen visar att dräkt och dräktdetaljer samt poser som är betydelsefulla, för den avporträtterades identitet, framställs med emfas. Därmed spelar dräkten och posen en viktig roll i den avporträtterades framställan. Den avporträtterade agerar inför konstnären och i förlängningen inför betraktaren. Porträttet av adelsmannen blir en uppvisning, en monolog inför betraktaren som kan bekräfta adelsmannens roll i den sociala hierarkin.

Given the doubtfulness of the legal justification of Crimea’s declaration of independence on March 11 2014, which was followed by a referendum on March 16 that culminated in the peninsula’s treaty with Moscow to join the Russian Federation, Mr Putin used his speech on March 18 to put historical arguments forward in an effort to legitimise the Russian course of action in front of his own population. The speech counters the international community’s legal assessment, which classified Crimea’s accession to Russia as an annexation, with a historical legitimisation full of symbolism and mysticism that blatantly reinterprets Russian history and delegitimises the territorial integrity of Ukraine. This article analyses Putin’s attempt to justify Russia’s annexation of Crimea and tries to infer the mindset and aims that lie behind his historic-political argumentation.