I den här avhandlingen undersöks den grammatiska samtalskonstruktionen apokoinou i svenskt samtalsspråk. I kontrast till traditioner av normativ grammatik och teoretiska perspektiv på språk, där apokoinou och besläktade fenomen har exkluderats från grammatisk beskrivning eller blivit behandlade som produkter av olika typer av misstag, är apokoinou här re-specificerad som en i högsta grad funktionell grammatisk resurs och metod för att åstadkomma lokala kommunikativa projekt i samtal. Apokoinouyttranden definieras formellt som produkterna av en konstruktionsmetod där det finala segment i en möjligt avslutad syntaktisk enhet (pivån) är retro-konstruerad som det initiala segmentet i en efterföljande syntaktisk enhet. Utbyggnaden av pivån görs med en dubblering av en eller flera syntaktiska konstituenter från segmentet som föregår pivån samt med en prosodisk design som integrerar yttrandet i sin helhet. Ur ett strikt och normativt perspektiv på en avgränsad (skrift)mening som grundenhet medför denna dubblering att den finala fasen i hela yttrandet framstår som inkoherent med den initiala fasen. Apokoinouyttranden är dock inte inkoherenta för samtalsdeltagare, utan är en familj av metoder för att åstadkomma två handlingar efter varandra inom samma yttrande. Den andra handlingen kan skifta perspektiv på den lokala ämnesaspekten, bekräfta eller insistera på ett lokalt ämne eller handling, avsluta och avgränsa ett lokal projekt, samt återuppta oavslutade kommunikativa projekt efter mellanliggande aktiviteter. Dessa handlingar är alla mottagaranpassade lokala kommunikativa projekt i det avseendet att de är utformade att passa in i en vidare kommunikativ kontext samt att de ofta är interaktionellt åstadkomna inom och genom minimala handlingssekvenser. Dessa resultat har konsekvenser för grammatiskt teori. En av dessa konsekvenser är att grammatik måste uppfattas som villkor för dynamiska konstruktionsprocesser, inte endast som statiska och fixerade strukturer. En annan konsekvens är att grammatik organiseras lokalt snarare än på en maximalt generell nivå. Apokoinou bör också inkluderas i en svensk samtalsgrammatik som en av de grammatiska resurser som är tillgängliga för deltagare i samtal. / This thesis investigates apokoinou in Swedish talk-in-interaction. In contrast to the traditions of normative grammar and theoretically based approaches to language, where apokoinou and related phenomena have been excluded from grammatical description altogether or been treated as the products of various kinds of mistakes, apokoinou is here re-specified as a highly functional grammatical resource and method to accomplish local communicative projects in talk. Apokoinou utterances are formally defined as the products of a construction method, where a segment that is final in a first possibly complete syntactic segment (the pivot) is retro-constructed as initial in a following second syntactic segment. The extension of the pivot segment is made by way of a doubling of syntactic constituents from the pre-pivot segment and with a prosodic design that integrates the whole utterance. From a strict and normative sentence-perspective, this doubling renders the final phase of the whole utterance incoherent with the initial phase. However, apokoinou utterances are not incoherent for participants, but a family of methods to accomplish two consecutive actions within one utterance. The second action can change perspective on some local topical aspect, confirm or insist on some local topic or action, close and demarcate a local project, and resume turns or skip-connect to pending local communicative projects after interstitial activities. These are all recipient designed local communicative projects in the sense of being designed to fit within the ongoing wider communicative context and they are often interactionally achieved in and through minimal sequences. These results have implications for grammatical theory. Among these are that grammar must be seen as conditions on dynamic constructional processes, not only as static and fixed structures, and that grammar is organized on a local level rather than on a maximally general level. Apokoinou should also be included in a grammar of Swedish conversational language as one of the grammatical resources available for participants in Swedish talk.

ABSTRACT Background: A language is an individual tool for stimulating and organizing concepts and thinking. Through a language, the individual is also given opportunities to understand the outside world and himself. Not having access to a functional language and means to communicate results in a potential loss of opportunities for development and limitations in all aspects of life. For individuals with language-, speech- and communication difficulties, there are Augmentative and Alternative Communication (AAC). AAC is a collective term for various tools and methods that aim to improve and facilitate communication and interaction between the individual and the persons surrounding them. One type of AAC is Pragmatic Organized Dynamic Display (PODD). Aim: This study aims to investigate what happens during interaction with PODD in conversations between two people using the methodology of Conversation Analysis (CA). Method: A qualitative case study was conducted during a day at a training school where an AAC user ("Adam") and his communication partner ("Elin) interacted with PODD in different everyday activities. The observation was documented with two video cameras. Result: The recorded material totaled three hours. From this amount of video material, a couple of sequences were selected for analysis. The analysis of the material shows that the interaction with PODD is built up sequentially through cooperation between the participants. Participants used different approaches to initiate, maintain and terminate communicative projects with PODD. The analysis also shows that PODD was used to perform various social actions within several different activity types. The results also indicate that it is the partner’s ability to pay attention to, interpret, support and guide the AAC user's communicative initiative, which gives the AAC user the opportunity to participate in the joint communicative projects. / SAMMANFATTNING Bakgrund: Ett språk är ett individuellt redskap för att stimulera och organisera begrepp och tänkande. Genom språket ges individen också möjligheter att förstå omvärlden och sig själv. Att inte ha tillgång till ett funktionellt språk och kommunikationssätt innebär att individen riskerar att gå miste om många utvecklingsmöjligheter och bli starkt begränsad i livets samtliga aspekter. För individer med språk, tal och kommunikationssvårigheter finns Alternativ och Kompletterande Kommunikation (AKK). AKK är ett samlingsbegrepp för olika redskap och metoder som avser att förbättra och underlätta kommunikation och interaktion mellan individen och personerna i dennes omgivning. En form av AKK är Pragmatisk Organiserad Dynamisk Display (PODD). Syfte: Denna studie syftar till att med metodologin för Conversation Analysis (CA) undersöka vad som sker i interaktion med PODD under samtal mellan två personer. Metod: En kvalitativ fallstudie som genomfördes under en dag på en träningsskola då en AKK-användare (”Adam”) och hans kommunikationspartner (”Elin) interagerade med PODD i vardagliga aktiviteter. Observationen dokumenterades med två videokameror. Resultat: Det inspelade materialet uppgick till totalt tre timmar. Utifrån denna mängd valdes ett par sekvenser ut för analys. Analysen av materialet visar att interaktionen med PODD byggs upp sekventiellt genom ömsesidigt samarbete mellan deltagarna. Deltagarna använde sig av olika tillvägagångssätt för att initiera, upprätthålla och avsluta kommunikativa projekt med PODD. Analysen visar även att PODD användes för att utföra olika sociala handlingar inom flera olika aktivitetstyper. Resultaten tyder också på att det är kommunikationspartnerns förmåga att uppmärksamma, tolka, stötta och vägleda AKK-användarens kommunikativa initiativ som ger AKK-användaren möjlighet att delta i det gemensamma kommunikativa projektet.

Practically all pupils leaving the nine-year compulsory school continue their studies at the upper secondary school, which consequently faces the challenge of meeting the whole range of varying needs and conditions of students. Daily school practice is constituted by a number of communicative contexts, formal as well as informal. In these social and linguistic contexts, conversations are held about and with students. The dissertation, which focuses on students in need of support, is expected to contribute to the creation of knowledge about how communication and interaction constitute daily work and how this ultimately may be manifested in exclusion and inclusion processes during the upper secondary school education of the young. The research is directed at the organisation of the work of the upper secondary school as well as at students’ experience of and learning from their participation, communication in various contexts and their own learning. The dissertation has its point of departure in the communicative relational perspective (KoRP), which is founded on socio-cultural theory formation. In addition, concepts from dramaturgy have been used as analytical tools for deepened analysis and interpretation of interaction. The study is ethnographic and longitudinal in its nature. During slightly more than three years of field work, eleven case study students have been followed on their journey through upper secondary school education. The outcome indicates the complexity of the upper secondary school, where communication and actions in a number of communicative contexts not always have the expected effect. To formal contexts that shall have a precautionary and supportive function belong pupil welfare team meetings, transition conferences and class meetings. For the group of case study students, however, these turn out to have limited significance. Among other things, the study uncovers how work organisation, mediational tools and the interaction of participants may become obstacles. Further, waiting for support efforts as well as inadequate collaboration between various communicative contexts have negative consequences for students concerned. For students who prosper in spite of complicated schooling and life situation in general, the experience of participation in a community of friends has a prominent position, but above all participation in one’s own learning process appears to be a decisive factor. This calls for continuous talks and follow-ups, in which teachers and not least class teachers/mentors have a central role. / I stort sett alla elever som lämnar grundskolan fortsätter sina studier i gymnasieskolan, som därmed står inför utmaningen att kunna möta hela variationen av elevers skiftande behov och förutsättningar. Skolans dagliga praktik byggs upp av en mängd kommunikativa kontexter, formella såväl som informella. I dessa sociala och språkliga sammanhang förs samtal om och med elever. Avhandlingsarbetet riktar intresset mot elever som av olika skäl har bedömts vara i behov av stöd och studien förväntas utgöra ett bidrag till kunskapsbildningen om hur kommunikation och samspel konstituerar den dagliga verksamheten samt hur detta i sin förlängning kan ta sig uttryck i exkluderings- och inkluderingsprocesser under ungdomarnas gymnasieutbildning. Forskningsarbetet är inriktat dels mot organiseringen av gymnasieskolans verksamhet och dels mot elevernas upplevelser och erfarande av sin delaktighet, kommunikationen i olika kontexter och det egna lärandet. Avhandlingen tar sin utgångspunkt i det kommunikativa relationsinriktade perspektivet (KoRP), som vilar på en sociokulturell teoribildning. Därtill har begrepp hämtade från dramaturgin använts som analysverktyg, för fördjupad analys och tolkning av samspelet. Studien har en etnografisk och longitudinell karaktär. Under drygt tre års fältarbete har elva fallstudieelever följts på resan genom den gymnasiala utbildningen. Resultatet visar på gymnasieskolans komplexitet, där kommunikation och handlingar inom en rad kommunikativa kontexter inte alltid får förväntad effekt. Till formella sammanhang som ska ha en förebyggande och stödjande funktion hör elevvårdsteamsmöten, överlämnings- och klasskonferenser. För gruppen av fallstudieelever visar sig emellertid dessa ha en begränsad betydelse. Studien blottlägger bland annat hur verksamhetens organisering, medierande verktyg och aktörernas samspel kan bli till hinder. Vidare får väntan på stödinsatser och bristande samverkan mellan olika kommunikativa kontexter negativa konsekvenser för berörda elever. För elever som når framgång trots en komplicerad skolgång och livssituation i övrigt, får upplevelsen av delaktighet i en kompisgemenskap en framskjutande plats, men framförallt framstår delaktigheten i den egna lärandeprocessen som en avgörande faktor. Detta ställer krav på kontinuerliga samtal och uppföljningar där undervisande lärare och inte minst klassföreståndare/mentor intar en central roll. / "Villkor och förutsättningar för delaktighet, kommunikation och lärande i gymnasieskolan" - ett projekt vid Göteborgs Universitet, IPD, Enheten för specialpedagogik

Syftet med denna studie är att beskriva lärare och klassassistenters erfarenheter av TAKK som kommunikativt stöd för elever i grundsärskolan. Data har samlats in genom semistrukturerade intervjuer med tre lärare och två klassassistenter, som i sin profession praktiserade TAKK i interaktion med eleverna. Som teoretisk utgångspunkt för metodval och analysbearbetning har inspiration och begrepp från det sociokulturella, samt det kommunikativa relationsinriktade perspektivet (KoRP) inhämtats. Det sammantagna resultatet visar att lärarna och klassassistenterna beskrev TAKK som en kommunikativ, medierande resurs som gynnade elevernas kommunikation och interaktion med omgivningen, vilket av deltagarna ansågs vara grunden för kommunikativ och social delaktighet, samt grunden för elevernas lärande. Som artefakt ansågs TAKK övervägande innebära fördelar och möjligheter för elevernas kommunikation, delaktighet och lärande. TAKK praktiserades från och till under skoldagen, mestadels i formella kontexter i relation till lärare och klassassistenter. Spontant tecknande bland eleverna var inte vanligt förekommande. Lärare och klassassistenter hade tilltro till sin förmåga att kunna tillgodose elevernas kommunikativa behov och ansåg sig anpassa sitt tecknande utefter dessa. TAKK användes i verksamheterna tillsammans med andra alternativa AKK- redskap, vilka var under utvecklande i verksamheterna. Min förhoppning är att studien kommer bidra med större kunskap och ökad medvetenhet gällande TAKK i grundsärskolan. / The aim of this study is to describe teacher and class-assistents experiences of Keyword Signing (KWS) as communicative support for pupils in compulsory school for learning disabilities. Data were collected through semi-structured interviews with three teachers and two class-assistents, who in their profession used KWS in interaction with the pupils. The theoretical framework is founded on inspiration and theoretical concepts from both the sociocultural perspective as well from the communicative relationshiporiented perspective. The total result from this study shows that teachers and class-assistents described KWS as a communicative mediated resource that favored the pupil’s communication and interaction with the surroundings, as from the participant´s point of view is elementary for communicative and social participation, and learning. Over all the interviewed considered that KWS as an artefact was contributing advantages and possibilities concerning the pupils communication, participation and learning. KWS was practiced on daily basis during the schooldays, mostly in formal contexts in relation to teachers and class-assistents. Spontaneous KWS was rarely used by the pupils. Teachers and class-assistents had confidence in their own ability to support the communicative needs of the pupils. KWS was practiced in the classrooms among other alternative of AAC-tools, which were developing in the classrooms. My hope is that this study will contribute cumulative knowledge and awareness about KWS in compulsory school for learning disabilities.

Sustainability has become increasingly important in global debates and in world politics, where the UN has formulated 17 sustainability goals. This has led to increased pressure on companies to focus more on sustainability. However, sustainability is a broad and difficult concept, where there is a lack of understanding of sustainable working methods. The purpose of the thesis is thus to study how companies transforms strategic approaches into something concrete and how it is communicated to organizations. Through a case study of a sustainability-leading IT consulting company, the research questions; "How does management translate sustainable strategies into concrete initiatives for communicating sustainable approaches?" and "What can be understood about the challenges of communicating sustainable ways of working through the organisations internal communicative processes?", is being answered. Based on the theoretical framework of the thesis, on Sensemaking and Double Loop Learning, the communication process has been mapped within the company, through semi-structured interviews supplemented with qualitative document analysis. The results show three main challenges: (1) to concrete sustainability and sustainable working methods; (2) to communicate and establish a unified understanding of sustainability and sustainable working practices throughout the organization; (3) to establish systems thinking for sustainable working methods.

Interactions are formed and shaped differently from culture to culture. This thesis focuses on this phenomenon and in the first part deals with (from a theoretical view) the question, how the interplay between language-use and culture can be described. A cross-disciplinary approach within the scope of cross-cultural communication research is developed as is a semiotic concept, based on mainly linguistic, interactional and anthropological theories and methods. In order to describe different culture-specific interactional styles the semiotic field called embedding culture is outlined as an important resource for participants organizing talk-in-interactions. In the second part of this book the relevance of this approach is applied and tested. With the aid of various video recordings of ‘lunch-talks’ among colleagues at a restaurant in Sweden and Germany, this specific type of action and their cultural patterns are analyzed in order to describe cultural-specific styles in face-to-face-interaction. The methodological problem of recorded interaction is pointed out and the role of the camera highlighted. As the analyzed data is mainly based on interactions between men also gender-aspects are discussed. Furthermore, the scenario, time aspects and the customs and rituals of interactions at table are taken into account as relevant features of the embedding culture, all going into a culture-specific style of interaction. The results of the empirical study are, finally, correlated with other, not interaction-based analyses in the field of cross-cultural communication, and the specific national-cultural dimensions are critically discussed. / Interaktioner utformas och gestaltas olika från kultur till kultur. Avhandlingen fokuserar på denna aspekt och behandlar först ur ett teoretiskt perspektiv hur detta fenomen kan beskrivas. Med en tvärvetenskaplig ansats inom ramen av den s.k. interkulturella kommunikationsforskningen (cross-cultural communication) kombineras kulturanalytiska med lingvistiska och samtalsanalytiska teorier och metoder. Ett semiotiskt koncept utarbetas med hjälp av vilka olika kulturspecifika interaktionsstilar kan beskrivas. Det semiotiska fältet som koncipierats kallas för Einbettungskultur (’inbäddningskulturen’). I den andra delen används och prövas detta koncept. Med hjälp av ett flertal videoinspelade lunchsamtal i Sverige och Tyskland analyseras konkreta exempel på kommunikativ praxis och deras kulturella mönster i jämförbara interaktionssituationer. Det beskrivs hur den kulturspecifika interaktionsstilen vid lunchen bland svenska arbetskollegor kan skilja sig från det tyskspråkiga sättet att gestalta samma interaktionstyp. Inspelningssituationen problematiseras och kamerans roll i interaktionen diskuteras. Eftersom analyserna huvudsakligen baseras på samtal mellan män tas genusperspektivet upp. Vid sidan av själva samtalen analyseras även scenariot, tidsaspekten och ritualiseringen av interaktionen vid bordet som tre aspekter av inbäddningskulturen som tillsammans bidrar till en kulturspecifik interaktionsstil. Resultaten av den kulturella analysen som tar sin utgångspunkt i en konkret och jämförbar interaktionssituation i olika kulturer relateras avslutningsvis till andra, icke-interaktionsbaserade analyser inom den interkulturella kommunikationsforskningen och nationalkulturella beskrivningar problematiseras.