Syftet med studien var att utifrån några lärares perspektiv belysa skolans och lärarnas uppdrag om undervisning och inkludering av elever i behov av stöd. Vidare vilka former av stöd som finns för lärarna för att uppnå målet om inkludering i skolan. Studien utgick från en kvalitativ metodansats och semistrukturerade intervjuer genomfördes med nio lärare som undervisar i årskurserna 4-6. Resultatet visade att studiens medverkande lärare har flera olika strategier för att anpassa undervisningen till elevers olika behov. Utifrån de två huvudsakliga specialpedagogiska teoretiska perspektiven – det relationella perspektivet om “elever i svårigheter” och det kategoriska perspektivet om ”elever med svårigheter” pekar resultatet mot att studiens lärare har ett relationellt synsätt när det gäller utformningen av undervisningen. I resultatet framgår också att lärare finner att elevers lärande i hög utsträckning hänger samman med gemenskap och social tillhörighet i elevgruppen. Synen på lärande som kunskapsutveckling som sker i gemenskap med andra speglar Vygotskys teoretiska utgångspunkter på lärande, det så kallade sociokulturella perspektivet. Resultatet visar även att lärarna i studien är osäkra på vad begreppet inkludering innebär och lärarna i studien efterfrågar tydlighet från rektorer och mer stöd från specialpedagog. Vidare efterfrågas ett gemensamt arbete på skolorna kring inkludering. En slutsats i den här studien är att relationer mellan lärare och elever samt elever emellan är grundläggande faktorer för inkludering, undervisning och lärande. En annan slutsats i studien är att det finns ett behov av att skapa en gemensam definition på skolorna av begreppet inkludering och hur det kan omsättas iskolans praktik.

Skolan har som uppdrag att stärka elevernas digitala kompetens. Detta gäller även ämnet idrott och hälsa. Ett ämne i vilket lärare under lång tid kritiserats för att vara allt för enkelspåriga i sin undervisning, vilket beskrivs påverka elevers deltagande. Våren 2020 tvingades gymnasielärare bedriva sin undervisning på distans till följd av det globala viruset Covid-19. Syftet med studien var därför att öka förståelsen för hur distansundervisning har utmanat gymnasielärares undervisning och förändrat elevers deltagande i ämnet idrott och hälsa. För att besvara studiens syfte antogs en kvalitativ ansats där åtta gymnasielärare från olika skolor och orter intervjuades. Intervjuerna var semistrukturerade och innehöll tre teman: lektionsinnehåll, digitalisering samt elevdeltagande före, under och efter distansundervisningen. Intervjumaterialet analyserades med hjälp av två teoretiska utgångspunkter: det sociokulturella perspektivet och TPACK - teknisk-pedagogisk ämneskompetens. Resultatet beskriver hur lärarnas förståelse för och användning av digitala verktyg har utvecklats. Resultatet visar också att distansundervisningen till viss del blev en utmaning för flera lärare men också en brygga till förändrad undervisning i ämnet. Däremot saknas ett enhetligt svar om hur distansundervisningen påverkat lärarnas val av lektionsinnehåll och förändrat elevernas deltagande i större utsträckning. Detta till följd av att distansundervisningen fortfarande pågick vid studiens genomförande, vilket anses haft effekt på resultatet.

Studiens syfte är att undersöka hur barnskötare och förskollärare upplever att musik kan vara ett verktyg för språkutveckling samt hur de arbetar med musik som ett redskap för språkutveckling i förskolan, Studiens deltagare är endast barnskötare och förskollärare, dessa benämns även som pedagoger. Till grund för studien formuleras två forskningsfrågor. En av frågorna är hur barnskötare och förskollärare upplever att musik är ett redskap för språkutveckling. Detta undersöks i den första delstudien som grundas på en enkätundersökning. Den andra frågan behandlar hur barnskötares och förskollärares arbetssätt synliggörs vad gäller musik och språkutveckling. Detta undersöks och presenteras i den andra delstudien, vilken grundas på observationer.  Studien är uppbyggd på resultat utifrån dels kvantitativa enkätsvar från barnskötare och förskollärare, dels kvalitativa observationer gjorda på en förskola som arbetar med språkutveckling genom musik. Det material som samlas in från enkäten och observationerna analyseras och presenteras under avsnittet resultat och analys. Studien baserar sig på det sociokulturella perspektivet och Vygotskijs tankar och idéer om hur människor kan utvecklas i samspel med sin omgivning. Centrala begrepp från Vygotskijs teori som studien lutar sig mot är proximal utvecklingszon, mediering och artefakter för att förankra arbetet i hans teori och tankegångar. De båda deltagande yrkesgrupperna är väl överens om att musiken är ett verktyg för språkutveckling och att barnen genom musiken lär sig att använda språket. I enkäten synliggörs det genom barnskötarnas och förskollärarnas svar. 93,7 procent av de som besvarar enkäten instämmer helt i att man kan använda musik som ett verktyg för språkutveckling. Att musik är ett verktyg för språkutveckling är något som förstärks genom resultaten från observationerna. Där syns det tydligt att barnskötares och förskollärares arbete med musik med fokus på språk resulterar i en språklig utveckling hos barnen. Det framkommer även att barnens ord- och meningsförståelse förbättras. Barnen utvecklar sin förmåga att kommunicera och reflektera vilket bidrar till att barnen får lättare att förstå vad pedagogerna försöker förmedla. Barnen blir mer språkligt aktiva och visar ett större intresse och en vilja att utvecklas vidare genom musikaktiviteter med språkliga inslag som pedagogerna erbjuder. Detta tyder på att musik och språk kan kombineras för att utmana barns språkutveckling.

Idag möter barn en digitaliserad värld på ett sätt som ingen annan generation gjort tidigare. Detta medför att barn redan från tidig ålder bör få förståelse för den digitalisering de möter i samhället för att bli medvetna om de möjligheter och risker som finns med att använda digitala verktyg. Utifrån detta antagande blir det därmed väsentligt att förskollärare lägger grunden för detta redan i förskolan, där barnen får utveckla digital kunskap som de anses behöva i vårt digitaliserade samhälle. Studien undersöker därför om och hur förskollärare använder sig av digitala verktyg i undervisningen för att främja varje barns språkutveckling. Detta för att undersöka om förskollärare faktiskt utför sitt uppdrag som förskolans läroplan förespråkar. Studien består av två delstudier som riktar sig till verksamma förskollärare både i kommunal och privat regi i en kommun i Sverige. Delstudierna skiljer sig åt i metod då den ena omfattas av en enkätundersökning och den andra av intervjuer. Studiens empiri har analyserats och diskuterats med utgångspunkt från det sociokulturella perspektivet, tidigare forskning samt studiens forskningsfrågor.  Studiens resultat visar att förskollärarna är positiva till att digitala verktyg skrivits in i den nya läroplanen för förskolan och är medvetna om att de kan använda det digitala för att komplettera läroplansmål som behandlar barns språkutveckling. Dock visar resultatet att användandet av digitala verktyg i språkundervisningen endast nyttjas till viss del av förskollärarna genom polyglutt och andra språkutvecklande appar. Den faktor som ligger bakom att användandet inte nyttjas fullt ut är förskollärarnas egen digitala kompetens. Det blir därmed viktigt att förskollärare behöver få utveckla mer digital kompetens och få tydligare riktlinjer för hur de ska inkludera digitala verktyg i sin egen språkundervisning. Detta för att underlätta för förskollärarna att kunna utföra sitt uppdrag som förskolans läroplan belyser. Digital kompetens för förskollärare bör därför prioriteras i olika utbildningssammanhang.

Syftet med denna studie är att titta närmare på hur pedagoger som är verksamma inom förskolan ser på vardagligt lärande i hallen. De frågeställningar som besvaras i studien är;  hur används hallen som en del i det vardagliga lärandet? Vilka möjligheter och svårigheter upplever pedagogerna att det finns i hallen och hur/när kommer dessa till uttryck? Samt finns det några skillnader mellan hur de som arbetar med yngre respektive äldre barn ser på det vardagliga lärandet i hallen? För att besvara dessa frågor använde vi oss av kvalitativa intervjuer som genomfördes med tio pedagoger på fyra olika förskolor. Av dessa tio arbetade fem av dem med yngre barn 1–3 år medan de andra fem arbetade med äldre barn 3–5 år. Studiens resultat och analys är uppdelad i två där del 1 berör pedagoger som arbetar med de yngre barnen och del 2 berör pedagoger som arbetar med de äldre barnen. Materialet vi fick in har analyserats och diskuterats utifrån ett sociokulturellt perspektiv och de centrala begrepp som används i vår studie är kontext, mediering, kommunikation och scaffolding. Resultatet visar att det i hallen både finns möjligheter och svårigheter. Pedagogerna beskriver till exempel att möjligheten att utveckla barnens självständighet är stor i hallen och att många barn i hallen samtidigt är en av svårigheterna som framkom i resultatet. Vidare går det att utläsa skillnader mellan hur pedagoger arbetar med de olika åldersgrupperna. Bland de yngre barnen används det till exempel mer språk och hjälp medan pedagogerna berättar att de äldre barnen bör testa mer själva innan de får hjälp. Resultatet visar att synen på vardagligt lärande är likvärdig. Pedagogerna beskriver att vardagligt lärande är de lärandesituationer som inte är planerade undervisningstillfällen utan det lärandet som uppkommer spontant i vardagliga rutinsituationer. Det vardagliga lärandet i hallens kontext beskrivs bland annat genom att barnen får öva på att sätta ord på sina kläder, räkna fingrar på vantar och tilliten till sin egen förmåga då barnen övar på att klä på sig själva.

Syftet med denna studie är att bidra med kunskap om hur förskollärare resonerar angående att ta del av vårdnadshavares perspektiv på delaktighet. Samt redogöra för hur förskollärare beskriver att de går tillväga för att ta del av vårdnadshavares perspektiv. Studiens undersökningsmetod bestod av en kvalitativ ansats där sex verksamma förskollärare intervjuats. I samtalen har deltagarna fått möjlighet att diskutera ämnet utifrån sina egna erfarenheter. Denna studie har genomförts med ett sociokulturellt perspektiv som inspiration. Utifrån en innehållsanalys som innefattade sociokulturella begrepp kunde 4 centrala delar utläsas; Kunskap och kompetens som redskap i delaktighetsarbetet, Rädslor anknutna till vårdnadshavares inflytande i delaktighetsarbetet, Kommunikation som redskap i delaktighetsarbetet samt Barnen som medierande redskap för vårdnadshavares delaktighet. Resultatet belyser att förskollärare anser att vårdnadshavares delaktighet behöver vara ett prioriterat område för att de ska kunna utveckla bra arbetssätt för att ta del av vårdnadshavares perspektiv. Det framgår även att förskollärare skulle kunna bli bättre på att öppna upp för vårdnadshavares inflytande i delaktighetsarbetet, dock framkommer vissa utmaningar i relation till att ta del av vårdnadshavares perspektiv.

Kooperativt lärande, KL, är en metod där lärande sker genom social färdighetsträning och samarbetsfärdigheter. Metoden bygger på olika så kallade strukturer, som i denna studie syftar på de konkreta arbetssätt inom KL, och samarbete inom mindre grupper. Genom samarbete och arbete inom sociala situationer utvecklar eleverna kunskaper tillsamman. Syftet med studien är att analysera hur lärare beskriver att implementeringen av kooperativt lärande har gått till, vad det har inneburit för deras undervisning samt vilka faktorer som påverkat implementeringen av metoden. Studien bygger på en kvalitativ undersökningsmetod där fem lärare i grundskolans årskurser F-3 intervjuades. Undersökningens resultaten visar att lärarna menar att eleverna blev bättre på att samarbeta och kommunicera med varandra. De blev även bättre på att sätta ord på sina kunskaper. Lärarna kunde ta ett steg tillbaka och låta eleverna ta ett större utrymme genom att eleverna blev varandras lärresurser. Gemensamt hos alla intervjuade lärare var att metoden KL har haft stor framgång i klassrummen och att ingen av dem vill gå tillbaka till en mer traditionell undervisning.

Studiens syfte var att kartlägga vilka strategier pedagoger i förskolan beskriver att de använder för att skapa förutsättningar för yngre barns samspel med andra barn. Studien grundar sig på ett sociokulturellt perspektiv. Metoden som använts är skriftliga reflektioner där pedagoger har reflekterat kring hur de arbetar med att stimulera yngre barns samspel samt vad som är viktigt för yngre barns samspel. Genom tematiserande analys urskildes vilka strategier som är centrala i pedagogers stimulans av yngre barns samspel samt vilka faktorer som framträder som viktiga för yngre barns möjlighet till samspel.  Resultatet visar att centrala strategier för att stimulera yngre barns samspel med andra barn är bland annat pedagogens närvaro och engagemang i yngre barns samspel samt att tillhandahålla tillgängligt och intresseväckande material. Centrala faktorer för yngre barns samspel är enligt studiens resultat bland annat barnets trygghet samt miljöns utformning och innehåll. I resultatdiskussionen redovisas studiens tredje forskningsfråga om hur pedagogers strategier kan förstås ur ett sociokulturellt perspektiv.

Syftet med denna studie är att bidra med utökad kunskap om vilka förhållningssätt olika läromedel har gällande introduktionen av läs- och skrivinlärning samt i vilken grad läromedlen möjliggör interaktion mellan undervisningens samtliga deltagare. Studien är baserad på en kvalitativ textanalys där fyra läromedel, Simalabim grundbok 1, Prima svenska 1, Forma språket ettan samt Den magiska kulan, har analyserats utifrån sex olika kategorier, som alla berör det sociokulturella perspektivet. De sex kategorierna är: top-down, bottom-up, enskilt arbete, arbete i par, arbete i helklass samt högläsning av lärare. Kategorierna är baserade på det sociokulturella perspektivet, en socialkonstruktivistisk syn på kunskap samt den proximala utvecklingszonen. Analysen grundas i forskningsfrågorna:   Vilka förhållningssätt har de studerade läromedlen gällande introduktion av läs- och skrivinlärning? I vilken grad möjliggör läromedlen interaktion mellan undervisningens samtliga deltagare?   Resultatet redogörs med hjälp av en tabell (se tabell 2), som senare står till grund för en jämförelse. Jämförelsen tar avstamp i Lev Vygotskijs tankar inom det sociokulturella perspektivet där det lyfts fram att samspelet mellan människor är grunden till utveckling och lärande. Jämförelsen relateras även till den tidigare forskning som studien presenterar.   Studiens resultat påvisar olikheter i läromedlen gällande användningen av arbetssätt som möjliggör mellanmänsklig interaktion och samspel. Det visas att det vanligaste är att olika arbetssätt kombineras, undantaget en arbetsbok där endast ett tillvägagångssätt, enskilt arbete, används. Även Olga Dysthes tankar kring att olika arbetssätt bör kombineras lyfts fram i studien. Vygotskijs synsätt på lärande är att lärande och kunskapsinhämtning sker via sociala samspel, detta är någonting som kan diskuteras i relation till vad resultaten i denna studie visar. Två av kategorierna som undersöks i studien är top-down och bottom-up. Vad gäller top-down tillämpas den i tre av fyra arbetsböcker, varav en dessutom tillämpar bottom-up. Det är endast en arbetsbok som enbart tillämpar bottom-up.        Slutsatsen som kan dras baserat på studiens resultat är att innehållet i läromedlen är olika. Trots att flera arbetsböcker använder samma förhållningssätt till läs- och skrivinlärning skiljer sig arbetsböckernas innehåll och upplägg markant. Något annat som kan konstateras är att innehållet i arbetsböckerna till största del består av uppgifter som eleverna ska genomföra enskilt, dock är det även vanligt att flera olika typer av övningar som i olika grad möjliggör interaktion kombineras.

Den här studien har haft som syfte att undersöka två läromedelsserier i matematik ämnade för årskurs 1-6. Undersökningen fokuserade på hur dessa två läromedelsserier dels förhåller sig rådande läroplan samt hur ofta de främjar olika former av kommunikativt och laborativt lärande. Läromedlen har undersökts eftersom matematikundervisningen i den svenska skolan styr stora delar av undervisningen samtidigt som det inte existerar någon statlig kontroll på de läromedlen som används. Studien har haft sin teoretiska utgångspunkt i tre teorier kopplat till utveckling och lärande. Dessa är de sociokulturella perspektivet och Lev Vygotskijs idéer, John Deweys teori “Learning by doing” samt David Kolbs modell för upplevelsebaserat lärande. Underlaget i studien har utgjorts av två läromedelserier Favorit matematik och Prima matematik bestående av totalt 21 stycken böcker med utskriven koppling till rådande läroplan, Lgr11. Studiens resultat visar att majoriteten av uppgifterna i de undersökta läromedlen är uppgifter utformade för att eleven på egen hand skall arbeta med dessa. Dessa uppgifter har i denna studie kategoriserats som Icke laborativa- icke kommunikativa uppgifter. I resultatet kunde de urskiljas likheter mellan de olika läromedelsserierna som detta men också hur det skiljer sig åt. Bland annat innehöll den ena läromedelsserien en tydligt högre procent kommunikativa och laborativa uppgifter, dessa löses genom att eleverna interagerar med varandra eller andra personer i sin närhet. Det visade sig även att läromedlen inte förhåller sig till rådande läroplan i den graden att de lämpar sig att helt styra undervisningen. Trots det är läromedlen lämpliga att använda men kräver att pedagogen varierar undervisningen för att den skall tillgodose läroplanen. Med utgång i de teoretiska utgångspunkterna visade studiens resultat att läromedlen i liten utsträckning innehöll de element som framhålls av Vygotskij, Dewey och Kolb. Detta diskuteras vidare i diskussionen och tydliggörs vidare i resultatet och analysen. En pedagog har ett stort ansvar var det kommer till valet av läromedel och att dessa i sin tur inte får tillåtas att helt styra undervisningens innehåll och progression, samtidigt är det viktigt att se till läromedlens positiva delar och de möjligheter de medför.