<p>Denna studie rör debatten som kulminerade efter publicerandet av romanen Myggor och tigrar, av Maja Lundgren. Studiens fokus ligger i att finna debattens essens, utifrån tidningsartiklar och artikelförfattares positionering gentemot romanen och debattens huvudfrågor, detta är vidare undersökningens huvudsakliga syfte. Huruvida genus har betydelse för debattens utgång och om artikelförfattarnas förhållningssätt påverkas är en central fråga.</p>

Med syfte att undersöka hur pedagoger i förskolan resonerar kring ett källkritiskt förhållningssätt med fokus på bokläsning i förskolan, har vi valt att göra en kvalitativ studie med socialkonstruktionism som teoretisk utgångspunkt. För att kunna besvara vår forskningsfråga som lyder: “Vilka tolkningsrepertoarer framträder i pedagogernas resonemang?” har vi använt oss av fokusgruppssamtal som metod. Totalt 14 pedagoger ingick i tre fokusgruppssamtal. De tolkningsrepertoarer som framträdde i pedagogernas resonemang påvisar att barn i förskolan anses vara för små för att utmanas i ett källkritiskt förhållningssätt eftersom de ännu inte kan läsa. Barnen anses även vara utsatta och ömtåliga och pedagogerna lägger därmed ansvaret på sig själva som de som borde vara källkritiska eftersom det är de som läser för barnen. Det påvisas även en ”sanning” som bör förmedlas till barnen men detta problematiseras genom en avsaknad av lämpliga strategier och redskap som pedagogerna kan använda sig av för att kunna erbjuda barnen detta källkritiska förhållningssätt. Resultatet belyser även att ett källkritiskt förhållningssätt är något som blir viktigt först senare i skolåldern.

Syftet med denna studie är att identifiera sociala konstruktioner av 1-3 åringars ålder och kompetens, genom att analysera hur pedagoger porträtterar de yngsta barnen. Detta görs genom diskurspsykologisk analys av pedagogers uttalanden i samtal om omsorg och undervisning, utifrån studiens tre frågeställningar; Hur talar förskollärare och barnskötare om 1-3 åringars kompetens? Vad framställs som sanningar om 1-3 åringars kompetens? Vilja subjektspositioner tillskrivs 1-3 åringar? Diskurspsykologi har agerat som både epistemologisk och metodologisk utgångspunkt i denna studie. I resultatet framträdde totalt fem tolkningsrepertoarer. Tre av dessa framträdde genom samtal om barns kompetens i omsorg; fysisk omsorg, praktisk omsorg och intellektuell omsorg. De andra två trädde fram i samtal om barns kompetens i undervisning; pedagogers självmedvetenhet och erfarenhet som förutsättning. Vi kunde sedan sammanställa fyra av dessa till en, vad vi kallar, bristdiskurs. Vi diskuterar sedan kring hur dessa tolkningsrepertoarer försätter barnen i olika subjektspositioner och vad barnen därigenom ges för handlingsutrymme.

I denna studie riktas fokus mot hur samhället ordnar för barns välfärd när de generellt inriktade insatserna inte räcker till. Studien baseras på observationer och intervjuer i tre olika verksamheter för unga i åldern 12-16 år: 1) ett hem för vård eller boende, HVB, med egen skola, 2) en kommunal särskild undervisningsgrupp, f d skoldaghem, och 3) ett HVB för utredning och behandling utan egen skola. Kännetecknande för dessa verksamheter är att de fått i uppdrag att fostra unga och att arbetet utförs i gränsområdet mellan undervisning och behandling. Vad händer i verksamheter som samtidigt ska åtgärda både sociala och pedagogiska problem och där diskurser från olika institutionella och vetenskapliga fält korsas? Genom att studera hur samhället hanterar unga som avskilts från den reguljära skolan syftar studien till att synliggöra hur olika diskurser om ”problembarn”, undervisning och behandling, skapar möjligheter och begränsningar för verksamheternas mål, medel och aktörer. Studiens metodologi är en kombination av etnografi och diskursanalys. Studien tar sin utgångspunkt i interaktion, vardag och identitetsformande processer. I dessa kommunikativa praktiker som är intimt relaterade till identitetsskapande, arbetar lärare och behandlare. Analys av vardagssituationer i dessa pedagogiska och sociala praktiker samt intervjuer av de unga och de anställda ger en ökad förståelse för vad som händer där och vad arbetet betyder för dess aktörer. Miljöerna består till stor del av informella mötesplatser där en flexibilitet i tolkningsmöjligheterna skapar förhandlingsutrymme om både vad som sker där, men också vilka de unga är. Användningen av informella miljöer, lekfullhet, kroppskontakt och humor upprätthåller konsensus och bygger relationer. Relationen möjliggör att de anställda kan skapa tillit och förtroende hos de unga och används för att stödja de unga och påverka dem i önskvärd riktning. Relationen innebär att de unga, samtidigt som de får stöd och omsorg, också kan kontrolleras. Två olika strategier, omsorg och kontroll, kopplas samman i vad Foucault beskriver som en pastoral maktutövning. Relationen är grunden för intersubjektivitet, d v s en delad kunskap om situationen och dem själva. Diskurserna som används utgår från att de unga ska förändras. Diskurserna tydliggör att de ungas förändring främst ses som avhängiga dem själva, men att förändring är sannolik och möjlig genom de ungas involvering. De unga själva ses i hög grad som ansvariga för att leva upp till de krav som samhället ställer på individer i den åldern. De anställda förväntas klara av fysisk gränssättning, använda tvångsåtgärder och hantera andra repressiva inslag. De ungas aktörskap synliggörs genom deras motstånd inför det som strider mot deras motiv och det som står på spel för dem, d v s deras normalitet. Intervjuer med de unga har sammanfattat de möjliga identitetsalternativ de unga uppfattar finns tillgängliga för dem och handlar om skapandet av vilka de varit och vilka de kan bli. Identiteterna beror på vilka tolkningsrepertoarer som används i de olika verksamheterna. Repertoarerna gör det möjligt att skapa olika identitetskonstruktioner där en del kan ses som mer normala än andra. En del av identitetsalternativen innebär att se sig själv som kriminell eller med brister av olika slag. Kamratkretsen på hemmaplan och som elev i skolan är den plats och det sammanhang där de unga känner sig mest som alla andra. / This study examines how society handles children who for different reasons can’t manage, or be managed, in compulsory schools. Observations and interviews were made in three different settings: 1) a foster home with its own school, 2) a small school for troubled youth, and 3) a home for assessment and treatment, without its own school. Common for these arenas are that the children have been separated and set apart from regular school, and they take place on the boundary, or in the intersection between, teaching and treatment. The aims are to reveal how different discourses about troubled youth, education and treatment create possibilities and limitations in relation to the goal of the practices targets, their means, and the actors. The study is based on research into interaction, daily life, and processes of identity transformation. The data is collected by ethnographic methods in the form of participant observations, and the analysis is informed by discourse analysis. In these communicative practices, educators and social workers were active in an area of research that is intimately related to identity. Analysis of everyday situations in pedagogical and social practices provides valuable knowledge for understanding what is going on in this practices and what the implications are for the actors. Examinations of the studied children’s environments and activities reveal the different emphases of efforts addressing the children’s needs which are informed by (connected to) the use of different discourses. The use of informal settings, playfulness, humour, and body contact help maintain consensus and build relationships. The relationships provide a basis for exerting influence. To offer support is also a means by which the young people can be controlled. Two strategies care and control are found to be linked in what Foucault describes as an exercise of pastoral power. These relationships are also the basis for intersubjectivity, that is, shared knowledge of the situation, including self-knowledge of the actors involved. The emphasis on informal environments and flexibility in interpreting the situation allows negotiation about who the children are and what they are expected to become. The balance in child welfare activities between coercion and free choice can be described as a balancing act in which employees have great responsibility for the children. The study discusses how different discourses affect young people’s identity. Considering the various working methods based on different discourses together with the specific child welfare activities suggests that there are several different ways to define the problem situation affecting the children; the children are in this way exposed to a number of troubled identities. The results also indicate that the children can refuse to make these identities their own. The children are actors who become visible through their resistance to what threatens their motives and through what is at stake for them, that is, their normality. Interviews with children have identified possible alternative identities that depend on repertoires of identities, in which some constructions are seen as more normal than others. The children prefer seeing themselves with friends at school and as pupils in school.

Syftet med denna studie är att utforska och förstå de sätt på vilka manliga samkönade föräldrapar pratar om de kvinnor som varit delaktiga vid barnens tillblivelse. De manliga samkönade föräldraparens berättelser rör dels kvinnan som burit barnet, dels kvinnan som donerat ägg. Denna studie består av nio intervjuer, varav sju involverar båda papporna och två intervjuer involverar ena pappan. Reproduktionsstrategi skiljer sig något åt, men en majoritet av paren har fått barn via värdgraviditet samt äggdonation. Materialet har samlats in via semistrukturerad intervju och analyserats med hjälp av diskursanalys.Resultatet visar att de manliga samkönade föräldraparen använder olika tolkningsrepertoarer då de pratar om bäraren och donatorn. En tolkningsrepertoar som uppkommer när deltagarna pratar om bäraren är bäraren som en nära släkting, men inte en mamma, där det blir synligt att deltagarna behöver förhålla sig till diskurser kring föräldraskap, moderskap och omsorg. En annan tolkningsrepertoar är bäraren som aktiv och självständig och därför inte utsatt, där deltagarna förhåller sig till diskurser kring värdgraviditet och bäraren som en utsatt kvinna. I deltagarnas berättelser om donatorn framkommer tolkningsrepertoaren donatorn som nära kontra avlägsen där deltagarna förhandlar kring hur nära relation de vill ha till donatorn samt tolkningsrepertoaren om donatorn som en betydelsefull individ kontra en instrumentell gengivare där deltagarna behöver förhålla sig till processen med att välja en äggdonator och huruvida man väljer en individ eller ett ursprung.

Syftet med denna studie är att identifiera sociala konstruktioner av 1-3 åringars ålder och kompetens, genom att analysera hur pedagoger porträtterar de yngsta barnen. Detta görs genom diskurspsykologisk analys av pedagogers uttalanden i samtal om omsorg och undervisning, utifrån studiens tre frågeställningar; Hur talar förskollärare och barnskötare om 1-3 åringars kompetens? Vad framställs som sanningar om 1-3 åringars kompetens? Vilja subjektspositioner tillskrivs 1-3 åringar? Diskurspsykologi har agerat som både epistemologisk och metodologisk utgångspunkt i denna studie. I resultatet framträdde totalt fem tolkningsrepertoarer. Tre av dessa framträdde genom samtal om barns kompetens i omsorg; fysisk omsorg, praktisk omsorg och intellektuell omsorg. De andra två trädde fram i samtal om barns kompetens i undervisning; pedagogers självmedvetenhet och erfarenhet som förutsättning. Vi kunde sedan sammanställa fyra av dessa till en, vad vi kallar, bristdiskurs. Vi diskuterar sedan kring hur dessa tolkningsrepertoarer försätter barnen i olika subjektspositioner och vad barnen därigenom ges för handlingsutrymme.

This thesis identifies and describes the diversity aspects of police discourse based on the accounts of police trainees in their final year. Specifically, the focus is on culture, religion and ethnicity, and four main questions are addressed: What is said about diversity? How is it articulated? What subject positions are offered and assumed? In what ways are discourses of diversity sustained and challenged? The analysis of discourse in use is based on field studies conducted at the Swedish National Police Academy and focus group interviews with police trainees in the educational setting and during their trainee placement period. The analytical concepts of interpretative repertoire, ideological dilemmas, subject positions and discursive devices are employed to identify how different meanings are ascribed to diversity. Three central discourses of diversity are presented: diversity as inescapable difference (a hegemonic practice), diversity as political goal (recognition of diversity) and diversity as potential likeness (regulation of diversity). These are competing discourses on how police officers should be and how their role is understood in relation to a pluralistic society. The study shows that the contradictory diversity discourses reflect a struggle of different ‘us’, which regulates the conception of the ideal police officer, professional conduct and the performance of policing. In addition, five dilemmas originating in the tension between the discourses are outlined. Diversity is found to involve ideological dilemmas regarding how policing should be conducted in relation to profiling and social categories, how humour and jargon are viewed and handled, and how lack of knowledge may mean attributing subject positions to others with discriminatory implications. The thesis contributes to showing how diversity discourses reproduce the social order by affirming the social categories that the representatives of diversity are assumed to embody. It closes with a discussion of some practical and theoretical implications of its findings. / Ordningsmakter inom ordningsmakten visar hur mångfald, med fokus på kultur, religion och etnicitet, ges skilda betydelser i blivande polisers samtal och att det pågår en kamp om hur samhällets mångfald ska förstås i relation till polisens sammansättning och arbete. Kampen mellan diskurser är vare sig en ny kamp eller exklusiv för polisen. Däremot kan striden om hur mångfald ska förstås ses som en modern företeelse, som ställs på sin spets inom polisen vars uppdrag är att skydda demokratiska värden och lagar om människors rättigheter. I denna avhandling beskrivs hur kampen tar sig uttryck inom ordningsmakten. Hur kan vi förstå det paradoxala i att polisen har som uppgift att arbeta mot fördomar, samtidigt som vissa arbetsuppgifter motiveras av fördomar? Vad innebär ett behov av ökad kunskap om olika grupper, som samtidigt sätter dessa grupper i en diskriminerande utgångspunkt? Varför förekommer en diskriminerande humoristisk jargong i ett yrke som har i uppdrag att främja rättvisa och motverka diskriminering? Detta är några av de frågor och dilemman som mångfald aktualiserar i en polisiär kontext. Avhandlingen synliggör hur mångfaldsdiskurser återskapar social över- och underordning och att kampen mellan diskurser är en kamp om olika ’vi’.

This thesis identifies and describes the diversity aspects of police discourse based on the accounts of police trainees in their final year. Specifically, the focus is on culture, religion and ethnicity, and four main questions are addressed: What is said about diversity? How is it articulated? What subject positions are offered and assumed? In what ways are discourses of diversity sustained and challenged? The analysis of discourse in use is based on field studies conducted at the Swedish National Police Academy and focus group interviews with police trainees in the educational setting and during their trainee placement period. The analytical concepts of interpretative repertoire, ideological dilemmas, subject positions and discursive devices are employed to identify how different meanings are ascribed to diversity. Three central discourses of diversity are presented: diversity as inescapable difference (a hegemonic practice), diversity as political goal (recognition of diversity) and diversity as potential likeness (regulation of diversity). These are competing discourses on how police officers should be and how their role is understood in relation to a pluralistic society. The study shows that the contradictory diversity discourses reflect a struggle of different ‘us’, which regulates the conception of the ideal police officer, professional conduct and the performance of policing. In addition, five dilemmas originating in the tension between the discourses are outlined. Diversity is found to involve ideological dilemmas regarding how policing should be conducted in relation to profiling and social categories, how humour and jargon are viewed and handled, and how lack of knowledge may mean attributing subject positions to others with discriminatory implications. The thesis contributes to showing how diversity discourses reproduce the social order by affirming the social categories that the representatives of diversity are assumed to embody. It closes with a discussion of some practical and theoretical implications of its findings. / Baksidestext Ordningsmakter inom ordningsmakten visar hur mångfald, med fokus på kultur, religion och etnicitet, ges skilda betydelser i blivande polisers samtal och att det pågår en kamp om hur samhällets mångfald ska förstås i relation till polisens sammansättning och arbete. Kampen mellan diskurser är vare sig en ny kamp eller exklusiv för polisen. Däremot kan striden om hur mångfald ska förstås ses som en modern företeelse, som ställs på sin spets inom polisen vars uppdrag är att skydda demokratiska värden och lagar om människors rättigheter. I denna avhandling beskrivs hur kampen tar sig uttryck inom ordningsmakten. Hur kan vi förstå det paradoxala i att polisen har som uppgift att arbeta mot fördomar, samtidigt som vissa arbetsuppgifter motiveras av fördomar? Vad innebär ett behov av ökad kunskap om olika grupper, som samtidigt sätter dessa grupper i en diskriminerande utgångspunkt? Varför förekommer en diskriminerande humoristisk jargong i ett yrke som har i uppdrag att främja rättvisa och motverka diskriminering? Detta är några av de frågor och dilemman som mångfald aktualiserar i en polisiär kontext. Avhandlingen synliggör hur mångfaldsdiskurser återskapar social över- och underordning och att kampen mellan diskurser är en kamp om olika ’vi’.