Les XIXe et XXe siècles sont caractérisés comme des siècles de la critique. La plus grande partie de cette thèse porte sur l’analyse de la « Nouvelle Critique » en relation avec l’œuvre de Jean Racine. Ce mouvement critique qui a marqué les années soixante, s’intéresse plutôt aux structures sous-Jacentes qui peuvent être dégagées d’une œuvre littéraire.Les représentants de la Nouvelle Critique qui sont en principe, Lucien Goldmann, Charles Mauron et Roland Barthes dégagent de l’œuvre racinienne, chacun de sa propre façon, une structure de base. La critique sociologique de Goldmann, la psychocritique de Mauron et la critique structurale de Barthes offrent plusieurs pistes de réflexion.Présenter les méthodes proposées par la Nouvelle Critique, dégager l’essentiel de ses théories et apprécier leur valeur en démontrant la raison qui les a rendues fondamentales ainsi que comprendre la polémique déclenchée autour d’elle sont pour ce travail des tâches à accomplir. Or, cerner les enjeux de la « Nouvelle Critique » dans la critique racinienne en examinant les critiques faites par d’autres critiques constitue l’objectif de ce travail. / The nineteenth and twentieth centuries are characterized as centuries of literary criticism. The primary objective of this thesis will focus on the methodology used by “New Criticism” in relation to the work of Jean Racine. The New Criticism was a formalist movement, popular in the sixties, which focuses on objectively evaluating the underlying structure and text from literary work.Representatives of ‘‘New Criticism”, such as, Lucien Goldmann, Charles Mauron and Roland Barthes utilized structure methods to interpret Racine's literary works. The Sociological criticism of Goldmann, the Psychoanalytic criticism of Mauron, and the Structuralism of Barthes offer several areas of consideration.The aim of this study is to present the methods proposed by “New Criticism”, to reveal the essence of its theories, to assess their value by demonstrating the reason of their importance, and to understand controversy sparked around this formalist movement. So, identifying the “challenges of the ‘’New Criticism” in Racine’s criticism’’ by examining the criticisms made by other critics is the purpose of this work.

Unter dem Begriff des Poststrukturalismus wird eine disparate, auf den Axiomen des Strukturalismus aufbauende und diese zugleich überwindende Strömung verstanden, die sowohl innerhalb der Sozial- und Kulturwissenschaften als auch in interdisziplinär organisierten Feldern wie den Gender Studies von großer Tragweite ist. Geteilt wird die Auffassung, dass kulturelle Phänomene allgemein sprachlich strukturiert sind. Seine Tendenz, unter die Oberfläche vermeintlich stabiler, monolithischer Strukturen zu schauen, qualifiziert den Poststrukturalismus für eine Anwendung auf genderwissenschaftliche Kategorien wie Weiblichkeit und Männlichkeit, deren Bedeutung nicht aus sich selbst erwächst, sondern die als Signifikate innerhalb eines (phallokratischen) Systems zu denken sind.

This thesis examines the philosophical notion of selfhood in visual representation. I introduce the self as a modern and postmodern concept and argue that there is a loss of selfhood in contemporary culture. Via Jacques Derrida, Jean-Luc Nancy, Gerhard Richter and the method of deconstruction of language, I theorise selfhood through the figurative and literal analysis of duration, the frame, and the mirror. In this approach, selfhood is understood as aesthetic-ontological relation and construction based on specific techniques of the self. In the first part of the study, I argue for a presentational rather than representational perspective concerning selfhood by translating the photograph Self in the Mirror (1964), the painting Las Meninas (1656), and the video Cornered (1988), into my conception of a cinematic theory of selfhood. Based on the presentation of selfhood in those works, the viewer establishes a cinematic relation to the visual self that extends and transgresses the boundaries of inside and outside, presence and absence, and here and there. In the second part, I interpret epistemic scenes of cinematic works as durational scenes in which selfhood is exposed with respect to the forces of time and space. My close readings of epistemic scenes of the films The Congress (2013), and Boyhood (2014) propose that cinema is a philosophical mirror collecting loss of selfhood over time for the viewer. Further, the cinematic concert A Trip to Japan, Revisited (2013), and the hyper-film Cool World (1992) disperse a spatial sense of selfhood for the viewer. In the third part, I examine moments of selfhood and the forces of death, survival, and love in the practice of contemporary cinematic portraiture in Joshua Oppenheimer’s, Michael Glawogger’s, and Yorgos Lanthimos’ work. While the force of death is interpreted in the portrait of perpetrators in The Act of Killing (2013), and The Look of Silence (2014), the force of survival in the longing for life is analysed in Megacities (1998), Workingman’s death (2005), and Whores’ Glory (2011). Lastly, Dogtooth (2009), Alps (2011), and The Lobster (2015) present the contemporary human condition as a lost intuition of relationality epitomised in love.

L'Autofiction et sa réception jusqu'en 1989. La fictionalisation de soi comme phénomène littéraire universel. Les indices de Fiction. L'Auteur et son personnage fictif. Autofiction et roman autobiographique. L'autofiction est-elle un genre ? Mise en abyme. Métalepse. Intrusions d'auteur. Réception. Genre.Hermann Hesse. Dante. Gombrowicz. Doubrovsky. Balzac. Cervantes. Goethe.Barthes.

This dissertation attempts to investigate the intertextual modus operandi in the oeuvre of H.J. Pieterse, with specific focus on his volumes, Alruin (1989) and Die burg van hertog Bloubaard (2000). The overarching purpose of the investigation is to prove that the author not only uses intertextuality in the sense that one text (literary text) refers to another text (literary and non–literary), or that one text influences another. Pieterse engages in conversation with other texts and re–writes these texts by repositioning them in another context and by adding additional metaphoric meaning to them. The author allows these texts to exchange conversation, to mutually influence one another, and this has as a result that, in his poems, his poetry and his oeuvre, metaphoric lines come into being, which lend a layered meaning to these texts and enrich the possibilities of their interpretation. Thus, a play on multiple meaning develops, which moves between texts: written texts, literary texts, non–literary texts, the author, the reader and the context(s). The conclusion to which this dissertation comes, is that the above mentioned manifestations of meanings, which exist and come into existence within the physically confines of the text, expand this text to a less confined existence in terms of meaning, more unlimited and unbound than what is necessarily allowed by the physically confined nature of the written text. The question thus arises of how the physically limited text take possession of and draws into the texts what lies beyond its physical confines to produce meaning, and how this tension around the limits of the literary text is functionally used. Consequentially, the question that follows is how this happens in the oeuvre of H.J. Pieterse and how the author uses his poetic technique to go beyond the confines of the written text. / Thesis (M.A. (Afrikaans and Dutch))--North-West University, Potchefstroom Campus, 2011.

This dissertation attempts to investigate the intertextual modus operandi in the oeuvre of H.J. Pieterse, with specific focus on his volumes, Alruin (1989) and Die burg van hertog Bloubaard (2000). The overarching purpose of the investigation is to prove that the author not only uses intertextuality in the sense that one text (literary text) refers to another text (literary and non–literary), or that one text influences another. Pieterse engages in conversation with other texts and re–writes these texts by repositioning them in another context and by adding additional metaphoric meaning to them. The author allows these texts to exchange conversation, to mutually influence one another, and this has as a result that, in his poems, his poetry and his oeuvre, metaphoric lines come into being, which lend a layered meaning to these texts and enrich the possibilities of their interpretation. Thus, a play on multiple meaning develops, which moves between texts: written texts, literary texts, non–literary texts, the author, the reader and the context(s). The conclusion to which this dissertation comes, is that the above mentioned manifestations of meanings, which exist and come into existence within the physically confines of the text, expand this text to a less confined existence in terms of meaning, more unlimited and unbound than what is necessarily allowed by the physically confined nature of the written text. The question thus arises of how the physically limited text take possession of and draws into the texts what lies beyond its physical confines to produce meaning, and how this tension around the limits of the literary text is functionally used. Consequentially, the question that follows is how this happens in the oeuvre of H.J. Pieterse and how the author uses his poetic technique to go beyond the confines of the written text. / Thesis (M.A. (Afrikaans and Dutch))--North-West University, Potchefstroom Campus, 2011.

Unter dem Begriff des Poststrukturalismus wird eine disparate, auf den Axiomen des Strukturalismus aufbauende und diese zugleich überwindende Strömung verstanden, die sowohl innerhalb der Sozial- und Kulturwissenschaften als auch in interdisziplinär organisierten Feldern wie den Gender Studies von großer Tragweite ist. Geteilt wird die Auffassung, dass kulturelle Phänomene allgemein sprachlich strukturiert sind. Seine Tendenz, unter die Oberfläche vermeintlich stabiler, monolithischer Strukturen zu schauen, qualifiziert den Poststrukturalismus für eine Anwendung auf genderwissenschaftliche Kategorien wie Weiblichkeit und Männlichkeit, deren Bedeutung nicht aus sich selbst erwächst, sondern die als Signifikate innerhalb eines (phallokratischen) Systems zu denken sind.

I den här uppsatsen har jag undersökt argumentationen i Katarina Frostensons K – en skönlitterär bok som skrevs i en tid (hösten 2017 till våren 2018) då #metoo-rörelsen svepte över världen och 18 kvinnor hade vittnat i DN om övergrepp av en känd kulturprofil med nära band till Svenska Akademien. Flera medier namngav mannen som Jean-Claude Arnault, make till akademiledamoten och poeten Katarina Frostenson. Händelserna ledde till en av de största kriserna i Svenska Akademiens historia och K är Frostensons första och enda offentliga yttrande rörande situationen. Boken utkom i maj 2019 och den här undersökningen väljer att tolka den som ett slags försvar mot det Arnault och hon själv har anklagats för. Då samtida retorisk teori visat på vikten av myter i argumentation (Bengtson 2012), och både juridiska och empiriska aspekter talar emot Frostensons retoriska problem, har underökningen utgått från att argumentationen använder sig av emotionella och suggestiva appeller i form av myter. Med hjälp av Brummets närläsningsmetod (2019) och Lindqvists topikteori (2016) har Frostensons argumen-tation delats in i tre övergripande topiker. Dessa har sedan analyserats och identifierat ett antal myter som Frostenson använder sig av för att stärka sin argumentation. En myt som analyseras mer djupgående är exempelvis den antika myten om megäror och kvinnor som hämndlystna monster, vilken Frostenson applicerar på kvinnorna som vittnat i DN. En annan myt handlar om kollektivets behov av syndabockar och att Arnault fått den rollen. En tredje myt hävdar att svenskar är främlingsfientliga eftersom Arnault får ta skulden på grund av sin franska och judiska härkomst. En fjärde myt argumenterar för att åtrå legitimerar våld, vilket hon försöker stärka genom den bibliska berättelsen om kung David och Batseba.  Utöver Bengtsons tolkning av Barthes mytteori (2012) som utgångspunkt har undersökningen bland annat tagit avstamp i kommunikationsprofessorn McFarlands teori om kopplingen mellan myten och det heliga (1989), genusforskaren Tassis teorier om kvinnor och hämnd (2011) samt Richard Kearneys tolkning av René Girards offermekanismer (1995). Vidare har analysen satts i relation till relevant tidigare forskning och kopplats till både historiska och samtida händelser och kontexter. Jag hävdar att min undersökning visar hur viktigt det är att söka efter mer än bara logiska premisser i argumentation. Frostenson har i princip uteslutande myter som bas i sin argumentation, och de är inte alltid helt uppenbara – dolda i suggestiva termer och ett symboliskt språk. Ett av den här uppsatsens syften var att försöka visa hur en mytisk argumentationsanalys kan gå till i praktiken, för att utöka kunskapen kring hur vi kan förstå argumentation i känslomässiga kontexter, så som i debatter om sexuella övergrepp, men också rent generellt. Resultatet som framkommit i undersökningen, det vill säga den mängd myter som identifierats och analyserats, bör inspirera till vidare forskning i ämnet. Jag menar att det finns ett uppdämt behov av just sådana här argumentationsanalyser och att retorikvetenskapen har en viktig roll i detta.Sökord: Katarina Frostenson, K, Jean-Claude Arnault, #metoo, Svenska Akademien, myter, mytisk argumentation, Roland Barthes, Erik Bengtson, Janne Lindqvist, topiker, litteratur, retorik, poesi, poet, skönlitteratur.

Football violence was a rare phenomenon in France until the nineteen eighties. Harsh economic times coupled with the challenges of unemployment brought a different type of fanatic to football stadia. To vent their frustration about the economic difficulties of their time, some fans found an easy scapegoat: the increasing number of African immigrants in France. These fans, known as hooligans, have become organized and can be found supporting most major French football clubs, disrupting what once was a relatively tranquil national pastime. This thesis traces their development in France, looks at what they borrowed from Italian and English fan groups, and suggests how their organization is now uniquely French.

Uppsatsen undersöker konstbetraktandets natur i tunnelbanan genom en närstudie av fotomontaget ”Den dagen, den sorgen på Karlaplans tunnelbanestation i Stockholm.  Uppsatsens huvudsakliga frågeställning är: Hur spelar ”Den dagen den sorgen” upp sin mening och hur tas denna emot av betraktaren i tunnelbanekontexten vid Karlaplan?   Två underfrågor kompletterar frågeställningen: 1.Vilken är fotomontagets konstnärliga särart och hur är det organiserat narrativt? 2.Hur är tunnelbanans ”genius loci” och hur samverkar konstverket med platsen och rummet?    Impetus för uppsatsen är konstverkets säregna och unika karaktär som konstverk. Det finns inget liknande verk i Stockholms tunnelbana. Det lockar, väcker frågor och involverar betraktaren på ett direkt sätt. Syftet med uppsatsen är därför att undersöka mekanismerna för denna betraktaraktiverande rörelse. En fråga som ofta saknas i den omfattande litteraturen om konsten i Stockholms tunnelbana är hur tunnelbanekonsten kommunicerar och tas emot av sina betraktarresenärer. Denna brist motiverar en undersökning av relationen mellan konstverk, betraktare och miljö.      Uppsatsen är utförd med hjälp av en deduktiv och systematiskt tolkande arbetsmetod utifrån en receptionsteoretisk och semiotisk teoribildning. De valda frågeställningarna har riktat analysen och fotomontaget har studerats som konstnärligt och språkligt fenomen. Receptionsteorin utgår från Wolfgang Kemps begreppsanalys, vilken är strukturerad i interna och externa faktorer. Peter Gillgren kompletterar Kemp och visar hur betydelsefulla verkets interartiella referenser och den litterära meningen är för den receptionsteoretiska tolkningen. Roland Barthes semiotiska teckenanalys, där denoterande tecken omvandlas till konoterande i betraktarens medvetande, ligger också till grund för tolkningen      Texten är uppbyggd av fem delar. De består av inledning, bakgrund, interna faktorer, externa faktorer samt avslutande diskussion med slutsatser och sammanfattning. Genom verkets många interartiella referenser framträder en samhällskritisk litterär mening. För att förmedla denna litterära mening har upphovsmannen medvetet sökt motverka en riskerad polysemi. Kompletterande performativa textremsor, det hyperrealistiska fotografiska bildmediet samt en återhållsamhet med fragment stramar åt och riktar bildens ”betydelse”. Bildens komposition och perspektiv samt en frekvent användning av vakanser och fokaliserande gestalter bjuder in betraktaren i bildens ”spel” och sätter dennes öga i rörelse.  Verk, betraktare och miljö möts och förstår varandra i hastiga filmiska ögonblick. Sådan är konstbetraktandets natur på Karlaplans tunnelbanestation.