I det här didaktiska examensarbetet inom förskollärarprogrammet har en kvalitativ dokumentstudie genomförts i syfte att identifiera och synliggöra olika perspektiv på digitala verktygs möjligheter och utmaningar i förskolan. Mediala och samhälleligadebatter om huruvida digitala verktyg i förskolan är skadande eller inte för barn ligger till grund för arbetets syfte. Regeringen (2023b) har fastställt att “Läroplanen för förskolan” (2018) ska revideras och digitala verktyg ska inte finnas kvar i riktlinjerna och målen. Inför beslutet har regeringen samlat in remissvar för att få ta del av olika organisationers, instituts, högskolor, kommuner och föreningars åsikter kring ämnet, som i detta fall handlar om Skolverkets nya digitaliseringsstrategi för skolväsendet2023–2027. För att skapa ny kunskap med didaktiskt värde har dokumenten i form av remissvaren studerats och genomgått urvalsprocesser för att sedan analyseras och sammanställas i form av teman relevanta för förskollärarens fortsatta arbete med digitala verktyg. Resultatet diskuteras sedan i relation till det sociokulturella perspektivet på barns lärande och utveckling. Arbetet visar på en komplexitet i ämnet och att respondenterna är splittrade. Förskollärarens kompetens, både didaktisk och digital, lyfts som en av huvudpunkterna när det kommer till hur utmaningar och möjligheter går att hanteras

No description available.

I denna studie undersöks pedagogers olika uppfattningar om dokumentation i digital form i förskolan. Den frågeställning som studien avser att besvara är vilka uppfattningar pedagoger har om InfoMentor som digitalt verktyg för dokumentation. I studien har nio intervjuer genomförts med pedagoger i förskolor i två olika kommuner. Empirin analyserades med tematisk analys och didaktisk teorin med vad, hur och varför-frågorna. Resultatet visar att pedagogerna ofta hänvisar till dokumentation som en form av kommunikation med vårdnadshavarna och att den ger dem möjlighet att se barnens lärande i sin helhet. De upplever också att vårdnadshavare får en större inblick i verksamheten, vilket märks när vårdnadshavarna ger ett snabbt svar i InfoMentors blogg på vad deras barn upplever. I intervjuerna uppfattar pedagoger dokumentationsarbetet som tidskrävande men nödvändig eftersom de kan se barnens framsteg i undervisningen. Dokumentationen kopplas till förskolans kvalitet. I slutsatsen lyftes det fram att pedagogerna upplever användandet av digitala webbverktyg som positivt eftersom deras systematiska arbete underlättas av att kunna dokumentera genom till exempel surfplattan eller mobilen. Samtidigt finns en del utmaningar bland annat brist på digital kunskap och kompetens. Slutligen lyftes det fram att digitalisering och digitala dokumentationsverktyg är en del av förskolans vardag och påverkar både administrativt men också i arbetet med barnen och deras vårdnadshavare.

Studien utgår från en kvalitativ metod med semistrukturerade intervjuer där sju lärare i fritidshem på en skola fick berätta om sin upplevelse och tolkning av digital kompetens. Syftet med studien var att undersöka fritidshemslärarnas perspektiv på begreppet digital kompetens samt deras resonemang kring arbetet med ett digitaliserat fritidshem och de möjligheter och utmaningar som tillkommer med det arbetet. För att kunna analysera fritidshemslärarnas utsagor grundar vi studien i fenomenologi samt TPACK modellen (Technological Pedagogical Content Knowledge) för att sätta deras utsagor i ett ramverk för analys. Utifrån lärarnas upplevelser har vi genom TPACK kunnat analysera att lärarna besitter kunskap om hur de ska bedriva en digital verksamhet. Vi har däremot hittat att intresse och motivation ligger till grund för hur mycket lärarna använder digitala verktyg i verksamheten. Lärarna visade sig vara positivt inställda till användningen av digitala verktyg i undervisningen däremot har även kritiska aspekter visat sig tydliga hos lärarna där de ser att eleverna har andra behov. Utifrån lärarnas utsagor om utmaningar och möjligheter har vi kunnat identifiera andra yttre faktorer som påverkar upplägget i verksamheten som riktlinjer och samhället.

På studie- och yrkesvägledarutbildningen förbereds studenterna främst för att möta den sökande i traditionella samtal som sker ansikte mot ansikte. Under rådande pandemi har studie- och yrkesvägledare behövt ställa om till arbete på distans och vägledningen har skett genom digitala verktyg. Vi vill med denna studie upplysa studie- och yrkesvägledare hur kommunikationen och samspelet kan påverkas när de vägleder grundskoleelever genom digitala verktyg. Vi har arbetat utifrån frågeställningarna: Hur upplever studie- och yrkesvägledare kommunikationen med eleverna, när samtalen sker genom digitala verktyg? Hur anser studie- och yrkesvägledare att samspelet påverkas när icke-verbal kommunikation minskar? Hur resonerar studie- och yrkesvägledare kring sitt användande av samtalsfärdigheter när samtalet sker digitalt? Studien är gjord med en kvalitativ metod och resultatet baseras på sex styckensemistrukturerade intervjuer med examinerade studie- och yrkesvägledare, som arbetar på grundskolor. Uppsatsen är analyserad utifrån begreppen digitala infödingar, kommunikation, samspel och kompetens, samt andra relevanta kommunikationsteoretiska begrepp. Studien visar att det finns flera aspekter som påverkar kommunikationen. Vilket digitalt verktyg de väljer att använda, vilka tidigare erfarenheter eleven besitter samt i vilken fysisk kontext de befinner sig i har inverkan på kommunikationen. Resultatet visar att samspelet försämras och utmanas när studie- och yrkesvägledare inte har full tillgång av icke-verbal kommunikation, vilket kan resultera i missuppfattningar. Det framkommer även svårigheter i att skapa en relationell kontakt med eleverna när icke-verbala signaler minskar. Avslutningsvis framkommer det att studie- och yrkesvägledare behöver tillgång till kompetensutveckling i hur de kan utveckla sina samtalsfärdigheter för att kunna överbrygga de försvårande omständigheterna, som uppstår på grund av att den icke-verbala kommunikationen minskar.

Skönlitteratur har funnits sedan urminnes tider och är en viktig del i svenskundervisningen. Digitala verktyg har blivit en stor del av vår vardag de senaste decennierna. Syftet med denna studie är att undersöka hur lärare använder digitala verktyg i undervisning kopplad till skönlitteratur samt vilka effekter och utmaningar denna användning bidrar till. Syftet förväntas besvarar med hjälp av följande frågeställningar: Hur används digitala verktyg i svenskundervisning kopplad till skönlitteratur? Vilka effekter har lärare upplevt att användningen av digitala verktyg i undervisning om skönlitteratur bidragit till? Vilka utmaningar bidrar användningen av digitala verktyg med i undervisningen om skönlitteratur enligt lärare? I studien tas en hermeneutisk ansats då det är tolkningar av lärares upplevelser som ligger till grund för studiens resultat. För att uppfylla studiens syfte och frågeställningar används en kvalitativ metod genom semistrukturerade intervjuer med fem verksamma svensklärare. Resultatet av studien visar att lärare använder digitala verktyg i samband med undervisning om skönlitteratur på olika sätt. Framträdande är vid publicering av planeringar, för ljudinspelning, som hjälpmedel vid lyssnande av böcker och vid framställning av filmer och bokomslag. Några upplevda effekter är mer delaktighet i undervisningen och utförligare svar vid inspelning av exempelvis boksamtal. De upplever också att elevernas egen läsning försvagas då de väljer att lyssna på böcker i stället för att läsa själva. En stor utmaning som lyfts av lärarna är AI. De är frågande inför hur detta kommer påverka skolan och undervisningen i framtiden.

Utifrån syftet att undersöka hur utåtriktad verksamhet genomförts under Coronapandemin vid ett av Sveriges regionarkiv samt vilken roll digitala verktyg haft under perioden har denna undersökning utgått från följande frågeställningar: Hur upplever arkivarierna att den utåtriktade verksamheten förändrats under de restriktioner som varit rådande under coronapandemin? Vilka arbetsprocesser har sett en ökad användning av digitala verktyg för att genomföras under pandemin? För att besvara undersökningens frågor genomfördes en semi-strukturerad intervju med två verksamma arkivarier vid ett regionarkiv. Deras svar har sedan analyserats utifrån Karin Åström Ikos uppdelning av utåtriktad verksamhet som bestående av tillhandahållande, tillgängliggörande, synliggörande samt levandegörande för att nå fram till vilka aspekter av den utåtriktade verksamheten som förändrats under pandemin. Respondenterna upplever inte att den utåtriktade verksamheten förändrats avsevärt under pandemin, men när begreppet breddas till att innefatta ytterligare verksamhet än emottagande och utlämnande av allmänna handlingar framkommer det större förändringar. Tillhandahållande och emottagande har fortgått som normalt enligt respondenternas upplevelse eftersom den delen av verksamheten är så starkt kodifierad i lag. Aspekter som synliggörande och levandegörande av arkiven har förändrats desto mer. Denna förändring har tagit sig uttryck på två olika sätt. Antingen så har verksamheten uteblivit, som till exempel ett samarbete med en lokal skola, eller så har den förändrat form till att övergå från att genomföras fysiskt till att genomföras via digitala verktyg. Exempel på detta inkluderar ett par digitala studiebesök som genomförts under perioden för en lokal folkhögskola samt utbildningar för personal som arbetar med arkivfrågor hos någon av de myndigheter som regionarkivet ansvarar för. Till frågan om användningen av digitala verktyg under perioden upplever sig respondenterna positiva till ökad användning av dem. Den aspekt de upplever har bidragit med flest positiva förändringar rör kommunikationen inom verksamheten, som förändrats i form av nya rutiner vid digitala möten samt ny mjukvara för att bedriva dessa möten. Respondenterna har också upplevt vissa positiva effekter när det kommer till delar av den utåtriktade verksamheten, som en breddning av arkivets målgrupp samt den digitala arkivförmedlingens förmåga att vara mindre plats- och tidsbunden än traditionellt fysisk förmedling. Båda respondenter uppger att de under perioden, då av behov utifrån de utfärdade restriktionerna, genomgått en inlärningsperiod under den tidiga fasen av pandemin där de till stor del fick pröva sig fram innan de landade i nya rutiner för genomförandet av arbetsuppgifter kopplade till den utåtriktade verksamheten som fungerade. Dock upplever de det som positivt att kunna återgå till att bedriva fler delar av verksamheten fysiskt igen, men att de troligen kommer använda sig mer av digitala verktyg än innan pandemin i den utåtriktade verksamheten även i framtiden.

Idag är det vanligt med digitala verktyg i förskolan för att barnen ska få möjligheterna att lära sig om digital kompetens, men det finns också en oro att det digitala ska ta över de yngre barnens liv (Nylander, 2019). Bruce och Riddersporre (2019) beskriver hur barn på ett avslappnat sätt förhåller sig till digitala verktyg och inte känner något obehag eller oro över att testa sig fram i olika undervisningssituationer. Den digitala kompetensen som finns i förskolan grundar sig inte bara på digitala verktyg, utan det handlar också om pedagogernas sätt att resonera kritiskt beskriver Forsling (2020, s.59). Syftet med den här studien var att undersöka förskollärares tolkningar av digital kompetens och hur de upplever kompetensutvecklingen inom området utifrån de krav som ställs på förskollärare idag. Frågeställningarna som utformades till vår studie var; hur förskollärarna tolkar läroplansmålet “Utbildningen ska också ge barnen förutsättningar att utveckla adekvat digital kompetens genom att ge dem möjlighet att utveckla en förståelse för en digitalisering de möter i vardagen” (Skolverket 2018, s.9), vilka för och/eller nackdelar upplever förskollärarna i användandet av digitala verktyg och hur förskollärarnas möjligheter ser ut när det gäller fortbildning inom digitala verktyg. Studien har utgått från en kvalitativ metod med enkät som datainsamlingsmetod. Vi skickade ut tretton digitala enkäter till förskollärare och fick tillbaka fem besvarade. I analysprocessen utgick vi från tre huvudkategorier; styrdokument, arbetssätt och kompetensutveckling. Resultatet visar att förskollärarna önskar kontinuerlig fortbildning inom digitala verktyg. De ansåg att tillgängligheten för barnen att kunna använda digitala verktyg är värdefullt där de digitala verktygen får ingå i leken och blandas mellan analogt och digitalt. Förskollärarna tolkade läroplansmålet att barnen ska få med sig digitala erfarenheter som gynnar deras framtida lärande och utveckling. Vi resonerar att en fördel för flera förskolor hade varit att införskaffa sig verksamhetsplaner och få kontinuerliga workshops eller föreläsningar för att på så vis främja digitaliseringen i förskolan samt göra undervisningen likvärdig på alla förskolor för att uppnå läroplanens intentioner.

Bakgrund: Denna studie bygger på förskollärares tankar och attityder kring högläsning i förskolan. Vi är intresserade av att belysa och diskutera högläsningens betydelse för barns språkliga och sociala utveckling.  Syfte: Syftet med studien är att undersöka förskollärares erfarenheter av högläsning och deras pedagogiska strategier kring högläsningen.Teoretiskt perspektiv: För att analysera förskollärares svar har vi valt att utgå från det sociokulturella perspektivet då språket är en central del och lärande sker i samspel med andra. Metod: För att kunna ta del av och undersöka förskollärares tankar och erfarenheter valde vi att utgå från en kvalitativ metod med intervjufrågor. Vi intervjuade åtta förskollärare på sammanlagt sju avdelningar på fyra förskolor.  Resultat: I resultatet framgår det att samtliga förskollärare är eniga om att högläsning är viktigt för barns språkutveckling. Föreställningsförmåga, turtagning och att lyssna på andra är ytterligare några aspekter som högläsningen tillför. Dessa aspekter ses även som anledning till att de läser för barnen. Förskollärarna beskriver att den planerade och spontana högläsningen sker på olika sätt. De försöker däremot alltid se till att läsa böckerna med inlevelse för att fånga barnens intresse. De talar även om olika svårigheter som kan uppstå i samband med högläsningssituationerna. Det kan bland annat handla om gruppkonstellationer. Förskollärarna beskriver att digitala verktyg kan användas för att det kan upplevas som en utmaning att läsa högt för större barngrupper. Flera beskriver att barn är beroende av förskollärarens kompetens när det kommer till språkutvecklingen och att göra barnen delaktiga.

Bakgrund: Den teoretiska ingången är sociokulturellt perspektiv på lärande där skrivverktyget är medierande i skrivprocessen. Skrivande är en viktig del av grundskoleutbildningen. Samtidigt som det är viktigt att eleverna följer den digitala utvecklingen är det inte utan betydelse att man fortsätter använda analoga verktyg. Syfte: Att få en bättre förståelse för möjligheter och begränsningar olika skrivverktyg har och hur lärare motiverar lärarna sina val av skrivverktyg för att få en effektiv och flexibel undervisning. Resultatet av studien kan användas för att ge lärare och elever stöd att välja lämpliga skrivverktyg i olika lärandesituationer. Metod: En kvalitativ studie med semi-strukturerade intervjuer med lärare från olika delar av Sverige. Intervjuerna genomfördes antigen på skolan eller via zoom-länk och analyserades tematiskt. Resultat: Studien betonar vikten av att använda både penna och dator i undervisningen. Generellt sätt visar resultaten av studien att lärarnas syn på skrivverktygens olika möjligheter och begränsningar är enhetliga, men att det skiljer sig avsevärt åt mellan skrivverktygen. Det beskrivs helt olika möjligheter, problem och handlingsutrymmen för digitala jämfört med analoga verktyg.