Syftet med denna studie är att undersöka hur förskollärare förhåller sig till språkutveckling. Studien undersöker hur förskollärare stimulerar barnen i deras språkutveckling och vilka medel och redskap som förskollärarna använder sig av.  En kvalitativ metod utfördes med fyra förskollärare som arbetar på olika förskolor i Sverige. I intervjuerna användes semistrukturerade intervjuguide för att få en större förståelse. Teoretiska perspektiv som användes i studien är Vygotskij teorier och sociokulturellt perspektiv.  Resultat visar att respondenterna använder olika metoder och redskap i syfte att främja barnens språkutveckling. De redskap och medel som främst används är digitala verktyg Pollyglutt, barnanpassad litteratur, pekkarta och bildstöd. respondenterna väljer att arbeta i mindre grupper, använder sig av TAKK samt hogläsning. Vid högläsning uppger respondenterna att frågor ställs till barnen för att fånga deras intresse och göra dem delaktiga i läsningen vilket har goda effekter på språkutvecklingen. Resultat visade också att respondenterna stöttar barnen i att sätta ord på saker och ting i den fria leken såväl som i samspel och kommunikation med andra barn, vilket har betydelse för barnens ordförråd och utveckling av språket.

Syftet med denna studie är att undersöka hur elgitarrlärare på gymnasiet förmedlar kunskaper om elgitarrsound genom kulturella redskap. Det undersöks även hur elgitarrlärares attityder påverkar undervisning. Tre intervjuer har genomförts med tre elgitarrlärare som arbetar på gymnasiet. Dessa elgitarrlärare har spelat elgitarr länge, den som har spelat minst antal år har ändå 30 års erfarenhet. Begreppen som används vid analys är kulturella redskap och mediering, samt analys av lärares attityder till kulturella redskap. Resultat visar på att elgitarrlärares omedvetna attityder till elgitarrsound påverkar undervisning av elgitarrsound till en liten grad. Resultat visar även att mediering av kunskap om elgitarrsound sker under längre tid och är beroende på elevens kunskapsnivå och kan ske senare i utbildningen eller inte alls. Detta beror på att eleverna behöver ha och få förståelse för hur elgitarristen använder och spelar på elgitarren före det att hen kan skaffa en förståelse om hur elgitarristen skapar ett eget sound, vilket också tidigare forskning stärker. Ytterligare upptäcktes vid analys att språkliga redskap spelar en stor roll vid mediering av kunskaper om kulturella redskap där förståelse för hur de kulturella redskapen faktiskt fungerar påverkar mediering av kunskap. Det går att konstatera att även om elgitarrlärarna och tidigare forskning visar på olika syn på sound, så beror medieringen av kunskap helt på elevens förmåga att ta in och omsätta information. Språkliga redskap är och blir till en del av kulturella redskap i en specifik kulturell kontext.

Majoriteten av dagens elever har tillgång till både analoga och digitala skrivverktyg, men i den svenska skolan finns inga bestämda regler om hur läraren ska göra för att lära elever skriva. Syftet med denna kvalitativa undersökning är att genom observation och elevdokumentation, se hur elever arbetar med digitala och analoga verktyg i ämnet svenska. Studiens frågeställning riktar sig till hur lågstadieelever använder analoga och digitala verktyg i skrivprocessen. Resultatet baseras på observationer av 45 elever fördelade på två olika skolor i årskurs 1 och 3 i sydvästra Sverige, i form av ljud- och videoinspelning samt insamlad elevdokumentation i form av tankekartor skrivna med analogt verktyg och faktatexter skrivna med digitalt verktyg. Resultatet av observationerna och elevdokumentationerna visar att eleverna använder analoga och digitala verktyg i skrivprocessen på följande vis: Systematiskt användande av analoga och digitala verktyg, Osystematiskt användande av analoga och digitala verktyg, Utelämnat användande av analoga verktyg och Bristfälligt användande av analoga och digitala verktyg. Resultat visar även att undervisningen i hur eleverna ska använda de båda skrivverktygen i skrivprocessen brister, då de använder och tar till sig skrivverktygen på olika sätt.

Skolor i Sverige erbjuder elever digitala verktygs som stöd vid läs-och skrivinlärning. I läroplanen framgår det emellertid inga bestämda strategier för hur digitala verktyg ska implementeras i undervisningen för lågstadieelever, vid inlärningen under läsning och skrivning. Dessutom finns även kunskapsluckor i tidigare forskning där forskningen inte tar upp hur processen i elevernas användning av digitala verktyg vid läs- och skrivinlärningen ser ut. Detta i den bemärkelse i vad som händer från det att eleverna öppnar locket på datorn till att de sätter igång med det avsedda arbetet för deras läs- och skrivinlärning. Därmed har vårt övergripande syfte varit att med stöd i observationer och elevdokumentation, undersöka vad som händer i processen när elever använder digitala verktyg för att främja läs- och skrivinlärning i ämnet svenska samt om de utmaningar och möjligheter som kan finnas i processen och själva användningen av digitala verktyg och således vad lärare kan vara uppmärksamma på för att försöka skapa så gynnsamma förutsättningar som möjligt för elevernas lärande.  Följande frågeställning som ligger till fokus i denna studie är Hur använder elever i F-1 indelade i parkonstellationer digitala verktyg, i detta fall dator och talsyntes, i processen vid läs- och skrivinlärning? Resultatet av ljud-och videoinspelningar samt elevdokumentationer visar att elever i F-1 indelade i parkonstellationer använder digitala verktyg, i detta fall dator och talsyntes på ett strukturerat eller ostrukturerat sätt i processen vid  läs-och skrivinlärning i den fysiska inlärningsmiljön. Resultatet i denna studie visar bland annat att en del elever tolkas ha ett ineffektivt tillvägagångssätt när de i parkonstellationer arbetar med digitala verktyg vid läs- och skrivinlärning. Därför kan det vara intressant att fördjupa detta resultat och dessutom undersöka om penna och papper som verktyg kanske är ett alternativ för att förebygga ett ineffektivt tillvägagångssätt vid läs- och skrivinlärning i ämnet svenska i den fysiska inlärningsmiljön och vilka möjligheter och hinder penna och papper kan medföra.

Studiens syfte är att synliggöra barns perspektiv gällande lärplattan i förskolans verksamhet, samt hur barn samspelar vid arbete med lärplattan. Sociokulturellt perspektiv har använts vid analys av den insamlade datan för att synliggöra samspel och användning av kulturella redskap. Kvalitativa barnintervjuer och videoobservationer gjordes för att besvara studiens frågeställningar. Under insamling av data skedde fem intervjuer och fyra observationer på två olika förskolor. Barnen ansåg att pedagoger och andra vuxna bestämde och de beskrev olika regler som gällde vid lärplattan. I videoobservationerna framkom att en del barn samspelade mer än andra vid arbetet med lärplattan.

Ulrika Ögren (2016). Förskollärares föreställningar kring medhavda leksaker. Halmstad Förskollärarutbildning: Halmstad Högskola. Forskare (Granberg, 2003; Nelson & Svensson, 2005) anser att leksaker från hemmet är viktiga och har betydelser för barn - bland annat att leksaker kan skapa trygghet. Jag valde att undersöka det här området i och med att det har blivit populärt med att ta med leksaker till förskolan och att egna erfarenheter har visat att förskollärare hade olika positioneringar kring medhavda leksaker. Syftet med studien var att ge er läsare en inblick i vad förskollärare hade för föreställningar kring medhavda leksaker. Utifrån Bourdieus (1994/1995) teori om kulturellt kapital ville jag undersöka och synliggöra förskollärarnas föreställningar kring medhavda leksaker, även tolka och skapa förståelse kring varför förskollärare kunde äga de föreställningar som de gjorde (Ödman, 2007). Jag ansåg att denna studie blev aktuell i och med att leksaker hade ett stort värde i barnens vardag. Eftersom jag som förskollärare kunde vara med att påverka verksamheten och de föreställningarna kring de medhavda leksakerna ute i verksamheten. Vilket medföljde en problemformulering ”Kan förskollärares föreställningar kring medhavda leksaker synliggöras och undersökas med Bourdieus teori om kulturellt kapital, även tolkas och förstås med hjälp av hermeneutiken?” Studien var kvalitativ och har använt sig av metoden intervju och innehållsanalys. Intervjuerna utgjordes av sex förskollärare, en gruppintervju med tre förskollärare och tre enskilda intervjuer med tre andra förskollärare. Den första intervjun skrapade på ytan kring deras föreställningar, de andra tre gick mer djupgående in på området. Gruppintervjun gjordes i grupp på grund av förskollärarnas brist på tid att kunna intervjuas enskilt och de andra tre intervjuerna gjordes enskilt för att dessa lärare hade bristande tid till att samlas för en gruppintervju. Resultatet från vad förskollärarna svarade valdes ut efter det som hade det mest relevanta anknytningen till problemformulering och syftet för denna studie. Temat blev de medhavda leksakerna. Resultatet visade hur förskollärare hade olika föreställningar kring barns medhavda leksaker och hur de ”missade” sitt uppdrag. Fem av förskollärarna såg barns medhavda leksaker som ett problem som skapade bråk och inte som ett redskap som kunde vara till hjälp för dem i verksamheten. Förskollärarnas svar analyserades utifrån Bourdieus teori om det kulturella kapitalet, diskuterades och tolkades med koppling till tidigare forskning och med hjälp av hermeneutiken som skapade en förståelse kring förskollärarnas föreställningar om de medhavda leksakerna, därefter avslutades studien med en slutsats. Slutsatsen av den här forskningen som handlade om förskollärares föreställningar kring de medhavda leksakerna har kunnat synliggöras och undersökas utefter Bourdieus (1994/1995) teori om kulturellt kapital, även tolkats och skapat förståelse kring varför förskollärare kunde äga de föreställningar som de gjorde (Ödman, 2007). Förskollärarnas svar belyste att de hade olika föreställningar kring de medhavda leksakerna. Detta belystes med två underrubriker - Barns medhavda leksaker ska inte vara en del av förskolan, och barns medhavda leksaker kan vara ett viktigt redskap. Enligt Bourdieus (1994/1995) teori visade det sig att de kunde positionera sig utefter vilken grupp de ville tillhöra (de som har stora tillgångar), och med det skapade förskollärarna tillsammans sina föreställningar kring de medhavda leksakerna. Perspektivet att vi blir påverkade av varandra, att vi positionerar oss därefter, kan ligga till grund för vilka föreställningar vi har eller kommer till att få (Bourdieu, 1994/1995).

Syftet med denna fallstudie är att studera svensklärares uppfattningar om användningen av läroböcker i undervisningen på gymnasiet. Följande frågeställningar besvaras i studien: på vilka olika sätt förhåller sig lärare till läroböcker i svenskundervisningen, vilka motiv finns till lärarnas val att använda eller inte använda läroböcker och hur menar lärarna att deras användning av läroboken i svenskundervisningen har förändrats över tid? Studien utgår ifrån ett sociokulturellt perspektiv på lärande enligt vilket samspelet mellan individ och kollektiv står i fokus och där olika redskap (som läroboken) spelar en väsentlig och teknisk roll. Resultaten visar att läroboken är ett redskap som informanterna använder sig av vid speciella moment i sin undervisning i kombination med en mängd andra olika läromedel. Läroboken erbjuder struktur å ena sidan, men uppfattas som ytlig, styrande och otillräcklig å andra sidan. Detta kan förklaras med hjälp av den sociokulturella teorins tolkning av läroboken som ett tillrättaläggande av innehåll och produkt av en isolerad undervisningsmiljö.

Syftet med studien är att analysera förskollärares berättelser om deras praktiska arbetemed flerspråkiga barns språkutveckling, samt de dimensioner som återges påverka barnens möjligheter att lära sig svenska språket i förskolan. Dessutom analyseras de kommunikativa redskap, som framställs att flerspråkiga barn använder sig av när de lär sig ett nytt språk. I resultat och analys av förskollärares berättelser om deras praktiska arbete, beskrivs pedagogernas medvetenhet om hur de använder språket i alla situationer under hela dagen, som betydelsefullt för flerspråkiga barns språkutveckling. Det arbetssätt som återges påverka barnens möjligheter att lära sig svenska språket i förskolan, är delnin   av barngruppen i mindre grupper. Kunskap om kommunikativa redskap framställs so betydelsefullt för att förstå hur flerspråkiga barn går tillväga när de lär sig ett nytt språk.

Syftet med den här studien är att undersöka hur gymnasielärares prov och arbetsuppgifter i historia uppmuntrar eleverna till att svara historiemedvetet. Studien söker svar på: Vilken roll ges eleverna? Vilka narrativ kompetenser efterfrågas? Vilka referensramar görs tillgängliga? Det teoretiska ramverket är kognitivism. Utgångspunkten är den kognitiva historiedidaktiska forskningens begrepp: begreppskunskap av 1:a- och 2:a ordningen samt processkunskap. Därtill förstås den narrativa kompetensen som en pendelrörelse mellan begreppssfärerna och anses som nyckeln till historiemedvetande. Metodologiskt görs en textnära analys genom systemisk-funktionell grammatik på interpersonell nivå. Det innebär textens relationella språk undersöks i skriftliga språkhandlingar, modalitet och modal bedömning. Resultatet visar att uppmaningar och frågor är i majoritet medan påståenden är i minoritet. Däremot förekommer uppmaningarna framförallt genom omgjorda påståenden. Det kan sägas vara ett sätt att väva in olika begreppskunskap för att tillgängliggöra den för eleverna. Även modalitet undersöks och det visar en hög grad av förpliktelse vilket minskar elevernas responsmöjligheter. Sannolikhet förekommer dock också vilket kan sägas öppna upp, men vid närmare titt är den knuten till uppgiften och inte eleven. Slutligen studeras modal bedömning genom talarattityder och subjektivitet. Det visar att referensramar tillgängliggörs via framförallt objektiva subjekt. Talarattityden framkommer framförallt genom förstärkningar vilket ger eleverna olika referenspunkter att reagera på. Att poängtera är dock att eleverna förekommer som subjekt i nästintill alla prov vilket visar att deras identitet tilltalas och därmed kan deras referensramar sägas aktiveras.

Musikproduktion är ett relativt nytt utbildningsområde i skolväsendet. Detta faktum, i kombination med att arbetsredskapen är under ständig utveckling, kan tänkas medföra att det finns flera olika uppfattningar i fråga om hur utbildningen bör utformas. Syftet med den här uppsatsen är att söka uttolka hur gymnasielärare förhåller sig till musikproduktionskursernas innehåll och hur de utformar undervisningen, särskilt angående musikskapande och musikproducentrollen. De tre forskningsfrågor som står till grund för studien berör väsentliga förmågor i rollen som musikproducent, fundamentala arbetsmoment för en musikproducent samt hur lärare förhåller sig till kursplanen vad gäller musikskapande. I bakgrunden för undersökningen behandlas tidigare forskning kring kreativitet, Skolverkets riktlinjer för de två gymnasiekurserna i musikproduktion, musikskapande i undervisning, musikproducentens uppdrag och den ojämlika arbetsfördelningen mellan kvinnor och män när det kommer till musikproduktion. Studiens genomförande utgjordes av kvalitativa intervjuer med fyra gymnasielärare som undervisar i musikproduktion. Analysarbetet har gjorts med stöd av och hänsyn till framför allt det sociokulturella och kulturpsykologiska perspektivet samt en så kallad ad hoc-metod. Genusperspektivet som lyfts har granskats genom det sociokulturella synsättet som berättar att människans läroprocesser påverkas av hennes sociala och kulturella omgivning. Resultatet av undersökningen visar att samtliga fyra lärare tolkar musikskapande som en central del av musikproduktionsområdet och inkluderar momentet i sin undervisning på ett eller annat sätt, trots att skapande inte finns med i kursplanens direktiv för musikproduktionskurserna. Vidare indikerar studien att föreskrifter saknas även gällande en musikproducents primära arbetsuppgifter, därjämte att musikproduktion som utbildningsområde är en ojämnställd arena sett ur ett genusperspektiv.