Background: In Sweden, approximately 440 children die in intrauterine fetal death annually. Losing a child before birth causes great sadness and despair to the parents. Midwives' have a significant role in supporting and nurturing parents in those situations, which is often experienced as a difficult and emotional task. Aim: To describe midwives' experiences associated to intrauterine fetal death. Method: Focus group interviews made with midwives working at a delivery ward in central Sweden, data were analyzed with  qualitative content analysis. Result: The data analysis resulted in ten subcategories,four categories and an overall theme. The categories were Presence, A meaningful task, Being both professional and a human being, and Support at work. The overall theme was To make meaning of the seemingly meaningless. The midwives needed time to be able to be fully present with the parents. According to the midwives it was a meaningful experience to be supportive and make a difference for the parents. To be professional while at the same time dealing with their own feelings appeared as a difficult task. They received the best support from their colleagues. Conclusion: Supporting the parents and creating a memorable moment with their stillborn baby was experienced as the most eager in these situations, and made the task meaningful for the midwives.

I bakgrundskapitlet presenteras sorgeprocessens olika faser, tidigare forskningsarbeten och litteratur om musik, hjärnan och hälsa, samt den terapeutiska effekt musik och andning kan ha genom lindrandet av smärta. Meditationsandning har en gynnsam effekt på nervsystemet då det är stressdämpande och främjar balansen mellan det aktiva (sympatikus) och det återhämtande (parasympatikus) nervsystemen. Därefter följer en introduktion till musikterapi, GIM (Guided Imagery and Music), Musikandning som är en tillämpning av GIM, samt teorier anknutna till Musikandning. Syftet med arbetet är att undersöka hur musikandning kan användas och fungera som stöd för återhämtning vid sorg inom en avgränsad grupp människor, för att få ett underlag till en kritisk reflektion över denna form av stöd i en sorgeprocess. Mina vägledande frågor har varit: Vad i musikandning kan hjälpa människor i en sorgeprocess? Hur hjälper metoden och finns det något som tyder på att den kan tillämpas generellt? Som forskningsmetod har kvalitativa utvärderingar använts samt ett självskattningformulär med frågor baserade på Världshälsoorganisationens (WHO:s) ’Livskvalitetsskala’. Jag har tillsammans med Dag Körlin, som utvecklat metoden, genomfört två musikandningskurser som del av min fortbildning och Österhaninge församlings/Haninge pastorats fortsatta sörjandestöd. Sju deltagare ur församlingens tidigare sorgegrupper har fullföljt denna kurs bestående av fem gruppsessioner. Samtalen i dessa sessioner har  transkriberats, bearbetats och analyserats. I metodkapitlet har jag sammanställt en fallbeskrivning per deltagare med deras minnesbilder, en sammanfattning av kursutvärderingen och utfallet av självskattningen. I resultat och diskussionskapitlet jämförs studiens resultat med de teorier och den tidigare forskning som presenterats i bakgrundskapitlet. I analysbearbetningen framkom det att flertalet deltagare hade blivit hjälpt av musikandningskursen. För att svara sammanfattat på mina vägledande frågor i inledningskapitlet på vad som kan hjälpa så tycks den lugnande effekten av andningen och musiken ha gett mer energi i vardagslivet, förbättrad sömn och en positivare syn på framtiden. Då den drabbade och sörjande utsätts för en extra psykisk stress är det extra viktigt med möjlighet till återhämtning. Pendlandet mellan förlustorienterade och återuppbyggnadsorienterade känslor och aktiviter är normalt och man bör se till att kunna hämta energi och göra det man mår bra av för att återhämta sig och kunna stå i svårigheterna. Hur musikandningsmetoden har hjälpt deltagarna är att genom medveten andningsträning aktivera den återhämtande delen av nervsystemet, parasympatikus som minskar stressnivåerna i kroppen och hjälper balansen mellan de mentala och kroppsliga resurser.  Flera av deltagarna har visat en stärkt  inre stabilisering, där de har kunnat hantera sin affektreglering (känsloreglering) till det bättre och därmed skapat förutsättningar för ett inre lugn och en självtillit att de är uthålliga och klarar av svårigheten. Ett tecken på integrationen av sorgeprocessens både förlustorienterade och återuppbyggande känslor. Musiken ger också ett ytterligare element som påverkar hela hjärnan. Den kan väcka latenta känslor, verka som en trygg plats och pocka på motstridiga känslor. Det finns en stor potential i musikens kraft till mobilisering av inre resurser och den stressdämpande och smärtlindrande effekt som musiken visats ha. Musikvalen är viktiga då dess kvalitet och egenskaper som rytm, upprepning och karaktär hjälper andningen att bli grundad och stimulerar till imaginationer, minnesbilder och affekt.        Vad vi kunde observera var våra deltagare drabbade av normal sorg (till skillnad från komplicerad sorg, se sorgens definition i bakgrundskapitlet). Av det som presenterats i bakgrundskapitlet och teoretiskt ramverk för uttryckande konstterapi, så framkom följande från deltagarna: arketypiska urbilder ofta av naturen; en cyklisk rörelse mellan positiva och negativa upplevelser ofta i form av färg;  ett toleransfönster där både det svåra och hoppfulla kunde finnas som tyder på mobilserandet av egna inre skyddsmurar och psykologiska resurser.  Även transpersonliga och andliga upplevelser förekom, en deltagare uttryckte att ‘lyssna på musiken är som att uppleva andlighet i kroppen’. Avslutningsvis förs diskussioner kring arbetets betydelse och fortsatta studier inom området.

Syftet med arbetet är att undersöka hur musikandning kan användas och fungera som stöd för återhämtning vid sorg inom en avgränsad grupp människor, för att få ett underlag till en kritisk reflektion över denna form av stöd i en sorgeprocess. Mina vägledande frågor har varit: Vad i musikandning kan hjälpa människor i en sorgeprocess? Hur hjälper metoden och finns det något som tyder på att den kan tillämpas generellt?     I bakgrundskapitlet presenteras sorgeprocessens olika faser, tidigare forskningsarbeten och litteratur om musik, hjärnan och hälsa, samt den terapeutiska effekt musik och andning kan ha genom lindrandet av smärta. Meditationsandning har en gynnsam effekt på nervsystemet då det är stressdämpande och främjar balansen mellan det aktiva (sympatikus) och det återhämtande (parasympatikus) nervsystemen. Därefter följer en introduktion till musikterapi, GIM (Guided Imagery and Music), Musikandning som är en tillämpning av GIM, samt teorier anknutna till Musikandning. Som forskningsmetod har kvalitativa utvärderingar använts samt ett självskattningformulär med frågor baserade på Världshälsoorganisationens (WHO:s) ’Livskvalitetsskala’. Jag har tillsammans med Dag Körlin, som utvecklat metoden, genomfört två musikandningskurser som del av min fortbildning och Österhaninge församlings/Haninge pastorats fortsatta sörjandestöd. Sju deltagare ur församlingens tidigare sorgegrupper har fullföljt denna kurs bestående av fem gruppsessioner. Samtalen i dessa sessioner har  transkriberats, bearbetats och analyserats. I metodkapitlet har jag sammanställt en fallbeskrivning per deltagare med deras minnesbilder, en sammanfattning av kursutvärderingen och utfallet av självskattningen. I diskussionskapitlet jämförs studiens resultat med de teorier och den tidigare forskning som presenterats i bakgrundskapitlet. I resultatkapitlet och analysbearbetningen framkom det att flertalet deltagare hade blivit hjälpta av musikandningskursen. För att svara sammanfattat på mina vägledande frågor i inledningskapitlet på vad som kan hjälpa så tycks den lugnande effekten av andningen och musiken ha gett mer energi i vardagslivet, förbättrad sömn och en positivare syn på framtiden enligt självskattningsresultaten. Då den drabbade och sörjande utsätts för en extra psykisk stress är det extra viktigt med möjlighet till återhämtning. Pendlandet mellan förlustorienterade och återuppbyggnadsorienterade känslor och aktiviter är normalt och man bör se till att kunna hämta energi och göra det man mår bra av för att återhämta sig och kunna stå i svårigheterna. Hur musikandningsmetoden har hjälpt deltagarna är att genom medveten andningsträning aktivera den återhämtande delen av nervsystemet, parasympatikus som minskar stressnivåerna i kroppen och hjälper balansen mellan de mentala och kroppsliga resurser.  Flera av deltagarna har visat en stärkt  inre stabilisering, där de har kunnat hantera sin affektreglering (känsloreglering) till det bättre och därmed skapat förutsättningar för ett inre lugn och en självtillit att de är uthålliga och klarar av svårigheten. Ett tecken på integrationen av sorgeprocessens både förlustorienterade och återuppbyggande känslor. Musiken ger också ett ytterligare element som påverkar hela hjärnan. Den kan väcka latenta känslor, verka som en trygg plats och pocka på motstridiga känslor. Det finns en stor potential i musikens kraft till mobilisering av inre resurser och den stressdämpande och smärtlindrande effekt som musiken visats ha. Musikvalen är viktiga då dess kvalitet och egenskaper som rytm, upprepning och karaktär hjälper andningen att bli grundad och stimulerar till imaginationer, minnesbilder och affekt.        Vad vi kunde observera var våra deltagare drabbade av normal sorg (till skillnad från komplicerad sorg, se sorgens definition i bakgrundskapitlet). Av det som presenterats i bakgrundskapitlet och teoretiskt ramverk för uttryckande konstterapi, så framkom följande från deltagarna: arketypiska urbilder ofta av naturen; en cyklisk rörelse mellan positiva och negativa upplevelser ofta i form av färg;  ett toleransfönster där både det svåra och hoppfulla kunde finnas som tyder på mobilserandet av egna inre skyddsmurar och psykologiska resurser.  Även transpersonliga och andliga upplevelser förekom, en deltagare uttryckte att ‘lyssna på musiken är som att uppleva andlighet i kroppen’. Avslutningsvis förs diskussioner kring arbetets betydelse och fortsatta studier inom området.

Syftet med detta examensarbete är att utforska pedagogiken vid förskolans bemötande och lekens betydelse för barn som genomgår sorg. Vi vill genom detta arbete få kunskap om hur pedagoger bör förhålla sig till barn som sörjer. Genom att utgå från litteraturen som finns inom ämnet och intervjuer med förskollärare som vidareutbildat sig till lekarbetspedagoger, har vi studerat hur pedagoger bemöter barn som drabbats och hur lekarbetspedagogik kan hjälpa dem. Resultatet visar att barn sörjer på olika sätt och att de sörjer i perioder. Då barn inte har den verbala förmågan att utrycka sin sorg kan de istället göra det genom att till exempel leka och rita. Resultatet visar vidare på att leken enligt respondenterna är en viktig del i barns sorgearbete och att vuxna bör finnas där för barnen som genomgår sorg. Låta barnen prata när de vill prata och inte tvinga dem till det. Vuxna bör även svara ärligt på barnens eventuella frågor kring det som skett.

Bakgrund: Att förlora ett barn är det värsta tänkbara som kan ske i livet. Sorgen som kommer med förlusten är tid- och energikrävande. Många förlustdrabbade föräldrar klarar av hanteringen av sorgen vid förlusten, men många föräldrar gör det inte. Klarar föräldrarna inte av att hantera sorgen finns risken för en långdragen sorgereaktion/kronisk sorg. Detta kan leda till sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa. Det är därför viktigt att sjuksköterskan har kunskap om detta område för att kunna sätta in relevanta resurser. Syfte: Syftet var att utforska hur föräldrar hanterar sin sorg efter förlusten av ett barn. Metod: Litteraturöversikt är metoden som används för detta arbete. Databaser som användes för datainsamlingen var CINAHL Complete, PubMed, Nurse and Allied Health Database och PsychInfo. De tio vetenskapliga artiklarna som framkom i sökningarna har analyserats enligt Fribergs analysmetod där likheter och skillnader studerats i hur föräldrar hanterar sorgen efter förlusten av ett barn. Resultat: Resultatet redovisar de fyra teman som framkom i analysen av datan. 1) Stöd; 2) Bevara minnet av barnet; 3) Skapa ett nytt vardagsliv; 4) Att vila i sin tro: mening och acceptans. I dessa fyra teman redovisas ytterligare underteman för att förtydliga resultatet. Diskussion: I diskussionen hanteras resultatet med annan litteratur. Vikten av ett gott stöd och socialt nätverk vid en förlust. I diskussionen redogörs även symboler och ritualens påverkan på människan efter en förlust och meningen med att förlora en nära relation och att kunna acceptera döden. Sist redovisas genusskillnader i relation till hantering av sorg. I diskussionen implementeras teorin pendlingsmodellen av Stoebe och Schut. / Background: The loss of a child is the most devastating bereavement a parent can experience. The grief that comes with the loss is both time and energy-consuming. Many parents can cope with the grief that arises, however some parents do not. If the bereaved parents cannot cope with the grief they run the risk of developing long-term/chronic grief. The mental illness caused by the sorrow can lead to absence from work for the bereaved parents. It is therefore important that nurses have a good understanding of this subject in order for them to be able to take the best course of action. Aim: The aim of this study is to explore how parents cope with their grief after the death of their child. Method: This study is a literature review. The databases that were used for the data collection were CINAHL Complete, PubMed, Nurse and Allied Health Database and PsycInfo. The ten scientific articles found in the searches performed were analyzed by using Friberg´s method of analysis where similarities and differences in how bereaved parents cope with the grief was examined Results: The result is presented in four themes that were discovered in the data analysis. 1) Support; 2) Embalm the memory of the child; 3) Create a new daily life; 4) Rest in belief: meaning and acceptance. Discussion: In the discussion, the result is compared to other literature. When experiencing bereavement the social support is significant. The effects of Symbols and rituals on bereaved people are presented, as is the meaning found in the loss of a close relationship and being able to accept death. Finally, gender differences in coping with grief are described. Dual Process model of coping by Stroebe and Schut is implemented in the discussion.

This paper argues that the notion of death is omnipresent and essential for Emmanuel Levinas through all periods of his thought, although not always explicitly thematized. It tries to show this through a close reading of, firstly, his early period as an explicit polemic against Martin Heidegger’s analysis of death in Being and Time; secondly, his middle period, as an implicit polemic against Alexandre Kojèves influential readings of Hegel; and thirdly, his late period, in the light of psychoanalytical theories about trauma, loss, mourning and survival. This paper further argues that this notion of death, explicitly or implicitly present through all periods of Levinas’s thought, can be characterized as a traumatic survival experience in which a refusal to mourn holds sway. Finally, the paper sketches some consequences that this survival experience of death might have for contemporary post-Levinasian philosophy, to be examined in future research.

Bakgrund:Suicid är en självdestruktiv handling som leder till döden och som ofta är en konsekvens av psykiskt lidande och sjukdom. Suicid leder till ett stort lidande för efterlevande närstående. Därför behöver sjuksköterskor sträva efter att fånga upp dessa närstående och hjälpa dem. Syfte: Syftet med studien är att beskriva närståendes upplevelser efter att en person har begått suicid för att skapa förståelse för hur sjuksköterskor kan bemöta närståendes behov. Metod: Studien är baserad på sju självbiografier som analyserades enligt Dahlborg-Lyckhages metod att analysera berättelser. Resultat: Närstående beskriver en stor sorg över suiciden, känslor som skuld, skam men även lättnad upplevs efter en anhörigs suicid. Närstående beskriver hur omgivningen undviker dem och att de upplever sig utpekade och isolerade efter en anhörigs suicid. Närstående beklagar sig också över att det inte erbjuds professionellt stöd och hjälp utan att de själva måste söka det. Konklusion: De närstående är främst i behov av professionellt stöd i form av stödsamtal och gemensamma samtal med resten av familjen. Dessutom är de närstående i behov av socialt stöd i form av stödgrupper från till exempel SPES. Sjuksköterskans roll blir att stödja de närstående i deras sorgeprocess. / Background: Suicide is self-destructive act that leads to death and is usually a consequence of mental illness and disease. Suicide also leads to great suffering for the relatives left behind. The nurse’s role in cases like these is therefore to acknowledge and support relatives in their grieving process. Aim: Is to describe relatives’ lived experiences after their next of kin commits suicide in order to create an understanding on how nurses can respond to their needs. Method: The study was based on seven autobiographies. Dahborg-lyckhage’s method for analyzing narratives was used to analyze the chosen biographies. Results: The results describe the relatives’ feelings like guilt, shame, relief among others and reactions after their next of kin’s suicide. They experienced avoidance by people in their surroundings. They also lacked professional support to assist them in their bereavement and had to reach out for it themselves. Conclusion: Nurses have a role to fulfill with supporting relatives in their grieving process with aim to help on improving their wellbeing and relieve their suffering. Information about support groups and helpful organizations like SPES as a form of social support can be very helpful in achieving this.

Tio psykodynamiskt inriktade legitimerade psykoterapeuter har intervjuats i syfte att undersöka vilka faktorer som bidrar till att komplicerad sorg utvecklas och vilka psykoterapeutiska interventioner som är hjälpsamma vid komplicerad sorg. I en tematisk analys framkom att komplicerad sorg innebär att den rörelse som finns i en normal sorgeprocess stannat upp och att de interventioner som terapeuterna beskriver syftar till att få igång en rörelse igen och som i sin tur leder till integrering av den som man förlorat, av den händelse man varit med om samt att ny mening och ny identitet skapas av detta. Resultatet visar att centrala interventioner är realitetsanpassning och acceptans, symbolisering och få ihop sin berättelse, att pendla mellan att vara i sorgen och i det funktionella, psykoedukation och normalisering samt den terapeutiska hållningen. Studiens resultat diskuteras i relation till den litteratur och forskning som inledningsvis beskrivs.

The aim of this study was to investigate from the perspective of professional supportive counselors and therapists how they approach adolescents in their grief and crisis management. This study was based on six semi-structured interviews with school counselors, a counselor on a youth clinic and a psychotherapist. The empirical material was then analyzed using content analysis. Results showed that the conversations are designed according to the individual need. The empirical data showed that it’s important to meet the adolescents where they are, both emotionally and based on their current wants and needs. The interviewees mean that everyone reacts differently and goes through their crisis and grief in different ways. The results also showed that a previous relationship favors the supportive conversations with the adolescent, but it’s also significant that the professional has an ability to create an alliance when meeting the youth for the first time.

In this thesis the anecdotes of 10 professionals experience working with children between the ages 0-12 living with sorrow. The purpose of this thesis is to describe how professionals use work methods and support to gain understanding of children's emotions and thought processes after loss of someone close. Frameworks used to gain a deeper understanding of the child's sorrow are Gurli Fyhrs theory of sorrow and Donald Winnicotts theory of play. The results show that child sorrow is “stripped” which means that the children change between being extremely sad, angry towards being happy and playing as if nothing happened. Professionals use various work methods, such as asking the child to draw or play with different toy figures to discover the child's emotions and thoughts concerning the loss of someone close.