Syftet med denna uppsats är att undersöka rättskraftens omfattning av supplerande moment vid stadfästa förlikningsavtal tillkomna genom särskild medling. Eftersom det föreligger oklarheter kring reglerna om stadfästa förlikningsdomar och det inte finns mycket skrivet på området är det enligt min mening viktigt att analysera detta problem. Framställningen baseras först och främst på en analys av RB 42:17, 17:6 och 17:11. Även domstolarnas praxis och doktrin kommer undersökas. Därefter behandlas frågan om hur domstolarnas syn på civilrättsskipningens funktion påverkar tillämpningen av RB 42:17 och rättskraftens omfattning av stadfästa förlikningsdomar. Efter en grundlig genomgång av gällande rätt framkommer att supplerande moment omfattas både av stadfästelsedomen i RB 17:6 och av rättskraften i RB 17:11. Rättskraftens omfattning skiljer sig emellertid åt från en vanlig dom eftersom en stadfäst förlikningsdom kan angripas både genom resning och väcka talan om förlikningsavtalets ogiltighet. Tillvägagångssätten motiveras av parternas rättskydd och att de ska få en materiell prövning av förlikningsavtalet eftersom domstolen, på parternas begäran, stadfäster avtalet utan någon prövning av innehållet. Annars skulle reglerna motverka förlikningar och samförståndslösningar som lagstiftaren förstärkt sedan lagändringen 2011. Avslutningsvis diskuteras om rättsläget behöver förtydligas för att öka förutsägbarheten på området då det inte framgår tydligt av RB 17:6 eller dess förarbeten om supplerande moment omfattas av en stadfäst förlikningsdom och rättskraften. Istället har HD förtydligat och utvecklat rättsläget i praxis. Jag kommer å ena sidan fram till att rättsläget idag är förutsägbart eftersom HD har utvecklat och gjort en extensiv tolkning av RB 17:6. Å andra sidan anser jag att ett förtydligande av rättsläget ifrån lagstiftarens sida skulle gynna användningen av särskild medling i dispositiva tvistemål eftersom otydligheten i kombination med okunskapen om förfarandet är två medlingshämmande faktorer som sätter käppar i hjulet för tillämpningen av RB 42:17 st. 2.

No description available.

This paper is a critical evaluation of the Swedish system with special mediation. The district court has the opportunity, in cases that are amenable to out-of-court settlements, to refer the dispute to special mediation. However, this is extremely rare, even though the legislature expressed a desire to increase the use of alternative dispute resolution. In 2011, a series of measures were taken to increase the use of mediation and strengthen mediation attractiveness. What effect can be inferred from these actions today, over three years after their introduction? This study analyses the main reasons offered for why mediation is not used more, and what should be done to increase the use of mediation. Is the court-annexed mediation an appropriate way forward for Sweden? To answer these problem formulations I studied statistics from the Swedish National Courts Administration (Domstolsverket). In order to investigate how the Swedish mediators experience the practice, I did a survey that was sent to the mediators listed on the Swedish National Courts Administration´s catalogue on mediators. To deepen the knowledge of mediation as a practice and get a perspective on the special court mediation, I conducted an in-depth interview with Nicklas Söderberg, Head of Administration of the Court of Appeal in Skåne and Blekinge. My material shows that the Court's duty to promote conciliation was strengthened by the government's measures in 2011. However, the Mediation Act (Lag om medling i privaträttsliga tvister), according to the material, did not have the intended impact on the use of mediation; special mediation is very rarely used. The reason to the meagre effects is that the measures do not address the three largest mediation hindering factors; regulatory barriers, cost considerations and lack of knowledge and foundation in the Swedish legal culture. To increase the use of mediation and reach all of its benefits, I believe, in the light of the material in this paper, a new system that addresses the needs of those hindering factors is necessary. The legislation provides opportunity for broad discussions with the parties during the initial Court preparations. However, the process could be more clear, effective and legally certain by developing Court-annexed mediation. Court-annexed mediation can reduce the courts caseload, save time for the parties and provide more sustainable and appropriate solutions to the parties' disputes. To anchor mediation in Swedish legal culture and increase the use of the procedure, I advocate that Court-annexed mediation should be introduced. / Denna uppsats är en kritisk utvärdering av det svenska systemet med särskild medling. Tingsrätten har möjlighet att i dispositiva tvistemål hänvisa tvisten till särskild medling. Detta sker dock ytterst sällan, trots att lagstiftaren uttalat en vilja att öka användandet av alternativa tvistlösningsmetoder. År 2011 genomfördes en rad åtgärder för att öka användningen av medling samt stärka medlingens attraktionskraft. Vilken effekt kan utläsas av dessa åtgärder idag, drygt tre år efter deras införande? I denna uppsats utreds vilka huvudanledningar som finns till varför särskild medling inte används mer, samt vad som bör göras för att komma tillrätta med detta. Är rättsmedling en lämplig väg framåt för Sverige? För att svara på dessa problemformuleringar studerades statistik från domstolsverket. För att undersöka hur svenska medlare upplever förfarandet gjorde jag en enkätundersökning som skickades till medlare upptagna på domstolsverkets förteckning över medlare. För att fördjupa kunskapen om medling i praktiken och få ett domstolsperspektiv på särskild medling genomförde jag en djupintervju med Nicklas Söderberg, administrativ chef för hovrätten i Skåne och Blekinge. Mitt material visar att rättens skyldighet att verka för förlikning stärkts av regeringens åtgärder år 2011. Medlingslagen har dock, enligt materialet, inte haft avsedd inverkan på användandet av medling; särskild medling används mycket sällan. Anledningen till att effekterna uteblivit är att åtgärderna inte adresserar de tre största medlingshämmande faktorerna; lagstiftningsmässiga hinder, kostnadsaspekter samt brist på kunskap och förankring i svensk rättskultur.  För att öka användningen av medling och nå alla dess fördelar anser jag, mot bakgrund av materialet i denna uppsats, att en ny ordning måste till som adresserar dessa medlingshämmande faktorer. Lagstiftningen ger utrymme för att hålla breda samtal med parterna under förberedelsen, dock skulle förfarandet bli tydligare, mer ändamålsenligt och rättssäkert genom att utforma en lagstiftning gällande rättsmedling.  Rättsmedling kan avlasta domstolarna, spara tid för parterna samt ge mer hållbara och ändamålsenliga lösningar på parternas tvister. För att förankra medlingen i svensk rättskultur och öka användandet av förfarandet förespråkar jag att rättsmedling borde införas.

I tvistemål ska domstolen upprätta en sammanställning över parternas talan. Arbe­tet med sammanställningen är tänkt att underlätta klargörandet av parternas ta­lan, i syfte att få en klar och korrekt bild av tvisteläget i ett tidigt skede av pro­ces­sen. Under de intervjuer som jag höll i början av uppsatsarbetet framkom emel­ler­tid att en uppfattning bland ombud som arbetar med kommersiella tviste­mål är att sammanställningar även används för andra ändamål än som ett verktyg vid för­be­redelsen. Ombuden berättade att domstolar ibland låter en samman­ställ­ning fun­gera som avgörande eller betydelsefullt beslutsunderlag vid bedöm­ningen av om en omständighet har åberopats tidigare under målets handläggning, antingen vid en tillämpning av preklusionsreglerna eller vid prövning av över­klaganden i högre instans.  I uppsatsen utreder jag vilken betydelse sammanställningen har vid en pre­klusions­bedömning och vid avgörandet av saken, samt hur arbetet med samman­ställningen under förberedelsen ska gå till. Uppsatsen inleds med en genom­gång av vissa grundläggande element vid förberedelsen i tvistemål, följt av en diskuss­ion om vad en sammanställning bör innehålla, vem som ska upprätta den och när den ska upprättas. Den mest omfångsrika delen av uppsatsen rör samman­ställning­ens betydelse vid en preklusionsbedömning. Centralt i denna del är undersök­ningen av vilket material som domstolen ska använda för att bedöma om en om­ständighet är ny i målet. Därefter analyseras vilken roll sammanställningen kan och bör ha när domstolen ska avgöra saken genom dom, samt vilka möjligheter en domstol har att, utan lagstöd, fatta ett processuellt beslut om att låta samman­ställ­ningen fungera som beslutsunderlag när det ska avgöras om en omständighet är ny. Utredningen avslutas med en jämförelse av hur reciten i skiljeförfarande används i skiljemål och vilken betydelse den tillmäts. Slutsatsen är sammantaget att en sammanställning inte kan anses ha någon annan betydelse än som ett verktyg under förberedelsen. Det är en domare, före­trädesvis referenten, som ska upprätta sammanställningen. Sammanställningen kan med fördel innehålla även andra uppgifter än parternas yrkanden och grunder, till exempel uppgift om bevis och en bakgrundsbeskrivning av tvisten. Samman­ställningen ska upprättas successivt under förberedelsens gång och bör skickas ut till parterna i god tid före huvudförhandlingen. Det finns inget stöd i rättskäl­lorna för att sammanställningen kan användas som avgörande eller bety­delsefullt besluts­underlag vid nyhetsbedömningen när det är fråga om preklusion. Därutöver hindrar RB 17:2 att sammanställningen används som underlag för domen. Det är inte heller lämpligt att rätten utgår från den när avgörandet ska beslu­tas, eftersom målet kan ha förändrats under huvudförhandlingen. Min bedöm­ning är att det inte heller är möjligt för domstolen att fatta ett processuellt beslut om att låta samman­ställningen ersätta inlagorna vid en bedömning av om en omstän­dighet är ny. I skiljeförfarande har reciten däremot stor betydelse; den kan användas som underlag för skilje­domen. Med hänsyn till de skillnader som finns mellan skilje­förfarande och domstols­processen, och med hänsyn till att ändamålen bakom en recit i skilje­förfarande skiljer sig från ändamålen bakom sammanställ­ningen i all­män domstol, kan det dock inte anses vara möjligt för domare i allmän domstol att hämta väg­ledning från det skiljemannarättsliga området i frågan om sammanställ­ningens betydelse i allmän domstol. / In civil cases, the court is obligated to draw up a compilation of the parties’ respec­tive actions. The purpose with drawing up a compilation is to facilitate the clari­fi­cation of the parties’ actions, in order for the court to get a clear and correct view of the dispute at an early stage of the proceedings. However, when interviewing counsels working with commercial cases amenable to out-of-court settlement, it emerged that a perception among these persons is that compilations are also used for other purposes than as an aid during the preparatory proceedings. The counsels’ stated that courts sometimes use compilations as a decisive or significant basis for decision making when deciding whether a circumstance has been invoked earlier in the proceedings, either when applying the rules of preclusion or when reviewing appeals.  In this thesis, I investigate what role a compilation has when deciding if a circum­stance shall be precluded and when deciding the case, as well as how the court’s work with the compilation should be performed. The thesis begins with a review of certain basic elements in the preparatory proceedings of civil cases, followed by a discussion regarding what a compilation should contain, who should draw it up and when it should be drawn up. The most extensive part of the thesis concerns what role the compilation has when the court is to decide if a circum­stance shall be precluded. Central to this part is the analysis regarding what mate­rial the court shall use when assessing whether a circumstance has been in­voked earlier in the proceedings. Thereafter follows an analysis concerning what role a compilation can, and should, have when the court is to decide the matter by judge­ment, and what the possibilities are for the court to, without support in legis­lation, make a decision with the meaning that the compilation should be used as decision basis when deciding whether a circumstance is new. The thesis is concluded with a comparison of how the recital is used in commercial arbitration and what role it plays in such proceedings.  The aggregative conclusion is that a compilation plays no other role than as a tool during the preparatory proceedings. It is a judge, preferably the reporting judge, who is to draw up the compilation. The compilation may advantageously also contain other information than the parties’ claims and cause of action, for example information about evidence that will be presented and a description of the dispute. The compilation shall be drawn up successively during the preparatory proceedings and should be sent out to the parties well before the main hearing. I find no support in the sources of law that allows for the compilation to be used as a decisive or significant basis for decision making when assessing if a circum­stance is new and therefore should be precluded. Moreover, chapter 17, section 2 of the Code of Judicial Procedure prevents the compilation from being used as a basis for the judgement. Neither is it appropriate for the court to proceed from the compilation when the matter is to be decided, as the case may have changed during the main hearing. My assessment is that it is not possible for the court to make a procedural decision to have the compilation replace the submissions when assessing whether a circumstance is new. In commercial arbitration, on the other hand, the recital is of great importance; it can be used as a basis for the arbitra­tion award. However, in view of the differences between arbitration and judi­cial proceedings, and in view of the fact that the purposes of a recital in com­mercial arbitration differ from the purposes with a compilation in judicial proceed­ings, it cannot be considered possible for a judge to obtain guidance from the field of arbitration in the matter of what role the compilation plays in a judicial proceed­ing.

An easement is a right for a real property unit to use another real property unit in a specific way. There are two types of easements: agreement-based easements and official easements. Agreement easements are created by agreements between property owners and official easements are created through, for example, a cadastral pro- cedure by the local cadastral office. Sometimes there may be ambiguities and disputes about the meaning and extent of an easement. In order to establish what an easement mean and extent, the property owners can sub- mit a written application to a local cadastral office or a plaint to a district court. The local cadastral office will then start a property definition procedure and the local court will start a civil dispute case. The two processes handle similar issues and problems, but in different ways. The property defini- tion procedure is mainly regulated by the provisions in the Property Formation Act. The civil dispute case is mainly regulated by the provisions in the Swedish code of judicial procedure. The aim of this work is to de- scribe and to make a comparison of the property definition procedure and the civil dispute case from a time and cost perspective. In this thesis five civil dispute cases concerning easements and 10 property definitions concerning easements have been studied. For the civil dispute cases, the time and costs have been assessed and then compared with the time and costs for the property definitions. The study shows that the civil dispute cases are more time consuming than the property definitions and that the parties’ costs are much higher in the civil dispute cases than in the property definitions. An important rea- son for that the civil dispute cases are more time consuming is that the number of persons involved in the han- dling are more in a civil dispute case. One reason for that the parties' costs are higher in the civil dispute cases is that the parties have legal representatives, which are costly. In a property definition the parties usually just pay the cost of the property definition and legal representatives are less common. / Ett servitut är en rätt för en fastighet att på ett visst bestämt sätt utnyttja en annan fastighet. Det finns två typer av servitut; avtalsservitut och officialservitut. Avtalsservitut bildas genom avtal mellan berörda fastighetsägare och officialservitut bildas vid t.ex. lantmäteriförrättning hos Lantmäterimyndigheten. Ibland kan det uppstå oklarheter och tvister om vad ett servitut omfattar och innebär. För att få fastställt vad ett servitut omfattar och innebär kan fastighetsägarna ansöka om fastighetsbestämning hos Lantmäterimyndigheten eller ansöka om stämning hos en tingsrätt. Hos Lantmäterimyndigheten inleds då en fastighetsbestämningsförrättning och hos tingsrätten inleds en tvis- temålsprocess. Två processer där liknande frågor och problem hanteras, men på olika sätt. Vid en fastighetsbe- stämning används förrättningsförfarandet som främst regleras av bestämmelserna i fastighetsbildningslagen. Vid en tvistemålsprocess används rättegångsförfarandet som främst regleras av bestämmelserna i rättegångs- balken. Syftet med detta arbete är att redogöra för och göra en jämförelse av rättegångsförfarandet och förrätt- ningsförfarandet utifrån ett tids- och kostnadsperspektiv. I arbetet har fem tvistemål som berör servitut och 10 fastighetsbestämningar som berör servitut studerats. För domstolsmålen har tidsåtgången och kostnaderna uppskattats och sedan jämförts med tidsåtgången och kostnaderna för fastighetsbestämningarna. Studien visar att domstolsmålen är mer tidskrävande än fastighetsbestämningarna och parternas kostnader vid domstolsmål är mycket högre än vid fastighetsbestämningar. En viktig orsak till att domstolsmålen är mer tidskrävande är att antalet personer som är involverade i handläggningen är fler i ett domstolsmål. En orsak till att parternas kostnader är högre vid domstolsmål är att parterna har ombud, vilka är kostsamma. Vid en fastig- hetsbestämning betalar parterna normalt bara kostnaden för fastighetsbestämningen och ombud är mindre van- ligt.

I detta arbete har avhandlats bevisöverenskommelsers giltighet och verkan i dispositiva tvistemål. Som utgångspunkt har tagits att två jämbördiga kommersiella parter har ingått en bevisöverenskommelse, innan tvist dem emellan har uppstått. Enligt denna bevisöverenskommelse har parterna överenskommit att begränsa sina bevisföringsmöjligheter i händelse av tvist och/eller att domstolen ska utföra sin bevisvärdering enligt de anvisningar som anges i överenskommelsen i sådant fall. När avtalstvist väl uppstått har dock den ena parten haft för avsikt att agera i strid med bevisöverenskommelsen. Syftet med arbetet har varit dels att utreda bevisöverenskommelsens giltighet och verkan de lege lata i en sådan situation, dels att utreda om det finns skäl och möjlighet att tillerkänna bevisöverenskommelser mellan jämbördiga kommersiella parter giltighet i större utsträckning än vad som sker för närvarande. Det har visat sig att det främst är principen om fri bevisprövning och principen om att processuella överenskommelser är ogiltiga utan stöd i lag (den processuella ogiltighetsprincipen) som påverkar bevisöverenskommelsers giltighet och verkan. Innebörden av den förra principen är att det varken föreligger några begränsningar av parters möjligheter att lägga fram bevisning eller några inskränkningar i domstolens möjligheter att värdera all den framlagda bevisningen, såvida inte annat är föreskrivet. I och med att det inte synes finnas några regler där parter getts möjlighet att avtalsmässigt reglera bevisföringen eller bevisvärderingen är det svårt att förena bevisöverenskommelsers giltighet med principen om den fria bevisprövningen. Där den fria bevisprövningens princip antyder bevisöverenskommelsers ogiltighet slår den processuella ogiltighetsprincipen fast den. Visserligen är det svårt att av förarbeten och praxis dra några egentliga slutsatser om den processuella ogiltighetsprincipens innebörd. Till följd av brist på diskussion om och problematisering av densamma står det inte klart om principen avses omfatta alla typer av processuella överenskommelser eller till exempel enbart överenskommelser om totala eller liknande avståenden från rätten till domstolsprövning. I doktrinen är bilden något splittrad och gränserna mellan rättsläget de lege lata och rättsläget de lege ferenda är delvis oskarpa. Det övervägande antalet författare synes dock vara av uppfattningen att bevisöverenskommelser är ogiltiga. Oavsett vilken tolkning som görs av det som framgår uttryckligen av rättskällorna leder ändå en teleologisk tolkning av den processuella ogiltighetsprincipen till att den får anses omfatta även bevisöverenskommelser. Att en bevisöverenskommelse är ogiltig innebär emellertid inte per automatik att den är helt verkningslös. I arbetet har följande olika typer av bevisöverenskommelser analyserats: överenskommelser om exklusiva bevismedel och exklusiva bevisfakta, överenskommelser om prioriterade bevismedel och prioriterade bevisfakta, sekretessavtal med eller utan åberopandeförbud, överenskommelser om skriftliga vittnesattester samt integrationsklausuler. Analysen har resulterat i slutsatsen att bevisöverenskommelser inte har någon verkan i förhållande till parts bevisföringsmöjligheter. Domstolens möjligheter att avvisa bevisning är få och den mest uppenbara, möjligheten som framgår av 35 kap. 7 § RB, synes inte kunna utgöra grund för att med hänvisning till en bevisöverenskommelse avvisa bevisning som läggs fram i strid med överenskommelsen. Däremot kan bevisöverenskommelsernas verkan i förhållande till bevisvärderingen bli relativt omfattande. Det har att göra med att bevisvärderingen är fri och att domstolen måste ta hänsyn till allt som förekommit vid huvudförhandlingen, oavsett om det rör sig om giltiga eller ogiltiga bevisöverenskommelser. En överenskommelse om att enbart ett visst dokument eller vissa uppgifter ska få åberopas för att bevisa avtalsinnehåll, eller om att dokumentet eller uppgifterna ska tillmätas högre bevisvärde än annan bevisning i detta hänseende, kan ge goda skäl till att tro att det är just det som framgår av dokumentet eller av uppgifterna som anger avtalsinnehållet. Ett avtalsdokument kan också förtjäna ett relativt högt bevisvärde för vad som utgör avtalsinnehåll om en bevisöverenskommelse anger att det enbart får åberopas bevis till stöd för eller förtydligande av vad som framgår i detta avtalsdokument. Det kan dock också finnas skäl att inte tillmäta bevisöverenskommelser särskild verkan i förhållande till bevisvärderingen. Så kan till exempel vara fallet om en överenskommelse anger att muntlig bevisning ska vara otillåten rent generellt, om ett sekretessavtal anger att vissa uppgifter inte får åberopas eller om överenskommelsen föreskriver att vittnesutsagor enbart får läggas fram genom skriftliga vittnesattester. För att kunna bedöma vilken verkan en bevisöverenskommelse ska få för bevisvärderingen måste hänsyn tas till många faktorer, till exempel om det rör sig om en standardklausul eller om en klausul som är individuellt framförhandlad, om överenskommelsen utpekar typer av eller specifik bevisning, samt vilka skäl som faktiskt eller troligtvis legat bakom ingåendet av överenskommelsen. Att tillägga bevisöverenskommelser giltighet i större utsträckning än idag skulle kunna leda till nackdelar i åtminstone följande hänseenden. Rättsskyddet i dess traditionella mening skulle kunna minska, möjligheterna att meddela materiellt riktiga domar skulle kunna försämras och respekten och förtroendet för rättskipningen skulle kunna minska. Härigenom skulle även civilprocessens handlingsdirigerande funktion kunna försvagas. Att tillerkänna bevisöverenskommelser mellan jämbördiga kommersiella parter viss giltighet behöver däremot inte med nödvändighet ge oacceptabla verkningar i förhållande till dessa funktioner och intressen, i vart fall inte om en sådan förändring av rättsläget skulle leda till övervägande fördelar på andra områden. De fördelar som giltiga bevisöverenskommelser skulle kunna resultera i står att finna på processekonomins område. Om parter tilläts begränsa bevisningen i viss mån skulle den mängd bevisning som domstolen behöver ta hänsyn till minska. Parterna skulle också behöva lägga ner mindre tid och kostnader på utredningsarbete inför förestående rättegång. Bevisvärderingsbegränsningar skulle kunna ge motsvarande effekter. Härmed skulle alltså bevisöverenskommelser kunna förenkla domstolens rättskipningsuppgift och parternas processföringsuppgift, vilket skulle kunna leda till snabbare och billigare rättegångar och därmed bättre processekonomi. Svårigheterna med att åstadkomma en utökad giltighet för bevisöverenskommelser består i att på ett abstrakt plan avgöra vilka av dessa överenskommelser som är acceptabla. Om bevisöverenskommelsens giltighet på ett lösligt sätt görs beroende av vilka processekonomiska vinster eller förluster den ger upphov till samt av i vilken mån överenskommelsen inverkar negativt på civilprocessens funktioner och andra intressen, riskerar förutsebarheten att bli lidande. En gångbar alternativ reglering skulle dock kunna vara att bevisöverenskommelser som utgångspunkt anses giltiga, men att denna giltighet görs beroende av en mellan kommersiella parter restriktivt tillämpad processuell oskälighetsregel med förebild i 36 § AvtL. Varken RF eller EKMR synes ställa oöverkomliga hinder i vägen för en ordning där bevisöverenskommelser som utgångspunkt är giltiga, men där dess giltighet begränsas av en processuell oskälighetsregel. Principen om parternas likställdhet respektive principen om kontradiktoriskt förfarande innebär i korthet att parterna ska ges tillräckliga möjligheter att tillvarata sin rätt. Principerna innebär inte nödvändigtvis att bevisföringen och bevisvärderingen under alla förutsättningar måste vara fullständigt fri.

I den här uppsatsen beskrivs en ansats till att med hjälp av statistiska metoder förutse utfallet i förmögenhetsrättsliga dispositiva tvistemål. Logistiska- och multilogistiska regressionsmodeller skattades på data för 13299 tvistemål från 5 tingsrätter och användes  till att förutse utfallet för 1522 tvistemål från 3 andra tingsrätter.   Modellerna presterade bättre än slumpen vilket ger stöd för slutsatsen att man kan använda statistiska metoder för att förutse utfallet i denna typ av tvistemål. / BACKROUND: The idea of legal automatization is a controversial topic that's been discussed for hundreds of years, in modern times in the context of Law & Artificial Intelligence. Strangely, real world applications are very rare. Assuming that the judicial system is like any system that transforms inputs into outputs one would think that we should be able measure it and and gain insight into its inner workings and ultimately use these measurements to make predictions about its output. In this thesis, civil procedures on commercial matters amenable to out-of-court settlement (Förmögenhetsrättsliga Dispositiva Tvistemål) was devoted particular interest and the question was posed: Can we predict the outcome of civil procedures using Statistical Methods? METHOD: By analyzing procedural law and legal doctrin, the civil procedure was modeled in terms of a random variable with a discrete observable outcome. Some data for 14821 cases was extracted from eight different courts. Five of these courts (13299 cases) were used to train the models and three courts (1522 cases) were chosen randomly and kept untouched for validation. Most cases seemed to concern monetary claims (66%) and/or damages (12%). Binary- and Multinomial- logistic regression methods were used as classifiers. RESULTS: The models where found to be uncalibrated but they clearly outperformed random score assignment at separating classes and at a preset threshold gave accuracies significantly higher (p<<0.001) than that of random guessing and in identifying settlements or the correct type of verdict performance was significantly better (p<<0.003) than consequently guessing the most common outcome. CONCLUSION: Using data for cases from one set of courts can to some extent predict the outcomes of cases from another set of courts. The results from applying the models to new data concludes that the outcome in civil processes can be predicted using statistical methods.

Upphovsrättsdirektivet, Digital Single Market-direktivet, befinner sig idag i en implementeringsprocess i EU-länderna. Implementeringen syftar till att harmonisera upphovsrätten mellan medlemsstaterna och att upprätthålla en väl fungerande inre marknad. Direktivet medför ett antal dilemman vid harmoniseringen av medlemsländernas lagstiftningar. Somliga länder är positiva till direktivet, medan andra anmärker en ordalydelse som är otydlig, abstrakt och svår att konkretisera. Frankrike var första land inom unionen att lägga fram ett lagförslag baserat på direktivet. Samtliga medlemsländer, däribland Sverige, har fortfarande tid på sig att införliva direktivet i sin lagstiftning. Syftet med uppsatsen är att utreda DSM-direktivets artikel 17 och dess implementering i fransk rätt med utgångspunkt i Frankrikes framställda lagförslag. Vidare är ändamålet att göra en konkret jämförelse mellan förevarande upphovsrättsliga normer i Sverige respektive Frankrike, för att således kunna analysera det franska lagförslagets lämplighet i svensk rättsordning. Lämpligheten ska försöka bedömas utifrån kulturella värderingar bakom nationell lagstiftning och upphovsrättspolitik. För att besvara frågeställningen huruvida det franska lagförslaget på implementering av DSM-direktivets artikel 17 kan vara en förebild för den svenska lagstiftaren, har framställningen disponerats enligt följande: vi har (1) utrett svensk upphovsrätt, (2) redogjort för DSM-direktivet och härrörande kritik, (3) uppgivit Regeringskansliets resonemang och frågeställningar gällande direktivets genomförande i svensk rätt, (4) utrett fransk upphovsrätt samt (5) översatt och tolkat förevarande lagförslag med tillhörande kritik. Utöver rättskällor, har framställningen till övervägande del grund i debattartiklar, tidskrifter samt inlägg online för att klargöra den aktuella problematiken rörande DSM-direktivet. Slutsatsen är att svensk respektive fransk upphovsrätt visserligen framstår som snarlika i stort sett. Däremot kan det franska lagförslaget på implementering av direktivet enbart framstå som en förebild i viss mån. Av artikel 17:s tre huvudområden kan vägledning av det franska lagförslaget endast ges gällande införandet av en klagomåls- och avhjälpningsmekanism. / <p>Det här är den slutgiltiga examensuppsatsen, en nedskuren version av en mer omfattande och djupgående version. För intressenter finns den första versionen tillgänglig via kontakt med författarna. </p>