Studien undersöker hur förskollärare uppfattar extra anpassningars innebörd och utförande i förskolan. Syftet är att undersöka i vilken mån, och på vilket sätt, extra anpassningar genomförs i förskolan samt hur arbetet sammankopplas med det vardagliga specialpedagogiska arbetet där. I studien betraktas extra anpassningar utifrån ett inkluderingsperspektiv och tanken om alla barns rätt till en likvärdig och tillgänglig förskola. Undersökningen söker svar på vilken betydelse extra anpassningar har för det särskilda stödets utformning samt om det påverkar verksamhetens kvalitet och likvärdighet. För att få en inblick i hur extra anpassningar uppfattas, har en kvalitativ metod använts i form av intervjuer. Urvalsgruppen består av verksamma förskollärare. Resultatet visar att förskollärarna anser att extra anpassningar har en betydande roll både för det vardagliga och för det specialpedagogiska arbetet i förskolan. Genom noggrann dokumentation och utvärdering av extra anpassningar blir förskollärarna mer medvetna om hur verksamheten kan förändras och anpassas utefter barnens behov. Det blir då lättare att sätta in tidiga åtgärder och underlätta när barn är i behov av särskilt stöd. I informanternas beskrivningar går att utläsa att innebörden av extra anpassningar i förskolan framför allt handlar om hur lokaler och metoder är utformade och hur förskollärarna organiserar sitt arbete. Studien visar att väl utformade extra anpassningar, med en tydlig grundstruktur, skapar större förutsättningar för förskollärarna att utföra ett bra arbete. Informanterna poängterar att relationsarbetet är extra viktigt. Det anses vara en förutsättning för att förskollärarna ska kunna förstå varje enskilt barns behov och hitta sätt att anpassa omgivningen för det på ett bra sätt. Informanterna anser att arbetslagets samarbetsförmåga och det kollektiva lärandet, i form av utbyte av erfarenheter, också har stor betydelse för hur väl verksamheten fungerar. Resultatet visar att inkluderingsperspektivet präglar förskollärarnas syn på extra anpassningar i den mening att extra anpassningar i förskolan till stor del utförs för att möjliggöra varje barns känsla av samhörighet och inkludering med gruppen.

Elever ska ges ledning och stimulans i undervisningen för att kunna utveckla kunskaper i enlighet med utbildningens mål. Historieundervisningen ska således utformas så att hänsyn tas till elevers olika behov och förutsättningar. Om denna ledning och stimulans inte är tillräcklig kan det bli aktuellt med stödinsatser i form av extra anpassningar. Studiens syfte är därför att undersöka hur lärare i årskurs 4–6 använder och utvecklar stödinsatser i form av extra anpassningar i historieundervisningen för att möta den variation av olikheter som finns i en elevgrupp. Då det i studien är av intresse att undersöka lärares resonemang, erfarenheter och beskrivningar av begreppet extra anpassningar i historieundervisningen har en kvalitativ forskningsansats valts och fem lärare har intervjuats. Syftet uppfylls genom att det redovisas hur lärarna tillämpar extra anpassningar i historieundervisningen och hur de utformar denna stödinsats i samverkan. Vidare beskrivs hur uppföljning och utvärdering görs för att utveckla arbetet med extra anpassningar i historieundervisningen. En specialpedagogisk analysram med utgångspunkt i det relationella perspektivet samt det kommunikativa och relationsinriktade perspektivet, KoRP, har använts i analysen och tolkningen av det insamlade empiriska materialet. Resultatet visar att det finns ett behov av att tydliggöra skillnaden mellan ledning och stimulans, extra anpassningar och särskilt stöd. Det framkommer också att lärares inställning till arbetet med extra anpassningar påverkar både hur stödinsatsen utformas och dess kvalité. I resultatet synliggörs det även att handledning från specialpedagoger och speciallärare är viktigt för att lärare ska kunna skapa adekvata extra anpassningar men också att det finns explicita rutiner om hur detta arbete ska följas upp och utvärderas / Students should be given guidance and stimulation in the instruction to be able to develop knowledge accordingly to the aims of the education. The history instruction should consider students’ different needs and abilities. If the guidance and stimulation is not sufficient, the teacher must form additional adjustments. The purpose of this study is therefore to investigate how teachers in grade 4-6 make use of and develop additional adjustments in history instruction to meet students' differences. Since teachers reasoning, experiences and descriptions of additional adjustments are interesting to investigate, a qualitative method has been chosen and five teachers in grade 4 to 6 have participated in the study. The purpose of the study has been answered by how teachers apply additional adjustments in history instruction and how they collaborate when forming these adjustments. Furthermore, it describes how teachers follow up and evaluate the additional adjustments to develop their history instruction. This interview study has its point of departure in the relational perspective and the communicative relational perspective (KoRP). Therefore, the analysis and the interpretation of the collected empirical evidence have been reviewed with a special education point of view. The result shows that the differences between guidance and stimulation, additional adjustments and special support need to be distinguished. It also discloses that teachers’ attitudes towards additional adjustments affects how the adjustments are formed but also what quality they have. A conclusion that is drawn is that guidance from special educators is important if teachers should be able to form adequate additional adjustments. It is also important that there are clear routines of how this work should be followed up and evaluated.

Sverige är ett mångkulturellt samhälle där en blandning av olika kulturer integreras. Detta mångkulturella samhälle avspeglar sig inomskolväsendet. Syftet med denna studie är att belysa hur någralärare arbetar i mångkulturella klasser med elever med olika kulturella bakgrunder. Denna studie bygger på en intervjuundersökning med sju undervisande lärare i två olika skolor. Resultatet på denna studie visar sig att lärarna tycker om att undervisa på en mångkulturell skola, där lärarna som vi intervjuat tycker att det är intressant då kommunikation mellan människor med olika bakgrund uppstår på ett effektivt sätt.

Läsning har varit föremål för Skolverkets uppmärksamhet de senaste åren. Bland annat genom Läslyftet har Skolverket arbetat för att lyfta läsresultaten i Sverige. Den här uppsatsen fokuserar på förskollärares och lärares uppfattningar om vad som är viktigt i arbetet med barn med svårigheter i lässituationer. Kopplat till barn i svårigheter finns styrdokument med begrepp som rör barn i behov av stöd. Förskollärarnas uppfattning om begreppet barn i behov av särskilt stöd och lärarnas uppfattning om begreppet extra anpassningar är föremål för analys i den här uppsatsen. Syftet är att skapa större kunskap om hur några förskollärare och lärare uppfattar sitt arbete med barn i svårigheter i lässituationer i förskola, förskoleklass och grundskolan år 1-2. Att skapa kunskap om hur förskollärare och lärare uppfattar begrepp som handlar om anpassningar och stöd kan ge speciallärare en förståelse för hur uppfattningarna som formar barns tidiga läsutveckling kan se ut. En sådan kunskap kan hjälpa speciallärare att samarbeta med lärare i yngre år samt att skapa goda förutsättningar för elever i grundskolans senare år. Uppsatsen utgår från en fenomenografisk forskningsansats vilket innebär att det är förskollärarnas och lärarnas uppfattningar som analyseras. Fyra förskollärare och fyra lärare har intervjuats. Dessa förskollärares och lärares utsagor har förts in kategorier som utgör resultatet. Resultatet visar två huvudsakliga kategorier i vad förskollärarna och lärarna uppfattar som viktigt i arbetet med barn i svårigheter i lässituationer. Kategorierna är förskollärarens och lärarens roll samt framgångsrika metoder. Angående extra anpassningar är slutsatsen att lärarna är av uppfattningen att det är svårt att dra en gräns mellan extra anpassningar och den dagliga verksamheten. De definierar extra anpassningar som något utöver den ordinarie undervisningen. Förskollärarna ansåg att alla barn är i behov av stöd, men att särskilt stöd är mer än det allmänna stödet. Resultatet visar att förskollärare och lärare har svårt att uttrycka sig om vad som skiljer sig mellan särskilt stöd, extra anpassningar och allmänt stöd till alla barn. De uttryckte även osäkerhet när det gäller att uttrycka sig om barn i svårigheter i lässituationer. Troligtvis beror denna osäkerhet om specialpedagogiska insatser och begrepp för barn i svårigheter i lässituationer på en vilja att inkludera samtliga barn i arbetet med läsning.

Denna uppsats tar sin utgångspunkt i det ökade intresset för neuropsykiatriska diagnoser i samhället och det fokus som skolan under en längre en tid haft på elever i behov av anpassningar. Genom en kvalitativ textanalys av skriftliga psykologutlåtanden och en enkätundersökning med specialpedagoger och speciallärare är avsikten att bidra med ökad kunskap om psykologers och specialpedagogers/speciallärares uppfattningar om hur skolan kan skapa en god lärmiljö för elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Vidare är avsikten att granska hur psykologers rekommendationer överensstämmer med forskning om kvalitativt god undervisning. Materialet analyseras med avstamp i teoretiska förklaringsmodeller som kategoriskt, relationellt och medicinskt perspektiv. Resultatet visar exempel på en variation av uppfattningar hos båda professioner i hur skolmiljö och undervisning kan anpassas. Graden av omfattning på insatser som rekommenderas av psykologerna varierar och inslag av kvalitativt god undervisning förekommer. Begreppen tydlig och struktur betonas i de granskade psykologutlåtandena. En genomgående uppfattning hos specialpedagogerna/speciallärarna är att diagnosticerade elever inte är sin diagnos utan ska bemötas som de olika individer de är. Uppsatsen avslutas med en diskussion om diagnosens funktion och betydelse i skolan.

Denna studie syftar att bidra med en ny förståelse kring musiklärares arbete medfunktionsvariationer som finns i musikundervisningen, detta genom fyra musiklärareserfarenheter. Fyra halvstrukturerade forskningsintervjuer har utförts med fyra musiklärare,vilka på ett eller annat sätt, vid studiens genomförande, verkar i enlighet med Läroplan förgrundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet (2011). Ett hermeneutiskt perspektiv hargenomsyrat både intervjuer och analysarbetet, då delarna och helheten alltid varit närvarande.Studiens bakgrund visar på hur musikundervisningen i grundskolan kan se ut, och innehålla förtyper av dilemman, men redogör också för genom vilka förhållningssätt funktionsvariationernakan ses genom. Resultatet av föreliggande studie visar på en mängd strategier lärare användersig av i arbetet med funktionsvariationer; på ”stökighet” som ett sätt att beskriva en oordnadsituation, svårt att kontrollera för läraren, snarare än tillkortakommanden hos eleverna; påindividuella faktorers betydelse för de konflikter som inom skolans komplexa organisationkommer till uttryck i arbetet med funktionsvariationer; vilken roll diagnosen tycks spela iförhållande till elever i svårigheter; vilket stöd musikläraren har av kollegor och ledning, ochhur det arbetet får betydelse för musiklärarens upplevelse av arbetet med funktionsvariationer;samt hur alla dessa dilemman upplevs och hanteras. Vidare diskuterar studien dessa strategier,individuella faktorers betydelse, samt upplevelse av det interna arbetet medfunktionsvariationer gentemot delar av den forskning som tidigare i studien presenteras.

Syftet med föreliggande studie är att få ökad kunskap om hur lärmiljöer kan göras språkligt tillgängliga för elever i språklig sårbarhet. Studien utgår från ett sociokulturellt perspektiv och specialpedagogiska perspektiv. Studien har samtal med fyra fokusgrupper som utgångspunkt. Varje fokusgrupp har fått diskutera kring en fiktiv klass där det finns någon form av språklig sårbarhet.  Studiens resultat visar på några centrala utvecklingsområden för att förbättra lärmiljöerna för elever i språklig sårbarhet. Resultaten pekar mot vikten av goda relationer mellan elever, lärare och föräldrar, och rikligt med lärarresurs på lektionerna. Det framkommer också önskemål om att speciallärarna och specialpedagogerna arbetar ute i klassrummen och på det sättet finns tillgängliga för alla elever och att eleverna ges tydliga instruktioner med bildstöd. Vikten av tidiga insatser för elever i behov av stöd poängteras. Vidare lyfts ett behov av en tydligare struktur gällande fortbildningar, liksom av ett tätare samarbete mellan olika professioner på skolan. Min förhoppning är att studiens resultat ska vara användbart i pedagogiskt arbete, när det gäller att skapa språkligt tillgängliga lärmiljöer.

Syftet med denna studie är att undersöka hur svensklärare arbetar med extra anpassningar. Undersökningsområden är hur de resonerar om vem som är i behov av extra anpassningar, vilka extra anpassningar svensklärarna uppger sig arbeta med för att alla elever ska kunna nå så långt som möjligt i sin kunskapsutveckling samt hur de samarbetar med sina kollegor. Detta undersöks genom kvantitativ enkät och kvalitativa intervjuer, vars syfte var att fördjupa enkätsvaren. Totalt medverkade 47 respondenter i enkätundersökningen och tre av fyra genomförda intervjuer kom att användas i studien. Resultatet visar att extra anpassningar främst sker för lågpresterande elever och att lärarna i mån av tid och resurser anpassar för de högpresterande elever som är i behov av det. Konkreta extra anpassningar som svensklärarna gör beror på eleven, eftersom det är dennes behov som styr hur anpassningen ska utformas.

Studien har behandlat hur förskollärare och speciallärare (inriktning utvecklingsstörning) arbetar för att utveckla kommunikation och samspel för barn/elever med utvecklingsstörning i respektive verksamhet och hur de i övergången mellan skolformerna upplever och arbetar för att barnet/eleven ska få med sig färdigheter inom kommunikation och samspel och utveckla dem i grundsärskolan. Syfte: Utifrån förskollärares och speciallärares redogörelser finna implikationer för hur samverkan och samarbetet mellan skolformerna skulle kunna utvecklas i övergången förskola-grundsärskola för att barnet/eleven ska kunna utvecklas så långt som möjligt i kommunikation och samspel. Metod: En kvalitativ metod användes där data samlades in med hjälp av semistrukturerade intervjuer. Totalt fyra personer deltog i studien, två förskollärare och två speciallärare inriktning utvecklingsstörning. Teori: Resultatet analyserades genom ett sociokulturellt perspektiv. Resultat: För att kunna besvara syftet genomfördes studien i två steg, där förskollärare, respektive speciallärare först fick ge en nulägesbeskrivning av arbetet med kommunikation och samspel i respektive verksamhet, utifrån en sammanställning av informanternas svar besvarades sedan syftet. Studien visar att barnet/eleven får möjlighet att utveckla kommunikativa/språkliga förmågor som att samspela, tolka och använda olika kommunikativa uttryckssätt i både förskolan och i grundsärskolan. Däremot menar två av förskollärarna och en speciallärare att delaktigheten i kommunikation och samspel med andra barn/elever är låg. Implikationer som framkommit utifrån intervjuerna med förskollärarna är att det kan finnas ett behov av kunskapsutbyte mellan de både professionerna kring didaktiska frågor för att barn med utvecklingsstörning ska kunna bli mer delaktiga i kommunikation och samspel. I samtliga intervjuer framkom att rutinen kring övergången mellan skolformerna kan behöva utvecklas. Det kan behöva skapas fler möten mellan professionerna för att säkra att barnen får behålla och vidareutveckla sina kunskaper och färdigheter i kommunikation och samspel från förskolan när de blir elever i grundsärskolan. För att minimera följderna av sena utredningar behöver rutinerna vid övergångarna utvecklas, så att processen kan starta utan onödig fördröjning.

Syftet med studien är att öka kunskap om hur förskollärarna på olika sätt utifrån erfarenheter resonerar om planering och anpassningar av undervisningen för att stödja barnen i aktiviteter som ställer krav på uppmärksamhet och stillasittande. Metoden som använts för att samla in material är kvalitativa forskningsintervjuer och därefter har materialet analyserats utifrån ett relationellt samt sociokulturellt perspektiv. Resultatet av studien visar att förskollärarna anser sig använda ett flexibelt, lyhört och inkännande pedagogiskt förhållningssätt för att stötta barns deltagande i olika aktiviteter inom förskolans utbildning. Enligt förskollärarna använder de sig av barnens intresse som utgångspunkt i planeringen av aktiviteter även olika konkreta anpassningar och strategier för att understödja barns uppmärksamhet. Anpassningar och strategier som förskollärarna förmedlade att de använde i sin undervisning var konkreta föremål, tydliggörande medierande resurser såsom timglas samt uppdrag som möjliggjorde ett aktivt deltagande. I resultatet framträder även vikten av att förskollärare reflekterar över vilka anpassningar och strategier som är bäst lämpade då dessa kan ha både positiv och negativ inverkan på barns självkänsla och identitetsskapande. Sammanfattningsvis belyser resultatet vikten av att förskollärare har ett medvetet pedagogiskt förhållningssätt, reflekterande sinne där anpassningar och strategier väljs med omsorg med barnets bästa i åtanke.