Studiens syfte är att undersöka och analysera förskollärarnas föreställningar om och förhållningssätt till barn som utmanar i förskolan. Detta för att förstå hur förskollärarna kan påverka barns möjligheter respektive begränsningar i förskolan. Dessa föreställningar och förhållningssätt kan vi undersöka genom att göra en diskursanalys på förskollärarnas utsagor om barn som utmanar. För att uppnå studiens syfte har vi formulerat det i två frågeställningar: Vilka föreställningar synliggörs i förskollärarnas utsagor om barn som utmanar? Vilka förhållningssätt synliggörs i förskollärarnas utsagor om sitt bemötande av barn som utmanar? Vi tar avstamp i det poststrukturella perspektivet med grundläggande antagande om språkets betydelse i människors uppfattningar av verkligheten eftersom språket konstituerar den sociala världen. Poststrukturalism betonar att det inte finns några “sanningar” om verkligheten, utan det är föränderligt och produceras ständigt i olika diskursiva praktiker. Tillsammans med det kategoriska och relationella perspektivet, som utgör våra analytiska verktyg, kan vi synliggöra hur förskollärarna uttrycker skilda föreställningar om och förhållningssätt till barn som utmanar. Vårt empiriska material består av intervjuer med fem verksamma förskollärare från två olika förskolor. Intervjuerna inleds med en fördefinierad situation. Detta presenteras i analys och resultat avsnittet. Förskollärarna fick då möjlighet att reflektera över situationen med hjälp av öppna frågor. Studiens resultat visar att föreställningar om och förhållningssätt till barn som utmanar är mångtydiga. Dessa varierande föreställningar och förhållningssätt har betydelse för barns subjektskapande som även medför möjligheter och begränsningar för barns olikheter.

Syftet med denna studie var att undersöka lärares föreställningar om undervisning av elever med lindrig intellektuell funktionsnedsättning i förskoleklass och i år 7-9. I vår strävan efter att förstå och studera föreställningar har vi valt en kvalitativ ansats med semistrukturerade intervjuer som metod. Sammantaget har tolv semistrukturerade intervjuer genomförts. Insamlade data har presenterats under lämplig temarubrik med tillhörande underrubrik och analys har sedan gjorts med stöd av det relationella perspektivet, det kategoriska perspektivet och dilemmaperpektivet. Resultatet visade hur lärares kompetens, erfarenheter och inställning påverkar deras upplevelse av att undervisa elever med IF och hur vitt skilda upplevelserna kan vara. Vidare framkom i studien vad lärare ser som viktigt att tänka på i undervisning samt hur många lärare ser grundsärskolan som den plats där elever med IF får en undervisning anpassad efter deras behov. Betydelsen av stöd till lärare framträdde tydligt, därmed även speciallärarens/specialpedagogens betydelse för lyckad integrering eller inkludering av elever med IF. Inkluderingstanken måste synas i beslut, organisation och resursfördelning för att god undervisning och omsorg ska kunna existera.

Syftet med arbetet är att undersöka om lärares uppfattning är att de får meningsfull kompetensutveckling kring elever i behov av särskilt stöd.Arbetet ger en översikt av tidigare forskning kring kompetensutveckling. Med hjälp av enkätundersökning ville jag beskriva lärares uppfattning om kompetensutvecklingens tre huvudkomponenter; bakgrund, process och ut-fall, skapar förutsättningar för meningsfull kompetensutveckling kring ele-ver i behov av särskilt stöd.Sammanfattningsvis pekar resultatet på att få lärare uppfattar den kollektiva kompetensutvecklingen kring elever i behov av särskilt stöd som menings-full, medan den individuella kompetensutvecklingen upplevs som menings-full av majoriteten. Resultatet visar också att det är ovanligt med kompe-tensutveckling kring elever i behov av särskilt stöd.

AbstraktHansson, Jenny (2016)"Det komplexa samspelet mellan kunskap, lärande och sociala färdigheter" - Sex berättelser om före detta elevers skolgång på ett SkolveckohemSyftet med denna studie är att ur ett specialpedagogiskt perspektiv bidra med kunskap och öka förståelsen för hur före detta elever på ett Skolveckohem med integrerad skola, uppfattade sin skolgång. Syftet är vidare att få elevers egna berättelser om skolans arbetsmetoder och undervisning bidragit till deras eventuellt vidare studier.Metoden är kvalitativa intervjuer med en narrativ ansats där elevers livshistorier har varit i fokus. Sex djupintervjuer genomfördes med elever som har åtminstone tre terminers placering. Studien lutas dels på Vygotskijs sociokulturella teori där kunskap förstås i relation till sociala och kulturella verktyg. Men också på von Wright's tolkning av Mead's teori om hur "Me and I" utvecklas genom interaktion.De sex livshistorierna i studien visar att eleverna inte kunde leva upp till de förväntningar som skolan med dess lagstiftning hade på dem. Respondenternas berättelser visar en uppfattning av att uppleva sig själv som avvikande. Eleverna upplevde lärarens kroppsspråk som negativt, vilket i sin tur påverkade elevernas självkänsla och självbild negativt. Berättelserna visar också att eleverna upplevde ett motstånd mot sig själv, där de inte kunde acceptera sin diagnos. Det komplexa samspelet mellan lärande, kunskap och sociala färdigheter blev uppenbart vid Skolveckohemmet där skolan kom att vara i fokus och studenten fick växa genom kunskap och lärande, men också genom vikten av ett relationellt förhållningssätt. I analysen kan man se att begreppet tid är viktigt där tiden inte statisk och att eleverna utvecklas genom tid och där också individuella vändpunkter varit viktiga. Man kan också se problematik kring när två alltför olika världar möts.Nyckelord: HVB, livshistoria, NPF, relationellt perspektiv, skolveckohem, scaffoldning, självbild, självkänsla, specialundervisning, hemmasittare. / AbstractHansson, Jenny (2016) “The complex interaction between knowledge, learning and social skills”- The stories of six former pupils' experiences of residential care school placementsMaster degree in Special Education Faculty of Education and Society Malmo University The purpose of the study is from an educational perspective contribute with knowledge and increase peoples understanding, how six pupils´ experiences of residential care school placements perceive their schooling. Furthermore the purpose is to get the pupils´ own perception of good methods in the education (teaching situations) at the residential care school placement and see how they have been prepared for further education (studies). The method is qualitative interviews with a narrative approach where pupils´ life stories have been in focus. Six in-depth interviews were conducted with pupils who have at least three terms of placement.The study leans partly on Vygotskijs´s sociocultural theory where human knowledge and ideas are understood in relation to social and cultural tools. Also on von Wright´s interpretation of Mead´s theory on how ”I and me” evolve through interaction.The six life-stories show that the pupils´ was unable to live up to the expectations that the school and the legislation had on them. They point out social pressure as a factor, where the pupils compares themselves with their classmates and considered their self as deviant. Pupils´ experiencing teacher in the regular school body language as negative which affected the pupils´ self-esteem and self-image negatively. The student's experience was that the teacher thought he was a problem. The stories also show that students experience a resistance against theme-self, where they could not accept their diagnosis. The complex relationship between learning, knowledge and social skills became evident at the residential care school placement where the school came to be in focus and the student had to grow through knowledge and learning but also through the importance of relational approach. This led to a future and a sense of growing by successfully.The analysis from a narrative perspective can be seen that the concept of time is important when time is not static and that the students developed through time. It can also see problems around different worlds, such routines, residential or schools that meet.Keywords: HVB, life history, NPF, relational perspective, residential care school placement, scaffolding, self-image, self-esteem, special education, a stay at home pupil.

Syftet med vår studie är att undersöka barns uppfattningar om förskolans regelverk sett urbarnens perspektiv. Vårt syfte kompletteras med frågeställningar om hur barn uppfattarregler, både de uttalade och outtalade, som finns på förskolan samt upplevelsen av attkunna påverka regelverket. Studien utgår från ett relationellt perspektiv och ur barnsperspektiv. I tidigare forskning redogörs för relevant forskning och litteratur utifrånämnesområdet. Vi har använt oss av en kvalitativ metod med triangulering via observationoch intervju för att belysa våra forskningsfrågor ur flera perspektiv. I studien har det ingått19 barn (5-6 år) och tre pedagoger på en förskola. Studiens resultat visar på att barnsuppfattning om möjlighet att påverka det regelverk som finns på förskolan är begränsade,men barnen visade tydligt på en vilja att få vara delaktiga.

SammanfattningSyftet med utvecklingsarbetet var att få förståelse för den skolsituation som en klass på en gymnasieskola befann sig i. Situationen som kännetecknade klassen var ohållbar och miss-gynnsam, med flertalet elever som riskerade att inte nå kunskapskrav och mål. Arbetet syftade till att utveckla lärares undervisningssätt för optimal tillgänglighet för eleverna, samt att ut-veckla elevernas ansvar för skolarbetet genom ett inkluderande arbetssätt. Vidare var det vik-tigt och relevant för oss som involverade i arbetet att få förståelse för den specialpedagogiska rollen. Rollen har inneburit en styrande och drivande position under processen. Betydelsen av samverkan med lärarna har varit av värde, liksom med skolledningen. Valet av att beakta ett elevnära perspektiv har varit högst väsentligt, vilket betytt att deras åsikter och tankar legat till grund för de insatser som formats. Utvecklingsarbetet ämnade bygga på lärares och elevers delaktighet för att utveckla en främjande och givande lärandesituation. Metoden har haft inslag av aktionsforskning genom att vi som författare till arbetet varit aktiva som specialpedagoger, och deltagit i processen. Arbetet tar vid ett pågående arbete inom skolverksamheten gällande extra anpassningar. En bakomliggande faktor till att fortsätta utvecklingsarbetet var att tidigare insatser inte fått genomslag i tillräcklig omfattning. Utifrån de erfarenheter som hittills erhållits, kommer frågeställningarna omformuleras och ligga till grund för ett fortsatt arbete med klassen. Utvecklingsarbetet har inspirerats av det relationella perspektivet vilket genomsyrar samt-liga insatser. Resultatet gav indikationer på att det relationella ledarskapet har omfattande betydelse, liksom lärares förhållningssätt till att göra undervisningen tillgänglig. Sambandet mellan det relationella ledarskapet och förhållningssättet har i hög grad visat sig vara avgö-rande för en god lärandemiljö. Lärares perspektiv har varit av skiftande karaktär, vilket har varit en fundamental del av hur arbetet utvecklat sig. Slutsatser som är framträdande och relevanta för det fortsatta arbetet är samspelet över professionsgränserna, samt en helhetsbild omfattande individ- och gruppnivå. En avgörande faktor har varit samspelet mellan specialpedagog, lärare och elev, liksom det elevnära, relat-ionella arbetet. Dessa nämnda faktorer lyfts fram som väsentliga och kan utgöra ett kunskaps-bidrag för såväl den skolverksamhet som har berörts som andra skolverksamheter inom gymnasieskolan. Inför det fortsatta arbetet utgår omformuleringen av frågeställningarna från de slutsatser som dragits, och som kommer att ge arbetet ny riktning.

Sammanfattning/abstraktLeth; Angelica (2015). Barn i behov av särskilt stöd i förskolan (Children with special needs in preschool). Specialpedagogprogrammet, Lärande och samhälle, Skolutveckling och ledarskap, Malmö högskolaBakgrund Förskolan har som uppdrag att anpassa verksamheten till alla barn i förskolan och lägga grunden för ett livslångt lärande. Enligt LpFö98 ska ”Barn som tillfälligt eller varaktigt behöver mer stöd och stimulans än andra ska få detta stöd utformat med hänsyn till egna behov och förutsättningar så att de utvecklas så långt som möjligt” (s.5). Min erfarenhet från förskolan är att pedagoger anser att barnet ska anpassa sig samt att beteende ska förändras efter förskolans krav/norm. Det upplevs som svårigheter för pedagogerna att samtala kring vem som anses vara i behov av särskilt stöd, samt vad det särskilda stödet innebär.Syfte och preciserade frågeställningar Syftet med studien är att undersöka vilka barn som pedagoger bedömer vara ”ett barn i behov av särskilt stöd” i förskolans verksamhet utifrån pedagogernas synsätt. Samt vidare beskriva vilket stöd förskolan erbjuder, var är gränsen mellan allmänpedagogiska insatser och särskilt stöd som barnen möter i förskolan.Preciserade frågeställningar•Hur påverkar pedagogernas synsätt identifikationen av barn i behov av särskilt stöd?•Hur beskriver pedagogerna det särskilda stödets utformning?•Var sätter pedagogerna gränsen mellan allmänpedagogiska insatser och särskilt stöd?Teori Studien utgår från systemteorin där helheten påverkas olika beroende på var i systemet det sker en förändring. Genom att använda sig av förändringen innebär det att man måste gå från den rådande ordningen och utmana sitt tänkande till oordning för att utveckla nya konstanter som vi senare använder oss av. Systemets unika delar påverkar i sin tur de andra delarna i systemet som har en gemensam nämnare. Studien lyfter även olika specialpedagogiska perspektiv. MetodStudien utgår från en kvalitativ ansats genom semistrukturerade intervjuer, både individuella och genom fokusgrupper. Intervjuerna har transkriberats utifrån ljudupptagning via diktafon. De tre teman har analyserats ur ett hermeneutiskt perspektivResultat Pedagogerna i studien har i intervjuerna reflekterat utifrån deras egna olika erfarenheter kring att arbeta med barn i behov av särskilt stöd. Barn i behov av särskilt stöd benämndes av pedagogerna utifrån att barnet har en diagnos, andra beteende än pedagogerna själva förstår sig på och okoncentrerade barn. Att ange miljön, gruppstorleken och vad som anses normalt är återkommande när pedagogerna diskuterade och reflekterade över barnets beteende och utveckling. Pedagogernas insatser riktades mest till de barn som utmanade pedagogerna och barngruppen. De reflekterade över att många pedagoger i förskolan ”släcker bränder” och att det blir tillfälliga lösningar med att klara av situationen. Pedagogerna ansåg att det var viktigt att tidigt identifiera barnens individuella behov och de var överens om att det var viktigt med tidiga insatser. Samtidigt förmedlade pedagogerna okunskap kring vem som anses behöva särskilt stöd. Det fanns för alla pedagogerna en inarbetad rutin kring när och hur de fick specialpedagogisk handledning, men den användes enligt pedagogerna i sista hand. En anledning till okunskap kan tänkas vara den handledning som pedagogerna efterfrågade. Det upplevdes som tidskrävande för pedagogerna att ha handledning av olika professioner och återkopplingen till arbetslaget sågs som en extra arbetsuppgift. Specialpedagogiska implikationer Det har inte funnits specialpedagoger som profession i förskolan så länge. Med det behov som aktörerna i studien och tidigare forskningen har visat är att det finns vinster med att implementera specialpedagogisk kompetens i förskolan. Genom specialpedagogen som handledare och ett metakognitivt förhållningssätt kan alla nivåerna i systemet överblickas inom organisationen för att kartlägga var problemen uppstår. Nyckelord: barn i behov av särskilt stöd, förskola, barngruppens storlek, dilemmaperspektiv, kategoriskt perspektiv, relationellt perspektiv

Förskolan utgör en viktig roll i att möjliggöra tidiga insatser för en god och likvärdig uppväxt (SOU 2020:46). I denna studie undersöks en tvärprofessionell samverkansmodell för tidiga insatser som kallas Samverkan för Barnets Bästa (SBB)1. Syftet med studien är att undersöka pedagogers2, specialpedagogers och rektorers uppfattning och erfarenheter av arbetet med SBB. Begreppen barn i behov av särskilt stöd, samverkan och tidiga insatser förklaras utifrån rådande styrdokument och tidigare forskning. Kontextens betydelse i korrelation till dessa tre begrepp, lyfts också fram. I avsnittet teori avhandlas studiens specialpedagogiska perspektiv utifrån det relationella och kategoriska perspektivet. Utifrån innehållsanalysen av intervjuerna med studiens nio informanter framkommer det att relationell kompetens och strävan efter ett empatiskt förhållningssätt framhävs som tydliga framgångsfaktorer för samverkan genom SBB. Dock framkommer en osäkerhet kring vad SBB är, när det bör erbjudas och vilka insatser det kan leda till. Denna osäkerhet lyfts framför allt av rektorerna och pedagogerna, medan specialpedagogerna upplevs väl införstådda i samverkansformens funktion. Studiens viktigaste slutsats visar att tidiga samordnade insatser är viktiga för att upptäcka och motverka ohälsa hos yngre barn i förskolan, samtidigt som ett relationellt förhållningssätt hos personer som möter och arbetar med barn är avgörande för hur insatserna initieras och genomförs. Även tillgång till resurser och specialpedagogisk kompetens inom förskolan visar sig vara en avgörande faktor för att upptäcka tidiga tecken på ohälsa hos barn. Fortsatt forskning behövs för att öka kunskapsspridning kring ett specialpedagogiskt perspektiv på förskolans möjligheter och hinder för samverkan genom SBB med fokus på förskolekontextens betydelse.

Studien grundade sig i skillnaden mellan skolans styrdokuments krav på ett övervägande främjande arbete på organisationsnivå och många skolors upplevelse av att bedriva ett huvudsakligen individfixerat åtgärdande arbete, alltså ”brandkårsutryckningar”. Syftet med studien var att undersöka varför och på vilket sätt tre skolor har valt att starta ett utvecklingsarbete på organisationsnivå för att ändra sin verksamhets förhållningssätt från ett åtgärdande arbete till ett främjande. Studien är en fallstudie som har genomförts på tre skolor. Kvalitativa halvstrukturerade intervjuer, observationer och textanalys har använts för att samla in empiri till studien. Vi valde att använda oss av systemteori för att förklara processerna i den skolutveckling som skett på de undersökta skolorna. De kategoriska och relationella perspektiven valdes också ut som analysverktyg. De användes både för att förklara hur skolornas syn på elever har skiftat från ett kategoriskt till ett relationellt perspektiv samt för att skapa förståelse för hur ett främjande arbete kan organiseras för att gynna alla elevers lärande och måluppfyllelse. Resultatet visade att samtliga skolor upplevde ett förändrat förhållnings- och arbetssätt genom den genomförda skolutvecklingen. Ett antal framgångsfaktorer och utmaningar i att bedriva ett skolutvecklingsarbete identifierades såsom bland annat en tydlig ledare, en tydlig vision, att personalen lär tillsammans, långsiktighet i utvecklingsarbetet. Samtliga skolor upplevde att de efter skolutvecklingsprojektet antagit ett utbrett relationellt perspektiv och att de i större utsträckning anpassade organisationen utifrån elevernas behov efter utvecklingsarbetet än de gjorde tidigare.

Syftet med denna studie har varit att undersöka hur verksamma pedagoger definierar kategorin barn i behov av särskilt stöd, hur pedagogerna arbetar för att inkludera barn i behov av särskilt stöd, samt vilka hinder som pedagogerna möter när det gäller det inkluderande arbetet i förskolan. Syftet har till stor del växt fram utifrån våra egna upplevelser där vi sett att alla barn inte alltid inkluderas i förskolans verksamhet. För att få svar på våra forskningsfrågor utgick vi från kvalitativa intervjuer i form av en semistrukturerad intervjuguide där sex förskollärare samt tre barnskötare intervjuades, alla verksamma i förskolan. Resultatet från de nio intervjuerna har analyserats med hjälp av det relationella samt det kategoriska perspektivet. Resultatet av vår studie visar att verksamma pedagoger definierar kategorin barn i behov av särskilt stöd på olika sätt. En del pratar om diagnoser och vissa om “andra svårigheter”. Flertalet av de intervjuade pedagogerna pratar om barn med behov av särskilt stöd och inte om barn som är i behov av särskilt stöd. Alltså beskrevs barnen utifrån deras svårigheter medan ett fåtal antydde på att svårigheter kan uppstå i situationer och att individuella anpassningar därefter behövs göras. Vidare visade resultatet på att individuella anpassningar kan vara svåra att göra då alla barn är olika och behöver olika sorters stöd, därav kan det vara svårt att hitta precis de anpassningar som behövs för att hjälpa barnet. Det visade sig finnas en del olika utmaningar i arbetet med barn i behov av särskilt stöd. En del pedagoger uttryckte att de kände sig otillräckliga, att de hade brist på kunskap samt att de hade dåligt samvete. Några andra pedagoger ansåg att den stora utmaningen låg i hur extra resurser ska fördelas, det vill säga om resurser ska användas för hela barngruppen eller endast för ett specifikt barn. Pedagogerna nämner olika strategier som de använder sig av för att inkludera barn i behov av särskilt stöd. Den mest dominerande strategin var att dela in barnen i mindre grupper, detta för att öka tryggheten och ge alla barn i den mindre gruppen lika stort utrymme att dels komma till tals och få stöttning av pedagogen. Andra strategier var att anpassa lärmiljön samt att anpassa undervisningen utifrån barnens behov.