The study examines conceptions of identity among girls with foreign background. The aim was to study how identity is understood by the girls based on ethnicity, images of the origin, the value of gender and the meaning of the family. The theoretical approach was post-colonial theory based on Stuart Hall in combination with gender theory by Yvonne Hirdman. The study was conducted using qualitative individual interviews of open character with six girls. They were aged 17-18 years old and were born in Sweden or had lived here since the age of six. The results show that marking difference and creating borders to others are important aspects of identity. Gender is understood by binary opposites which are partly incorporated in their conceptions of identity. The family was a central part of the conception of identity because of its function as a link to both ethnicity and origin. A conclusion is that although ethnicity seems to be more negotiable than gender, both are social categories that the girls have to relate to, despite their wish not to be categorized.

Studiens syfte är att se hur individualistiska och kollektivistiska värderingar kan förstås ur ett intersektionellt perspektiv med fokus på kulturell identitet. I ett bekvämlighetsurval hittade vi respondenter från Mellanstadskommuner i klasser för SFI (Svenska För Invandrare) och SAS (Svenska som Andra Språk) samt kollektivboenden för ensamkommande flyktingbarn. Genom att utföra studien på svenska studenter på två olika gymnasieskolor samt japanska individer erhölls referenspunkter i förhållande till Hofstede’s data gällande kulturella värderingar och dimensioner. Respondenterna fick svara på ett enkätformulär som är utformat av Ph.D. Reggie Pawle utifrån Hofstede’s identitetsdimension och översatt av uppsatsens författare till svenska, samt till Japanska av en japansk översättare. Resultatet utgör en samling tabeller och intressanta iakttagelser som t.ex. att ungdomar med utländska föräldrar svarat på enkäten utifrån olika kulturella värderingar vilket stämmer in med tidigare forskningars rapporter att dessa ungdomar slits mellan sina föräldrars kultur och den nya. Teoretiska jämförelser påvisar att det finns intersektionella tendenser. / The purpose of this study is to see how individualistic and collective values can be understood from an intersectional perspective, focusing on the cultural identity. In a convenience sample we found respondents from Middle sized municipalities in classes for SFI (Swedish For Immigrants) and SAS (Swedish as a second language) as well as collective homes for unaccompanied refugee children. By performing the study on Swedish students at two high schools and Japanese individuals we obtained reference points in relation to Hofstede's data on cultural values and dimensions. Respondents were asked to answer a questionnaire form designed by Ph.D. Reggie Pawle based on Hofstede's identity dimensions and translated by the essay writers into Swedish, and Japanese by a Japanese translator. The result is a collection of tables and interesting observations such as that young people with foreign parents responded to the survey based on different cultural values which fits in with previous research reports that these young people are torn between their parents' culture and the new. Theoretical comparisons indicate that there are intersectional trends.

Det övergripande syftet med den här uppsatsen är undersöka hur barn och unga upplever kultursatsningar som berör dem. Frågeställningar som har använts för att nå fram till syftet är: Hur ser barn och unga på offentligt finansierade kultursatsningar jämfört med egen kulturell aktivitet? Hur ser barn och unga på medbestämmandefrågor? Upplever barn och unga att de kan påverka kultursatsningar som görs i den utsträckning som de vill? Hur skulle barn och unga vilja utforma kultursatsningar för dem om de fick bestämma? Hur tänker barn och unga om artikel 12, 13 och 31 i Konventionen om barnets rättigheter? Skiljer barn och unga på begrepp som kultur och fritid? Påverkar det pågående paradigmskiftet som barndomsbegreppet och barnkulturbegreppet genomgår barns och ungas syn på kultursatsningar som berör dem? Jag har genomfört en materialinsamling i form av en skriftlig enkät som ca 700 skolbarn har besvarat och en kvalitativ del där jag genom 21 intervjusamtal och ett tjugotal spontana samtal har frågat barn och unga i åldrarna 4 till 17 år om hur de ser på kultur och kultursatsningar. Jag använder här även ungas svar från en av BO´s webbfrågor. Studien vilar på en hermeneutisk grund där tidigare teoretiskt material och forskning har använts kring utgångspunkter som makt och diskurs, barndom och barndomsdiskurser, kultur och barnkultur, barnets rätt till sitt eget perspektiv samt metoder och tillvägagångssätt vid materialinsamling från barn och unga. Jag har vid sammanställning av materialet från mina informanter funnit att barn och unga vill i större utsträckning än nu bli tillfrågade angående satsningar på deras kultur och fritid. Barn och unga skiljer inte på begrepp som kultur och fritid, de vill nås av mer kultur och de vill vara med och utforma kulturutbudet så att det passar deras ekonomi och situation. De vill även bli informerade och få återkoppling om vad som sker avseende deras kultur och fritid. Missnöje finns vad det gäller tidigare satsningar som har nått dem och det finns en åldersegmentering vad det gäller synen på kultur- och fritidssatsningar, synen på offentligt finansierad kultur och på de egna uttrycken. De yngsta barnen möter kultur helt på de vuxnas villkor, 6- 12 åringarna är positiva, entusiastisk och har höga förväntningar på kultursatsningar medan 12 åringarna och upp till gymnasieåldern är negativa till kultur överhuvudtaget och gymnasieungdomarna tror inte på att några löften om kultursatsningar kommer att infrias. Det är främst de äldre informanterna som har kunskap om Konventionen om barnets rättigheter och det är även i de äldre informanternas samt i 6- 12 åringarnas svar som jag ser ett förändrat barndomsbegrepp och barnkulturbegrepp. Jag har även funnit att vuxna och barn och unga har olika syn på kulturbegreppet samt att det behövs nya kanaler och arenor för barn och unga att komma till tals.

This ethnographic study explores treatment practices and staff-resident interaction at a detention home for young men, drawing on video recorded conversations and interviews. It investigates ideological dilemmas inherent in the institutional setting and how these produce complex subject positions to uptake, negotiate or refuse. Study I explores a core treatment dilemma: coercion vs. freedom, involving the dual institutional goal of coercing residents into norm abiding behavior and of producing individuals who behave "properly" out of their own free will. It focuses on staff members’ talk about token economy, illuminating rhetorical resources deployed to avoid the troubled subject position of a disciplinarian. Study II investigates disciplinary humor, illuminating how humor is used both to impose and disrupt social order. It shows how staff members and youths skillfully deploy humor in negotiating local hierarchies related to authority, generation, and age. Humor was also found to be a useful way of navigating ideological dilemmas. Study III explores behavior modification practices, focusing on how selfassessment practices can be conceptualized as responsibilization that emphasizes self-regulation. It documents the participants’ engagement in strategic deployment of specific subject position relations, “young boy”-caregiver rather than delinquent-disciplinarian. In brief, the thesis shows that subject positions are essentially co-constructed, and how positions related to age are highly relevant in this institutional setting. Paradoxical aspects of subject positions provide discursive resources that can be deployed to navigate ideological dilemmas such as that of coercion vs. freedom, but also to handle issues of authenticity. / Denna etnografiska studie undersöker behandlingspraktiker och interaktion mellan personal och ungdomar på ett särskilt ungdomshem för unga män. Materialet består framförallt av videoinspelad interaktion och intervjuer. I studien utforskas ideologiska dilemman samt hur dessa producerar komplexa subjektspositioner att uppta, förhandla om eller neka. Studie I undersöker ett huvuddilemma: tvång vs. frihet, vilket involverar de dubbla institutionella målen att tvinga ungdomarna till önskvärt beteende och att producera individer som beter sig ”korrekt” av egen fri vilja. Fokus ligger på personalens tal om teckenekonomi och studien synliggör retoriska resurser som används för att undvika positionen ”disciplinär personal”. Studie II utforskar disciplinerande humor och synliggör hur humor används både för att skapa och omskapa den sociala ordningen. Studien visar hur personal och ungdomar skickligt använder humor i förhandlingar om lokala hierarkier relaterade till auktoritet, generation och ålder. Humor var också ett sätt att navigera ideologiska dilemman. Studie III undersöker beteendemodifieringspraktiker, med fokus på hur självutvärdering kan förstås som responsibilisering med fokus på själv-reglering. Studien dokumenterar deltagarnas strategiska användning av specifika subjektspositionsrelationer, ”liten pojke”-vårdare snarare än ungdomsbrottsling-disciplinär personal. Sammantaget visar avhandlingen att subjektspositioner i grunden är samkonstruerade och att positioner rörande ålder är ytterst relevanta i denna kontext. Paradoxala aspekter av subjektspositioner bidrar med diskursiva resurser vilka kan användas för att hantera ideologiska dilemman och för att hantera frågor rörande autenticitet.

Background and aim: As an experienced paediatric nurse I have recognised that adolescents with persistent chronic childhood diseases fall between two chairs. International studies support this recognition. Norwegian adolescents with juvenile idiopathic arthritis are no exception. Chronic arthritis from childhood might have far-reaching consequences for the growth and development of the child, and for the family and community. The fact that a considerable proportion of children with JIA continue to have active disease and disease residua through adolescence into adulthood underlines the importance of illuminating the situation in a public-health perspective. Through this study I aim at exploring physical and psychosocial health among young adults with JIA in a life-span perspective from childhood and adolescence into adult life. Methods: The thesis has a qualitative and a quantitative approach. Study I had an abductive explorative design. The experiences and perceptions of health-care transition were explored by focus-group interviews with young people with JIA and related health professionals respectively. Qualitative content analysis was utilised. Study II had an abductive explorative design with qualitative interviews to explore young adults’ experiences of living with JIA in a life-span perspective. Qualitative content analysis was utilised. Study III had a longitudinal deductive design. The standardised questionnaires of Health Assessment Questionnaire, General Health Questionnaire version 30, and Visual Analogue Scales of pain, fatigue, and illness were utilised to explore physical ability, psychosocial health, pain, fatigue, and illness in a cohort of patients with JIA 18.3 years after symptom-onset. Comparisons with baseline and first follow-up were performed. Data were analysed by descriptive statistics and non parametric tests. Study IV had a cross-sectional deductive design. In addition to the questionnaires utilised in study III, the questionnaire of SF-36 Health Survey and data on education, employment, need of assistive equipment at work, and use of health services the previous year were employed. Comparisons with Norwegian population- based data were performed. Data were analysed by descriptive statistics, and parametric and non parametric tests. Findings: In study I, ability to live a meaningful and responsible adult life seemed to be a common goal. Obstacles for the young people were the nature of the disease, a lack of focus on transition processes, and overprotective parents and health professionals. Obstacles for the health professionals were lack of inter-professional and inter-institutional formal co-operation and agreed practice, and lack of competence on adolescent development and health. Study II demonstrates that living with JIA implies a constant oscillation between struggle and adjustment to an insecure everyday life and an unpredictable life course. This was expressed as bodily experiences of limitation and freedom, interpersonal experiences of being included or set on the sidelines, and intrapersonal perceptions of insecurity and confidence. Of the 55 young adults with JIA in study III, 21 reported physical disability, and 12 reported psychiatric distress within the clinical range. Furthermore, 26 patients reported illness, 27 pain, and 33 fatigue above 10 on the VAS scale (0-100). Significant correlations were found between physical disability, pain, illness and fatigue, and between psychiatric distress, pain, and fatigue. Comparisons from first to second follow-up of the cohort showed no significant changes in physical or psychosocial functioning, pain, or fatigue. In study IV, physical ability and pain were significant predictors of the average variation of physical health while psychiatric distress and female gender were significant predictors of the average variation of mental health. Impaired physical health was associated with low rates of psychiatric distress. As compared to the general Norwegian population, impaired HRQL in the physical domain was found, but not in the mental domain, and a higher level of education, but similar employment rate. Conclusion: The four studies demonstrate complementary findings. Discrepancies between interviews and inquiries indicate that the interviews illuminate a depth and breadth of life with JIA in a life-span perspective that not is possible to unveil solely by standardised inquiries. Although persistent favourable outcomes are found physically and psychosocially from first to second follow-up, young adults with JIA reveal that life with JIA encompasses struggle and adjustment to an insecure life situation physically, psychologically, and socially. / Bakgrunn og mål: Mange års erfaring som pediatrisk sykepleier har vist meg at unge mennesker med kroniske barnesykdommer faller mellom to stoler i overgangen til voksent liv. Internasjonale studier støtter denne erfaringen, og norske ungdommer med juvenil idiopatisk artritt er ikke noe unntak. Kronisk barneleddgikt kan ha vidtrekkende konsekvenser for barnets vekst og utvikling, for familien og samfunnet for øvrig. Det faktum at mange barn fortsetter å ha aktiv sykdom og senvirkninger av sykdommen gjennom ungdomsårene og inn i voksent liv, understreker betydningen av å belyse de unges helse og livssituasjon i et folkehelseperspektiv. Gjennom denne avhandlingen ønsker jeg å undersøke fysisk, psykisk og sosial helse blant unge voksne med barneleddgikt i et livsløpsperspektiv. Metode: Avhandlingen har en kvantitativ og en kvalitativ tilnærming. Studie I hadde en abduktiv eksplorerende design. Gjennom fokusgruppeintervjuer med respektivt unge mennesker med barneleddgikt og helsepersonell innen revmatologi ble opplevelser og erfaringer med overgangen til voksenhelsetjenesten undersøkt. Kvalitativ innholdsanalyse ble benyttet. Studie II hadde også en abduktiv eksplorerende design med kvalitative intervjuer for å utforske livet med barneleddgikt blant unge voksne i et livsløpsperspektiv. Kvalitativ innholdsanalyse ble benyttet også her. Studie III hadde en longitudinell deduktiv design. Standardiserte spørreskjemaer om fysisk funksjon (Health Assessment Questionnaire), psykososial helse (General Health Questionnaire versjon 30), og sykdomsfølelse, smerte og trøtthet (Visual Analogue Scales) ble anvendt for å undersøke selvvurdert helse blant kohorten 18.3 år etter symptomdebut. Sammenligning med baselinestudien og første oppfølging ble gjort. Deskriptiv statistikk og non parametriske tester ble benyttet i dataanalysen. Studie IV var en deduktiv tverrsnittsstudie. I tillegg til spørreskjemaene som ble benyttet i studie III, ble spørreskjemaet SF-36 Health Survey benyttet for å undersøke selvvurdert helserelatert livskvalitet. Data fra telefonintervjuet om utdanning, yrkesaktivitet, behov for hjelpemidler på jobb, og behov for helsetjenester siste året ble inkludert. Sammenligninger ble gjort med norske normdata. Deskriptiv statistikk, parametriske og non parametriske tester ble benyttet i dataanalysen. Funn: Studie I viste at det å være i stand til å leve et meningsfylt og ansvarsbevisst voksenliv var et felles mål. Hindringer for de unge viste seg å være sykdommens natur, manglende fokus på overgangsprosessen, og overbeskyttende foreldre og helsepersonell. Hindringer blant helsepersonell var mangel på formelt samarbeid og omforent praksis på tvers av profesjoner og institusjoner, og mangel på kompetanse om ungdoms helse og utvikling. Studie II viste at livet med barneleddgikt innebærer en konstant veksling mellom kamp og tilpasning til et usikkert dagligliv og et uforutsigbart livsløp. Dette kom til uttrykk i erfaringer om kroppslige begrensninger eller frihet, interpersonlige opplevelser av å bli inkludert eller satt til side, og intrapersonlige opplevelser av usikkerhet eller trygghet. Blant de 55 unge voksne med barneleddgikt i studie III rapporterte 21 fysiske funksjonshemninger og 12 psykiatrisk distress. Videre rapporterte 26 pasienter sykdomsfølelse, 27 smerter, og 33 trøtthet med en skåring på 10 eller mer på VAS-skalaene (0-100). Signifikante korrelasjoner ble funnet mellom fysisk funksjonshemning, smerter, sykdomsfølelse og trøtthet, og mellom psykiatrisk distress, smerter og trøtthet. Sammenligninger fra første til andre oppfølging av kohorten viste ingen signifikante endringer i fysisk eller psykisk funksjonsevne, smerter eller trøtthet. Studie IV viste at fysisk funksjons-hemning og smerter var signifikante prediktorer for den gjennomsnittlige variasjonen i fysisk helse, mens psykiatrisk distress og kvinnelig kjønn var signifikante prediktorer for den gjennomsnittlige variasjonen i mental helse. Sviktende fysisk helse var ikke assosiert med psykiatrisk distress. Sammenlignet med norske normdata fant vi sviktende helserelatert livskvalitet i det fysiske domene, men ikke i det mentale domene, og høyere utdanningsnivå, men ingen forskjell i yrkesaktivitet. Konklusjon: Funnene fra de fire delstudiene kompletterer hverandre. Diskrepansen mellom funnene fra intervjuene og spørreskjemaene belyser en bredde og dybde i opplevelsene avlivet med barneleddgikt som det ikke er mulig å avdekke bare gjennom bruk av standardiserte spørreskjemaer. Selv om funnene viser vedvarende positive utfall av sykdommen både fysisk og psykososialt fra første til andre oppfølging, viser unge mennesker med barneleddgikt at livet innebærer kamp og tilpasning til en usikker livssituasjon fysisk, psykisk og sosialt.

Föremålet för min undersökning är Karin Boyes roman Kris och intentionen har varit att finna en nytolkning av den ofta biografiskt lästa texten. Syftet var att redogöra för hur romanen synliggör samtidens patriarkala maktordning som genomsyrar samhällets auktoriteter och reducerar det kvinnliga subjektet. Undersökningen har också innefattat hur huvudpersonen Malin tar sig ur krisen genom att återupprätta egenviljan och erkänna driften som en naturlig del av jaget.      Med utgångspunkt i textens litterära kvaliteter och med ett kritiskt feministiskt perspektiv har jag analyserat framställningen av romanens kritiska tendens som ett uttryck för kvinnlig frigörelse. Malin genomgår en värdemässig identitetskris vilket är romanens centrala tema och samtidigt en möjlig allegori över samtidens sociala omvälvningar. Krisen utgörs av en inre splittring där uppbrottet från traditionella och religiösa förordningar är den enda räddningen undan självutplåning. Utöver ramberättelsen om Malins kris finns inslag av varierande textkaraktär som brev, dikter och dialoger som splittrar huvudberättelsen. Formens experimentella utförande polemiserar på detta sätt mot den traditionella romankonsten och förstärker temats kritiska tendens. Därav samverkar form och innehåll i ett ifrågasättande av samtidens förtryckande normer, reaktionära auktoriteter och traditionens “absoluta sanningar”.

Attention Deficit Hyperactivity Disorder (ADHD) är ett neuropsykiatriskt funktionshinder som inte bara har ökat bland barn, utan även hos vuxna. Enligt Socialstyrelsen beror denna ökning på att det finns en större kunskap om diagnosen och symtomen märks tydligare i och med att vi nu lever i ett informationssamhälle med högre kognitiva krav. I framförallt USA har det blivit populärt att använda sig av ADHD-coacher som ett komplement till medicin och terapi. Metoden existerar i Sverige, men den ingår inte som en behandlingsform som erbjuds eller föreslås till individer som får diagnosen ADHD. Syftet med denna studie är att ge mer kunskap om ADHD-coaching samt att jämföra denna metod med andra behandlingsalternativ som ges till en individ med ADHD diagnos. Jag har utgått ifrån ett salutogent perspektiv med Antonovskys KASAM som stöd, då jag tittat på det kognitiva området och vidare empowerment i förhållande till det psykosociala stödet. Resultatet av studien visar på att det finns effektiva behandlingsmetoder för ADHD, men att införa ADHD-coaching som metod kan motiveras då denna metod är specifikt inriktad på ADHD och visar på effekt i U.S.A. Empirin i studien består av vetenskapliga artiklar och facklitteratur i ämnet. Det framgår också i studien att det finns behov av fler vetenskapliga studier både om ADHD-coaching som metod och om andra behandlingsmetoder för framförallt vuxna med ADHD diagnos. / Attention Deficit Hyperactivity Disorder (ADHD) is a neuropsychiatric impairment that not only has increased in children but also in adults. It is considered by the Swedish National Board that the increase directs us to a greater knowledge of the diagnosis and the symptoms are more noticeable now since we live in an information society with higher cognitive demands. Foremost in USA, it has become popular to use ADHD coaches as a method complementary to medicine and therapy. The method does exist in Sweden, but it is not a treatment that individuals are informed of or even suggested as a complementary. The purpose of this study is to increase awareness of ADHD Coaching and comparing the method to other treatments for people with ADHD. The results showed that there are effective methods for ADHD, but ADHD Coaching would be a good complementary as it is tailored for the symptoms of ADHD. Viewed from Antonovskys salutogenic perspective, I have used KASAM to support the cognitive aspect and I have used empowerment to support the psychosocial aspect of treatments. My studies and empirical material includes peer reviewed articles and literature on the subject. The results show a need for more empirical studies of ADHD Coaching as well as therapeutically methods for adults with ADHD in particular.

The aim of this study was to create an understanding about what kind of knowledge social workers, that work in social services, use in determining a child's participation in an investigation with the focus on the child's maturity and age. We also had the aim to get an understanding about if the reasoning about a child's maturity could lead to learning. With a qualitative approach and with semi structured interviews, seven social workers were interviewed. We were inspired of an hermeneutical approach. As the theoretical starting point, the concepts of knowledge, discretion and learning were used to analyze our data.  The conclusion of this study was that social workers use a combination of several knowledge forms when assessing children's participation based on maturity. Tacit knowledge, scientific knowledge and institutionalized knowledge were used mainly to gather information to assess the maturity of the children. Articulated knowledge and bodily knowledge were used in the reasoning in how to make children participated. The use of several forms of knowledge in combination with the reasoning of children's participation based on maturation leads to learning. However, the social workers implied that the children's participation wasn’t depending on maturity, rather that maturity only determined in which way the child was going to be participated.

Antalet HIV-positiva personer i världen ökar och sjuksköterskor behöver därför ha adekvat kunskap kring hur det är att leva med humant immunbristvirus (HIV). Att leva med HIV som ungdom och ung vuxen kan upplevas vara extra svårt då dessa individer befinner sig i en känslig övergångsålder. Syftet till denna litteraturstudie var därför att belysa ungdomars och unga vuxnas upplevelser av att leva med humant immunbristvirus (HIV). Studien är en allmän litteraturstudie där en innehållsanalys användes för att få fram resultatet. Totalt identifierades tio olika kategorier vilka resulterade i fyra teman: När livet stannar upp, Jag i relation till andra, Sjukvårdsrelaterade faktorer och När livet går vidare. Att leva med HIV som ungdom och ung vuxen upplevdes vara svårt och påverkades av stigmatisering i samhället. Hemlighetshållande av diagnosen kunde påverka den sexuella hälsan och läkemedelsföljsamheten. Relationerna till sjukvårdspersonalen upplevdes vara betydelsefulla vilket tillsammans med stödgrupper kunde bidra till ett ökat självförtroende och acceptans kring sjukdomen. Rätt kunskap om HIV och ett holistiskt synsätt är vitalt för att sjuksköterskor ska kunna ge en personcentrerad omvårdnad till dessa ungdomar. Mer forskning kring upplevelsen av att leva med HIV behövs. / The number of HIV-positive individuals in the world is increasing and nurses therefore need adequate knowledge about living with human immunodeficiency virus (HIV). Living with HIV as a youth and young adult can be hard since these individuals are in a sensitive transition age. The purpose of this literature study was to highlight the experiences of living with human immunodeficiency virus (HIV) as a youth and young adult. This study is a general literature study where a content analysis was used to reach the results. Ten different categories were identified which resulted in four themes: When life stops, I in relations to others, Health-care related factors and When life goes on. Living with HIV as a youth was found to be difficult and was affected by stigmatization in society. Trying to keep the diagnosis a secret could affect sexual health and drug adherence. Relationships with healthcare professionals were found to be significant, which together with support groups could contribute to increased self-confidence and acceptance about the disease. It’s vital for nurses to have correct knowledge about HIV and a holistic approach to be able to provide a person-centred care. More research on the experience of living with HIV is needed.

No description available.