Denna studie har ämnat undersöka hur ett biotopskyddsområde påverkar avkastningen för en privat skogsägare. Bildandet av ett biotopskyddsområde ses som ett ingrepp i den privata äganderätten där skogsägaren får sin mark inlöst och i utbyte utgår en ersättning från staten per hektar skogsmark som ingår i biotopskyddet. För att ta reda på hur skogsägaren påverkas av bildandet av biotopskyddsområden har studien utgått från befintliga data. Detta i form av statistik från Skogsstyrelsen där nybildade biotopskyddsområden och ersättningen för dessa presenteras. Vidare, för att stärka variablernas kvalitet i studien och för att få en övergripande förståelse för hur ersättningen står sig gentemot en fortsatt drift av skogen har fem intervjuer gjorts med personer från organisationer inom det svenska skogsbruket. I och med att studien använt sig av en kvantitativ och en kvalitativ metod anses det metodologiska tillvägagångsättet vara likt mixed methods.    Resultatet visade att den statliga ersättningen för biotopskyddsområden stod sig i dryga 85 år gentemot avkastningen som en fortsatt drift av skogen i genomsnitt skulle ge. Vid medelmåttig bonitet, arrondering och ett marknadsläge med normala till höga virkespriser är ersättningen enligt merparten av intervjupersonerna skälig. Genom intervjuerna framgick också att det inte var ersättningens nivå som var problemet. Några av intervjupersonerna antydde att skogsägare med bra arrondering, närhet till vägar och hög bonitet på sitt skifte inte var lika gynnade av ersättningen. Det var således dessa faktorer som intervjupersonerna ansåg påverkade avkastningen från skogen mest.    Diskussionen kring resultatet och de svar och åsikter som samlats in via statistik och intervjuer visade att det var avsaknaden av pengar som var det främsta monetära problemet kring ersättningen. Staten avsätter inte nog med pengar för de marker som de vill skydda, därför får oftast inte skogsägaren pengarna direkt utan får vänta i bildandet av biotopskyddsområden. Vidare påverkar ingreppet skogsägaren i termer som inte går att mäta i kronor, det är här som äganderätten och ingreppet i den blir central. Familjearv blir inlösta och en av organisationerna som intervjuats menar att staten försöker pruta med markägaren. Vissa gånger även skrämma markägaren med hot om rättegång om de inte godtar ett anbud från staten.          Sammanfattningsvis visar studiens resultat på att skogsägaren på kortare sikt inte påverkas negativt, sett ur ett avkastningsperspektiv, eftersom ersättningen är representativ gentemot avkastningen som en generation skulle få ut av skogen. Ersättningen för biotopskyddsområdet avser enligt nu gällande regler emellertid en allframtidsöverlåtelse, avkastningen som senare generationer skulle fått ut av skogen går då förlorad. Ingreppet påverkar också skogsägarens privata äganderätt, vilket troligtvis inte kan värderas i termer av pengar. / This study is intended to investigate how a biotope protection area affects the yield of a private forest owner. The formation of a biotope protection area is seen as an engagement of the private property right where the forest owner gets his land redeemed and in exchange a compensation is paid by the state per hectare of forest land included in the biotope protection. In order to find out how the forest owner is affected by the formation of biotope protection areas, the study has been based on existing data. This is in the form of statistics from the Swedish Forest Agency, where newly formed biotope protection areas and the compensation for these are presented. Furthermore, in order to strengthen the quality of the variables in the study and to gain an overall understanding of how the compensation is in relation to the continued operation of the forest, five interviews have been made with people from organizations in the Swedish forestry industry. Since the study used a quantitative and a qualitative method, the methodological approach is considered to be similar to mixed methods.    The result showed that the state compensation for biotope protection areas stood at more than 85 years compared to the return that the continued operation of the forest would on average provide. In the case of mediocre quality, arrest and a market situation with normal to high wood prices, the remuneration according to most of the interviewees is reasonable. The interviews also showed that the problem was not the level of compensation. Some of the interviewees suggested that forest owners with good arrest, proximity to roads and high quality at their turn were not as favored by the compensation. It was thus these factors that the interviewees considered most affected the yield from the forest.    The discussion about the results, answers and opinions gathered through statistics and interviews showed that it was the lack of money that was the main monetary problem regarding the compensation. The state does not allocate enough money for the grounds that they want to protect, therefore the forest owner usually does not receive the money directly, but has to wait in the formation of biotope protection areas. Furthermore, the engagement affects the forest owner a lot in terms that cannot be measured in SEK, it's here that the ownership and the intrusion into it becomes central. Family inheritance is redeemed and one of the organizations interviewed believes that the state is trying to bargain with the landowner. Some times even scare the land owner with the threat of trial if they do not accept a bid.      In summary, the study's results show that the forest owner in the shorter term is not adversely affected, from a yield perspective, since the compensation is representative of the return that a generation would get in return of the forest. However, the compensation for the biotope protection area, according to current rules, refers to an all-time transfer, the yield that later generations would have received from the forest is then lost. Engagement also affects the forest owner's private ownership, which probably cannot be valued in terms of money.

This Bachelor Thesis examines sampling as creative process in relation to friction between users and creators. The goal of this thesis is to create an understanding of the relations involved in creative processes and explore sustainable manner of working with processes. To explore creative processes, sampling is interpreted in relation to music production and the musical culture involved in shaping of worlds. Sampling is the processes of creating from what already is in a way of involving the users and creators with the past, present and future. The friction of creative processes involves an understanding of innovation and originality that questions existing principles. Sampling in relation to friction is about boundaries, how do we involve ourselves in an accountable process and what is appropriation in relation to creative engagement? / Det här kandidatarbetet undersöker sampling som en skapandeprocess i relation till användare och deltagare. Syftet med undersökningen är att skapa en förståelse för de relationerna involverade i en skapandeprocess och utforska hållbara aspekter av att arbeta med processer. För att undersöka skapandeprocesser förstås sampling i relation till musikproduktion och musikkultur som världskapande. Sampling möter skapandeprocesser med det redan befintliga genom att involvera användaren och deltagaren i dåtid, nutid och framtid. Friktionen i skapandeprocesser prövar förståelsen av innovation, originalitet och ägande. Sampling i relation till friktion handlar om gränser, hur kan vi involvera oss i ett ansvarfullt skapande och vad är appropriering i relation till skapandeprocesser?

Huvudregeln i svensk rätt är att var och en ska ha sin egendom tryggad från övertaganden genom tvång. Den kan dock åsidosättas om det är befogat av angelägna allmänna intressen. Ledningsrätt för allmänt ändamål kan vara ett sådant intresse. Fastighetsägare som tvingas upplåta mark till ledningsrätt ska vara tillförsäkrad full ersättning för förlusten. Ersättningen ska utgå från det skadeståndsrättsliga perspektivet om oförändrad förmögenhetsställning. Fastighetsägaren ska inte förlora något på upplåtelsen. Bedömningen av skadans värde görs normalt utifrån marknadsvärdeminskningen på den berörda fastigheten. Marknadsvärdet av fastigheten före skadan jämförs med marknadsvärdet efter skadan. Marknadsvärde är dock ett teoretiskt begrepp som enbart kan bedömas, inte räknas fram med fullständig säkerhet. En konsekvens är att det vid marginella intrång är mycket svårt att värdera skadan utifrån de angivna ramarna. Värdet av det upplåtna området kan därför istället direktuppskattas. I praxis har det visats att HD dömt ut ersättning vid marginella intrång för obetydliga skador som inte varit möjliga att bedöma på annat sätt än skönsmässigt. Lantmäteriet har, för att förenkla värderingen av vissa fall av intrång, infört normer för bedömningen. Dessa normer är inte heltäckande, vilket leder till att förrättningslantmätare i den konkreta handläggningen använder metoder som tar tid och inte är kostnadseffektiva i förhållande till de ersättningsnivåer som beslutas. Det finns därför ett behov av att införa normer som förenklar handläggningen, särskilt vid marginella intrång. Vid utformningen av normer är en svår fråga vem som ska stå för osäkerheten som följer av en värdering. Är det rimligt att fastighetsägare blir något överkompenserade genom intrångsersättningen? Normer som syftar till att förenkla värderingen bör rimligtvis ha en viss säkerhetsmarginal som säkerställer att fastighetsägare som blivit utsatt för upplåtelse eller markövertagande får full kompensation.

Denna uppsats behandlar könskvotering till bolagsstyrelser. Sverige har alltjämt motsatt sig kvotering som ett medel för att nå en jämnare könsfördelning. Trots redovisade fördelar, främst avseende bolagens ekonomiska effektivitet, har reglerna ansetts inskränka aktieägarnas äganderätt att fritt utse styrelseledamöter. Utifrån egendomsskyddet i RF kan däremot konstateras att det inte rör sig om en otillåten inskränkning av äganderätten. Inom ramen för Europeiska unionens samarbete beslutades nyligen om ett direktiv som ska främja en jämnare könsfördelning bland styrelseledamöter i börsnoterade bolag. I egenskap av medlemsstat förväntas Sverige implementera direktivet och uppfylla de fastställda kvoterna. Det är därför av intresse att analysera direktivets utformning, innehåll och ändamålsenlighet. Direktivet uppvisar flertalet brister. Det gäller såväl direktivets materiella innehåll som dess förenlighet med subsidiaritets-och proportionalitetsprincipen. Vidare kan riktas kritik mot den rättsliga grund som direktivet vilar på. Till fördel för direktivet är den undantagsbestämmelse som Sverige bland andra länder har möjlighet att tillämpa, och som medför att direktivet i praktiken inte kommer få någon större effekt för svenska börsbolag.

Samverkan fastigheter emellan förekommer i flera olika former. En gemensamhetsanläggning utgör en sådan samverkansform, vilken inrättas för att tillgodose ändamål av stadigvarande betydelse för flera fastigheter. Ändamålen som en gemensamhetsanläggning inrättas för är vitt skilda och består ofta av anläggningar som utgör tillbehör till en fastighet, däribland fastighetstillbehör. Med en gemensamhetsanläggning följer rätten till utrymme för att de deltagande fastigheterna ska kunna förvalta anläggningen på ett ändamålsenligt sätt. Dock övergår inte äganderätten till de deltagande fastigheterna automatiskt vid inrättandet av en gemensamhetsanläggning.   Innan år 2002 sågs fastighet och dess tillbehör som en äganderättslig enhet, vilka enbart kunde åtskiljas genom att tillbehöret fysiskt flyttades från fastigheten. Bestämmelser som möjliggjorde överföring av fastighetstillbehör och äganderätt till anläggningssamfälligheten infördes i fastighetsbildningslagen (FBL) och anläggningslagen (AL). Även bestämmelse om möjlighet till frigörande av fastighetstillbehör infördes samtidigt i ledningsrättslagen (LL). I propositionen Överföring av fastighetstillbehör 2000/01:138 motiverades införandet av lagändringarna med att en rad oklarheter skulle kunna undvikas rörande fastighetstillbehöret. Dessa utgjordes av oklarhet kring underhållsansvar, ansvar att teckna försäkring, upplåtelse av nyttjanderätt, rätt att bygga om och bygga ut, samt utnyttjande av pantsättningsmöjligheten.   Att äga sin egen fastighet har alltid varit viktigt, inte enbart för den enskilde individen, utan även för samhällets utveckling. Ägandet skapar incitament att lägga ner tid, energi och pengar i sin fastighet, vilket i sin tur genererar ett högre fastighetsvärde. Trots detta är bostadsrätten en vanlig bostadsform i Sverige. Möjlighet finns dock att genom likvidation av bostadsrättsföreningen och avstyckning av fastigheten bilda nya enskilda fastigheter. För de utrymmen och anläggningar som tidigare varit gemensamma kvarstår dock behovet av att även i fortsättning kunna utnyttjas gemensamt. I praktiken är det endast fastighetsgränserna och ägandeformen som ändrats, inte de fysiska förutsättningarna. Genom inrättande av en gemensamhetsanläggning tillgodoses detta behov. För att även kunna överföra äganderätten till de deltagande fastigheterna finns möjligheten att tillämpa AL 12 a §.   Denna studie undersöker vad som varit avgörande för om AL 12 a § tillämpats och vilka fastighetstillbehör som vanligen överförts. För gemensamhetsanläggningar är ansvar ett centralt begrepp. Studien undersöker hur ansvaret kring försäkringsfrågan påverkas om överföring med stöd av AL 12 a § sker eller inte. För att kunna reda ut ansvarsfrågan var det viktigt att försöka förstå vad som skiljer rätten till utrymme från äganderätten. Resultatet visar att överföring av fastighetstillbehör med stöd av AL 12 a § förekommit i 17 av de 45 insamlade förrättningsakterna. De fastighetstillbehör som vanligen överförts var framförallt VA-ledningar, men också dagvattenledningar, utomhusbelysning, medieanläggningar i form av kabel-tv, bredband, fiber och centralantenn, samt körytor såsom väg och utfart. Avgörande för om AL 12 a § tillämpas är förrättningslantmätarens inställning till, och kunskap om bestämmelsen. Vad gäller ansvar kring försäkringsfrågan anses anläggningssamfällighetens förvaltningsform av större betydelse än om överföring kommit till stånd eller inte. Rätten till utrymme skiljer sig obetydligt från äganderätten i detta sammanhang, eftersom försäkringsvillkoren utgår från ansvaret för fastighetstillbehöret och inte själva äganderätten. Överföringen av fastighetstillbehöret saknar därför praktisk betydelse. Föreningsförvaltning anses i sammanhanget lämpligare än delägarförvaltning. Valet av förvaltningsform är viktigare ju dyrare fastighetstillbehöret är och ju större nytta det utgör för de i gemensamhetsanläggningen deltagande fastigheterna. / The interaction of properties exist in several different forms. A joint facility forms such a form of cooperation, which is set up to accommodate purposes of constant importance for several properties. The purposes for which a joint facility is set up are widely different and often consist of facilities that make up a property, including property fixtures. With a joint facility follows the right to space for the participating properties to manage the facility appropriately.   However, ownership of the participating properties will not automatically change when setting up a joint facility. Before 2002, property and its fixtures were seen as an ownership unit, which could only be separated by the physical removal of the fixture from the property. Regulations that allowed the transfer of property fixtures and property rights to the facility were introduced in the Real Property Formation Act (FBL) and the Joint Facilities Act (AL). Even regulation on the possibility of release of property fixtures was introduced simultaneously in the Utility Easements Act (LL).   In the government bill Transfer of property fixtures 2000/01: 138, the introduction of the legislative changes was motivated by the fact that a number of uncertainties could be avoided regarding the property fixtures. These consisted of uncertainties about maintenance responsibility, liability to subscribe for insurance, assignment of use rights, the right to rebuild and expand, as well as the use of the mortgaging.  Owning your own property has always been important not only for the individual but also for the development of society. The ownership creates incentives to spend time, energy and money on your property, which in turn generates a higher property value. Nevertheless, tenant-ownership is a common housing form in Sweden. However, it is possible to create new individual properties through liquidation of the tenant-ownership and the subdivision of the property. However, for those spaces and facilities that has previously been common, the need remains for common use. In practice, only the property boundaries and ownership have changed, not the physical conditions. Establishment of a joint facility meets this need. In order to also transfer ownership of the participating properties there is the possibility of applying AL 12 a §.   This study investigates what has been crucial for whether AL 12 a § has been applied and which property fixtures are usually transferred. Responsibility for joint facilities is a key concept. The study examines how responsibility for the insurance issue is affected if transfer under AL 12 a § happens or not. In order to answer the question of liability, it was important to try to understand what separates the right to space from ownership. The result shows that transfer of property fixtures under AL 12 a § occurred in 17 of the 45 gathered acts of execution. The property fixtures that were usually transferred were mainly VA-pipelines but also watercourses, outdoor lighting, media installations in the form of cable TV, broadband, fiber and central antenna, as well as driving areas such as road and exit. The decisive factor in applying AL 12 a § is the attitude of the cadastral surveyor, and knowledge of the regulation.  Regarding the liability of the insurance issue, the joint property unit of the facility is considered to be of greater significance than if the transfer has taken place or not. The right to space differs slightly from ownership in this context, as the insurance terms are based on the responsibility for property fixtures and not the property rights themselves. The transfer of the property fixtures therefore lacks practical significance. Associations management is considered more appropriate in this context than part-owner management. The choice of management form is more important, the more expensive the property fixtures are and the more useful it is for the properties participating in the joint venture.

Uppsatsen strävar efter att jämföra svenska hushålls fastighetsinvesteringar i ett EU land(Kroatien) och ett land utanför EU (Montenegro). Uppsatsen analyserar empiriska resultatetför att hitta både det positiva och det negativa som en investering i länderna medför. Kroatienoch Montenegro valdes på grund av författarnas etnicitet och deras kontaktnät medprivatpersoner som investerat i länderna samt likheterna i klimat och kultur för att minskapåverkande faktorer. Författarna strävar för att utöka den vetenskapliga kunskapen omtransaktionskostnader från privathushålls perspektiv I både utvecklade och underutveckladeländer med potential. Det finns massor med vetenskapligt baserad information omtransaktionskostnader tillgängligt men nästan enbart från ett kommersiellt perspektiv.Frånvaron av forskning kring transaktionskostnader för privatpersoner är oroväckande ochjust därför är denna uppsats nödvändig. För att göra detta konstruerades två enkäter för attsamla information om processerna vid dessa typer av internationella investeringar.Information som samlades in analyserades med hjälp av tidigare forskning omtransaktionskostnader och transparens samt teorin om The New Institutional Economics.Sedan diskuterades resultatet och både skillnaderna mellan de utvecklade ochunderutvecklade länderna samt hushållens och kommersiella perspektivet var förvånansvärt. / The study seeks to compare Swedish household property investment in a EU country(Croatia) and a country outside of EU (Montenegro). The study analyzes the empirical resultsto find both the positive and negative that derives from an investment in the countries. Croatiaand Montenegro were chosen because of the origins of the authors and their connections toprivate investors in these countries. The authors seek to broaden the current scientificknowledge about private household property investments in the area of transaction cost andinvestments in both developed countries and underdeveloped countries with potential.Scientifically researched information about transactional cost is a widely available but acommon consensus in these papers is that the subject matter is commercial. The absent ofresearch of transactional cost for private household investors is alarming and to fill this gap,this study is essential. To do this, two surveys were constructed to obtain information on theprocess of investments in these countries. The information obtained from the surveys wasexamined with the help of prior studies on transactional cost and transparency but also withthe theory on the New Institutional Economics theory. The results and findings were laterdiscussed and the difference of both the developed and underdeveloped perspective and thehousehold and commercial perspective were astonishing.

Syftet med detta arbete är att, dels ur ett fastighetsrättsligt perspektiv, dels ett folkrättsligt perspektiv, utreda om Sveriges urbefolkning samerna kan sägas ha förvärvat en äganderätt till marken i Lappland enligt svensk rätt, eller om detta enbart handlar om en bruksrätt inkluderande renskötsel, jakt och fiske. Vad gäller det fastighetsrättsliga perspektivet har samerna haft en mycket stark fastighetsrättslig ställning på 1600- och 1700-talet. Då behandlades samernas lappskatteland som sådan skattejord, som skattebönderna sedermera genom lagstiftning automatiskt förvärvade full äganderätt till. Så skedde dock inte för samernas del. I stället trängdes de undan från stora delar av sina ursprungliga marker på grund av bl.a. kolonisation, exploateringsintressen, samt nedvärdering av nomadkulturen. Från att ha varit i stor majoritet blev de en minoritet på sina gamla marker. Dessa marker har sedermera kommit att betraktas som kronojord i statens ägo, vilket innebär en stor förskjutning av samernas fastighetsrättliga ställning inom loppet av fyra sekler. Gällande rätt garanterar inte samer som är medlemmar av en sameby någon starkare rätt än en bruksrätt, som till vissa delar är svagare än vad som gäller för andra bruksrättsinnehavare i Sverige. Praxis utesluter emellertid inte att renskötselrätten kan ha gett upphov till äganderätt, särskilt i nordligaste Sverige. Att samerna haft svårt att hävda sin äganderätt kan bero på att rättssystemet inte har haft en egentlig förståelse för rennäringens speciella förutsättningar, vilket gör att exempelvis beviskraven blir höga att nå upp till. Min slutsats är dock att övertygande bevis finns för att samerna har förvärvat en äganderätt, åtminstone till statlig kronomark i Lappland, oavsett om lagstiftningen för närvarande tillerkänner dem detta eller ej. Vad gäller vinterbetesmarker i Lappland föreligger inte lika starka bevis för att en äganderätt skulle ha uppstått, men däremot en bruksrätt som är starkare än dagens lagstiftning tillerkänner samerna. Vad gäller det folkrättsliga perspektivet ger de konventioner Sverige ingått inte uttryckligen stöd för att samernas markrättigheter skall erkännas, och svensk lagstiftning får sägas uppfylla de minimikrav de ställer. Sverige har dock fått internationell kritik för att inte ha funnit en lösning på och förbättrat rättssäkerheten angående samiska markrättigheter. Inte heller har Sverige ratificerat ILO-konvention nr. 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder. Anledningen är just att bestämmelser som reglerar markrättigheter inte har ansetts förenliga med svenska rättsförhållanden. Man kan dock hoppas på att Sverige framöver kommer att ta intryck av den internationella utvecklingen vad gäller erkännande av urbefolkningars markanspråk. / The aim of this thesis is to examine whether the Sami people, who is an indigenous people living in the north of Sweden, could have acquired ownership of land areas in Lapland according to Swedish law, or whether they only have a right to use the land that they traditionally occupy for reindeer breeding, hunting and fishing. The question is dealt with from a land law as well as an international law approach. Concerning the land law approach, the Sami people has had a very strong position close to ownership during the 17th and 18th centuries. At that time, the Samis paid tax for their lands, which meant that they were not considered to belong to the Crown, but were treated in the same way as the independent farmers’ lands. However, while the farmers through a declaration from the King in 1789 automatically achieved full ownership of their lands, the Sami people did not. Instead, the Samis were pressed back from large parts of their original territory because of colonisation, exploitation and depreciation of their nomadic way of living. Once a majority, they found themselves a minority in their own land and their territory had become the Crown’s property. Undoubtedly, there has been an extraordinary shifting of the Sami people’s land rights within four centuries. Current law does only guarantee the members of the Sami villages the right to use land for reindeer breeding, hunting and fishing, and this right is in some aspects even weaker than that of other Swedish citizens with similar rights. Still, case law does not exclude the possibility that reindeer breeding could have originated right of ownership, especially in Lapland. My findings on this area are that there is convincing evidence that the Sami people has acquired right of ownership on the lands which they traditionally occupy all year around. On the lands that they share with others, they have a strong right to use the land during the winter, probably stronger than the legislation provides for. What concerns the international law approach, Swedish legislation does fulfil the minimum demands according to the conventions the country has ratified. Still, Sweden has been criticized of not finding a balanced solution to and improving legal certainty on Sami land rights. Sweden has not ratified the ILO Convention no. 169 con-cerning indigenous and tribal peoples in independent countries. The reason for this is mainly the article which aims at strengthening the indigenous peoples’ land rights, which Sweden does not find compatible with national law. Still, one can hope that the ongoing international development on the area will show the way, and that Sweden will pay attention to it in future legislation.

This thesis discusses the global regime complex concerning the management of plant genetic resources for food and agriculture, and how different regimes concerning these resources cooperate or stand in opposition to each other. Because of changes in US patent law and the establishment of TRIPS, patent claims over plant genetic resources has increased dramatically globally. This, amongst other things, in turn has lead to the development of CBD which in turn lead to the creation of access and benefit laws in many countries. To create a free flow of genetic resources for food and agriculture the ITPGRFA, with its multilateral system, were negotiated. The aim of this thesis is to investigate which consequences the regime complex concerning plant genetic resources for food and agriculture can have on the rights of small farmers, agricultural research and food security in the global South. The thesis shows how patents and strict access laws creates a situation where more and more actors has exclusive rights which excludes others from using these, for the global food security, essential resources. Further it is shown that there also are processes going on within the UPOV that risk to take away farmers right to save seeds, and thereby make them dependent on the more and more monopolistic global seed markets dominated by a few multinational corporations. It is established that ITPGRFAs multilateral system is an opening in this hyperownership of plant genetic resources for food and agriculture; but that the international community at the same time has to see to that the patent claims on plant genetic resources not violate farmers’ rights to their resources. / Denna uppsats behandlar det globala regimkomplexet för förvaltningen av växtgenetiska resurser för livsmedel och jordbruk, samt hur avtalen rörande dessa resurser samverkar eller står i motsättning till varandra. I och med förändringar i amerikansk patentlagstiftning och upprättandet av TRIPS har patentanspråk på växtgenetiska resurser ökat dramatiskt, vilket i sin tur påverkade tillkomsten av CBD vilken innefattar upprättandet av lagstiftning rörande tillträde till och den rättvisa fördelningen av nyttor härstammande från, genetiska resurser. För att möjliggöra ett relativt fritt flöde av växtgenetiska resurser har ITPGRFA med dess multilaterala system fram förhandlats. Syftet med denna uppsats är att undersöka vilka konsekvenser den nuvarande globala förvaltningen av växtgenetiska resurser för livsmedel och jordbruk kan få för jordbruksforskning, småbönders rättigheter och matsäkerhet i Syd. Uppsatsen visar på hur patent och tillträdeslagstiftningar skapar en situation där fler och fler parter innehar rättigheter att utestänga andra från att nyttja dessa, för den globala matsäkerheten, essentiella resurser. Vidare visas på hur det samtidigt pågår processer inom UPOV som riskerar att undanta bönder rätten att spara utsäde och därmed göra dem beroende av de i allt högre grad monopolartade frömarknaderna, vilka domineras av att fåtal multinationella företag. Här konstateras även att ITPGRFAs multilaterala system är en öppning i detta hyperägande, men att det internationella samfundet samtidigt måste försäkra att patentanspråk inte kränker bönders rättigheter till sina resurser.

<p>Syftet med detta arbete är att, dels ur ett fastighetsrättsligt perspektiv, dels ett folkrättsligt perspektiv, utreda om Sveriges urbefolkning samerna kan sägas ha förvärvat en äganderätt till marken i Lappland enligt svensk rätt, eller om detta enbart handlar om en bruksrätt inkluderande renskötsel, jakt och fiske.</p><p>Vad gäller det fastighetsrättsliga perspektivet har samerna haft en mycket stark fastighetsrättslig ställning på 1600- och 1700-talet. Då behandlades samernas lappskatteland som sådan skattejord, som skattebönderna sedermera genom lagstiftning automatiskt förvärvade full äganderätt till. Så skedde dock inte för samernas del. I stället trängdes de undan från stora delar av sina ursprungliga marker på grund av bl.a. kolonisation, exploateringsintressen, samt nedvärdering av nomadkulturen. Från att ha varit i stor majoritet blev de en minoritet på sina gamla marker. Dessa marker har sedermera kommit att betraktas som kronojord i statens ägo, vilket innebär en stor förskjutning av samernas fastighetsrättliga ställning inom loppet av fyra sekler.</p><p>Gällande rätt garanterar inte samer som är medlemmar av en sameby någon starkare rätt än en bruksrätt, som till vissa delar är svagare än vad som gäller för andra bruksrättsinnehavare i Sverige. Praxis utesluter emellertid inte att renskötselrätten kan ha gett upphov till äganderätt, särskilt i nordligaste Sverige. Att samerna haft svårt att hävda sin äganderätt kan bero på att rättssystemet inte har haft en egentlig förståelse för rennäringens speciella förutsättningar, vilket gör att exempelvis beviskraven blir höga att nå upp till. Min slutsats är dock att övertygande bevis finns för att samerna har förvärvat en äganderätt, åtminstone till statlig kronomark i Lappland, oavsett om lagstiftningen för närvarande tillerkänner dem detta eller ej. Vad gäller vinterbetesmarker i Lappland föreligger inte lika starka bevis för att en äganderätt skulle ha uppstått, men däremot en bruksrätt som är starkare än dagens lagstiftning tillerkänner samerna.</p><p>Vad gäller det folkrättsliga perspektivet ger de konventioner Sverige ingått inte uttryckligen stöd för att samernas markrättigheter skall erkännas, och svensk lagstiftning får sägas uppfylla de minimikrav de ställer. Sverige har dock fått internationell kritik för att inte ha funnit en lösning på och förbättrat rättssäkerheten angående samiska markrättigheter. Inte heller har Sverige ratificerat ILO-konvention nr. 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder. Anledningen är just att bestämmelser som reglerar markrättigheter inte har ansetts förenliga med svenska rättsförhållanden. Man kan dock hoppas på att Sverige framöver kommer att ta intryck av den internationella utvecklingen vad gäller erkännande av urbefolkningars markanspråk.</p> / <p>The aim of this thesis is to examine whether the Sami people, who is an indigenous people living in the north of Sweden, could have acquired ownership of land areas in Lapland according to Swedish law, or whether they only have a right to use the land that they traditionally occupy for reindeer breeding, hunting and fishing. The question is dealt with from a land law as well as an international law approach.</p><p>Concerning the land law approach, the Sami people has had a very strong position close to ownership during the 17th and 18th centuries. At that time, the Samis paid tax for their lands, which meant that they were not considered to belong to the Crown, but were treated in the same way as the independent farmers’ lands. However, while the farmers through a declaration from the King in 1789 automatically achieved full ownership of their lands, the Sami people did not. Instead, the Samis were pressed back from large parts of their original territory because of colonisation, exploitation and depreciation of their nomadic way of living. Once a majority, they found themselves a minority in their own land and their territory had become the Crown’s property. Undoubtedly, there has been an extraordinary shifting of the Sami people’s land rights within four centuries.</p><p>Current law does only guarantee the members of the Sami villages the right to use land for reindeer breeding, hunting and fishing, and this right is in some aspects even weaker than that of other Swedish citizens with similar rights. Still, case law does not exclude the possibility that reindeer breeding could have originated right of ownership, especially in Lapland. My findings on this area are that there is convincing evidence that the Sami people has acquired right of ownership on the lands which they traditionally occupy all year around. On the lands that they share with others, they have a strong right to use the land during the winter, probably stronger than the legislation provides for.</p><p>What concerns the international law approach, Swedish legislation does fulfil the minimum demands according to the conventions the country has ratified. Still, Sweden has been criticized of not finding a balanced solution to and improving legal certainty on Sami land rights. Sweden has not ratified the ILO Convention no. 169 con-cerning indigenous and tribal peoples in independent countries. The reason for this is mainly the article which aims at strengthening the indigenous peoples’ land rights, which Sweden does not find compatible with national law. Still, one can hope that the ongoing international development on the area will show the way, and that Sweden will pay attention to it in future legislation.</p>

No description available.