This study aims to examine the views of care managers in eldercare, on the mental health of the elderly, and how the care managers work to promote this mental health among those they care for. Thus, the study has a salutogenic perspective in that it focuses on what leads to mental health, rather than mental illness. The study was conducted as a qualitative study and is based on eight semi-structured interviews, all held with care managers in eldercare. The results of the interviews were analyzed thematically and compared to earlier research and Aaron Antonovsky's theory of SOC (sense of coherence). It turns out that care managers within eldercare give a clear picture of what they think causes mental illness among those they care for, with concrete suggestions on how they would wish to work preventively to promote elderly mental health - results that align with the theory of SOC (sense of coherence).

När ett Coronavirus uppdagades i Kina fick det stor medial uppmärksamhet och den 11 mars 2020 klassade Världshälsoorganisationen virusspridningen som en pandemi. Förenta Nationerna slog i april 2020 larm om ett världsproblem som ökat kraftigt i samband med rekommendationerna till äldre personer i och med CoVid-19, nämligen åldersdiskriminering. Till följd av att mängden personer över 60 år ökar i hela världen och att världsbefolkningen år 2050 beräknas bestå av två miljarder människor 60 år och äldre, ställer det krav på världens länder att se till att ha en fungerande hälso- och sjukvård samt ett fungerande välfärdssystem.  Media besitter stor makt att genom den information som sprids påverka människors känslor och tankar, särskilt i oroliga tider. Syftet med denna uppsats är, att utifrån hur media skildrar rekommendationer i och med CoVid-19 för medborgare 70 år och äldre, undersöka om och i så fall hur medias diskurser präglas av ålderism. Vi har analyserat 29 stycken artiklar från Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen som vi hämtat från tidningarnas elektroniska upplaga under perioden 16–22 mars 2020. Vi har studerat publicerad forskning samt tillgodogjort oss relevant litteratur för studiens syfte. Teorin och metoden utgörs av en kritisk diskursanalys och Norman Faircloughs tredimensionella analysmodell där vi med hjälp av verktygen modalitet, transitivitet och interdiskursivitet analyserat vårt material.  I materialet noterade vi tre diskursteman relaterat till människor som är 70 år och äldre gällande Folkhälsomyndighetens rekommendationer i och med CoVid-19. Den ena diskursen framställer ett “vi och dem”, den andra beskriver personer 70 år och äldre som en belastning för sjukvården och i den tredje diskursen framställs “de äldre” som lydiga eller egoister, vilket synliggörs i mediala reaktioner och motreaktioner. Med hjälp av begreppet ålderism som ramverk för analysen har vi kunnat urskilja att diskursen i media innehåller ålderistiska framställningar av “de äldre”. I socialt arbete kan stereotypa framställningar medföra att insatser fördelas ojämlikt och människor 70 år och äldre riskerar att ses som en homogen grupp. / When a coronavirus was discovered in China it got a great media attention, and on March 11, 2020 the World Health Organization classified the virus as a pendemic. In April, 2020 the United Nations raised an alarm about a world problem that has been seen to increase sharply in line with the recommendations from Folkhälsomyndigheten regarding older people and CoVid-19 – age discrimination, also known as ageism. As the number of people over the age of 60 increases worldwide, and the world population is estimated to consist of two billion people of 60 years and older in 2050, it requires the countries of the world to ensure that they have a functioning healthcare and welfare system.  The media has great power to influence people's feelings and thoughts through the information disseminated, especially in troubled times. The purpose of this essay is to, based on how the media portrays the recommendations of CoVid-19 for citizens 70 years and older, investigate whether and if so, how media discourses are characterized by ageism. We have analyzed 29 articles from Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet and Expressen which we retrieved from the newspaper’s electronical edition during the period 16th-22nd of March 2020. We have studied previous reserach and relevant literature for the purpose of the study. The theory and method are a critical discourse analysis and Norman Fairclough’s three-dimensional analysis model, where we with the help of the tools modality, trasitivity and interdiscursivity analyzed our material.  In the material we noted three themes of discourse related to people 70 years and older in the articles about the recommendations of CoVid-19. One discourse presents a “we and them”, the second describes people 70 years and older as a burden on healthcare and in the third discourse the elderly are portrayed as obedient or selfish, which is made visible in medial reactions and counter-reactions. With the help of the concept of ageism as a framework for the analysis we were able to discern that the discourse in media contains age discriminating portrayals of the elderly. In the social work, stereotypical representations can mean that efforts distribute unequally and people 70 years and older are at risk of being seen as a homogeneous group.

The aim of this study was to highlight and analyze how the understanding of elder abuse is phrased, enunciated and socially constructed by unit managers and care personnel in elderly care. Despite being globally recognized as a social problem, elder abuse is an under-researched field. The data collection consists of eight qualitative and semistructured interviews with unit manager and care personnel in swedish elderly care. The study has been analyzed by applying a theoretical framework consisting of social constructivism, ageism and role concepts. The results of the study shows that unit manager and care personnel has the tools and ambition to notice and perceive elder abuse. The results also shows that the lack of an coherent definition of elder abuse has an influence in how the phenomenon is constructed by care personnel.

Psykisk ohälsa hos äldre behandlas ofta enbart med mediciner trots kända risker. Psykoterapi erbjuds inte alla äldre, vilket kan vara en konsekvens av ålderism, åldersbaserad diskriminering, som även kan visa sig genom avsaknad av flexibilitet och specialanpassade ramar i terapin och prägla den äldre patientens och terapeutens föreställningar om varandra och terapin. En tematisk analys genomfördes efter sex intervjuer med psykoterapeuter i syfte att undersöka vilka faktorer som är viktiga att beakta vid en psykodynamisk terapi med äldre och vad som anses kurativt. Analysen visade att det är en förbisedd möjlighet mot välbefinnande för äldre personer som lider av oro, ångest och depression samt kan vara i livets slutskede och önskar tala om sådant som kan behöva redas ut innan livet tar slut. Tid är en viktig faktor i terapin där sorg och existentiella frågor får ta plats. Terapeuten kan med fördel vara flexibel, erbjuda specialanpassade ramar och göra en omsorgsfull differentialdiagnos för att möjliggöra terapi för de äldre och upptäcka demens. Utmaningar för terapeuten beskrivs som regression, lyssna efter suicidtankar och bedöma när man ska arbeta bearbetande eller stödjande, ibland på ett symbolplan. Förutom den nödvändiga alliansen mellan terapeut och patient och att aktualisera gamla trauman, konflikter och sorg är det kurativt att tala om existentiella frågor. Resultaten diskuteras och förslag ges på framtida forskningsuppslag.

I denna vetenskapliga essä undersöker jag begreppet helhetssyn som ord, dess historiska utveckling inom hälso- och sjukvård, hur det uppfattas inom aktuell forskning samt ur ett filosofiskt perspektiv. Fenomenologi, hermeneutik och existentialism utgör det filosofiska ramverket och jag låter dessa teorier gå i dialog med gestaltade berättelser från mitt yrkesutövande som fysioterapeut men också med mina reflektioner och tidigare erfarenheter. Hälsa är ett annat begrepp som undersöks eftersom det är nära besläktat med helhet och också något som människan strävar mot genom hela livet. Eftersom mitt arbete huvudsakligen utförs i möte med åldrade patienter ger jag extra mycket utrymme åt just åldrandet och kroniska sjukdom som fenomen. Den praktiska klokheten, kunskapsformen fronesis, växer fram som en grundläggande förutsättning för att kunna sträva mot helhetssyn med en etiskt grundad kvalitet. Även om jag kommer fram till att helhetssyn förmodligen är en utopi så är det fortfarande ytterst viktigt att sträva mot den. Den essentiella delaspekt av helhetssyn som vuxit fram vid sidan av fronesis väljer jag att benämna situasyn. Utmaningen kallas NPM. / In this scientific essay, I examine the concept of the holistic view — as a notion, its historical development in health and medical care, how it is perceived within current research, and from a philosophical perspective. Phenomenology, hermeneutics and existentialism constitute the philosophical framework and I let these theories go into dialogue with depicted stories from my professional practice as a physiotherapist, and also with my own reflections and past experiences. Health is another concept that I investigate because of its close relationship with wholeness, and also because it is something that man strives towards throughout his life. Since my work is mainly done in meetings with elderly patients, I give extra space to aging and chronic illness as phenomena. The practical wisdom, phronesis, as a form of knowledge, emerges as a basic prerequisite for being able to strive towards a holistic view of an ethically founded quality. Although I will argue that a holistic view is a utopic vision, I conclude that it is still important to strive towards it. The essential part of the holistic approach that emerged, alongside phronesis, I've chosen to call situasyn. The challenge is called NPM.

Within the field of cinema studies, the question of visual representation is a fundamental pillar. An immense volume of theoretical work has been written on the subject, with various academic approaches such as feministic, postcolonial and gay/lesbian. Yet there is a large social group that seems to have been overlooked within the representational discourse: the elderly. This group of people appears to be a blind spot on the multicultural retina, too often neglected within the area of cultural studies. But as the baby boomer generation, who has always redefined the different stages of life (youth, adulthood, middle age), is entering old age, things are slowly changing. Utilizing a post-structural framework, this essay investigates the visual representation of elderly within the cinematic landscape of the western world. Since the subject is somewhat uncharted territory, a broad interdisciplinary approach is necessary where modern social gerontology meets the field of cinema studies. In a cultural context, social grouping based on age implies a distinct position versus the normative, compare to other types of minorities. Changes of sex, skin colour or sexual preference are uncommon, whereas changing age is the fate of every human being. The elderly as the “the Other” is thus every man’s future destiny. This rather unique position carries an immanent paradox since the only way to avoid the periphery in question is death. As a philosophical counterpoint to this rather dystopian outlook, Gilles Deleuze’s theory of becoming is brought into the discussion. The theoretical part of the essay ends with the ontology of age, a historical review of the field of gerontology and the concept of ageism. After a descriptive section, where contemporary examples of film and other media with old age as a main theme are identified, the analytical part of the essay ensues. With the French sociologist Pierre Bourdieu as a theoretical frame of reference, a close reading of the films Avalon (Axel Petersén, 2011), About Schmidt (Alexander Payne, 2002) and RED (Robert Schwentke, 2010) are performed, emphasising aging identity and imposed age-normative behaviour. The semiotics of the aged body is discussed through Jacques Lacans mirror stage and Julia Kristevas abject theory, exemplified by the works of Donigan Cumming. The final part of the essay concerns the great eternal questions within film philosophy: life, death, time and memory, which for the elderly are not merely philosophical concerns but rather notable existential realities. Using Deleuze as a philosophical toolbox, these grand topics are illuminated with examples from The Curious Case of Benjamin Button (David Fincher, 2008), Amour (Michael Haneke, 2012) and Ingmar Bergmans classical works, such as Smultronstället (1957), Saraband (2003) and Gycklarnas afton (1953).

Detta är en studie av hur ’äldre’ som språklig och social kategori samt åldrande som process konstrueras i tre sammanlänkade offentligheter. Avhandlingens övergripande syfte är att studera och kritiskt granska olika sätt varpå ’äldre’ som kategori förstås och representeras i relation till pågående omförhandlingar av innebörden i den senare delen av livet som livsfas. Valet av material har gjorts utifrån utgångspunkten att medierade offentligheters betydelse för bildandet och upprätthållandet av sociala och kollektiva identiteter, liksom deras roll som platser för diskussion om hur samhället ska organiseras, har ökat. Studien utgår från tre kontrasterande empiriska material; artiklar från dagstidningar, texter från ett pensionärsparti, och en offentlig utredning om den framtida svenska äldrepolitiken. Det studerade materialet är publicerat mellan 2002 och 2004 Genom att materialen analyseras som ingående i en dialog med varandra, ett offentligt samtal, synliggörs relationerna mellan olika konstruktioner. Skillnaderna mellan de olika materialen är betydande. Men analysen visar också på hur samma argument och föreställningar finns närvarande i alla tre offentligheter. Hur ’äldre’ som kategori konstrueras i de olika materialen är relaterat till olika föreställningar både om äldre människor och deras samhälleliga status, men också om samhället och nationen som en föreställd gemenskap. Studien visar bland annat att ’äldre’ är en kategori som det talas om, men inte till. Det är också sällan som ’äldre’ är en position det talas utifrån. I samklang med detta konstrueras kategorin som ett objekt för den nationella gemenskapens ansvar och omsorg. / This is a study of how ‘older people’ as a linguistic and social category, and ageing as a process, is constructed in three interrelated publics. The aim of the thesis is to study and critically investigate the different ways in which ‘older people’ as a category is understood and represented in relation to ongoing negotiations about the meaning of later life as a stage of life. The increased significance of mediated publics for the formation and maintenance of social and collective identities, as well as their role as spaces for deliberation on the organization of society, is a starting point for the study and has bearing on the choice of data. The study is based on three contrastive sets of empirical material; newspaper articles, texts from a pensioner’s party, and a government report on the future old age policy of Sweden. The studied texts were published during the period 2002 – 2004. The publics have been studied as in a dialogical relation with each other. This strategy highlights the relations between different constructions of the category. The differences between the publics are significant. At the same time the analysis also shows overlaps of arguments and in the way that the category is understood between the publics. The ways that ‘older people’ are constructed in the material is related to different notions about older people and their societal status. But also to ideas about society and the nation as an imagined community. The study shows, among other things, that ‘older people’ is a category that is spoken about, rather than to. ‘Older people’ rarely functions as a subject in the studied material. In relation to this, the category is constructed as an object for the care and responsibility of the national community.

Grupper blir i dagens samhälle diskriminerade utifrån deras ålder som baseras på fördomaroch stereotyper där ålder ses som en indikator på en persons förmåga att bidra till samhället.Denna uppsats handlar om hur de medverkande i serien Hotell Romantik framställs idagspress kopplat till deras ålder. Vi har genom en textanalys som metod, synliggjort vilkadiskurser som skapats kring ålder i serien. Dessa diskurser har sedan identifierats som femolika teman. Teorierna som har använts är ålderism, stereotypisering, erotofobi ochexotifiering som ligger till grund för den analyserande delen. Analysen belyser hur demedverkande i serien kritiseras, diskrimineras, hyllas och värderas utifrån deras ålder. Vi kanockså se hur många diskurser baseras på en negativ inställning gentemot äldre och attålderism återkommer i flera artiklar.

Att det finns problem i sammanhanget med livslångt lärande för mogna studenter på universitets-nivå utomlands finns dokumenterat i många tidigare studier där mogna studenter utsätts för marginalisering och försummelse m.m. Man kan i sammanhanget exempelvis tala om vardaglig ålderism eller strukturerad ålderism eller inbyggd ålderism eller institutionell ålderism. Syftet med den här studien är att undersöka hur student-guppen 55 år och äldre (55+) på universitet/högskola i Sverige uppfattar sin egen ålder i relation till ålderism, Sociokulturellt lärande, Andragogik och livslångt lärande. Metodansatsen Hermeneutik och en 7-stegsmodell från Fenomenografi är den metodansats som använts och som teorianvänds Sociokulturell teori och Andragogik samt tidigare forskning. Fem universitets-studeranden 55+ har intervjuats i individuella face-to-face-intervjuer. Informanterna uppger först att de inte explicit uppfattat någon ålderism i sammanhanget med sina studier men implicit framkommer att det kan finnas en känsla av ålderism som man inte riktigt kan ta på utan som mer är en känsla. De pratar exempelvis om en grupp i sammanhanget som de kallar för 25-åringarna och som de relaterar till (men inte vice versa). Vissa använder stereotyper såsom”äldre”, ”gammal gubbe”, ”gammal som gatan” etc när de talar om sig själva. Detta kan leda till att man själv implicit pekar ut sin egen ålder i studiesammanhanget när man interagerar med med studenter och lärare vilket blir en kategorisering som kan ligga till grund för ojämlikhet. Man kan här använda sig av exempelvis ”kritisk språkmedvetenhet” för att mota ”Olle i grind”. Den akademiska miljön är en speciell miljö som det gäller att förstå sig på både för studenter och för lärare när det exempelvis gäller inkludering. Själva utlärningstekniken har förändrats till det bättre över tid och 55-plussarna använder sig av nya strategier i sin in-lärnings-teknik. De pekar också på att klasskillnaderna utjämnas mer bl.a. via att studier på universitet/högskola i Sverige är avgiftsfria. På det stora hela är 55-plussarna mycket positiva till att studera på universitet/högskola som 55+ och rekommenderar andra 55-plussare att också göra det. Det är roligt och intressant och det höjer deras livskvalitet och därmed förstärks deras hälsa. Riksdag och regering uttrycker i offentliga texter att det är önskvärt med ett livslångt lärande i Sverige. Informanterna här anser att de via att studera på universitet/högskola som 55+ bidrar i samhället och därmed stärks också, via den sociala inkluderingen, demokratin i Sverige.