Bakgrund: I Sverige lever cirka 1,5 miljoner människor med en hörselskada som är ett samlingsnamn för ett flertal diagnoser, framför allt för olika grader av hörselnedsättning som kan variera från mindre hörselproblem till dövhet. Personer med en hörselskada menar att de har en sämre hälsa än allmänheten och riskerar ohälsa till följd av sämre chans till delaktighet inom hälso- och sjukvården. Det finns ett samband mellan patientdelaktighet och god hälsa och de patienter som upplever delaktighet har en bättre hälsa över lag. Syfte: Att beskriva hur personer med hörselskador upplever delaktighet i sin egen vård. Metod: Kvalitativ manifest innehållsanalys med ett inifrånperspektiv användes. Tretton vetenskapliga artiklar ingick i analysen. Resultat: Analysen resulterade i fyra slutkategorier; att kommunikationsproblem försvårade delaktigheten, att inte kunna delta i beslutsfattande kring sin vård, att relationen med vårdpersonal påverkade delaktigheten samt att tolk bidrog till en ökad upplevelse av delaktighet. Slutsats: Hörselskadade personer ville vara delaktiga i sin egen vård men det fanns många hinder som påverkade möjligheten till det. Sjuksköterskors kunskap om hörselskadade behöver därför ökas för att kunna främja delaktighet till denna patientgrupp.

No description available.

Vårt syfte med den här studien är att undersöka om eleverna i matematikundervisningen kan vara hjälpta av bilder. Studien belyser också elevernas utvecklingsväg till att bli goda problemlösare. Vi studerar elevernas utveckling ur tre perspektiv. Elevernas förmåga att läsa och förstå texten i problemlösningsuppgifter, deras utveckling från analoga representationer till symboliska representationer och deras utveckling från att använda konkreta strategier till abstrakta strategier. Vi frågar oss också slutligen om eleverna generaliserar sina kunskaper. Eftersom vi bland annat undervisar elever med läs- och skrivsvårigheter och döva/hörselskadade elever valde vi att genomföra intervjuer i form av kvalitativa forskningsintervjuer. Detta kändes som en lämplig metod då den till viss del avslöjar och kompenserar eventuella språkliga svårigheter. Eleverna fick också genomföra ett test med fem problemlösningsuppgifter, alla med en liknande följdfråga. Resultaten visar sammanfattningsvis att många elever är hjälpta av bilder, men i olika situationer och på olika sätt. Lärarens medvetenhet om elevens behov är av stor vikt. Vi fick en relativt god bild av elevernas utveckling och slutsatsen vi drog av detta är att det är viktigt för undervisande lärare att ha en helhetsbild av elevens kunskaper. De kan ha kommit långt inom ett område medan de har stora svårigheter med ett annat. Vad gäller elevernas generaliseringsförmåga visade vårt test få exempel på att eleverna nyttjade sina nyförvärvade kunskaper och kunde klara en liknande uppgift på egen hand.

Den här undersökningen behandlar frågorna: Hur kan erfarenheter och lärande formuleras genom händernas kreativa arbete hos en grupp elever i ett hantverkspedagogiskt projekt? och Hur kan handens kunskap fungera som språkligt verktyg i en lärandesituation? Undersökningen tog plats i en workshop utformad kring handens kunskap och kreativitet. En grupp döva och hörselskadade elever fick arbeta kreativt med händerna med broderi och praktiskt arbete i ett försök att se hur erfarenheter och lärande formuleras i grupp och individuellt. Min ambition var även att utforska hur det går att kommunicera med handens kunskap. Jag har utfört en hantverkspedagogisk undersökning inspirerad av etnografisk metod, vilket i praktiken har inneburit deltagande observationer och samtal med deltagare i en workshop. Jag har arbetat utifrån sociokulturell teori med rötter i Lev S Vygotskijs tänkande och som utvecklats av bland andra Roger Säljö. Jag har förhållit mig kring begreppen handens kunskap, tyst kunskap och kreativitet. Deltagarna formulerade erfarenheter och lärande genom det kreativa arbetet med händerna. Det kom till uttryck i görandet, utforskandet och färdigheten. När deltagarna i undersökningen utforskade med händerna och gick in i den koncentrationen som det kreativa arbetet medförde kunde de förvärva kunskap genom den direkta materiella erfarenheten i görandet. Som pedagog ser jag stora möjligheter med handens kreativitet och kunskap. Det är en utforskande metod som ger hela människan nya erfarenheter och intryck. Att använda handens kunskap som språkligt verktyg genom att visa, iaktta, pröva och känna i en lärandesituation var en utmaning som för mig öppnat för nya pedagogiska rum med väldigt kreativa lösningar. När vi gav våra händer och det de gjorde en ärligare chans, anser jag att vi även gav oss själva och våra egna erfarenheter en större möjlighet att växa i kunskapen. I min slutgiltiga gestaltning (se bilaga nr.2 och 3: Gestaltning) valde jag att lyfta fram delar av de erfarenheter och de artefakter som formulerades under broderisittningen som ägde rum i undersökningens workshop. Jag broderade även citat som finns i uppsatsens resultatdel. Allt broderi hängde i luften eller vilade på golvet i examinationsutställningen, det gick en röd tråd mellan citaten och de av deltagarna i undersökningen broderade inslagen. Broderierna kommunicerade mot en affisch där mina händer broderade. På några av gestaltningens broderier fanns nål och tråd som bjöd in betraktaren till att iaktta, pröva och känna. / BI

Syftet med studien är att beskriva och försöka förstå hur en eventuell förändring av identitet/självuppfattning hos personer med hörselskada, som har haft det talade språket som förstaspråk men i vuxen ålder kommer i kontakt med teckenspråket och interagerar med dövkulturen. De karaktäristiska kategorierna som används för att skapa en spridning i närmandet av en beskrivning och förståelse kring mötet med dövkulturen är, kön, ålder och cochlea implantat. Detta för att motsvara den spridning som råder inom den heterogena gruppen hörselskadade. Frågeställningarna som används är: Har kön, ålder och cochlea implantat betydelse för en eventuell förändring kring hur personer med hörselskada samspelar före, under och efter mötet med dövkulturen? och Hur har dessa eventuella förändringar påverkat individens sätt att betrakta sig själv? Resultatet visar att informanterna beskriver hur deras identitet och självuppfattning har förändrats i en positiv riktning under och efter mötet med dövkulturen. Innan mötet med dövkulturen har informanterna betraktat sig som hörande och mötet med dövkulturen har medfört en insikt av hörselskadans konsekvenser. Majoriteten av informanterna betraktar sig numera som hörselskadade, endast en betraktar sig själv som Döv. De yngre informanterna visade sig ha lättare att interagera med dövkulturen under perioden på Västanviks Folkhögskola men att de inte känner sig fullt accepterade i dövgruppen utanför skolan. / The study aims to describe and understand how a possible change of identity/self-perception might happen of people with hard of hearing, who has had spoken Swedish as its first language but as an adult comes in contact with sign language and interact with the deaf culture in Sweden. The characteristic categories are used to create a spread in the rapprochement of the description and understandings of the meeting with deaf culture are gender, age and cochlear implants. This is to reflect the spread that exists within the heterogeneous group of hard of hearing people. The questions used are: Does gender, age and cochlear implants have any significance of any change on how people with hearing loss interact before, during and after the meeting with the deaf culture? And how have these changes affected the individual's way of looking at itself? The results show that the informants described how their identity and self-perception has changed in a positive direction during and after the meeting with the deaf culture. Before meeting with the deaf culture the informants have viewed themselves as hearing and the meeting with the deaf culture has brought an awareness of the effects of a hearing loss. The majority of the informants regard themselves now as hard of hearing, only one considers himself deaf. The younger informants turned out to have an easier time interacting with the deaf culture whilst attending Västanvik Folkhögskola but they do not feel fully accepted in the deaf culture outside the school.

Person with hearing impairment (PHI) and their Communication partners (CPs) have a range of experiences and milestones before, during and after their audiological assessment and/or rehabilitation sessions. The term ‘patient journey’ refers to understanding the experiences and the processes the patient goes through during the course of the disease and the treatment regime. The aims of the current thesis were: (1) to further develop patient journey models of individuals with gradual-onset hearing impairment and CPs by taking their views into consideration; (2) to develop the patient journey model for PHI of sudden-onset; (3) to develop a self-reported measure of hearing disability acceptance and to study its construct and concurrent validity; (4) to investigate the health behaviour change characteristics of people noticing hearing difficulties using the stages-of-change model.  Papers I (n=32) and III (n=9) were aimed at further developing the journey model of PHI and their CPs proposed by the Ida Institute. Both studies employed qualitative methods (i.e., focus groups and interviews for data collection and thematic analysis for data analysis), and defined the models based on the perspectives of PHI and CPs both of which had seven main phases. These data were compared with the professionals’ perspectives of the journey as reported in the Ida Institute model which had six main phases. Our studies highlight new phases (i.e., self-evaluation in PHI journey and adaptation in CP journey) and also various commonalities and differences in the perspectives expressed by professionals and patients. Paper II included a pilot study to explore the patient journey of sudden-onset acquired hearing impairment from both professionals (n=16) and patients (n=4) perspectives. Both identified all the six main phases, which include: awareness; movement; diagnostics; rehabilitation; self-evaluation; and resolution. The pre-awareness phase may hinder the realisation of hearing loss in persons with gradual onset hearing loss, whereas it is far more straightforward in persons with sudden-onset due to its nature of onset. Papers IV and V employed a cross-sectional design (n=90). Paper IV was aimed at developing a Hearing Disability Acceptance Questionnaire (HDAQ), and to study its construct and concurrent validity. Results suggested that the HDAQ has a two factor structure which explains 75.7% of the variance and had good internal consistency (Cronbach’s alpha of 0.86). Also, the scale had good concurrent validity in relation to self-reported hearing disability, self-reported anxiety and depression and readiness to change measures. Paper V was aimed at understanding the stages-of-change in adults with hearing disability using the University of Rhode Island Change Assessment Scale.  As predicted a high percentage of participants (over 90%) were in the contemplation and preparation stages, supporting the stages-of-change model. Overall, the papers presented in this thesis may contribute to a better understanding of process of change through hearing impairment in PHI and their CPs. / Personer med hörselnedsättning (eng. PHI) och deras kommunikationspartners (eng. CPs) har en uppsättning upplevelser och erfarenheter före, under och efter audiologisk bedömning och/eller hörselrehabilitering. Begreppet "patientprocess" avser förståelsen av de erfarenheter och de förändringsprocesser patienten genomgår under sjukdomsförloppet och behandlingen av denna. Syftet med avhandlingen var: (1) att ytterligare utveckla individuella modeller för patientprocessen vid gradvis debut av hörselnedsättning och att ta CPs erfarenheter under beaktande, (2) att utveckla modeller för patientprocessen vid plötslig debut av hörselnedsättning, (3) att utveckla självskattningsmått på acceptans av hörselnedsättning och att studera dess begreppsvaliditet och samtidig validitet, (4) att undersöka beteendeförändring avsende hälsa för personer som upplever hörselnedsättning. Artikel I (n = 32) och artikel III (n = 9) syftade bland annat till att vidareutveckla modell av patientprocessen som och deras kommunikationspartner som föreslagits av Ida Institutet. I båda studierna användes kvalitativa metoder (fokusgrupper och intervjuer för datainsamling och tematisk analys) för att bygga modeller av patientprocessen personen med hörselnedsättning och dess kommunikationspartner, där båda modellerna kom att inkludera sju huvudfaser av processen. Resultaten jämfördes med sjukvårdspersonalens perspektiv på patientprocessen enligt Ida Institutets modell. Studierna visar nya faser (självvärdering för PHIs process och anpassning för CPs process). Dessutom identifierades likheter och skillnader i jämförelsen mellan sjukvårdspersonalens och patientens perspektiv. Artikel II innehåller en pilotstudie för att undersöka och skapa modeller för patientprocessen vid plötslig förvärvad hörselnedsättning från både vårdgivarens (n = 16) och patientens (n = 4) perspektiv. Båda grupper identifierade alla sex huvudfaser. Dessa inkluderar: medvetenhet; rörelse; diagnos; rehabilitering; självvärdering; och lösning på problemet. Pre-awareness (för-medvetande) fasen kan eventuellt fördröja/förhindra förståelsen för hörselnedsättningen för personer med gradvis tilltagande hörselnedsättning, emedan förståelsen är mer direkt för personer med plötslig förvärvad hörselnedsättning. Artikel IV och artikel V var bägge baserade på en tvärsnittsstudie (n=90). Artikel IV syftade till att utveckla ett frågeformulär angående acceptans av hörselhandikapp (eng. Hearing Disabiliy Acceptance Questionnaire, HDAQ) och att studera dess begreppsvaliditet och samtidig validitet. Resultaten visar att HDAQ fick en två-faktor struktur som förklarde 75,7 % av variansen och uppvisade god intern konsistens (Cronbach’s alpha 0,86). Dessutom hade skalan god samtidig validitet i förhållande till självrapporterad hörselnedsättning, självrapporterad ångest och depression, samt i förhållande till beredskap för förändring. Artikel V (n = 90) syftade till att undersöka stadier av beteendeförändring för personer med tidig, förmodad hörselnedsättning, via den så kallade stages-of-change modellen. Mätinstrumentet för beteendeförändring var University of Rhode Island Change Assessment Scale. Som förväntat var en hög andel av deltagarna (över 90%) i tidiga stadier (eng. contemplation and preparation), vilket stöder stages-of-change modellen. Sammanfattningsvis, bidrar artiklarna i denna avhandling till en bättre förståelse av förändingsprocesser via hörselnedsättning för personer med hörselnedsättning och deras kommunikationspartners.

Denna studie undersöker anpassningar som görs i samtal mellan hörande och personer med hörselsvårigheter. Tanken med uppsatsen är att resultaten ska kunna användas på ett praktiskt sätt av båda parter. Studiens material består av två ca tio minuter långa samtal mellan en hörande och en person med hörselvariation. Dessa samtal har kompletterats med två kortare mejlintervjuer med deltagarna som har hörselvariationer.Studien har utförts med klassisk samtalsanalytiska element, genom att undersöka olika strategier för att uppnå förståelse, genom t.ex. ackommodation. Detta har kantats med ett mer tillämpat syfte. Detta för att fastställa praktiker som fungerar bra eller praktiker som skulle gynnas av förändring. Förhoppningen är då att uppsatsen ska kunna användas av både de hörande och de med hörselvariationer för att beskriva olika effektiva, och ev. ineffektiva anpassningar. Resultaten visar att båda parter anpassar sig efter varandra på olika sätt. Dessa anpassningar har delats in i två huvudkategorier: fysiska och kommunikativa anpassningar. Fysiska anpassningar innefattar bl.a. att luta sig fram när man inte hör någon, betona viktiga ord eller använda gester för att ge visuell information till det som sägs. En särskilt viktig fysisk anpassning när man talar med en person med hörselsvårigheter är därför att söka och fånga dennes blick. Kommunikativa anpassningar innefattar bl.a.: att initiera samtalsreparationer och utför problemlösningar. En annan kommunikativ anpassning är att den hörande identifierar problemområden som förmedlats av deltagaren med hörselvariation. Den hörande applicerar därefter kunskapen på framtida anpassningar. En kommunikativ anpassning kan också vara att deltagaren med hörselvariation informerar den hörande om problemområden och på så sätt vägleder denne i sina anpassningar. Genom den här studien har det blivit tydligt att ett välfungerande samtal mellan hörande och de med hörselvariationer går ut på att både fysiska och kommunikativa anpassningar görs av båda parter. Detta görs dock ofta vid olika tillfällen och med olika funktioner. Den hörande plockar upp det som personen med hörselvariation förmedlar och anpassar sig utifrån dennes önskemål samtidigt som personen med hörselvariation anpassar sig för att vägleda den hörande i sina anpassningar. Trots att det inte alltid är helt uttalat vad som borde göras när, är det möjligt att navigera olika kommunikativa utmaningar om båda hjälps åt att identifiera problem och därefter anpassa sig för att lösa dem.

Det övergripande syftet med studien är att undersöka om förskolepedagoger är förberedda för att tillgodose alla barns behov, samt är verksamheten och förskolans miljö anpassad för att möta alla barn? Frågeställningarna lyder: Hur ser förskolepedagoger på sin utbildning och kompetens, i förhållande till arbetet med barn med en fysisk funktionsnedsättning i förskolan? Hur upplever förskolepedagoger att deras förskola är anpassad till barn med en fysisk funktionsnedsättning? Hur ser förskolepedagoger på samspelet mellan ett barn med en fysisk funktionsnedsättning och andra barn i barngruppen på förskolan?Den här studien ”En förskola för alla barn?” tar sin utgångspunkt i en teori om normalisering. En teori som i stort handlar om att alla människor ska kunna fungera normalt i samhället oavsett funktionsnedsättning, sjukdomar eller andra hinder. Det leder till en undersökning om huruvida några förskolor kan ta emot alla barn eller inte. ”Alla barn” innefattar även barn med en fysisk funktionsnedsättning så som syn- och hörselskador samt rörelsehinder. Studien omfattar tre olika förskolor där pedagogerna har fått besvara en enkät med frågor om deras egen utbildning och kompetens, förskolans miljö samt samspelet mellan barn med och utan fysisk funktionsnedsättning. En av dessa pedagoger har dessutom medverkat i en intervju för att hon dagligen arbetar med en rörelsehindrad flicka. En mycket kort redogörelse av resultatet är att de flesta pedagoger anser att de behöver mer kunskap och utbildning om olika funktionsnedsättningar. Ingen av de aktuella förskolorna i dagsläget är helt anpassade för att ta emot barn med synskador, hörselskador eller rullstolsburna barn. För att ett barn med en fysisk funktionsnedsättning ska fungera i gruppen med de andra barnen krävs det att pedagogerna har ett bra och positivt förhållningssätt gentemot barnet med funktionsnedsättningen.

Hansson, Tina (2012). Elever med hörselnedsättning i grundskolan. En kvalitativstudie ur några pedagogers perspektiv. (Pupils with hearing impairment in primary school)Skolutveckling och ledarskap, Lärande och samhälle, Specialpedagogik, Malmö högskola.Syftet med arbetet är att är att belysa hur några pedagoger i grundskolan arbetar och utvecklar sitt pedagogiska stöd i sitt möte med elever med hörselnedsättning. Studien utgår från litteraturstudier och kvalitativa halvstrukturerade intervjuer. Sammanlagt fem pedagoger från årskurs F-9 har intervjuats.Sammanfattningsvis visar resultatet att de flesta pedagoger gör sitt bästa för att arbeta och utveckla sitt pedagogiska stöd i sitt möte med elever med hörselnedsättning. För att eleverna ska kunna ta till sig teoretiska kunskaper på bästa sätt och vara delaktiga i den sociala samhörigheten i lärandesituationen måste pedagogerna först bygga upp trygghet och arbetsro i klassrumsmiljön. Det ska finnas en tydlig struktur och god ljudmiljö i lärmiljön som gör att elever med hörselnedsättning är trygga i kommunikationen med pedagogen och klasskamraterna. Pedagogen ska ha hörselkunskap och använda sig av pedagogiska, kommunikativa arbetssätt och metoder och tekniska hjälpmedel, för att underlätta skolarbetet för dessa elever. För att på bästa sätt inkludera elever med hörselnedsättning och uppnå en helhetssyn på eleven och dess behov i lärande situationen krävs även samverkan mellan pedagogisk personal och föräldrar, samt att special-och hörselpedagog arbetar som ett pedagogiskt stöd för elever, pedagoger och föräldrar.

<p> </p><p> </p><p>I föreliggande studie undersöktes ordförrådet (ordförståelse och benämning) hos 21 barn med hörselskada och 21 normalhörande barn i åldrarna 7-9 år, matchade till ålder, kön och bostadsort. Deltagarna delades även in i undergrupper med avseende på hörselskadans typ (ledningshinder, sensorineural skada samt kombinerad skada) och grad (lätt, måttlig, grav och döva/hörselskadade barn med CI) samt typ av skolform. Ordförståelse undersöktes med Peabody Picture Vocabulary Test III och benämning undersöktes med Word Finding Vocabulary Test. Som förväntat hade gruppen med hörselskada lägre resultat på båda testen, men endast benämningstestet visade en statistiskt signifikant gruppskillnad (<em>p </em>= 0,002 jämfört med <em>p </em>= 0,054 för ordförståelse). För benämningstestet hade barn med hörselskada i 7-års ålder ett signifikant lägre resultat jämfört med åldersmatchad kontrollgrupp, medan skillnaden inte var signifikant i de äldre åldersgrupperna (8 och 9 år). Typ, grad, kön eller skolform (hörselklass kontra integrerad skolform) hade ingen signifikant effekt på något av testen, men samband kan inte uteslutas pga relativt få barn i varje undergrupp i denna studie. Explorativ analys av individuella åldersekvivalenta resultat för benämningstestet indikerade följande: (a) majoriteten av de hörselskadade barnen låg inom den nedre halvan av normalresultatet; (b) två barn med cochleaimplantat hade särskilt låga resultat; (c) deltagare med lätt hörselskada tenderade att ha sämre resultat än deltagare med grav hörselskada, vilket kan tyda på otillräckligt stöd vid lätt skada; och (d) en deltagare med måttlig hörselskada hade lika högt resultat som det högsta resultatet i kontrollgruppen.</p><p> </p><p> </p> / <p>This study examined the receptive and expressive vocabulary in 21 children with hearing impairment and 21 children with normal hearing between the ages of 7-9. The groups were matched in regard to age, gender and home district. The material was divided into categories of hearing impairment based on type (conductive, sensorineural and combined hearing impairment), severity (mild, moderate, severe and children with profound deafness/hearing impairment with cochlear implant) and children in hard of hearing classes versus children integrated in ordinary classes. The tests used were Peabody Picture Vocabulary Test III (word comprehension) and Word Finding Vocabulary Test (word production). As expected, the group of children with impaired hearing achieved lower results on both tests. However, only the result on the word production test was significant for children with hearing impairment (<em>p </em>= 0,002 compared with <em>p </em>= 0,054 for comprehension). 7 years old children with hearing impairment reached a significantly lower result on the word production test compared with their peers with normal hearing, whereas the difference between the groups of 8 and 9 years old children was not significant. Type, severity, gender or school placement (hard of hearing classes versus ordinary classes) had no significant effect on neither word comprehension nor word production, but a correlation can not be out ruled because of a relatively low number of children in each subgroup. Explorative analyze of the individual age equivalent results for the word production test indicated: (a) the majority of children with hearing impairment performed within the lower half of the normal results; (b) two children with cochlear implants achieved a particularly low result; (c) participants with a mild hearing impairment tend to have a lower result than the participants with a severe hearing impairment, which might indicate insufficient support; and (d) one participant with moderate hearing impairment performed a result at the same level as the highest result in the control group.</p>