No description available.

Syftet med föreliggande alster var att undersöka huruvida utvecklingen av hur kvinnor exponeras i kommersiella sammanhang går hand i hand med postfeminism eller inte, och om det i sådana fall bidrar till att det fortfarande skapas kommersiellt innehåll utifrån den manliga blicken. Materialet som låg till grund för detta arbete var en av flera bilder från Bianca Ingrossos företag, CAIA Cosmetics, läppstifts reklamkampanj från år 2019. Metoden utgjordes, i grunden, av en semiotisk bildanalys, men med en sociosemiotisk dito som spets. Båda metoderna har likheter och har komponenter som går in i varandra, varpå båda, med utgångspunkt i en kvalitativ analys, spelade roller för mitt resultat. Analysen utfördes med följande forskningsfråga som grund: Hur förhåller sig postfeministisk teori och kommodifierad feminism till aktuell bild ur ett sociosemiotiskt perspektiv? Genom detta arbetes huvudteorier postfeminism, kommodifierad feminism och the male gaze – den manliga blicken – analyserades det valda materialet med kopplingar till pornografiskt bildspråk. Utfallet blev dubbeltydigt då kvinnan i bilden, utifrån applicering utav presenterad teori, både kunde ses som ett passivt objekt men även som ett aktivt subjekt. Makten i vald bild kunde alltså ses både som en kraft utifrån den postfeministiska individualismen samtidigt som det också kan tolkas som ännu ett fall av objektifiering av kvinnor i reklam. / The purpose with this essay was to examine whether or not the development of the exposure of women in commercial contexts correlates with postfeminism, and in such case, whether it contributes to the ongoing production of commercial content based on the theory of the male gaze. The fundamental material of this work was one of several images from Bianca Ingrosso's company, CAIA Cosmetics, lipstick advertising campaign from 2019. The method was, basically, a semiotic image analysis, but with an extending, socio-semiotic ditto as a complement. Both methods have similarities and have components that go into each other, which made both of them, based on a qualitative analysis, play important roles for the final results. The analysis was carried out based on the following research question: How does postfeministic theory and commodified feminism relate to the chosen image from a socio-semiotic perspective? Through the main theories of postfeminism, commodified feminism and the theory of the male gaze, the chosen material was analyzed with links to, and in comparison, with, pornographic imagery. The outcome was ambiguous as the woman in the image, based on the application of presented theories, could be seen both as a passive object but also as an active subject. The power in the chosen image could thus be seen both as a feminin force based on postfeminist individualism, while it, at the same time, also can be interpreted as yet another case of objectification of women in commercial advertising.

No description available.

Seriemediet inkorporerar lingvistiska och ikoniska tecken för att uttrycka etiska, moraliska, sociala och politiska budskap, vilka kan slätas över av en underhållande och tilltalande form. Detta gör mediet lämpligt för en retorisk analys. Ett omdiskuterat ämne inom seriemediet är dess gestaltning av kvinnor, å ena sidan i form av stereotypa könsroller och underrepresentation av verkligt intressanta kvinnliga karaktärer, å andra sidan sexualiserande porträtteringar, våld och övergrepp. Denna uppsats undersöker hur våld mot kvinnor gestaltas i mötet mellan olika typer av bilder och texter i ett och samma serieförfattarskap. Undersökningen genomförs med hjälp av Roland Barthes ”Rhétorique de l’image” (1964) och teorin om the male gaze som Laura Mulvey diskuterar i artikeln ”Visual pleasure and narrative cinema” (1975). Analysen inspireras av en komparativ metod beskriven av Lennart Hellspong i Metoder för brukstextanalys (2001). Uppsatsen granskar utdrag ur Watchmen, Batman: The Killing Joke och The League of Extraordinary Gentlemen av Alan Moore, en av vår tids mest ansedda författare inom seriemediet, också känd för att porträttera våld mot kvinnliga karaktärer.  Uppsatsens påvisade en ambivalens i porträtterandet av våld mot kvinnor i utdragen ur Alan Moores graphic novels, samt behovet av att problematisera såväl Alan Moores serier som Laura Mulveys the male gaze, men också möjligheten att använda hennes och Barthes teorier inom retorikdiskursens och seriemediets ramar för att granska hur samspelet mellan bild och text kan uttrycka olika typer av budskap och attityder.

This essay aims to analyse how the exposedness is constructed in the Swedish contemporary artist Nathalie Djurberg’s two stop motion-films Greed and Cave. Five stills from Greed and three stills from Cave will be examined from a feminist perspective with a theoretical viewpoint based on theories from both art history and film studies. The method applied is visual semiotics which focuses on how meaning is created within an artwork rather than what the meaning is. The stills from Djurberg’s films are analysed first on a denotative level and then on a connotative level. Furthermore, visual semiotics theorises that everything is made up of systems of signs which allows this essay to study how the women in Djurberg’s movies functions as signs. The essay demonstrated that the women in Djurberg’s films can be seen as passive objects under the power of the male gaze. However, the analysis also displayed that the woman in Cave can be perceived as someone who defies the patriarchal norms for how a woman should behave and look. Nonetheless, the exposedness of these women seems to be constructed firstly in their bodies and how they are represented, both in looks but also how they are posed to reinforce patriarchal conventions in the female representation, and secondly in their relation to male characters - or the implied male gaze from a spectator - in the films. The women in Djurberg’s films can thus be understood as signs for male sexual desires, as signs for the Woman posing as the Man’s opposite, as the objective for His gaze.

The media is not only a source of entertainment, it is also a way to better understand ourselves and a means to shape our identities. The purpose of different types of communication are never neutral, there is always a discourse and an underlying meaning at work. By continually portraying women as stereotypical characters, the patriarchal discourse is reproduced and perpetuates an unequal view of women in society. It is possible to reconstruct the hegemonic male domination and representation is key if there is a change to be had in this area. Thus, it is of utter importance to create productions that showcase a vast variety of social and gender roles. The purpose of this essay is to analyse female representation in visual media with a primary focus on women’s history, exemplified by how gender is created by female characters in the miniseries Fröken Frimans krig. The analysis has a basis in multimodal critical discourse analysis as well as critical narrative analysis, and also takes into consideration Mulvey’s theories on the male gaze. The theoretical framework is based on poststructural feminist theory with an aim to deconstruct notions of what constitutes a woman and a man.

Uppsatsen syftar till att studera intertextualiteten i Bjarne Moelvs Helgas offer – dagboksroman om ett brott och Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Tyngden i analysen ligger på Moelvs roman, under det att Doktor Glas tjänar som belysande jämförelsematerial. Analysen består av tre delar där den textuella strukturen, perspektivet och berättarstrukturen undersöks. Resultaten visar att romanerna uppvisar flera stilistiska likheter men även tydliga skillnader när det gäller jagberättarens framställning. Moelv distanserar sig från det kvinnliga berättarjaget genom att begränsa henne till en iakttagare. Detta ger uttryck för en framställning som konstrueras ur ett genussystem där manliga normer slår igenom i representationer av kvinnor.

Ce mémoire se concentre sur la figure de l’héroïne d’action dans les jeux vidéo. La culture vidéoludique, qui glorifie la masculinité militarisée, tend à sexualiser les personnages féminins et à négliger les préférences des joueuses afin de cibler les hommes et les garçons. La figure de l’héroïne d’action naît du désir d’inclusion des femmes dans la culture du jeu vidéo. Ces protagonistes féminins, bien que souvent objectifiés comme le témoigne le célèbre personnage de Lara Croft, présentent tout de même un potentiel subversif en envahissant l’espace traditionnellement masculin. Ce mémoire analyse quelques protagonistes qui correspondent à la figure de l’héroïne et la remodèlent. / This master thesis focuses on the action heroine trope in video games. The video game culture, which glorifies militarized masculinity, tends to sexualize female characters and to neglect the preferences of female players by targeting men and boys. The action heroine trope is born from the desire to include women in the video game culture. These female protagonists are often sexualized, such as the famous Lara Croft, but they also have a subversive potential by invading a traditional masculine space. This master thesis analyzes a few characters that are modeled and reshaped on the action heroine trope.

Abstract The great detective Sherlock Holmes casts a long shadow on the previous research on the short stories by Sir Arthur Conan Doyle, where Mr. Holmes has been given the main attention. On the periphery, however, a woman named Irene Adler is recognizable. Adler makes her single entrance in the Sherlock Universe in “A Scandal in Bohemia” from 1891 when she outsmarts Mr. Holmes and makes him reconsider the entire female sex as a consequence. In the BBC adaptation Sherlock, the case is however different for the early feminist icon Adler. The portrayal of Adler in the episode “A Scandal in Belgravia” from 2012 is mainly focusing on her sexuality, nudity and seductive personality when meeting Holmes, which has resulted in this essay that aims to study the transformation of Adler from text to screen from a gender perspective. By conducting a comparative study based on gender theory and adaptation theory, the essay finds that there has been a sexualisation and diminishing of independence on behalf of Adler, which relates to common stereotypes in the portrayal of women in film. Through a successive degradation of the female character, it is possible to detect a form of reversed emancipation where the hundred year older predecessor shows greater feminist characteristics than the modern adaptation. / Sammanfattning Mästerdetektiven Sherlock Holmes kastar en lång skugga efter sig och har stått i centrum för majoriteten av forskningen om Sir Arthur Conan Doyles noveller. I periferin återfinns emellertid en kvinna vid namn Irene Adler som i ”A Scandal in Bohemia” från 1891 överlistar Holmes och får honom att omdefiniera hela sin syn på det kvinnliga könet på grund av Adlers intelligens och agens. I BBC:s filmatisering av den berömde detektiven i serien Sherlock har dock stora förändringar skett i transformationen av den feministiska förgrundsgestalten Adler. Porträtteringen av Adler i avsnittet ”A Scandal in Belgravia” från 2012 fokuserar till stor del på hennes sexualitet, avkläddhet och förföriska person i mötet med Holmes, vilket också föranlett denna uppsats vars syfte är att studera porträtteringen av Adler från text till filmduk ur ett genusperspektiv. Genom en komparativ metod grundad i genusteori och adaptionsteori finner uppsatsen att det skett en sexualisering och ett osjälvständiggörande av Adler som överensstämmer väl med många av de vanligt förekommande stereotypiska porträtteringarna av kvinnor på filmduken. Genom en successiv nedbrytning av den kvinnliga karaktären kan ett slags omvänd emancipation skönjas, där den hundra år äldre förlagan visar starkare feministiska förtecken än den moderna adaptionen.

This paper aims to investigate the terms and conditions of a lesbian gaze and a lesbian spectatorship from a feminist and queer theoretical point of view. The empirical material consists of three paintings by the American artist Romaine Brooks (1874-1970).  Brooks was based in Paris in the early 20th century where she was surrounded by a group of intellectual and usually cross-dressing lesbians. The women within this context are the ones depicted in Brooks’ paintings and this makes her one of the first artists in modernity to openly portray lesbian and cross-dressing women. Her paintings lead into new conditions for the traditional understanding of spectatorship as well as female positions, since there is no male involvement or presence within the interactive space surrounding these paintings. The survey tries to further investigate and break down already existing theories concerning spectatorship with the main focus on Laura Mulvey’s the male gaze, termed in the essay “Visual Pleasure and Narrative Cinema” (1975). The queer theoretical approach in this paper is based on Judith Butler’s performativity, which then is attached to gaze theories in order to investigate the active and passive positions found in Brooks’ paintings. The paper does also include an analysis of the male gaze in relation to modernism, avant-garde, canon and subsequently the reason behind Brooks’ absence in modernist canon.