Bakgrund: Inom den prehospitala akutsjukvården kan specialistsjuksköterskan möta en stor variation av luftvägsproblematik. Att ställas inför situationer med patienter med ofri luftväg prehospitalt ställer höga krav på specialistsjuksköterskans kunskap och erfarenhet. En ofri luftväg är ett livshotande tillstånd där snabb och korrekt handläggning krävs för att minimera risken för hypoxi, med risk för efterföljande men som fatal utgång. Att identifiera ett luftvägsproblem och sätta in adekvata metoder för att skapa fria luftvägar är något som specialistsjuksköterskan behöver känna sig säker att utföra, vilket innebär att ha en god förmåga att hantera de tekniker och hjälpmedel som finns att tillgå. Syfte: Syftet med studien är att undersöka anestesisjuksköterskors och ambulanssjuksköterskors kunskapsnivå och erfarenhet av att hantera patientens ofria luftväg prehospitalt. Metod: Studien har en kvantitativ ansats. Specialistsjuksköterskor (n=145) verksamma inom den prehospitala akutsjukvården i en region i södra Sverige deltog i studien. Datainsamlingen genomfördes i form av enkäter och datan analyserades i programmet SPSS. Resultat: Studiens fyra huvudsakliga fynd var att ungefär 20 % av respondenterna hade minst en gång under det senaste året varit med om att inte lyckas skapa fria luftvägar. Anestesisjuksköterskor hade en högre självskattad säkerhet inför ofria luftvägar än ambulanssjuksköterskor. Två tredjedelar av respondenterna ville genomföra en repetitionsutbildning i hantering av ofria luftvägar, och hela 83 % av ambulanssjuksköterskorna ansåg att de var i behov av en repetitionsutbildning i att hantera ofri luftväg. Slutsats: Det finns en signifikant skillnad mellan yrkesgrupperna där anestesisjuksköterskor skattar sig säkrare med att hantera utrustningen vid ofria luftvägar jämfört med ambulanssjuksköterskor. Specialistsjuksköterskorna upplever ett behov av ytterligare utbildning samt kompetenskontroll av luftvägshantering.

Bakgrund: Specialistsjuksköterskor ska kunna identifiera och hantera ofri luftväg utifrån kunskap och fastställda riktlinjer inom den prehospitala vården. Att kunna identifiera svårigheter kan vara livräddande för en kritiskt sjuk eller skadad patient. Sverige är en av få länder i världen som bemannar ambulansen med minst en sjuksköterska, och som därtill utbildar sjuksköterskor till specialister. Specialistsjuksköterskor som jobbar prehospitalt skiljer sig i mängd erfarenhet och kunskap om prehospital vård. Syfte: Syftet med studien var att beskriva vilka faktorer som försvårar specialistsjuksköterskors luftvägshantering prehospitalt. Metod: Kvantitativ tvärsnittsstudie med enkäter samt fritextsvar. Deltagarna var specialistsjuksköterskor (n=37) vilka hade haft svårt och/eller misslyckats skapa en fri luftväg under senaste året. Det kvantitativa resultatet analyserades med student–t test, chi-två test samt Fishers Exakta test och det kvalitativa resultatet analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: De faktorer som identifierades var Svårigheter relaterat till hjälpmedel, Svårigheter relaterat till patient samt Utveckling och utbildning. Resultatet visade en signifikant skillnad i hur trygga specialistsjuksköterskor inom olika inriktningar upplever sig vara vid hanteringen av de olika hjälpmedlen och en signifikant variation mellan antal yrkesverksamma år. Anestesisjuksköterskorna skattade sig högst och hade längst erfarenhet. Ambulanssjuksköterskorna och anestesisjuksköterskorna upplevde att deras utbildning hade hjälpt dem i deras hantering av svår luftväg, men ansåg ändå att mer utbildning och årlig repetition rörande luftvägshanteringen är nödvändig. Slutsats: Studiens resultat tyder på att teoretisk kunskap tillsammans med reell kompetens har betydelse för adekvat vård vid luftvägshantering och därmed kan öka patientsäkerheten. Vidare att specialistsjuksköterskorna önskar återkommande repetitionsutbildning i luftvägshantering via arbetsgivaren. Slutligen indikerar denna studies resultat ett behov av att se över de olika akutspecialistutbildningarna verksamma inom ambulanssjukvården för att luftvägsutbildningen skall bli mer jämställd.

Bakgrund: COVID-19 är ett coronavirus som identifierades hos patienter med oförklarlig lunginflammation i Kina i december 2019. Sedan början av pandemin har operationsavdelningar i Sverige stängts till förmån för särskilda COVID-IVA. Anestesisjuksköterskor har flyttats från sina ordinarie arbetsplatser för att hjälpa till och stötta arbetet. Inga tidigare studier finns om anestesisjuksköterskors upplevelse av att vårda patienter med COVID-19. Syfte: Att undersöka anestesisjuksköterskors upplevelser av att vårda patienter med COVID-19 på COVID-IVA. Metod: Semistrukturerade intervjuer genomfördes med 10 anestesisjuksköterskor på ett mellanstort sjukhus i södra Sverige. Datamaterialet analyserades utifrån en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Anestesisjuksköterskorna kände oro inför första arbetsdagen på COVID-IVA. De kom dock snabbt in i arbetsuppgifterna och det skapade trygghet. Att inte få använda sin erfarenhet till fullo var negativt men att slippa patientansvar upplevdes positivt. Arbetet på COVID-IVA var påfrestande gällande både arbetsmiljön och privatlivet. Slutsats: Anestesisjuksköterskorna upplevde blandade känslor inför arbetet på COVID-IVA. Det fanns en oro över tillgången till skyddsutrustning. Flera trivdes ej med arbetsuppgifterna och ville inte arbeta på COVID-IVA ”för alltid”. Arbetet på COVID-IVA utvecklade dem personligen men inte inom yrkesprofessionen. Man var beroende av sina kollegor i teamet för att klara av att ta hand om patienterna. Känslan av att vara behjälplig, att känna sig uppskattad och värdefull bidrog till upplevelsen av att känna sig behövd. Arbetsmiljön på COVID-IVA upplevdes dålig då den var påfrestande gällande både arbetstempo och arbetsbelastning. De flesta anestesisjuksköterskor var ej nöjda över att behöva arbeta på COVID-IVA men flera uppgav att stämningen på COVID-IVA ändå var god. / Background: COVID-19 is a coronavirus that was identified in patients with unexplained pneumonia in China in December 2019. Since the beginning of the pandemic, operating wards in Sweden have been closed in favor of special COVID-ICU’s. Nurse anesthetists have been moved from their regular workplaces to help and support the work. There are no previous studies on nurse anesthetists’ experience of caring for patients with COVID-19. Aim: To explore nurse anesthetists’ experiences of caring for patients with COVID-19 at COVID-ICU. Method: Semi-structured interviews were conducted with 10 nurse anesthetists at a medium-sized hospital in southern Sweden. The data material was analyzed on the basis of a qualitative content analysis. Results: The nurse anesthetists felt anxious before their first working day at COVID-ICU. However, they quickly got into the tasks and it created safety. Not being able to use their experience to the full was negative but avoiding patient responsibility was experienced as positive. The work at COVID-ICU was stressful regarding both the work environment and private life. Conclusion: The nurse anesthetists experienced mixed feelings before working in COVID-ICU. There was concern about the availability of personal protective equipment. Many did not like the tasks and did not want to work at COVID-ICU "forever". The work at COVID-ICU developed them personally but not in their professional profession. They were dependent on their colleagues in the team to be able to care for the patients. Feeling appreciated and valuable contributed to the experience of feeling needed. The work environment in COVID-ICU was perceived as poor as it was stressful in terms of both work pace and workload. Despite the fact that most nurse anesthetists were not satisfied with having to work at COVID-ICU, several stated that the atmosphere in COVID-ICU was still good.

Introduktion: Adekvat andning är grundläggande för liv. Att kunna utföra luftvägshantering är därför en kunskap sjuksköterskan måste besitta. I regionen där studien genomförts kan anestesisjuksköterskeresurs medfölja ambulans vid larm om andnings- eller luftvägsproblematik. Denna resurs har tidigare nyttjats per automatik från larmcentral, men har nu övergått till att nyttjas först på ambulanspersonalens begäran. Hur denna förändring upplevs av sjuksköterskan i ambulansen är tidigare inte undersökt. Syfte: Belysa sjuksköterskan i ambulansens upplevelse av luftvägshantering samt upplevelsen av stöd från anestesisjuksköterskan prehospitalt. Metod: Kvalitativ intervjustudie som analyserades med induktiv innehållsanalys. Femton semistrukturerade intervjuer genomfördes på en ambulansavdelning i södra Sverige. Deltagarna var sjuksköterskor aktivt verksamma inom ambulanssjukvården. Resultat: Sjuksköterskan i ambulansen upplevde generellt trygghet i luftvägshantering efter som det övas frekvent. Anestesisjuksköterskans stöd var dock viktigt vid avancerad luftvägshantering. Rutinförändringen, gällande att anestesisjuksköterska endast medföljde på ambulanspersonalens begäran, upplevdes av sjuksköterskan i ambulansen som positivt. Detta skapade fler tillfällen att få möjlighet till luftvägshantering vilket i sin tur skapade ökad trygghet. En annan positiv upplevelse av rutinförändringen var att anestesisjuksköterskeresursen nu kunde nyttjas när den verkligen behövdes. Få tillfällen för samövning mellan anestesisjuksköterskan och sjuksköterskan i ambulansen upplevdes av sjuksköterskan i ambulansen ej ge personlig kännedom för anestesisjuksköterskan, vilket i sin tur påverkade teamkänslan. Deltagarna menade även att det ofta var ”extra händer” som efterfrågades istället för viss kompetens. Slutsats: Luftvägshantering kräver regelbunden övning för att upprätthålla kompetens och känsla av trygghet. Anestesisjuksköterskan bör dock fortsatt finnas att tillgå som stöd vid avancerad luftvägshantering. Rätt resurs ska användas vid rätt tillfälle, vilket sjuksköterskan i ambulansens ansvarar för att så sker. För att möjliggöra en god teamkänsla inom vårdteamet krävs samövning och personlig kännedom. / Introduction: Adequate breathing is essential for life. Being able to perform airway management is therefore a knowledge the nurse must possess. Within the prehospital care in the region the study is carried out there is an anesthesia nurse resource in the event of respiratory problems. This resource has previously been used automatically from dispatch, but now this resource is only used on request from the ambulance staff. How this change is experienced by the nurse in the ambulance has not been investigated earlier. Purpose: Illuminate the nurse in the ambulance’s experience of airway management and the experience of support from the anesthesia nurse prehospital. Method: Qualitative interview study that was analysed with inductive content analysis. Fifteen semi-structured interviews were conducted in an ambulance department in southern Sweden. The participants were nurses with an active employment in ambulance care. Result: The nurse in the ambulance generally felt comfortable in airway management as it was frequently practiced. However, the support of the anesthesia nurse was important in advanced airway management. The routine change, regarding the fact that the anesthesia nurse was only included at the request of the ambulance staff, was perceived by the nurse in the ambulance as positive. This created more opportunities for airway management, which in return increased confidence. Another positive experience of the routine change was that the anesthesia nurse resource could now be used when it was really needed. Few opportunities for joint practice between the anesthesia nurse and the nurse in the ambulance were experienced by the nurse in the ambulance as not giving personal knowledge to the anesthesia nurse, which in return affected the team spirit. The participants also said that it was often ”extra hands” that they requested instead of certain skills. Conclusion: Airway management requires regular practice to maintain competence and confidence. However, the anesthesia nurse should continue to be available, as support for advanced airway management. The correct resource must be used in the right situation, which the nurse in the ambulance is responsible for ensuring. To enable a good team spirit within the care team, joint practice and personal knowledge are required.

Bakgrund: Den organisatoriska och politiska kontexten påverkar hur väl fundamental omvårdnad utförs. Missed nursing care är ett begrepp som, i tidigare forskning, beskriver omvårdnad som uteblir delvis eller fullständigt och orsakas av resursbrist och hög arbetsbörda. Detta leder till en hotad patientsäkerhet. Risken för missed nursing care kan öka i den anestesiologiska kontexten, då det är en högteknologisk miljö med hög produktionstakt. Användningen av begreppet har ökat inom vårdvetenskaplig forskning. Emellertid är missed nursing care ännu inte beskrivet inom anestesiologisk omvårdnad.  Syfte: Begreppsanalysens syfte var att, utifrån den kontextuella dimensionen av Fundamentals of Care, klargöra innebörden av begreppet missed nursing care och hur det kan förstås inom anestesiologisk omvårdnad. Metod: Begreppsanalysen genomfördes enligt Walker och Avants metod.   Resultat: Missed nursing care definieras som en nödvändig omvårdnadsåtgärd som, p.g.a. kontexten och efter en process av klinisk prioritering utelämnas helt, delvis, lämnas oavslutad eller utförs med sämre kvalitet, vid en olämplig tidpunkt eller för sent. Sjuksköterskor hanterar kontextuella brister genom klinisk prioritering, vilket resulterar i att fundamental omvårdnad uteblir. Tidskrävande, icke-monitorerade omvårdnadsåtgärder nedprioriteras, främst inom basal omvårdnad.   Slutsats:  När kontexten tvingar sjuksköterskor att utföra hårdare prioritering uteblir fundamental omvårdnad. Detta får konsekvenser för patientsäkerheten, vilket belyser vikten av högkvalitativ omvårdnad. Anestesiologisk omvårdnad tros utebli enligt liknande mönster som inom övrig omvårdnad.

Bakgrund: Som specialistsjuksköterska i anestesi och intensivvård ingår det i arbetsuppgifterna att bistå larmverksamheten inom sjukhuset. Att delta vid akutlarm innebär för specialistsjuksköterskorna, att i en akut situation behöva förflytta sig från den trygga sfären på ordinarie arbetsplats. Detta betyder att de ställs inför nya utmaningar som kan påverka upplevelsen av att delta i larmteamet. Internationellt var forskning inom området knapphändig och det hittades inga studier med inriktning på intrahospitala akutlarm i Sverige. Syfte: Studiens syfte var att beskriva specialistsjuksköterskans upplevda utmaningar att delta innan, under och efter intrahospitala akutlarm. Metod: I denna studie användes kvalitativ ansats med deskriptiv design. Semistrukturerade intervjuer genomfördes med fem anestesisjuksköterskor och fem intensivvårdssjuksköterskor. Analysen genomfördes med induktiv kvalitativ innehållsanalys. Huvudresultat: Fyra kategorier framkom i analysprocessen; Organisatoriska utmaningar; Utmaningar i arbetsmiljön; Utmaningar i teamet samt Känslomässiga och mentala utmaningar. Specialistsjuksköterskorna upplevde utmaningar med anestesiologens jourrutiner, vilket kunde riskera att intubation fördröjdes när behov uppstod. Det beskrevs praktiska utmaningar med mycket utrustning som fraktades till akutlarmet. På plats vid akutlarmet upplevdes samarbetet mellan larmteam och avdelningspersonal som en utmaning och det fanns en känsla av höga förväntningar hos specialistsjuksköterskorna. Slutsats: Specialistsjuksköterskorna upplevde akutlarmen som en arbetsuppgift med många utmaningar. Höga förväntningar, stort ansvar för patientsäkerhet och samarbete beskrevs i deltagarnas upplevda utmaningar. Tillsammans med fortsatt forskning skulle studiens resultat kunna leda till förbättringsåtgärder och verksamhetsutveckling för vårdpersonalen som deltar vid intrahospitala akutlarm. / Background: As a nurse specialist in anesthesia and intensive care, a part of the work is to assist the emergency alarms within the hospital. Participating in an emergency alarm team means for the nurse specialist, having to move from the safe sphere of the regular workplace This means that they are faced with new challenges that can affect the experience of participating in the emergency team. Internationally, research in the field was scarce and no studies focusing on intra-hospital emergency alarms were found in Sweden. Aim: The purpose of the study was to describe the specialist nurse's perceived challenges in participating before, during and after intra-hospital emergency alarms. Method: In this study, a qualitative approach with a descriptive design was used. Semi-structured interviews were conducted with five anesthesia nurses and five intensive care nurses. The analysis was carried out with inductive qualitative content analysis. Findings: Four categories emerged in the analysis process; Organizational challenges; Challenges in the work environment; Challenges in the team as well as Emotional and mental challenges. The nurse specialists experienced challenges with the anesthesiologist's on-call routines, which meant delayed intubation on occasions where there was a need. Practical challenges with a lot of equipment to be transported to the emergency call were described by the participants. On site at the emergency call, the cooperation between the emergency alarm team and department staff was perceived as a challenge. There was a feeling of high expectations among the nurse specialists. Conclusion: The nurse specialists experienced the emergency alarm as a work task with many challenges. High expectations, great responsibility for patient safety and cooperation were described in the participants' perceived challenges. Together with continued research, the results of the study could lead to improvement measures and business development for the healthcare staff who participate in intra-hospital emergency alarms.

Introduktion: Anestesisjuksköterskans roll prehospitalt är att vårda den kritiskt skadade patienten. De kan bidra till prehospital vård med goda kunskaper i avancerad luftvägshantering, vana att använda potent analgetika, anestesimedel och innehar erfarenhet av avancerad smärtbehandling. Ambulanser i Sverige idag är främst bemannade med specialistsjuksköterskor inom ambulanssjukvård, men även grundutbildade sjuksköterskor förekommer. De har uttryckt efterfrågan efter mer utbildning och resurser vad det gäller smärtlindring prehospitalt. Flera studier har påvisat att smärtlindring prehospitalt som bristfällig. Bristfällig smärtlindring kan leda till svåra komplikationer för patienten. Anestesisjuksköterskan har ett ansvar att jobba utifrån patientens unika behov, förbereda och hantera de utmaningar som kan manifesteras. Syfte: Att beskriva anestesisjuksköterskans erfarenheter av att smärtlindra vuxna patienter med svår smärta prehospitalt. Metod: En intervjustudie med kvalitativ ansats med beskrivande design genom semistrukturerade intervjuer användes i denna studie. Intervjuerna analyserades genom manifest innehållsanalys. Resultat: Intervjuerna resulterade i tre kategorier – bedömning och anpassning av smärta, kompetens och erfarenhet påverkar den smärtlindring som patienten erhåller, smärtlindringens emotionella och psykologiska aspekt– med nio subkategorier. Slutsats: Anestesisjuksköterskor som deltog i denna studie beskriver att de besitter kompetens och har erfarenhet att möta de utmaningar som finns med prehospital smärtlindring. De tillämpar ett personcentrerat förhållningssätt och utgår från patientens behov och aktuella situation vid smärtlindring. Anestesisjuksköterskor kan med sin kompetens och kunskap bidra med utbildning och utveckling i prehospitala verksamheter för att på sätt förbättra omhändertagandet av patienten.

Anestesisjuksköterskan ansvarar för att förebygga skador hos patienter under generell anestesi. En fruktad komplikation är awareness, oavsiktlig vakenhet undergenerell anestesi, vilket kan orsaka vårdlidande hos patienter. Syftet var att undersöka hur anestesisjuksköterskan kan förebygga intraoperativ awareness hos patienter under generell anestesi. Studien är en systematisk litteraturstudie med kvantitativ ansats. Sökningar gjordes i CINAHL och PubMed, 14 artiklar inkluderades. Det framkom tre teman: övervakning av anestesidjup, farmakologiska faktorer och icke-farmakologiska faktorer. Resultatet visar att enbart klinisk övervakning inte är tillräckligt för att övervaka anestesidjupet. Användning av bispectral index (BIS) och auditory evoked potentials index (AAI) har visats vara effektiva metoder för att förebygga awareness vid total intravenös anestesi (TIVA). Vid inhalationsanestesi är övervakning med endtidala anestesigaskoncentrationen (ETAC) mer effektivt än BIS. Inhalationsanestesi har visat lägre förekomst av awareness än TIVA. Muskelrelaxantia bör bara användas när det är nödvändigt eftersom det är en av de främsta orsakerna till awareness. Bensodiazepiner minskar troligen förekomsten av awareness. Den mänskliga faktorn har visat sig spela stor roll för att förebygga awareness där läkemedelsadministrering, handhavandefel av anestesiutrustning, okunskap och oerfarenhet om fenomenet är några exempel. Musikterapi har visat goda resultat när det gäller att förebygga awareness. För att minska risken för vårdlidande hos patienter bör anestesisjuksköterskan använda de metoder som har visat goda resultat för att skapa bästa tänkbara förutsättningar för säker vård. Vården bör bedrivas kostnadseffektivt med hänsyn till miljön, men inte på bekostnad av patientsäkerhet och god vård för patienter. / The nurse anesthetist is responsible for preventing injuries in patients under general anesthesia. A feared complication is awareness, accidental wakefulness under general anesthesia, which can cause suffering from care in patients. The objective was to study how the nurse anesthetist can prevent intraoperative awareness in patients under general anesthesia. The study is a systematic literature review with a quantitative design. Searches were made in CINAHL and PubMed, 14 articles were included. Three themes emerged: monitoring depth of anesthesia, pharmacological factors and non-pharmacological factors. The result shows that clinical monitoring alone is not sufficient to monitor the depth of anesthesia. Use of bispectral index (BIS) and auditory evoked potentials index (AAI) have been shown to be effective methods for preventing awareness in total intravenous anesthesia (TIVA). In case of inhalation anesthesia, monitoring with end-tidal anesthetic concentration (ETAC) is more effective than BIS. Inhalation anesthesia has shown a lower incidence of awareness than TIVA. Muscle relaxants should only be used when necessary as it is one of the main causes of awareness. Benzodiazepines probably reduce the incidence of awareness. The human factor has been shown to play a major role in preventing awareness, where drug administration, handling errors of anesthesia equipment, inadequate knowledge and inexperience about the phenomenon are some examples. Music therapy has shown good results when it comes to preventing awareness. To reduce the risk of suffering in patients, the nurse anesthetist should use the methods that have shown good results to create the best possible conditions for safe care. Care should be carried out cost-effectively with regard to the environment, but not at the expense of patient safety and good care for patients.

Bakgrund: Anestesiinduktion av barn kräver särskild kompetens hos anestesisjuksköterskan. Trygghet och tillit behöver skapas i mötet med barnet, vilket kan utgöra en utmaning om mötet är kort och intensivt. Barns förmåga att samarbeta och delta i förberedelser och vid anestesiinduktionen påverkas av barnets ålder och utvecklingsnivå. Bristande följsamhet och samarbetsvilja hos barnet kan leda till att tvång tillämpas i samband med induktionen, vilket kan väcka varierande tankar och känslor hos anestesisjuksköterskan. Tidigare forskning fokuserar främst på barn och föräldrars upplevelse av anestesiinduktionen. Genom att beskriva anestesisjuksköterskans upplevelse kan ett bredare perspektiv på fenomenet belysas och kunskapen inom barnanestesi fördjupas.Syfte: Syftet var att beskriva anestesisjuksköterskans upplevelse av att anestesiinducera barn.Metod: En kvalitativ metod med induktiv ansats har genomförts. Datainsamlingen bestod av semistrukturerade intervjuer och materialet analyserades enligt Graneheim och Lundmans (2004) kvalitativa innehållsanalys.Resultat: Analysen resulterade i fem huvudkategorier med 10 underkategorier som formade två övergripande teman: att skapa goda förutsättningar inför anestesiinduktionen vilket innefattade att etablera kontakt, anpassa förberedelser samt att samverka med föräldrarna. Det andra temat var att möta och hantera utmaningar vilket innefattade handlingsberedskap och professionell utmaning.Slutsats: Att anestesiinducera barn kan vara både stimulerande och utmanande. Goda förutsättningar inför anestesiinduktionen främjas av en tillitsfull relation med barnet och föräldrarna, där leken utgör ett viktigt verktyg för att skapa delaktighet och lärande. Genom handlingsberedskap och strategier kan oron för komplikationer minskas. Anestesiinducering av barn kan ge upphov till etiska dilemman samt innebära en yrkesmässig påfrestning hos anestesisjuksköterskan. / Background: Anaesthesia induction of children requires special skills of the anaesthetic nurse, both physiological and emotional. The anaesthetic nurse needs to create security and trust in the meeting with the child, which can pose a challenge if the meeting is short and intense. Children's ability to cooperate and participate in preparations and in connection with the anesthesia is affected by the child's age, level of development and unique conditions. Lack of adherence and willingness to cooperate in the child can lead to the application of coercion in connection with the induction, which provokes different thoughts and feelings in the anesthesia nurse. Previous research focuses primarily on children and parents' experience of anaesthesia. By describing the anesthesia nurse's experience, a broader perspective on the phenomenon can be highlighted and knowledge in pediatric anesthesia increased.Aim: The aim of the study was to describe the anesthesia nurse's experience of anesthetize children.Method: To answer the purpose of the study, a qualitative method with an inductive approach was used. The data collection consisted of semi-structured interviews with 12 informants and the material was analyzed according to Graneheim and Lundman's (2004) qualitative content analysis.Results: The analysis resulted in five main categories with ten subcategories that shaped two overarching themes. The first theme was to create good conditions for the anesthesia induction, which included establishing a contact, adapting preparations and collaborating with the parents. The second theme was to meet and manage challenges, which included readiness to act and handling a professional challenge.Conclusion: Anesthetizing children can be both stimulating and challenging. Good conditions can be created through preparation, play and the establishment of contact with the child and its parents. The worry of complications can be reduced through readiness to act and strategies. Anesthetizing children can give rise to ethical dilemmas as well as involve a professional strain on the anaesthetic nurse.

Bakgrund: Postoperativ shivering är ett fenomen som uppstår hos patienter efter kirurgi och anestesi, vilket innebär muskeltremor som får patienten att darra eller huttra okontrollerat. Shivering kopplas ofta till hypotermi även om det ensamt inte helt kan förklara uppkomsten. Det har en negativ effekt på läkningsprocessen, men är också obehagligt och gör att patienten lider. En del patienter beskriver upplevelsen som det värsta de har varit med om. Syfte: Att sammanställa anestesisjuksköterskans åtgärder för att förebygga shivering hos den postoperativa patienten. Metod: Vi har antagit induktiv ansats och gjort en systematisk litteraturöversikt, syntetiserat kvantitativ data som sammanställts i en metaanalys och narrativ syntes. Från artiklar som har liknande design och refererar till samma fråga eller intervention. Behandlingar och insatser kallas interventioner, vilket är ett brett begrepp och inkluderar både medicinska och omvårdnadsmässiga behandlingar för att förebygga och behandla postoperativ shivering. Resultat: För att kunna nå syftet att sammanställa åtgärder, behövdes först orsaker identifieras. Två kategorier identifierades, omvårdnadsåtgärder samt farmakologiska åtgärder, med tillhörande koder. Att åtgärda hypotermi, riskbedöma sårbara patientgrupper, ge premedicinering samt analgesi, ha en medvetenhet kring vätskebehandling samt övervakning av anestesidjup ansågs vara åtgärder för att förebygga postoperativ shivering. Olika läkemedel ger olika resultat i det postoperativa måendet. Slutsats: Mycket talar för att nedkylning och smärta måste motverkas för att minska shivering och bör behandlas preventivt. Medvetenheten kring vikten av temperaturövervakning bör ökas. Studien kom även fram till att en begreppsdefinition och standardmetod att behandla postoperativ shivering är önskvärt. / Background: Postoperative shivering is a phenomenon that occurs in patients after surgery and anesthesia, which means muscle tremors that cause the patient to tremble or shake uncontrollably. Shivering is often linked to hypothermia, although it alone cannot fully explain its occurrence. It has a negative effect on the healing process, but is also unpleasant and causes the patient to suffer. Some patients describe the experience as the worst they have been through. Aim: To compile the anesthesia nurse's measures to prevent shivering in the postoperative patient. Method: We have adopted an inductive approach and performed a systematic literature review, synthesized quantitative data compiled in a meta-analysis and narrative synthesis. From articles that have a similar design and refer to the same question or intervention. Treatments and efforts are called interventions, which is a broad term and includes both medical and nursing treatments to prevent and treat postoperative shivering. Results: In order to achieve the aim of compiling measures, causes first needed to be identified. Two categories were identified, nursing measures and pharmacological measures, with associated codes. Correcting hypothermia, risk assessment of vulnerable patient groups, giving premedication and analgesia, having an awareness of fluid treatment and monitoring the depth of anesthesia were considered measures to prevent postoperative shivering. Different drugs give different results in the postoperative mood. Conclusion: Much suggests that cooling and pain must be counteracted to reduce shivering and should be treated preventively. Awareness of the importance of temperature monitoring should be increased. The study also concluded that a conceptual definition and standard method to treat postoperative shivering is desirable.