Mitt syfte med den här uppsatsen är att undersöka om det finns ett samband mellan de försämrade musikteoretiska kunskaperna bland de sökande till musikhögskolorna och utbudet av teoriundervisning på de svenska musik- och kulturskolorna. För att uppnå detta har jag gjort en kartläggning av förekomsten av musikteori som enskilt ämne på de svenska musik- och kulturskolorna, samt hur denna bedrivs. Jag har använt mig av en enkät som rektorer eller lärare i musikteori har svarat på, samt undersökt antagningsproven (C-proven) i musiklära och satslära från olika år på Ingesunds musikhögskola. Enkätsvaren visar att en tredjedel av dem som svarat, erbjuder musikteori som eget ämne. Dessa skolor hittar vi i både stora och små kommuner medett varierat elevantal. Musikteorin verkar inte ha minskat nämnvärt under de senaste 9 åren. Hos de skolor som inte har teoriundervisning uppges anledningen vara dålig ekonomi, men hos de skolor som har haft, men tvingas lägga ner teoriundervisningen anges orsaken vara bristande elevintresse. Jag har även undersökt lektionernas utformning, lärarnas behörighet, integration av musikteori i instrumentallektionerna och marknadsföring av ämnet. I diskussionen resonerar jag om resultatet kan ge en förklaring till problemet med sjunkande kunskaper i musikteori. Svaren pekar på att det troligtvis inte är ett minskat utbud av musikteori, utan en minskad efterfrågan, som gör att kunskapsnivån har sjunkit. / The purpose of this study is to examine if there is a connection between the diminishing knowledge of music theory of applicants to colleges of music, and the offering of music theory in the Swedish music and culture schools. In order to reach this goal, I conducted a survey of the prevalence of music theory among the Swedish music and culture schools, and how this is organized. I have used a questionnaire in which the principal or the teacher of music theory has responded to, and I have examined the entrance examinations (C-test) in basic theoretical knowledge and harmony from different years at The Music Academy of Ingesund. Survey responses indicate that a third of those who answered, offer music theory as its own subject. These schools can be found in both large and small municipalities, with a varied number of students. Music theory does not seem to have decreased significantly over the past nine years. Among the schools that do not offer music theory, the main reason given for this is a poor economy. But among schools who offered music theory but were forced to discontinue, the main reason given were the students' lack of interest. I have also investigated the structure of the lesson, certified teachers, integration of music theory in instrumental lessons and the marketing of the subject. In the section where I discuss the results, an explanation may be found as to why there appears to be a declining knowledge of music theory. The responses indicate that while music theory is still generally offered as before, there is a reduction in demand, which may cause the knowledge level to decrease.

A valid arbitration agreement constitutes a bar to court proceedings as well as a prerequisite for arbitral proceedings. In NJA 2008 p. 406 and NJA 2012 p. 183, the Swedish Supreme Court applied the so-called doctrine of assertion with respect to the issue of whether a dispute should be settled by arbitration or litigation. Prior to these judgments, it was uncertain if the doctrine of assertion was applicable regarding this issue. The purpose of the essay is to examine the meaning of the doctrine and how it should be applied based on NJA 2008 p. 406 and NJA 2012 p. 183. In essence, the following conclusions are drawn from the judgments. As a starting point, it is essential to distinguish between the question of whether there is a valid arbitration agreement between the parties, the question of which legal relationships the arbitration agreement covers and the question of which circumstances the assessment of the issue of jurisdiction should be based on. The questions are all significant to the issue of whether a dispute should be settled by arbitration or litigation, but according to the Supreme Court, the doctrine of assertion should only be applied with respect to the last question. Thus, when an arbitral tribunal tries its own jurisdiction, it should base its assessment on the circumstances referred to by the party which requested the arbitration. This is also the case when a claimant brings an action before a court and the respondent objects to the jurisdiction of the court by invoking an arbitration agreement. In accordance with the doctrine of assertion, the court should base its assessment of the issue of jurisdiction on the circumstances which the claimant has referred to.

The Android OS is ever growing on the global market, reaching more and more people. This have led to the distribution of millions of applications, that the Android user can interact with. However, the usage of Android apps is not risk free and there are various methods deployed by Google Play to protect the privacy of the Android owner. One of these protective measures are permissions. However, as permissions are controlled by the user, there is a need of comprehending the user behaviour and attitude to the permissions. Lack of understanding the importance, and of the permission itself, could present a real danger of privacy trespassing to the user. In this paper we evaluate the rate of attitude and behaviour by questionnaire and empirical quality-driven interviews. We compare and scrutinize our data with older studies. We identify factors contributing the failure to comply with permission warnings. Also, we find that there are connections between factors such as gender and age, for how the user behaviour and attitude conclude with permissions. In the end we present an exhaustive analysis and discussion to our results, ending with a conclusion that there are differences to be found from older studies and that there are connections in gender and age with how the user acts by permissions.

I ett aktiebolag kan det finnas en verkställande direktör, vars uppgift är att sköta den löpande förvaltningen i bolaget, vilket stadgas i 8 kap. 29 § ABL. Det framgår inte av lag vad den löpande förvaltningen innefattar, vilket gör det svårt att veta var gränsen för den verkställande direktörens behörighet går. Svårigheten att avgränsa den löpande förvaltningen kan leda till konsekvenser i form av oenigheter mellan bolaget och tredje man, i det fall att den verkställande direktören vidtagit åtgärder som faller utanför dennes behörighet.   Vidare kan det förekomma instruktioner, som avgränsar bolagsorganens arbetsuppgifter från varandra. Det är lagstadgat att publika aktiebolag, enligt 8 kap. 46 b § ABL, ska utforma VD-instruktioner. För privata aktiebolag finns dock inget motsvarande kvar. VD-instruktionerna kan i sig vara mer eller mindre detaljerade och skilja sig i utformningen från bransch till bransch. Frågan är huruvida styrelsens instruktioner till den verkställande direktören påverkar det juridiska begreppet löpande förvaltning och i så fall vilka eventuella konsekvenser detta kan få.   Den verkställande direktören ska handla inom sin behörighet, vilken utgörs av den löpande förvaltningen, i enlighet med 8 kap. 42 § 1 st. samt 8 kap. 29 § ABL. Vidare ska den verkställande direktören inte företa rättshandlingar som faller utanför dennes befogenhet, vilken stadgas i 8 kap. 42 § 2 st. ABL. Det framgår inte tydligt om de instruktioner som styrelsen delger den verkställande direktören, ska falla in under dennes behörighet eller dennes befogenhet.   I uppsatsen beskrivs samt analyseras innebörden av begreppet löpande förvaltning samt huruvida VD-instruktioner har inverkat på förståelsen för begreppet, och i så fall på vilket sätt. I vår slutsats har vi kommit fram till att löpande förvaltning är ett vagt begrepp som definieras olika mellan bolagen. VD-instruktioner inverkar på begreppet löpande förvaltning, i o m att de kan ses som tolkningsdata vid definiering av vad som är löpande förvaltning i det enskilda bolaget. I detta fall påverkar instruktionen den verkställande direktörens behörighet. Vidare har vi i vår uppsats kommit fram till att en VD-instruktion alltid är en instruktion från överordnat organ och blir därmed även befogenhetsinskränkande, utöver att vara tolkningsdata.

The Brussels I-Regulation, often referred to as the Jurisdiction Regulation, is said to be the matrix of the European judicial cooperation system within the area of international private law. The Regulation states how jurisdiction is to be determined in an international dispute. The aim of the Regulation is to ensure that parties in a dispute within the EU have access to justice.The Regulation is considered to be working well in general, and have been since it came in-to force in 2007. Although it is held to be well functioning it does not exclude that some improvements might be needed. The commission ordered a review of the Regulation and the result was that some deficiencies were identified. Some of the deficiencies that were found were concerned with the relation to defendants from third countries. It was held that the regulation was unsatisfactory in this aspect. These deficiencies resulted in the working group presenting a proposal of a review of the regulation.The aim of this thesis is to investigate some of the consequences that might come with the proposed solutions. The investigation is limited to only discussing some sections of the Regulation. The parts that will be discussed are the ones that are concerned with the rela-tion to defendants from third countries. The investigation shows that although the propos-al means positive developments within the area it is far from clear and precise. The result of these unclear rules might be that they are hard to interpret and apply.The author comes to the conclusion that although the proposal means positive and sought after development within the area of private international law it needs to be reworked due to the ambiguities with the proposed solutions. If the proposal is not reworked the EUD will probably have to interpret the meaning of the proposed rules which might lead to a time consuming and costly process.

Sammanfattning Uppsatsen behandlar EU-stadgans tillämplighet på det svenska dubbelförfarandet, påförande av skattetillägg och utdömande av straffrättsliga påföljder vid oriktig uppgift. Framställningen baseras på gällande lagtext vid 1 december 2011, men hänsyn har även tagits till lagförslaget avseende den nya skatteförfarandelagen, SFL, som avses träda i kraft den 1 januari 2012.  Besvarandet av syftet sker ur ett svenskt perspektiv med beaktande av rättssäkerheten för den enskilde. Det klargörs att EU-stadgans ställning innebär att den skall ha företräde framför motstridig nationell rätt. Vidare kan kravet på klart stöd som HD har uppställt för att underkänna det svenska dubbelförfarandet med stöd av Europakonventionen, inte upprätthållas vid EU-stadgans tillämpning. Ett sådant krav skulle strida mot rättssäkerhetskravet på en bestämd rättskällehierarki, och därmed inte tillförsäkra den enskildes rättssäkerhet. Kravet på likabehandling vid rättstillämpningen för att tillförsäkra den enskildes rättssäkerhet innebär dock inte att det föreligger ett krav på EU-stadgans tillämpning i alla mål avseende det svenska dubbelförfarandet vid oriktig uppgift. Detta eftersom det inte finns anledning att anta att HD eller HFD gör en annan bedömning än den HD nyligen har gjort i NJA 2011 s. 444, trots de konkreta unionsrättsliga anknytningarna i målet. Slutligen klargör uppsatsen även att det emellertid finns skäl att anta att EU-domstolen skulle kunna komma att göra en annan bedömning än HD. Mot bakgrund av EU-domstolens uttalande i praxis om medlemstaternas skyldighet att även inom området för direkt beskattning iaktta unionsrätten vid utförande av olika sanktioner, samt medlemsstaternas lojalitetsplikt, anförs det att artikel 50 i EU-stadgan därför bör tillämpas på det svenska dubbelförfarandet vid oriktig uppgift. Likväl föreligger det inget krav på EU-stadgans tillämpning på det svenska dubbelförandet, med hänsyn till den enskildes rättsäkerhet, ur ett svenskt perspektiv. / Abstract The purpose of this thesis is to clarify the EU Charter’s applicability on the Swedish double parallel system regarding tax crime and tax surcharge, from a Swedish viewpoint, with consideration for the individual’s requirement for legal certainty. The thesis is based on current law as of the 1st of December 2011, however due account is taken to the new law proposal for the Swedish Tax Assessment/Payment Act, which is expected to be in force on the 1st of January 2012. Also, the thesis clarifies the EU Charter’s supremacy over national law. Furthermore, it is shown that the Swedish Supreme Court’s (HD) requirement for “clear support” in the European Convention to bypass national Swedish law cannot be upheld in respect to the EU Charter, as this would conflict with the requirement for a set legal hierarchy to fulfill the individual’s adequate legal certainty. The Swedish Supreme Court has found that the EU Charter can not be applied to the Swedish double punishment system, regardless of concrete facts in the case being related to EU-law. However, the condition of equal treatment with regards to legal certainty does not result in an absolute requirement for the EU Charter’s applicability on the Swedish system, as there is no evidence that the Swedish Supreme Court will change its assessment of the matter at hand. Nevertheless, it is argued that there is ample reason to believe that the Court of Justice would make a different assessment of the issue, considering the Court’s previous statements with respect to the member states responsibility to regard EU Law even within the field of direct taxation. Therefore, the thesis concludes that although there can be no absolute requirement to apply the EU Charter to the Swedish system, with regards to legal certainty, the EU Charter should nonetheless be applicable.

Skadestånd i gränsöverskridande brottmål är ett ämne som berör frågor om såväl domstols internationella behörighet som frågor om lagval. I uppsatsen har särskilt frågor om behörighet och lagval diskuterats för det fall det enskilda anspråket avskiljs från brottmålet. Är det självklart att svensk lag ska tillämpas på hela brottmålsprocessen eller ska det vara annorlunda vid handläggningen av det enskilda anspråket? Frågan om domstols internationella behörighet uppmärksammas sällan i domstol, medan bestämmelserna i 2 kap. BrB gör det. När domstolen konstaterat att den är behörig enligt BrB har svensk lag, som regel, tillämpats på hela processen. Det är något som ifrågasätts i uppsatsen. Uppsatsen har också tagit ställning till frågan om vem som ansvarar för att utländsk rätt ska uppmärksammas. Vidare har uppsatsen belyst problemet att tillämpningen av skadeståndsrättsliga principer varierar beroende på vilken myndighet som handlägger frågan. Sammanfattningsvis är det min uppfattning att lagvalsfrågor inte hanteras enligt gällande rätt. Ett annat problem som uppmärksammas är att EU:s Bryssel I a-förordning och Rom II-förordning får något av en fakultativ ställning i svensk rätt i så kallade blandade mål – det vill säga när domstolen handlägger brottmålet och tvistemålet gemensamt i en och samma rättegång. Uppsatsen illustrerar att svensk nationell lagstiftning i fråga om behörighet och lagval behöver ses över för att bättre samspela med unionsrättsliga bestämmelser i skadeståndsfrågor i gränsöverskridande brottmål. En av slutsatserna i uppsatsen är att de oklarheter som föreligger i dessa avseenden leder till rättsosäkerhet. / This master thesis illustrates and analyzes the various problems which might occur when dealing with questions of damages in cross-border criminal cases. In the Nordic legal systems the tradition is to join the private claim with the criminal case and handle them together in the criminal trial procedure. In Sweden the criminal case is decided under the Swedish Criminal Code (brottsbalken, SFS 1962:700) while the question of indemnity liability is decided under the Tort Liability Act (skadeståndslagen, SFS 1972:207) which is a part of the civil procedural law. In modern days Internet is often used as an aid to commit crimes. The Internet-related crimes have increased during the past decades. The perpetrator in one country can, by using Internet, commit crimes towards victims in other countries. Accordingly, I have analyzed the following questions: How should the courts’ international jurisdiction be decided when dealing with a private claim in a criminal case? Furthermore, which law is applicable when deciding the private claim? Other issues concern under what circumstances a court can separate the private claim from the criminal case. My analysis may shed some light on the needs of updating national regulations in these questions. Some of the issues this master thesis focuses on are that the Brussels Ibis Regulation and Rome II Regulation is treated as optional law instead of non-optional law. These instruments are to have priority as they originate in EU law. This master thesis shows that these issues must be dealt with in order to have confidence in the legal system and also to defend the rule of law such as legal security and foreseeability.

Sammanfattning Syftet med studien är att undersöka vilka variabler som påverkar lärares syn på hälsa och på så sätt också hälsoundervisningen inom ämnet idrott och hälsa. Frågeställningarna är: Vilken är lärares syn på hälsa? Vilken är lärares syn på hälsa, kopplat till ämnet idrott och hälsa? Hur undervisar lärarna om hälsa inom ämnet idrott och hälsa? Påverkar kön, ålder och erfarenhet lärares syn på hälsa och slutligen hälsoundervisningen? Metod Studiens metod är en enkätundersökning som riktas mot undervisande lärare i ämnet idrott och hälsa. Den utformades som en webbenkät som sedan publicerades via en sluten facebookgrupp vid namn Idrottslärare, samt skickades ut till samtliga grund- och gymnasieskolor i Stockholm. Av de tillfrågade valde 340 lärare i idrott och hälsa att delta i studien. Som teoretisk utgångspunkt och som analys av empirin valdes Antonovskys teorier: Känslan av sammanhang (KASAM) och det patogena och salutogena perspektiven på hälsa. Resultat Samtliga deltagare i studien anser att hälsa främst är fysiskt. De yngre deltagarna anser däremot att hälsa är mer holistiskt, salutogent, samt att psykiska och sociala aspekter av hälsa värdesätts högre hos yngre än hos äldre. Kvinnor och äldre har generellt en mer patogen syn på hälsa och fokuserar mer på riskfaktorer. Dessa resultat gäller för både den generella synen av hälsa och synsättet inom ämnet idrott och hälsa. Vad gäller undervisningen i hälsa så är yngre lärare mer benägna att låta eleverna vara delaktiga i undervisningen än äldre. De äldre lärarna är istället mer angelägna att planera sin undervisning inom ämnet, men är även mindre benägna att ändra den efter skilda erfarenheter hos klasser och elever. Slutsats Variablerna kön, ålder och erfarenhet påverkar lärares syn på hälsa, samt hur undervisningen bedrivs inom ämnet. Lärares bakgrund påverkar alltså i slutändan undervisningen i idrott och hälsa.

The EU jurisdictional scheme, known as the “Brussels Regime”, confers competence to national courts to adjudicate over international matters. The main rule in Article 4(1) of the Brussels Ibis Regulation sets out that the defendant should generally be sued in the courts of the Member State where he is domiciled. For certain subject matters, the scheme allows the action to be brought elsewhere. The raison d’être is to provide an adequate counterbalance to the one-sided rule of Article 4(1). Articles 7(1) and (2) enable the claimant to launch the suit, “in matters relating to a contract”, at the court of the Member State where the contractual obligation was to be fulfilled, and, in “matters relating to tort”, in the courts for the place where the harmful event occurred. Whether to invoke Article 7 is entirely the claimant’s choice, but the final decision on its interpretation is vested in the Court. Thereby, the manner in which the Court views the provisions will effectively decide the extent of the claimant’s choice to invoke so-called special jurisdiction. It also means that greater emphasis on special jurisdiction will reduce the importance of the main rule in Article 4. Conversely, if the Court were to interpret Article 7 narrowly, its intended effect within the system would be denied. In both cases, the balance between Articles 4 and 7 has been upset. In the former case, the claimant is favoured because of the increased possibilities to choose the forum for the dispute, while in the latter case, the defendant is favoured because he retains the advantage of litigating in his home turf. The starting point for this essay is this very idea of a purported balance between litigants’ interests in EU cross-border litigation. The thesis analyses whether the Court’s case-law on general vis-à-vis special jurisdiction has transitioned from being generally defendant-friendly to claimant-friendly. It is argued that already from the first judgments rendered on the original Brussels Convention in 1976, increasingly more disputes have been launched at special fora, which has amounted to a claimant-friendly scheme. It is also argued that this development has been at the expense of the defendant. Greater choice for the claimant means in turn that the defendant’s ability to foresee before what courts he may be sued has been largely impaired. The thesis highlights how this imbalance is the result of inherent challenges in the Brussels Regime, particularly in relation to how the relevant connecting factors are designated. It is proposed that the unwanted effects of the Court’s practice as well as the shortcomings of the scheme itself are to be considered in the Commission’s evaluationof the Brussels Ibis Regulation, which is presently in the works.

EU:s institutioner bereder för närvarande en förordning innehållandes internationellt privat- och processrättsliga regler i mål om makars förmögenhetsförhållanden. Det senast presenterade textförslaget (kompromissförslaget) lades fram av Italien den 10 november 2014.   Uppsatsen har två syften. För det första syftar den till att synliggöra vissa av de gränsdragnings- och tillämpningsproblem som skulle uppstå om kompromissförslaget skulle antas i dess nuvarande utformning. För det andra syftar uppsatsen till att erbjuda lösningar på de problem som identifieras. Uppsatsens fokus ligger på följande aspekter av förslaget:   Materiellt tillämpningsområde. Domsrättsreglering i mål med anledning av en makes död. Lagvalsreglering. Förbehållen för internationellt tvingande regler och ordre public.   För det första kan förordningens gränsdragning gentemot inomstatliga tvister och underhålls-frågor vålla problem. För att minska dessa problem bör det i en artikel anges att förordningen endast är tillämplig på tvister som har internationell anknytning och att en tillräcklig internationell anknytning föreligger om en av makarna innehar tillgångar som är belägna utomlands. För att avgränsa förordningens tillämpningsområde gentemot underhållsfrågor bör nationella domstolar följa den metod som anvisades i van den Boogard. Denna metod är bland annat adekvat för att kvalificera avtal mahr (islamisk brudpenning). Det är däremot inte möjligt att använda metoden för att kvalificera en dom i vilken 12 kap. 1 § äktenskapsbalken (skevdelningsregeln) har tillämpats. Enligt min mening bör i så fall den nationella domstolen göra en helhetsbedömning utifrån svaren på följande frågeställningar:   Vilket är originaldomens huvudsakliga syfte? I vilken utsträckning beaktas makarnas behov och förmåga i originaldomen?   För det andra är domsrättsreglering av mål med anledning av makes död problematiska. Art. 3 i kompromissförslaget hänvisar nämligen till arvsförordningen, vilket i praktiken kan leda till att den avlidnes barn gynnas på bekostnad av den efterlevande maken. Enligt min mening bör denna problematik minskas genom att den efterlevande maken ges en exklusiv rätt att avgöra om lagvalsreglerna i arvsförordningen eller i art. 5 kompromissförslaget ska tillämpas i ett mål om makarnas förmögenhetsförhållanden.   För det tredje kan kompromissförslagets lagvalsregler leda till problematik. Eftersom deras utformning skiljer från lagvalsreglerna i arvsförordningen och 2007 års Haagprotokoll finns det en risk att en make över- eller underkompenseras ekonomiskt. Risken kan minskas genom att makarna ingår ett lagvalsavtal eller genom att en domare tillämpar en nationell jämkningsregel eller en EU-rättslig flyktklausul (t.ex. art. 5 i 2007 års Haagprotokoll). För att ytterligare minska risken för att över- och underkompensation bör en flyktklausul införas i förslaget till förordning om makars förmögenhetsförhållanden.    En viss lagvalsregel är särskilt problematisk, nämligen art. 20a.3 i kompromissförslaget (hemvistbytesregeln). Artikeln har en bristande flexibilitet och bör därför förändras på följande vis:   Rekvisitet ”undantagsvis” bör avlägsnas. Istället bör den i punkt 2 föreslagna tidsgränsen spegla den restriktivitet som önskas. Istället för att lagen i makarnas nya hemvistland ska bli tillämplig efter en ”avsevärt mycket längre tid” bör en fast tidsgräns införas. Det bör förtydligas vad som avses med kravet på att makarna ska ha åberopat lagen i den andra staten för att ordna eller planera sina förmögenhetsförhållanden.   Enligt min mening är det lämpligt att hämta vägledning till hur tidsgränsen (se punkt 2) bör utformas i 4 § andra stycket lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden.   För det fjärde finns problematik med anknytning till kompromissförslagets förbehåll för internationellt tvingande regler och ordre public. Av resonemanget framgår att lagstiftaren måste föra ett detaljerat resonemang (a detailed assessment) för att 7 kap. 4–9 §§, 11 kap. 8 § och 12 kap. 1–3 §§ äktenskapsbalken (1987:230) ska kunna betecknas som internationellt tvingande även efter att förordningen har trätt i kraft. Slutligen dras slutsatsen att det är önskvärt att ramarna är snäva när det gäller en nationell domstols möjligheter att underlåta att tillämpa utländsk rätt som ger rättskraft åt avtal om mahr.