In den gender studies verweist der Begriff Biopolitik zumeist auf die Arbeiten von Michel Foucault, in denen er untersucht, wie in der Moderne die Organisation von und die Sorge um Leben sowie der menschliche Individualkörper ins Zentrum der Politik rücken. Ergänzend bestimmt er Biomacht als im Gegensatz zu früherer, repressiver Macht, produktiv und auf Lebenssteigerung ausgelegt. Entsprechend impliziert Biopolitik eine ambivalente, ebenso fürsorgliche wie kontrollierende Form der Machtausübung.

Following the wake of the AIDS-catastrophe in the beginning of the eighties, homosexual men or 'men who have sex with men' (MSM) have been barred from donating blood throughout the planet. In this thesis I look into the different discourses at play in the context of creating the legal framework for blood donation in Sweden. Genealogically tracing the emergence of the category of MSM and mapping how the category is brought to use in contemporary negotiations on blood safety, I scrutinize how scientific truth is established within blood transfusion practice. I argue that the rationality of risk group exclusion is contingent on economical grounds, and that the foucauldian concept of biopolitics could productively be used to understand this rationality. In particular, the concept of the 'biopolitics of blood' can be employed in order to understand the reluctance from the involved actors to acknowledge the heteronormative consequences of the legal framework of contemporary blood donation. / Sedan HIV-virusets uppkomst i början av åttiotalet har homosexuella män eller 'män som har sex med män' (MSM) uteslutits från blodgivning. I den här uppsatsen tittar jag på de sexualitetsdiskurser som cirkulerar i de sammanhang där dessa regler utvecklas. Genom att genealogiskt spåra uppkomsten av kategorin MSM och sedan följa hur den används i samtida förhandlingar om blodsäkerhet undersöker jag hur vetenskaplig sanning etableras inom svensk blodtransfusion. Jag menar att riskgruppslogiken till viss del vilar på ekonomiska grunder, samt att begreppet 'blodets biopolitik' produktivt kan användas för att förstå den motvilja som de inblandade aktörerna visar mot att erkänna de heteronormativa konsekvenser som dagens lagstiftning kring blodgivning har.

Die lateinamerikanischen Sexualwissenschaften und deren Theorien, Handlungsfelder, politischen Bezüge und Forschungsergebnisse sind in Deutschland wenig bekannt und werden in sexualwissenschaftlichen Kontexten kaum rezipiert. Sie liefern jedoch profunde Erkenntnisse zur Frage, wie sich die Politisierung des Sexuellen und die Sexualisierung des Politischen theoretisch erfassen lassen. Dieser Band bietet aus intersektionaler und postkolonialer Perspektive einen ersten Zugang zu den breit gefächerten Theoriedebatten und geht, diskurtheoretisch orientiert, der Frage nach, wie sich die kolonialen Logiken der Differenz in Debatten um Multi- und Plurikulturalität eingelagert haben, wie Differenz hergestellt, reproduziert und regiert wird und wie dies das Verständnis von Sexualitäten und die Zugänge zu sexuellen und reproduktiven Rechten reguliert.

In den gender studies verweist der Begriff Biopolitik zumeist auf die Arbeiten von Michel Foucault, in denen er untersucht, wie in der Moderne die Organisation von und die Sorge um Leben sowie der menschliche Individualkörper ins Zentrum der Politik rücken. Ergänzend bestimmt er Biomacht als im Gegensatz zu früherer, repressiver Macht, produktiv und auf Lebenssteigerung ausgelegt. Entsprechend impliziert Biopolitik eine ambivalente, ebenso fürsorgliche wie kontrollierende Form der Machtausübung.

Syftet med den här uppsatsen är att undersöka Lygia Clarks verk ”Structuring the Self” utifrån begreppet per- formativitet, men det är först i samband med att jag relaterar det performativa till Suely Rolniks idéer om en resonant kropp, och den mer vitalistiska begreppsapparat som detta begrepp relaterar till, som jag tycker att idén om det terapeutiska som en performativ konstnärlig strategi blir intressant och relevant. Tanken är att utvidga idén om det performativa genom att relatera begreppet till den vitalistiska tradition hennes arbete från början grundar sig på, och visa på att dessa två begrepp kan mötas och eventuellt berika varandra just genom den terapeutiska metoden. Den övergripande frågan gäller vår möjlighet att ”bli” någonting som ligger utanför den av samhället konstituerade subjektiverings-processen.  Rolnik talar i sina texter om en ”resonant kropp”, en kropp, en subjektivitet i ständig förvandling, en kropp som är både insida och utsida samtidigt. Min läsning av Lygia Clarks verk ”Structuring the Self” är således att denna specifika ”kroppslighet” möjliggör en alldeles specifik form av performativitet som är knuten till och siktar direkt på kroppens affektiva nivåer. Som jag förstod saken lyckades Lygia Clark aktivera denna resonanta kropp via sina ”terapeutiska” metoder. Det ”terapeutiska” fungerar just precis som en metod för att komma åt detta resonanta tillstånd, och i linje med Suely Rolnik väljer jag att se Lygia Clarks metod som en konstnärlig strategi som i slutändan går utöver både konst och terapi: vi har att göra med ett aktiverande av livets kreativa process i sig själv. Jag anser att Lygia Clarks ”Structuring the Self” visar att det vore relevant att välkomna nya frågeställningar i samband med det performativa. Det behöver inte finnas en konflikt mellan ett performativt tankesätt och ett vitalistiskt synsätt, mellan ”no doer behind the deed”, och ett vitalistiskt synsätt där den kreativa impulsen kommer ”inifrån”.

Background: Diabetes is a global health issue on the rise. Besides genetics as a cause of diabetes, diet, weight and lifestyle are amongst the main factors. Due to the modernized society, new technology and risks, there has been a shift in responsibility of safety and health. As a part of a health promoting policy development during the last few decades there has also been a natural de-authorization of health knowledge and expertise. Governmental expertise has been decentralized to the society and so has the responsibilities. Traces of this new health paradigm can be seen in the media discourse. It has been seen in studies of the reporting of diabetes in North American press, that societal factors – such as labor market, health care and infrastructure – often get veiled by individuals’ responsibility and guilt due to lifestyle and life choices. This affects how individuals feel about their life situation and how the public perceive them.     Method and material: A quantitative content analysis was performed on 112 articles from six Swedish broadsheet and tabloid newspapers. The articles were coded with variables measuring article theme, dominant framing of diabetes´ causes and whose responsibility, what arguments are used and what agents with dignity can be seen. Excerpts from the articles were also analyzed with qualitative tools as modality and argumentation analysis. Results: Similarities between the Swedish and the North American newspapers were discovered. Societal factors and structures as causes and means of responsibilities were not as prominent as those aiming for the individual. The responsibility of the society was also reported to a much greater extent than society as a factor contributing to cause diabetes. This can be considered a sign of the health promoting strategy and the individualism that is rooted in modernization, industrialization and economic liberalization. Doctors and scientists were given dignity as often as celebrities and private citizens, which indicates the de-authorization of health knowledge and the further use of scientists and doctors as a truth repository in media. Several of the articles concern the critique of the diabetes unawareness and predominant individual responsibility that was the outset of this study. Celebrities and private citizens were frequently given dignity in these cases. In their criticizing, high modality contributed to a strong authority in their knowledge. / Grund för forskningsfrågan: Diabetes av olika slag drabbar ett växande antal människor världen över. Sjukdomen tros främst bero på genetik och omgivande faktorer så som livsstil, vilken påverkas av den omgivande miljön. Det har visat sig i studier av rapportering kring sjukdomen i bland annat nordamerikansk press att samhälleliga faktorer ofta hamnar i skymundan och att skulden och ansvaret för sjukdomen framstår ligga hos individen och dess egenvalda livsstil. Detta kan bero på en hälsofrämjande strategi som setts växa fram under de senaste decennierna, som en reaktion på effekterna av teknisk utveckling, modernisering och marknadskrafter. Strategin har inneburit en naturlig av-auktorisering av hälsokunskapen och individualisering av ansvaret. Detta hälsoparadigm återspeglas i medierna.   Studien: Denna studie undersöker rapporteringen av diabetes i svensk press, genom en kvantitativ innehållsanalys av 112 artiklar från sex svenska dags- och kvällstidningar. Materialet kodades med variabler för bland annat artikeltema, dominant gestaltning av orsak samt ansvar för diabetes, vilka argument som förekommer och vilka aktörer som tillskrivs dignitet i sammanhanget. Detta kompletterades med en kvalitativ analys av några textutdrag från materialet, med verktyg och begrepp från och argumentationsanalys samt det lingvistiska begreppet modalitet.   Resultat: Det framträder stora likheter mellan de svenska tidningarna och de nordamerikanska. Samhällsstrukturer som orsak till och ansvar för diabetes framgår inte i samma utsträckning som individens roll. Samhällets ansvar för sjukdomen framgår dock i större utsträckning än dess skuld, vilket går i linje med individualiseringen av hälsoansvaret. Läkare och professorer tillsammans förekommer med dignitet i ungefär lika många artiklar som privatpersoner och kändisar tillsammans, vilket indikerar avauktoriseringen av hälsokunskapen, och den fortsatta användningen av läkare och professorer som ett slags ”sanningsvittnen”. I flera artiklar framträder just den kritik mot okunskap kring sjukdomen och hur individerna själva måste arbeta för att förändra läget, en utgångspunkt för denna studie. Kändisar och privatpersoner fick i dessa fall dignitet. I deras kritiserande av andra uttalanden de inte höll med i, agerade hög modalitet en faktor som gav dem auktoritet i sina uttalanden.