Syftet med studien är att beskriva och analysera förskollärarens uppfattning om barns språkutveckling främjas genom lek på förskolan, samt vilka verktyg beskriver förskollärarna att de används. Med hjälp av kvalitativa analysmodeller av intervjuer implementerade och skrev jag ner förskollärares svar på mina frågor om barns språkutveckling och samlade in det viktigaste datamaterialet. Studien är kvalitativ och genomfördes genom att studera åtta förskollärare uppfattningar på sju olika förskolor. De var fyra fristående förskolor och tre kommunala förskolor. Resultaten visade att de flesta förskollärarna trodde att de hjälpa barnen vid flera tillfällen i sin språkutveckling. Detta innebär dels en stödjande roll i barns sociala kommunikation och självkänsla i kommunikation av olika språk, dels att förskollärarna använda leken som ett verktyg i språkutvecklingen. Studien visar hur förskollärare kan uppmuntra barns fantasi och kreativitet för barns språkutveckling. Eftersom det finns så många olika språk i förskolorna här i Sverige så tycker en del att det ibland är komplicerad arbete att kommunicera med nya barn som börjar på förskola. Sammantaget var de flesta resultatet att aktiva förskollärare signifikant lekkommunikation och barns sociala relation förbättrar språkutvecklingen genom att koppla språk till lek. Det innebär att förskollärare har en stödjande och vägledande roll för att skapa möjligheter för utveckling av barns kompetens och förståelse. Detta leder till att hjälpa barnet att trivas i språket, inklusive svenska, modersmål och alla former av språk. Om förskollärare visar bristande kommunikation och närvaro i barns lek kan en svår situation uppstå på grund av till exempel bristande språk. Resultaten visade också att förskollärarna i studien ansåg att arbetet med språkutveckling behövde mycket erfarenhet av olika former av språk, såsom imitation, kroppsspråk, gester, teckenspråk och ibland en del av barnens modersmål. / <p>Betyg i Ladok 230619.</p>

Mitt övergripande syfte med denna examensuppsats är att ta reda på hur elevers motivation och lust att lära påverkas av att arbeta med alla deras sinnen då jag genom media och egna erfarenheter uppfattar det som att elever har fått mindre motivation, lusten att lära har minskat i skolan. Jag vill även undersöka några pedagogers tankar och erfarenheter av hur det fungerar i praktiken att medvetet arbeta med elevers alla sinnen samt vilka redskap som kan användas för att nå olika sinnen. Via intervjuer, observation och genom litteratur har jag kommit fram till att önskan och intentioner om att arbeta med alla sinnen är stor. Jag har även funnit en medvetenhet hos informanter och pedagoger om våra sinnen. Även när det gäller lust att lära finns både kunskap och goda intentioner. När det gäller vilka redskap de använde för att arbeta med elevernas sinnen berättade mina informanter om stora gemensamma projekt och teman skolan använt som avslutas med en stor föreställning. De arbetade gärna med estetiska uttrycksformer och som en informant sa går skolans alla ämnen att väva samman med hjälp av estetiskt uttrycksformer.

Uppsatsen är dels ett teoretisk försök att förstå den läroprocess som äger rum när en individ bygger förtrogenhet inom ett speciellt fält, en kunskap som inte var avsedd hos individen och som ofta personen är helt omedveten om att den besitter. I syfte att vidga kunskapsbegreppet följer ett närmande av hur vi kan förstå ett icke-intenderat implicit lärande ur ett socialt och ett kognitivt perspektiv. En utgångspunkt är att vad vi minns är beroende av en inkodningsprocess - en procedur som omvandlar något en person ser, hör, tänker eller känner till ett minne. För att impulser vi möter ska bearbetas i arbetsminnet och lagras i det explicita minnet krävs att informationen är särskilt levande eller betydelsefull för oss. Men vår hjärna innehåller även ett annat typ av minne; ett implicit minne. Utan att vi själva upptäcker det, lagras också information som ständigt upprepas runt i kring oss. Ofta är informationen en del av ett mönster, ett mönster som vi ständigt möter och som så småningom bildar ett schema i vårt minne. Ett schema som vi sedan oreflekterat använder oss av i vårt dagliga liv. Dessa scheman innebär en kategorisering av verkligheten, och de innehåller även förväntningar om vad som följer på vad i olika situationer. De kan delvis vara kollektiva scheman; olika individer lär sig ungefär samma beteende och utför samma handlingar, om de vistas i samma kontexter.Det utmärkande draget för implicit minne är att det visar sig i det vi gör, i stället för att komma till uttryck i medvetna beskrivningar. Det som kännetecknar implicit minne är att en handling inte kräver medveten uppmärksamhet eller mental ansträngning utan handlingen sker med hjälp av automatiska informationsprocesser. Ofta är schemat kopplat till vårt känslocenter vilket innebär att vissa handlingar känns rätt eller fel i magen när vi utför dem. Det vi till vardags kallar intuition eller magkänsla är alltså ett resultat av implicit lärande.Utgångspunkten för uppsatsens undersökning är att narrativa mönster återkommer i vår omgivning och att vi bygger upp implicita scheman för berättande genom att konsumera film och litteratur. Genom att följa processen och titta på resultatet i ett novellskrivande och ett filmskapande, analyseras om elevernas handlingar utgår från rationella eller intuitiva val. Det visar sig att eleverna inte rationellt kan förklara sina handlingar utan styrs mycket av magkänsla, samtidigt som deras verk visar sig vara genomsyrade av klassiska narrativa strukturer och kända berättaringredienser. Med detta i åtanke diskuteras hur vi inom det pedagogiska fältet bättre kan ta till vara på elevernas implicita kunskaper och växelverkan mellan det rationella och intuitiva, samt hur vi didaktiskt skulle kunna utnyttja den implicita läroprocessen.

Kreativt skrivande kan främja elevers kunskapsinhämtning samt utveckla elevers tankevärld och ge möjlighet till att använda sin fantasi. Olika former av skrivande utvecklar elevers språkkompetenser och möjligheter att anpassa skrivandet efter syfte och mottagare, vilket kan bidra till en välutvecklad kommunikationsförmåga. Ett viktigt inslag i den kreativa skrivprocessen är att elever får möjlighet till vägledning av läraren för att främja det kreativa skrivandet. Syftet med denna studie är att undersöka lärares syn på skolans övergripande mål med skrivundervisningen och synen på kreativt skrivande, samt hur lärare arbetar med och bedömer elevers kreativa skrivförmåga i ämnet svenska. Studien har även som syfte att undersöka potentiella utmaningar och motivatorer kopplat till kreativt skrivande.Denna studies teoretiska utgångspunkt och analysverktyg är Ivanič (2004) ramverk förskrivdiskurser. Datainsamlingen har skett via semistrukturerad intervjumetod där deltagarna består av fem svensklärare som har behörighet att undervisa i årskurs 4–6 i ämnet svenska.Resultatet visar att lärares syn på det övergripande målet med skolans skrivundervisning är att elever ska kunna uttrycka sig i text på olika sätt samt lära sig att skriva olika texttyper, där lärarnas utsagor härleds till Ivanič (2004) genrediskurs, kreativitetsdiskurs, färdighetsdiskurs och den socialpraktiska diskursen. Vidare visar resultatet att lärares definitioner av begreppet kreativt skrivande är att kunna skriva berättelser med hjälp av sin fantasi. I resultatet åskådliggörs även att multimodala och digitala inslag i undervisningen kan stödja elever i framställandet av texter och även hjälpa elever att skapa uttrycksfulla texter. Gällande mål och bedömning av kreativa texter visar resultatet att en del lärare bedömer hur väl eleverna kan strukturera och bygga upp en text, språkriktighet och språkliga drag, medan andra lägger större vikt vid textens innehåll samt att eleverna ska kunna tillämpa sin fantasi i textframställandet. Resultatet visar även att det är av stor betydelse hur lärare själva tänker kring skrivandet för att kunna nå eleverna. Vidare framkommer det i lärarnas tolkningar av läroplanen i relation till kreativt skrivande att elever ska lära sig skriva olika texttyper, i synnerhet berättande texter. Vidare visar resultatet på att det finns utmaningar inom det kreativa skrivandet, däribland att barn idag läser färre böcker, elever har olika förutsättningar samt brist på fantasi. Skrivande som sker gentemot en verklig kontext kan fungera som motivator för elever i skrivprocessen. I resultatet varierar det i vilka av Ivanič (2004) skrivdiskurser som återses samt i vilken grad. I lärarnas utsagor är genrediskusrsen, kreativitetsdiskursen samt den socialpraktiska diskursen, de diskurser som förekommer mest och tar störst plats i lärarnas kreativa skrivundervisning. Slutligen diskuteras hur lärarnas utsagor förhåller sig till tidigare forskning, Ivanič (2004) skrivdiskurser, hur lärare kan förhålla sig till skrivdiskurserna i undervisningen samt nya fynd i form av verkliga mottagare som motivator i skrivandet.

Syftet med denna studie är att genom kvantitativ och kvalitativ innehållsanalys undersöka vilket utrymme kreativitet ges i läromedel inom pianoundervisning för nybörjare, samt hur denna kreativitet skildras och representeras. Studien definierar kreativitet som förmågan att skapa något nytt och studeras med utgångspunkt i tre olika kreativa aktiviteter: improvisation, komposition samt musikaliskt uttryck och fantasi. Läromedlen analyserades ur ett kritiskt diskursanalytiskt perspektiv med utgångspunkt i ett multimodalt textbegrepp och tog därför hänsyn till semiotiska resurser s.som notbilder, bilder, färg, textstorlek och rubriker. Resultaten visar att kreativa moment förekommer i relativt stor utsträckning. I alla utom ett läromedel finns kreativa moment representerat i 18 % eller mer av pianoskolornas totala antal övningar. Kreativa moment visade sig däremot oftast vara del i en annan övning och förekommer sällan självständigt, med undantag för ett läromedel där samtliga kreativa moment framstår som autonoma eller av lika stor vikt som övningens övriga innehåll. Resultaten visar även att den vanligaste formen av kreativitet i pianoskolor är musikaliskt uttryck och fantasi, följt av improvisation och sist komposition. I diskussionen diskuteras resultatet i form av frekvens av kreativa moment och deras representationer i relation till tidigare forskning. I mötet mellan dessa uppenbarar sig två huvudsakliga, kontrasterande diskurser där kreativitet framstår som medel kontra mål.

Vad vi ser på lekplatser i Sverige idag återspeglar inte barns önskan och behov. Lekplatser formas allt för ofta efter vuxnas krav på säkerhet och deras egna önskan om design (Jansson, 2016). Jansson är även medförfattare till boken ”Plats för lek”: Svenska lekplatser förr och nu och menar på att detta bidragit till mer strikta och välplanerade lekplatser, med mindre utrymme för fantasi. I mitt examensarbete vårterminen 2023 på programmet Inredningsarkitektur och möbeldesign, Konstfack har jag valt att skapa tre lekhus till Siljansvägens lekplats i Årsta. Mitt syfte är att genom fältstudier, workshops, intervjuer samt ta del av senaste forskning kring lek och barn, avser detta examensarbete att lyfta vikten av välgestaltad arkitektur och välgestaltade utemiljöer för barn. Syftet är också att undersöka hur vi som inredningsarkitekter kan utforma och bistå med rumsligheter och designelement som kan främja fantasi och kreativitet hos barn. Genom att lyfta forskning om fördelar med fantasifull och utmanande lek samt utforska principerna för lekhusdesign, avser detta examensarbete till att ge insikter som kan informera gestaltare av lekplatser om hur vi kan skapa lekmiljöer som förbättrar barns utveckling och välbefinnande. Lekplatser är en sorts miniatyr av världen där barn ska lära och utvecklas. Låt oss inredningsarktitekter gestalta miljöer som barnen faktiskt vill vara i och som främjar den viktiga leken. Designförslaget som helhet syftar till att uppmuntra till en mer attraktiv och utforskande lek i Årsta. Det vill ge platsen ett förtydligande och samtida gestaltning och samtidigt utmana standardiserande lekstugor som marknanden idag erbjuder.Lekhusens element, färger och former är antingen idéer som jag har kommit fram till tillsammans med barn under workshops, teckningar barn har ritat och skrivit om sina drömlekstugor/kojor och lekplatser eller former från befintlig arkitekturhistoria i Årsta. Min önskan har varit att lekhusen ska kunna knyta an till och spegla områdets bebyggelse, Områdets detaljrikedom i färg och form och genom laborativ gestaltning sammanfogas med detaljer till en lekfull helhet. Jag anser det en viktigt aspekt för att lekhusen ska smälta in och bli spännande när en upptäcker dem, jag har även en föreställning om att barnens fantasi måste ta avstamp utifrån deras erfarenhet om vad de associerar formen med. Jag har velat visa respekt för plastens historia och också en stor respekt för barn och deras behov. Med spännande arkitektoniska detaljer som associerar till platsen, är tanken att barnens inre rika symbolvärld ska göra att de hamnar i fantasins underbara värld. Annorlunda lösningar i form av skalförskjutningar, tunnlar, klättring och oväntade detaljer är tänkta att väcka en vilja att upptäcka, utmana och utforska för varje ny gång som barn och föräldrar besöker platsen. Behoven barnen har just denna dag ska kunna tillgodoses. Barn är de viktigaste! Låt oss främja den viktiga och utvecklande leken.

Syftet med studien är att undersöka pedagogers och barns uppfattningar om lekens innehåll och pedagogernas roll i leken. Studien utgår från följande frågeställningar: Hur beskriver pedagoger och barn lekens innehåll i förskolorna? Vilken roll har pedagogerna i barnens lek i förskolorna? Hur gestaltas pedagogers och barns beskrivning av lekens innehåll i förskolornas miljö och aktiviteter? Hur gestaltas pedagogers roll i barns lek i förskolornas miljö och aktiviteter? För att uppnå syftet har intervjuer och observationer genomförts på två skilda förskolor i södra Sverige. Följande teoretiska begrepp har använts vid analys av den insamlade empirin: ”being” och becoming”, det kompetenta barnet, ”det relativt kompententa barnet” samt fantasi och kreativitet. Undersökningen tar avstamp i forskning kring perspektiv på lek. Vi utgår från Birgitta Knutsdotter Olofssons, Jean Piagets och Brian Sutton-Smiths perspektiv på lek. Studien visar att pedagogerna drar en parallell mellan lek och lärande då de betonar lärandet som sker under barnens lek. Till skillnad från pedagogerna beskriver barnen lek som någonting lustfullt och att de leker för att det är roligt. Studien belyser att pedagogerna vanligtvis inte deltar i barnens lek som likvärdiga lekkamrater, utan de står vid sidan om, stöttar och övervakar barnen. Vår slutsats är att pedagogerna bör i större utsträckning betrakta lek som flertydig och granska sitt förhållningssätt mot barns lek och lärande, genom att delta mer i barngruppens lek. Pedagoger bör betrakta sig själva och barnen i förskolan som ”lekande lärande individer” eftersom människan utvecklas och får nya kunskaper under hela sin livstid.

Syftet med den här studien är att undersöka om, och i så fall hur, den fantasibaseradeverklighet som skapas i upplevelsebaserad pedagogik, i det här fallet en teaterföreställning med uppföljningsarbete, kan stimulera barns känsloliv och lärande. Metoden är ett kvalitativt gestaltande arbete, en teaterföreställning, som fortsätter i ett upplevelsebaserat äventyr där åtta barn deltagit. Det teoretiska perspektivet för studien ärneuropedagogik i kombination med Vygotskijs (2010) teorier kring fantasi och analysenbaseras på framförallt videodokumentation av teaterföreställningen och efterföljandeäventyr. Resultatet av studien visar att de deltagande barnen var ovana vid att en pedagog gick in i roll så mycket som under projektets gång och barnen tycktes också på olika sättbli känslomässigt påverkade under hela arbetet. De visade både rädsla och kämparglöd som entusiasm och glädje. Vidare har jag också kunnat se hur gränsen mellan fantasi ochverklighet varit hårfin.

Vårt examensarbete handlar om barns tankar och åsikter kring leksaker och saker att leka med på en förskola ur ett barns perspektiv. Syftet med arbetet var att få en förståelse och lyssna på barns uppfattningar om materialet på förskolan. Vi utgick från frågorna: Vad tänker femåringar kring saker att leka med och leksakers funktion på förskolan? Går det att utläsa av barnens tankar att det finns könsrelaterade åsikter kring leksakerna och saker att leka med på förskolan? Metoden som användes för att få fram ett resultat var barnintervjuer utifrån barnens egna fotograferade bilder. De som deltog var sju femåringar från två olika avdelningar på samma förskola. I tidigare forskning framkom det att barnen transformerade leksakerna så att de kunde leka med vad de behövde i leken. I vår undersökning visade det sig att flera av barnen som deltog i undersökningen inte tyckte att de kunde lära sig något av att leka med leksakerna. Några större könsskillnader kring vem som lekte med leksakerna gick inte att utläsa, dock att barnen kunde leka med samma leksaker men att lekarna blev olika.

Syftet med föreliggande studie är att belysa både pedagogers och elevers tal kring högläsningen i undervisningen i en årskurs 2. Detta gör vi genom att undersöka pedagogiska metoder kring högläsning i undervisningen och pedagogernas uppfattning om högläsningens effekter. Arbetet grundar sig på ett sociokulturellt perspektiv och genomsyras av psykologen Vygotskijs tankar om lärande. Våra frågeställningar är: Vilka metoder kan användas kring högläsning i undervisningen?, Vilka effekter anser pedagogerna att högläsningen kan ha? samt Hur upplever eleverna högläsningen och arbetet kring denna?Undersökningen baseras på intervjuer med en klasslärare och en fritidspedagog i den aktuella klassen för att kunna belysa hur deras tal om effekterna av de metoder som används under arbetet med högläsningen. För att få ett bredare material att utgå ifrån belyser vi även elevernas perspektiv om hur de upplever högläsning och arbetet kring högläsningen. Eleverna fick genom text och bild besvara två frågor om vad de tycker om högläsningen i skolan. Empirinsamlingen avslutades med två observationer för att få en bild av den dagliga verksamheten. Vi observerade pedagogerna under två olika lektionstillfällen för att få en bild av hur högläsning användes i undervisningen samt för att vi skulle få ett komplement till våra intervjuer med pedagogerna.Det resultat vi kom fram till var de metoder som pedagoger kan använda sig av kring högläsning kan vara grupparbete, återberättande och bokprat. Pedagogerna anser att högläsning bidrar till många positiva effekter, exempelvis ökat ordförråd samt inspiration till egen läsning.. Attityden till högläsning bland eleverna är positiv, då de upplever att högläsning är roligt och meningsfullt. Vår slutsats av studien är att deltagarna i vår undersökning anser att högläsning är ett viktigt och uppskattat moment i undervisningen, där effekterna och metoderna är många.