Diagnosen hjärntumör påverkar inte bara patienten utan hela familjen. Stort fokus läggs på patienten, vilket leder till att anhöriga ibland blir osynliga i vården. Genom att se anhöriga kan sjuksköterskor indirekt bidra till en bättre vård av patienter med hjärntumör, eftersom det kan leda till en ökad trygghet inom familjen. Syftet var att belysa upplevelsen av att vara anhörig till en patient som drabbats av hjärntumör. Uppsatsen är en litteraturstudie, som bygger på tio kvalitativa artiklar, vilka beskriver upplevelsen av att vara anhörig till en patient, som drabbats av hjärntumör. I analysen har Fribergs (2006a) analysprocess använts för att finna nyckelfynd, vilket resulterade i teman och underteman. Studiens resultat presenteras utifrån tre huvudteman, mötet med sjukvården, förändrad livsvärld och ny vardag. Till varje huvudtema följer tre underteman. Resultatet visar att anhöriga upplevde det första mötet med sjukvården som kritisk. De befann sig i chock efter att patienten fått cancerbeskedet och att få tillgång till information beskrevs som mycket betydelsefullt. Hjärntumören påverkade patienten fysiskt, psykiskt och socialt, vilket ökade bördan och ansvaret för anhöriga i vardagen. Sjukdomsperioden upplevdes som känslomässigt omvälvande och anhöriga tvingades acceptera en oviss framtid. I uppsatsen kopplas anhörigas upplevelser ihop med sjuksköterskors ansvar och betydelse. Det ges förslag på hur sjuksköterskor kan bidra med förbättringar i vården, exempelvis genom att ge mer tid och våga möta en person i en svår situation. / Program: Sjuksköterskeutbildning

Palliativ vård förekommer på olika arbetsplatser för sjuksköterskor. Av den anledningen var det angeläget att genom en allmän litteraturstudie av vetenskapligt granskade originalartiklar undersöka vilka känslor sjuksköterskor påverkas av inom palliativ vård. Syftet var att beskriva känslor som sjuksköterskor påverkas av i arbetet inom palliativ omvårdnad. Resultatet resulterade i tre kategorier Sårbarhet, Vanmakt och Arbetsglädje. Sjuksköterskors sårbarhet utgjordes av känslor av osäkerhet, okunskap och sorg kring arbetet inom palliativ vård och de upplevde bristande stöd i känslorna som uppstod. Sjuksköterskors vanmakt utgjordes av känslor av frustration och hjälplöshet kring att inte kunna tillgodose god omvårdnad eller värdig död samt när de inte kunde tillmötesgå krav som patienters närstående hade som ansågs gå emot patienters intresse. Sjuksköterskors arbetsglädje utgjordes av känslor av tillfredsställelse kring att veta att de utförde ett värdefullt arbete och att patienter och patienters närstående var i centrum samt ett välfungerande team i vården. Resultatet visar att det behövs vidare forskning för att tydliggöra arbetsglädjen inom palliativ vård och sjuksköterskeutbildningen behöver vara mer omfattande för att förbereda sjuksköterskor på känslor de kan påverkas av i arbetet inom palliativ vård. / Palliative care occurs in various workplaces for nurses. For this reason, it was important through a general literature study of scientifically reviewed original articles to investigate which emotions nurses are affected by in palliative care. The purpose was to describe feelings that nurses are affected by in the work of palliative care. The result resulted in three categories of Vulnerability, Powerlessness and Job satisfaction. Nurses' vulnerability consisted of uncertainty, ignorance and grief in the palliative care and the lack of support in the feelings that arose. Nurses' powerlessness consisted of frustration and helplessness about not being able to cater for good nursing or dignified death and when they could not meet demands that patients’ relatives considered to be in the interests of patients. Nurses' job satisfaction consisted of feelings of satisfaction about knowing that nurses performed a valuable job and patients and patients' relatives were in the center and a well-functioning team in the care. The findings suggest that further research is needed to clarify the job satisfaction in palliative care and nursing education need to be more comprehensive in order to prepare nurses for feelings they can be affected by in the field of palliative care.

Studien är en kvalitativ intervjustudie där syftet är att synliggöra hur förskollärare uppfattar empati och hur förskollärare kan främja barns utveckling av empati i förskolan. Det forskningsverktyg som använts i studien är personliga semistrukturerade intervjuer. Fyra stycken förskollärare har intervjuats, de arbetar på olika förskolor men inom samma rektorsområde. Intervjuernas fokus låg på området empati och barns empatiska utveckling.  Studiens resultat visar att förskollärarna uppfattar empati lika men att förskollärarna uttrycker och benämner sina uppfattningar av empati på olika sätt. Förskollärarnas gemensamma uppfattning av empati är att det handlar om känslor, i relation till sig själv och andra. Empatins utveckling sker succesivt och fortsätter genom hela barndomen, förskollärarna anser därför att de har en viktig roll i barns utveckling av empati i förskolan. Samtliga förskollärare betonar att det är viktigt att de är goda förebilder för barnen och att de är medvetna om att deras förhållningssätt har en stor påverkan i relation till att främja barns utveckling av empati i förskolan. Att planera och skapa medvetna aktiviteter ses även om en viktig del i att främja barns utveckling av empati i förskolan. Förskollärarna beskriver att de med läroplanens (Skolverket, 2016) värdegrund arbetar med kompis-solar, kompisböcker, värdegrundsord och känslobilder för att främja barns utveckling av empati. Det skapar möjligheter till att konkret uppleva, kommunicera och reflektera kring olika känslor tillsammans. Resultatet visar även att det är viktigt att ta tillvara på förskolans sociala kontext och de möjligheter den ger.

Vår samtid har ett större fokus på att kommunicera estetiska uttryck vilket även visar sig i slöjdämnet i grundskolan. Att tolka estetiska uttryck är en av fyra förmågor i slöjd som eleverna enligt kursplanen ska arbeta med. Syftet med studien har varit att undersöka slöjdlärares uppfattningar om och upplägg av kunskapsområdet estetiska uttryck i sin undervisning. Studien belyser hur slöjdlärarna beskrivit ämnesinnehållet i kunskapsområdet, hur de didaktiskt organiserat sin undervisning och vilka utmaningar de upplevt i sin undervisning samt hur de kan förstås. Studiens empiri har utgjorts av kvalitativa intervjuer av sex slöjdlärare med lång erfarenhet. Slöjdlärarna har beskrivit att de har olika utgångspunkter i arbetet med estetiska uttryck men även hur de på olika sätt arbetat med området utifrån styrdokumentets centrala innehåll. Utmaningarna som slöjdlärarna upplevt har de bemött främst genom att de aktivt använt sig av styrdokument, stödmaterial, kollegialt lärande samt reflekterat över sin didaktiska process. Fyra av sex av de intervjuade slöjdlärarna har uttryckt ett behov av kompetensutveckling inom området, vilket även finns med som önskemål enligt Skolverkets nationella utvärdering 2015, där åtta av tio slöjdlärare uttryckt samma behov. Utöver de formalestetiska begrepp som ingår i respektive arbetsområde, har eleverna även använt sig av känslouttryck och kopplat till egna intressen när de tolkat estetiska uttryck. Slöjdlärarna har sett elevers känslor och intressen som en ingång i arbetet men även som ett sätt att motivera elever som visat svårigheter inom kunskapsområdet. Även slöjdlärarna har pratat om känslor när de relaterat till lyckade slöjdprojekt inom kunskapsområdet estetiska uttryck.

Syftet med denna studie var att studera vilka känslor barn ger uttryck för i förskolan och hur förskollärare konstruerar genus utifrån deras bemötande av barns sätt att uttrycka känslor. Den teoretiska utgångspunkten för studien har varit det socialkonstruktionistiska perspektivet och observation har använts som datainsamlingsmetod. Observationerna genomfördes under tre förmiddagar på en avdelning vid en förskola som bestod av två förskollärare, en barnskötare och 16 barn i åldrarna två till fem år. Resultatet visar att det finns likheter men framförallt skillnader i hur förskollärare konstruerar genus. Flickors och pojkars sätt att uttrycka känslor bemöts olika samt att flickor och pojkar erbjuds olika möjligheter till att visa och prata om känslor. Resultatet visar vidare att språket har en central roll i konstruktionen av genus, framförallt i hur förskollärarnas föreställningar om kön förmedlas till barnen om hur en flicka och pojke bör vara.

Bakgrund: Puberteten kan tyckas svår för en tonåring. Än tuffare kan det bli för tonåringen samt dennes familjemedlemmar vid en samtidig diagnostisering av cancer. Det som behöver undersökas mer ingående är vilka känslor som kan uppkomma hos en tonåring och dennes familj i samband med en cancerdiagnos. Syfte: Att undersöka vilka känslor som kan uppkomma hos en tonåring och dennes familj i samband med en cancerdiagnos. Metod: En beskrivande litteraturstudie som metod användes. Elva kvalitativa studier hämtade från CINAHL, PyscInfo samt PubMed har nyttjats och resultatet i dessa som svarat till denna studies syfte har sammanställts. Joyce Travelbees omvårnadsteori användes. Resultat: Det framkom att den såväl drabbade tonåringen och dennes familjemedlemmar i de flesta fallen drabbas av chock vid beskedet om en cancerdiagnos. Känslor skiljer sig mellan olika individer men ilska, rädsla och oro är vanligt förekommande. Tankar kring döden, hur kroppen eventuellt kommer förändras och känslor av orättvisa var vanligt förekommande hos tonåringarna. Vårdpersonalen bör vara stöttande och bemötandet bör genomsyras av sympati likväl som empati. Samtalen till alla inblandade bör vara individanpassad, åldersanpassad och informativ. Slutsats: När vårdpersonal bemöter en inte sällan chockad tonåring samt dennes familj där cancer nyligen diagnostiserats bör samtalen individanpassas. Tillsammans med chocken kan inblandade parter bland annat känna rädsla, sorg och osäkerhet inför framtiden. Eftersom den pubertala fasen ofta samtidigt föreligger hos tonåringen kan även cancerdiagnosen bidra till en komplex självbild. Det krävs dock mer forskning inom ämnet för att tydligare klarlägga det exakta psykosociala måendet i diagnosskedet. / Background: Puberty may be a difficult time for adolescents. Being diagnosed with cancer at that time can be hard for both the adolescent and its family. What need to be examined more detailed are which emotions that can arise in an adolescent and its family in conjunction with a cancer diagnosis. Aim: To examine which emotions can arise in an adolescent and its family members in connection with a cancer diagnosis. Method: A descriptive literature study as a method was used. Eleven qualitative studies from CINAHL, PsycInfo and PubMed was received and the results that answered to the purpose of this study got complied. Joyce Travelbees nursing theory was used. Results: The cancer diagnosis affected both the adolescent and the family members, which often brought reactions of shock. Feelings like anger, fear and worry were some that frequently occurred. Thoughts surrounding death, the eventual body change often appeared as well as feelings of injustice. It’s important that the actions from health professionals are supporting and permeated by sympathy along with empathy. Every conversation with the involved should be individualized, age adopted and informative. Conclusion: When healthcare professionals respond to a shocked adolescent and family, the conversation should be personalized. Along with the shock, the parties involved can among other things feel fear, sadness and uncertainty about the future. Simultaneously with the puberty, the cancer diagnosis can contribute to a complex self-image. Further Research on the subject is required to clarify the exact psychosocial approach in the diagnosis stage.

No description available.

Syfte och frågeställningar: Studien har syftat till att få en djupare förståelse kring varför det finns gymnasieelever som har negativa känslor och upplevelser av att bli filmade i ämnet idrott och hälsa. Studien har också ämnat ta reda på hur dessa elever med negativa känslor och upplevelser tycker att filmning i undervisningen bör användas. Studiens frågeställningar var följande: 1) Vilka negativa känslor och upplevelser kan filmandet framhäva hos elever? 2) Vilka faktorer, såväl inre som yttre, kan orsaka elevers negativa känslor och upplevelser av att bli filmade? 3) Vad händer med elevernas beteende enligt dem själva när de filmas i undervisningen? 4) Hur föredrar elever att lärare jobbar med filmning i idrott och hälsa? Metod: För att undersöka syftet och svara på frågeställningarna gjordes en flermetodsstudie bestående av en enkät samt semistrukturerade intervjuer av gymnasieelever. Totalt samlades 134 enkäter in varpå fem intervjuer utfördes. Enkäten analyserades deskriptivt och intervjuerna analyserades genom kodning och tematisering utifrån teorin om reciprok determinism. Resultat: De mest frekvent använda uttrycken för känslor och upplevelser bland de intervjuade eleverna i samband med att de blivit filmade i undervisningen var ”jobbigt”, ”nervös” och ”obekväm”. Inre faktorer handlade om elevernas bristande förmåga och självsäkerhet i den specifika aktiviteten, prestationsbehov samt att fokus tenderade hamna på att de blev filmade och inte uppgiften i lika stor utsträckning. Yttre faktorer bestod av lärarens sätt att arbeta med filmning, hur tydligt syftet med filmningen framgår enligt eleverna samt vilken relation den som filmas har till den som filmar och de som ser filmen. Filmandet verkar också kunna påverka elevernas beteende, bland annat prestation, både positivt och negativt. Det framgick även att eleverna föredrar ett visst inflytande kring hur läraren ska arbeta med filmning. Slutsatser: Det finns elever som upplever det negativt att bli filmade och detta tycks främst vara en följd av en brist på förmåga i den aktivitet inom vilken de filmas. Genom att låta elever ha inflytande över hur filmningen används tycks lärare kunna underlätta filmandet för eleverna. Elever verkar även känna ett behov av att prestera inför kameran vilket kan påverka deras beteende enligt dem själva. Teorin om reciprok determinism har visat sig vara användbar för att få en djupare förståelse för vad som kan ge upphov till negativa känslor och upplevelser hos elever av att bli filmade inom idrott och hälsa. / Aim: The purpose of this study was to get a deeper understanding of why there are upper secondary school students who have negative emotions and experiences of being filmed in physical education. The purpose was also to find out how students with these negative emotions and experiences think that filming should be used in educational purposes. The research questions that guide the investigation are: 1) What negative emotions and experiences can filming bring out in students? 2) What factors, both inner and outer, can cause students to have negative emotions and experiences of being filmed? 3) What happens to students’ behavior according to themselves when being filmed during class? 4) How do students prefer the teacher to work with filming in physical education? Method: To address the research questions a mixed method research design has been used which contains a survey and semi-structured interviews of upper secondary school students. In total, 134 surveys where collected whereafter five interviews were executed. The surveys were analyzed descriptively and the interviews were analyzed through coding and thematisation based on the theory of reciprocal determinism. Results: The expressions for emotions and experiences that were used most frequently by the students in combination with them being filmed, were ”hard”, ”nervous” and ”uncomfortable”. Inner factors consisted of the students’ lack of capability and self-confidence in the specific activity, the pressure to perform and a main focus on filming rather than the task itself. Outer factors consisted of the way the teacher works with filming, how clear the purpose of filming is and the relation between the one that is being filmed and the people who are watching the film. The filming also seems to be able to affect behavior, including performance, both positively and negatively. It also appeared that the students prefer a certain influence on how the teacher should work with filming. Conclusions: There are students that have negative emotions and experiences and these seem to mainly be a consequence of students’ lack of ability within the specific activity that is being filmed. There also seems to exist a pressure to perform well in front of classmates and teachers. By allowing students to influence how filming is used, teachers seem to facilitate filming for the students. Students also seem to feel pressured to perform well in front of the camera, which according to themselves can affect their behavior. The theory of reciprocal determinism has proved to be useful for gaining a deeper understanding of what can cause negative emotions and experiences among students when being filmed in physical education.

<p>Syftet med detta arbete har varit att lyfta fram de yngsta barnen i förskolan. Vi har velat undersöka samspelet mellan barnen och förutsättningarna att göra det i förskolan. Tyngdpunkten har legat på att försöka ta reda på hur detta samspel kan se ut, vad som kan gynna respektive missgynna det samt pedagogernas syn på och förhållningssätt till detta. Studien bygger på forskning som haft betydelse för den förändrade synen på små barns samspel. Denna syn har ändrats från att ha betraktat små barn som egocentriska till att idag se på dem som kompetenta till samspel. I resultatdelen redovisar vi dels egna observationer som vi utfört på förskolor och dels intervjuer som vi genomfört med tre förskollärare. I resultatet kunde vi se en motsättning mellan förskolans struktur och pedagogernas intentioner att barnen ska få möjlighet att samspela. I den efterföljande analysen och diskussionen jämför vi aktuell forskning med intervjuerna och observationerna för att kunna besvara våra frågeställningar. I vår undersökning kom vi fram till att samspelen ofta innehöll rörelser och känslor. Pedagogernas arbetssätt och förhållningssätt till samspel kan påverka förutsättningarna för detta. För att kunna utveckla samspelet är det viktigt att vara fokuserad på de oftast korta möten som sker mellan barnen och att inte avbryta det i onödan. Vi fann att pedagogernas sätt att planera miljön också är betydelsefullt för att samspelet ska få utrymme.</p>

<p><strong><em>Abstract </em></strong><em>: Under våren 2008 gjordes en utvärdering av en kvinnojour i en medelstor svensk stad. En uppföljning har nu genomförts för att ta reda på om de goda resultat som uppvisades håller i sig på lite längre sikt.</em><p><em>Baserat på framförallt en feministisk förståelse av våldet i kombination med teorier om brottsoffer, empowerment och emotionssociologi undersöktes kvinnornas uppfattning av sin situation idag med hjälp av enkäter, fokusgrupper och enskilda intervjuer. Även dagboksanteckningar har studerats. I likhet med den inledande undersökningen visar uppföljningen att stödet från kvinnojouren är uppskattat och en ovärderlig hjälp för förståelsen av vad man varit med om och hur man kan gå vidare. Våldet har i stort sett upphört, och förbättringen gällande psykisk hälsa, självförtroende och rädsla håller i sig, även om en lätt tillbakagång antyds i vissa fall vid den andra uppföljningen. Någon skillnad i resultat avseende olika stödmetoder har ej gått att urskilja.</em></p><p> </p></p><p> </p>